Fria tankars hem. Om Centerpartiet och framtiden.

I torsdags var jag på begravning. Med svart kostym, den vita skjortan och svarta slipsen var jag där tillsammans med andra i en fullsatt kyrka. En av våra samhällsbyggare hade gått bort, plötsligt och alltför tidigt. Jag kände honom bara sedan något år tillbaka, jag hade förmånen att få träffa honom och byta några tankar, men framför allt glädjas åt den enorma kunskapsrikedomen, bildningen och bredden på hans insikt. Han talade om konst med samma auktoritet som han talade om jordbruk och politik. Samhället var det som höll oss samman som jag förstod honom.

Hans namn är Henry Carlsson, bonde, kulturmänniska, politiker och mycket mer. Tanumsbo med anor i många släktled tillbaka. Och centerpartist. I Tanums kommun har Centern alltid varit stort, ledande och styrande. Han var aktiv i kommunalfullmäktige i 30 år och även som kommunalråd under en period på 80-talet.

Efter sin aktiva politikertid startade han tillsammans med sin hustru Fria Tankars Hem, en tankesmedja skulle väl akademikerna säga idag. Kring köksbordet skulle människor av olika åsikter och profession få en plats att utveckla fria tankar. Själv var han bonde av födseln, men skaffade sig en bildning som många andra på 1950-talet genom Hermods och en aldrig sinande kunskapstörst med en nyfikenhet på det som sträckte sig bortom det omedelbart nära. Han spelade teater och kunde sin Tjechov, Gorkij och Strindberg. Kort sagt en representant för de som en gång byggde det här landet. Folkrörelsernas folk, de som inte ville vänta utan själva byggde landet, de som över allt annat ville tänka fritt som fria män och kvinnor. Det praktiska livets intelligentia.

Och det är ett frihetsideal som ligger ljusår från den Stureplanscenter som hänger sig åt abstraktioner och akademiskt modellbyggande, där kodorden definierar friheten utifrån marknad, BNP och kundrelationer. Eller, för den delen, de som i arbetarrörelsen talar för ett bejakande av populismen. Nej, vi talar om det frihetsideal som låg till grund för kooperationen, intresseföreningar och partier.

Två grenar mejslas ut under 1900-talet, dels arbetarrörelsens, dels bonderörelsen för landsortens befolkning. Inte sällan kom de i konflikt med varandra, ibland uttalad ibland outtalad. Men likafullt byggde dessa folkrörelser ett samhälleligt system av banker, försäkringsbolag, distributionsföreningar, producentföreningar, kulturföreningar, studieförbund, folkhögskolor etc, allt i vetskap om att folkliga intressen måste organisera sig för att inte hamna under klacken på en marknadens diktatur. Eller snarare, om marknaden ska tjäna samhället så måste dess krafter balanseras i styrka och organisation.

Arbetarrörelsen byggde sina fackföreningar, hyresgästföreningar, inköpsföreningar och a-kassor för att upprätthålla balansen. En fungerande arbetsmarknad kräver starka parter. Bonderörelsen å sin sida byggde distributionsföreningar och inköpsföreningar, så långt det var möjligt ville man ha kontroll över vad marknaden gjorde med deras produkter. När bönderna skapade sin egen finansiering i form av Jordbrukskassan-Föreningsbanken-Sparbanken så valde arbetarrörelsen den diametralt andra vägen, man förlitade sig på staten och Postsparbanken blev "vår" bank. Där bonderörelsen valde den decentraliserade vägen valde Arbetarrörelsen den centralistiska. Här går också den skarpa ideologiska skiljelinjen. I synen på friheten och det frihetliga. Arbetarrörelsens skepsis riktades inte bara mot landsbygdsrörelsen utan också mot de frihetliga företrädarna inom arbetarrörelsen själv.

Här i Bohuslän så förenades snarast de bägge rörelserna idémässigt; som ett av de få distrikten i Sverige, så byggdes arbetarrörelsen i stenhuggarland inte på en socialdemokratisk grund utan på en anarko-syndikalistisk ideologi fast rotad bland den internationella samling som utgjorde stenarbetarna. I fiskarsamhällena fick kvinnorna en utvidgad samhällelig roll, då deras män kunde var borta länge till sjöss, och inte alltid kom de hem i livet, i stenbrotten jobbade skandinaver sida vid sida med duktigt yrkesfolk från Sydeuropa, som också tog med sig sina frihetliga idéer om socialismen till Bohusläns blandade samhällen av fiskare, arbetare och bönder. Och de tankarna låg nära bonderörelsens som ju grundade sig på böndernas av hävd starka motstånd mot staten och överheten. Socialdemokratin kom att ägna oerhört mycket tid och kraft för att bekämpa ”denna ohyra i den röda fanans veck”. Sorgligt nog. I sina statssocialistiska och monopolistiska ambitioner offrade man frihetlighetens idéarv. För det var en praktiskt grundad ideologi som hämtade sina grundvalar från den amerikanska författningens ord om varje individs okränkbara rätt att förverkliga sina drömmars längtan.

Den sk Stureplanscentern, som dominerar Centerpartiet idag, saknar den erfarenhet och kunskap som låg till grund för den klassiska centertanken om individens rätt. I stället så har man ersatt den med den ”nyliberalism” som för de flesta av oss redan passerat sitt bäst-före-datum. Och vikande opinionssiffror verkar bekräfta detta.

Jag hoppas på är att Centerpartiet skall lyckas återknyta till sin praktiska liberalism, inte återvända eller gå tillbaka utan just återknyta för att bli ett parti med rötterna i landsbygden, och åter tala för dessa nästan 50% av medborgarnas intresse. Med ett sådant Centerparti skulle helt nya möjligheter öppna sig. Med ett skickligt hanterande från socialdemokratins sida skulle den förlamande blockbildningen kunna ersättas av ett regeringsunderlag med stark folklig förankring, och den ideologiska fundamentalismen ersättas av den praktiska erfarenheten. Den kommande centerstämman skulle kunna ta en del nödvändiga steg i den här riktningen. Det politiska livet behöver ett Fria Tankars Hem

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om centerpartiet, frihetlighet, folkrörelser, socialdemokraterna, alliansen, pensionärer. politik, demokrati, centerstämman

Att gång på gång se dessa politruker som profiterar på människors elände för att nå egna mål får mig att spy.

Britta Sethsson uppmärksammar mig på en ledare i Västerbottens Folkblad från Daniel Suhonens hand. Efter att ha följt hans skriverier under några år i olika landsortstidningar och SSU´s tidskrift Tvärdrag så har jag lärt mig nödvändigheten av att kolla verklighetens siffror och fakta. Daniel Suhonen är en socialdemokratisk skribent som har gjort till sitt adelsmärke att hellre ändra på verkligheten för att det skall passa hans syften än att att låta sanningen verka.

Den här gången ger han sig på barnfattigdomen i Sverige. Han skriver: ”Sverige som nation aldrig varit rikare ökar nu barnfattigdomen, visar Rädda barnen i sin årliga undersökning. Siffrorna är nedslående. Även om siffrorna i studien kommer från 2008 ökade fattigdomen bland barn och unga till 11,6 procent. Var åttonde unge lever i fattigdom.”

Utan att ange jämförelsetalen så hävdar han att barnfattigdomen har ökat. Och han menar att det är den borgeliga regeringen som bär skulden för detta. Att talet ökat stämmer om du går till 2007, men ett års jämförelsetal är ett osäkert underlag. Man måte jämföra över en längre tid. Det naturliga är väl att gå till Rädda Barnens förra rapport om barnfattigdomen som redovisar talen för 2006. Så här skriver Rädda Barnen: ”Under 2006 levde 229 000 barn i åldrarna 0-17 år i hushåll som betecknas som ekonomiskt utsatta. Detta är en minskning med 13 000 barn jämfört med 2005. Barnfattigdomen minskade under året från 12,6 till 11,9 procent av samtliga knappt två miljoner barn i Sverige.”. Sanningen är alltså att barnfattigdomen har minskat med 9 000 barn (0,3%) mellan åren 2006 och 2008. Siffrorna 2008 ligger nästan 50 000 (4%) lägre än snittet för perioden 2000-2006.

Daniel Suhonen ljuger alltså. Han förvränger fakta för att uppnå politiska syften, han yxar till verkligheten så att den skall passa in i hans hemsnickrade världsbild. Ivrigt påhejad av en klack placerad på den akademiska parnassen. Den här typen av agitation skadar det socialdemokratiska partiet. Det visade sig i valrörelsen och det kommer att fortsätta visa sig under den här mandatperioden. Men framför allt så skadar det kampen för ett anständigt liv för alla i vårt land. Daniel Suhonen flyttar inte de fattiga barnens position ett enda steg framåt med sitt skrivande. Nu är det ju inte heller hans avsikt. Det framgår allt klarare att hans motiv mera sneglar åt att vinna egen makt och positioner som leder till inflytande och säkrad inkomst i maktens kärna.

Det är trist. För själva sakfrågan upprör och gör oss alla förtvivlade inför den misär, som tillåts existera mitt ibland oss, i ett samhälle som klappar sig för bröstet som föregångsland. Den borgerliga regeringen är nu inne på sin andra mandatperiod vid makten. Ansvaret vilar på dem. Och de lika lite som deras socialdemokratiska föregångare verkar vilja ta det ansvaret. Utgör de fattiga en alltför marginell grupp för att att räknas till de prioriterade målgrupperna i partistrategernas räknestycken. Ensamstående invandrarkvinnor och och omyndiga barn fyller inga rösturnor. Kräver en utrotning av barnfattigdomen alltför mycket ur den välbärgades plånbok för att platsa som ett politiskt mål. Så cyniskt tolkar jag passiviteten. Och efter att följt en valrörelse från insidan så tycker jag att mitt antagande bekräftas. Att gång på gång se dessa politruker som profiterar på människors elände för att nå egna mål får mig att spy.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om makt, maktlöshet, maktövergrepp, Daniel Suhonen, politik, barnfattigdomen, alliansen, makthunger

En mera fruktbar debatt förs här.
SvD, Östersundsposten

Rättvisa? Varsågod, själv så tillhör jag jämlikhetspartiet. Och det är en dj-vla stor skillnad.

Moderaterna har utmanat socialdemokraterna igen på (s)´ egen planhalva. Efter jobbfrågan och frågan om vilket som är det statsbärande partiet så utmanar de nu i rättvisefrågan. Rättvisa har varit ett mantra för många socialdemokrater. Det har fått ersätta frihet och jämlikhet som grundpelare i den socialdemokratiska samhällsvisionen. Nu vill moderaterna bli det nya rättvisepartiet. Och det provocerar många sossehjärtan.

I dagens riksdagsdebatt ifrågasatte Mona Sahlin det rättvisa i olika avgifter till a-kassan. ”Är det rättvist att sjukvårdsbiträdet ska betala 400 kronor och läkaren bara 90 i avgift till försäkringen?” Något verkligt svar hade hon inte, självfallet menade hon att det inte var rättvist. Men frågan ställs ju då vad som är en rättvis a-kasseavgift? Att alla betalar lika mycket som biträdet? Varför då inte lika mycket som skådespelaren som betalar 600 kronor i månaden? Eller är det mera rättvist att alla betalar som läkaren? Men är det verkligen rättvist att den med liten inkomst ska betala lika mycket för en mycket mindre ersättning än den med hög inkomst och hög ersättning? Vem ska då betala den faktiska kostnaden för försäkringen? Att tala om en rättvis inkomstgaranti, som ju a-kassa i verkligheten handlar om, blir en omöjlighet.

Därför förlorar Mona Sahlin också en debatt på dessa villkor. Hade hon i stället talat om socialdemokratins vision om ett fritt, jämlikt och solidariskt samhälle, där människornas lika värde garanterar att ingen ska gå utan rimliga möjligheter att leva vidare på ett anständigt sätt, även om de hamnar i tillfällig olycka. Att i ett jämlikt samhälle kan ingen berövas makten över sitt eget liv när man inte har ett arbete längre. Att i ett jämlikt samhälle där människor är lika värda, kan ingen tillåtas att underställas en överhets tolkning av rättvisa. Han hon sagt detta så hade statsministern stått där och varit svaret skyldig. Nu blev det mer en spegelövning mellan understudies. Vi väntade på att huvudrollsinnehavarna skulle göra entré.

Nu är ju inte rättvisebegreppet helt okontroversiellt inom det socialdemokratiska partiet heller. Men det diskuteras sällan. Som så mycket annat inom partiet. Teoretisk debatt och teoribildning ersätts av sk tankesmedjor som producerar bekräftande dokument för agitatoriska och dogmatiska dagsbehov. Det är ju slående att man under hela perioden i opposition inte har lyckats producera ett enda dokument som kritiskt värderar den egna praktiken och inga försök att formulera en framtidsvision har heller gjorts. Förklaringen till valnederlaget stannar vid att man menar att moderaterna stal socialdemokratins frågor!

Idag matas vi med valmanifest och rödgröna uttalanden som i första hand ägnat sig åt att kritisera den sittande regeringen. I stället för en egen vision så har man med alltmera desperata tillskruvningar av statistik och rapporter satsat på att mobilisera ett latent missnöje. Med eftersläpande träffsäkerhet har man lockats in i debatter med de borgerliga på deras villkor. Och i allmänhetens ögon förlorar man. Avsaknaden av ett tydligt ledarskap blir alltmer uppenbart. Att de mobiliserade stödpatrullerna placerar vårt parti i ankdammen, gör knappast saken bättre. För det skulle de behöva en idé om samhället, som bärs av förnyelse och förändring. Men det har man i opposition totalt försummat. För (s)´ del har all ansträngning fått ägnas åt att en rödgrön allians, en allians som faktiskt saknar alla förutsättningar för en gemensam framtidsvision.

Och nu skall man ge sig in i kampen om rättvisebegreppet. Och den kommer (s) att förlora. För rättvisebegreppet är ett svagt och otydligt. Där jämlikhet talar om alla människors lika värde så talar rättvisa om likhet. Rättvisa är ett juridiskt begrepp, ett regelverk som garanterar alla lika behandling inför lagar och domstol. I samhället däremot så finns många mer hänsyn att tas än inför lagstiftningen. Där kan samma tanke, samma yttrande och samma behov värderas olika beroende på vilken människa du ställs inför. Och då krävs att man betraktar sina medmänniskor som alla lika mycket värda. Annars får vi ett samhälle som ställer ”de andra” utanför, ett samhälle som inte förmår att sträcka ut en hand till den som behöver den. Jämlikheten säger aldrig ”Hur skulle det se ut om du skulle...(fyll i lämplig handling).” När rättvisan tar över så förvandlas hanteringen till maktutövning och just det uttrycket ”Hur skulle det se ut om du skulle...” har blivit denna maktutövnings främsta redskap. Det illuderar någons sorts anda av att alla ska behandlas lika.

Om ett barn frågar om lediga timmar en fredag så får hon säkert det. Om hon ber om det regelbundet var tredje fredag så får hon snart nej. ”Hur skulle det se ut om du skulle...”. Att föräldrarna har skiljt sig och modern och barnet flyttat till en annan stad betyder ingenting. Att fadern, som jobbar treskift, bara har ledigt en helg var tredje vecka och då kan träffa sitt barn gör ingen skillnad. Genom att följa rättvisebegreppet så är det glasklart, ska barnet ha ledigt varje fredag då måste alla barn få det och hur skulle det se ut? I ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda, så vore det självklart att barnet fick träffa sin pappa precis som alla andra barn.

I ett rättvist samhälle så är det rimligt att en pensionär med minstapension och bostadstillägg får avdraget varje krona som hon tjänar på en eftermiddags arbete en gång i veckan. För det är ju inte rättvist att hon ska få lite mer än den som inte arbetar. I ett jämlikt samhälle vore det resonemanget en omöjlighet. Där kan inte staten tvinga pensionärer till halvtidsarbete för att överhuvudtaget få någon standardförbättring utöver de 5000 kronor efter skatt och hyra, som de har att leva på. I ett jämlikt samhälle kan inte ett utjämningssystem användas för att ge alla lika andel i eländet.

I ett rättvist samhälle kan ledande politiker hävda att köerna till sjukvården är det främsta uttrycket för en demokratisk vård. Alla står ju i samma kö.

I ett rättvist samhälle så bestraffas den arbetslöse som på egen hand skaffar en utbildning som direkt leder till jobb efter avslutad kurs. I rättvisans namn så skulle han ha väntat på sin tur i kön.

I rättvisans namn utvisas familjer med svårt sjuka barn till ett liv i elände för att lagen var skriven så den dag uppehållstillståndet söktes.

På det här sättet blir rättvisebegreppet en maktfaktor, och i regelverk som skall följas blir människor till likar. Men jämlika? Nej. Vid närmare betraktande så blir rättvisebegreppet ett sätt att hålla människor på plats.

Därför blir också kampen för ett jämlikt samhälle en kamp för att ge medborgaren makten tillbaka över sina egna liv. Och varje gång Reinfeldt talar om moderaterna som det nya rättvisepartiet så kommer jag som socialdemokrat att säga ”Varsågod.”, själv så tillhör jag jämlikhetspartiet. Och det är en djävla stor skillnad.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, akassa, alliansen, arbetarklassen, demokrati, den starka staten, frihet, jämlikhet, rättfärdighet, rättvisa, solidaritet, övertygelse

De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar.

Och tystnaden är total. Jag tror inte att det finns något annat land, där uppgifter som de som DN publicerat under de senaste dagarna, inte skulle föranleda politiker, ansvariga i regering och myndigheter att ställa sig upp att tala. Självpåtaget eller tvingade av media. Men i Sverige är det tyst. Öronbedövande tyst.

Varför står inte Göran Hägglund upp och kräver utredning av fallet Safet i Ljungby? Var är migrationsministern i fallet Mir Abbas? Varför gick Maud Olofsson in i den stora tystnaden när det visar sig att invandrare utnyttjas som slavarbetare av ett svesnkt företag på en globaliserad marknad? Var är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och integrationsminister Sabuni. De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar. Ingen förstår åt vilket håll man ska gå, ingen begriper vad anständighet och sunt förnuft pekar ut som självklarheter.

Är det inte då en statsminister skall träda fram och visa ledarskap? Säga ifrån att det som skedde ”dessa två av den minsta bland oss” är oförenligt med ett civiliserat samhälle. Kan man inte kräva att Fredrik Reinfeldt klart och tydligt säger ifrån. Eller väntar man på att kungen skall träda fram, precis som när statsminister Persson svek vid tsunami-katastrofen?

Och när statsministern sviker, är det inte en sådan gång ledaren för den politiska oppositionen måste fylla den plats som landets statsminister lämnat tom.

Men tystnaden och de tomma ögonen hos det samlade politiska etablissemanget är totalt. Inget har något att säga eftersom dessa invandrare uppenbarligen inte finns. DN´s berättelse är kanske fiktion, första avsnittet i årets sommarföljetong, ett reportage från Camilla Läckberg-land.

Inget som på något sätt får störa den världsbild som regerar både regeringen och oppositionen; Sverige är världens bästa land, landet som alla vill kopiera! Den sekulära världsbildens paradis. Här finns ingen Mir Abbas eller Sefat, här finns inga apatiska barn och hjärtsjuka tonåringar som skickas till länder utan anknytning. Här finns ingenting som får störa valstrategernas planering av årets, näst Melodifestivalen och prinsessbröllop, viktigaste event – Valet 2010. Nej det här är landet där det ultimata lidandet beskrivs som a-kasseavgiften för höginkomsttagare. Årets valfråga för årets marginalväljare i väljarkåren. Om inte annat kan man väl köpa sig några röster för 200 spänn i månaden hos den ena parten kallat ”sänkt a-kassa” och hos den andra ”jobbskatteavdrag”.

Ett land som tillåter att man torterar sina medborgare, tillfälliga eller permanenta, och låter förövarna gå fria. Ett land där den exeptionella behandling som Mir Abbas och Sefat utsatts för också kan spåras hos varje åldring som tvingas i säng kl. sex på kvällen och som hålls kvar där med lugnande mediciner, som inte får gå ut under flera år, hos varje barn som i tysthet och under klanliknande omständigheter osynliggörs, ett land där medborgare i behov av stöd underkastas lydnadslöften och egendomslöshet för att få hjälp, detta är ett land på väg ut ur civiliserationen.

Det är ett land där statsministern håller tyst, hans ministrar likaså och oppositionen av rädsla för att inte vinna makten sluter upp kring denna tystnad.

Det är ett skammens land.


Andra.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, ansvar, De rödgröna, fattigdom, klarspråk, migration, moderaterna, Mona Sahlin, människovärde, samhälle, rättfärdighet, solidaritet, socialdemokraterna, val 2010, två världar,

Läs också

Var detta veckan då det vände?

I måndags publicerade AMS ny statistik. För första gången sedan hösten 2008 är nu den öppna arbetslösheten lägre än samma vecka året innan. I går publicerade SKOP en opinionsmätning där de borgerliga är större än oppositionen. Utan att dra för stora växlar på detta så kan jag ändå konstatera att det inte är varken förvånande eller oförutsägbart. Men ett mycket oroväckande budskap till oppositionen.

Oppositionen har under lång tid baserat sin valpropaganda på en berättelse om en okontrollerad och skenande massarbetslöshet. Regeringen har visat sin oförmåga att leda landet och man hänvisar till den ”skenande massarbetslösheten”. Regeringen har visat sin omänsklighet genom att inte göra något åt denna ”skenande massarbetslöshet”. Med närmast manisk envishet har budskapet trummats in, inte bara i media utan också vid samlingar, på konferenser och i utbildning av valarbetare. Den som visat tveksamhet till denna verklighetsbeskrivning har ignorerats. Partiet har lagt fram en valstrategi, den har sista ordet och skall följas. Om verkligheten inte stämmer så kan man antingen göra som Johan Ehrenberg på TV´s debatt, chansa på att ingen vet hur det ser ut i verkligheten eller så kan man helt sonika påstå att det inte spelar någon roll hur verkligheten ser ut, arbetslösheten stiger punkt slut.

Östros verkade ha insett detta när han debatterade med Borg i TV förra veckan. Borta var en stor del av hans krismaximerande, han bad ju t.o.m. finansministern om att sluta svartmåla framtiden! Är denna helomvändning under galgen för sent påkommen? Jag är rädd för det. För reaktionerna under den senaste veckan har inte visat någon förståelse för den verklighet som flertalet utanför de politiska etablissemangen faktiskt lever i.

För när opinionssiffrorna kommer så faller de sista resterna av intellektuell hederlighet. Opinionssiffrorna är manipulerade, inte tillförlitliga, felaktiga, publicerade i en borgerlig tidning (Expressen) osv. Samma opinionsinstitutet som tidigare rapporterat felfritt om rödgrönas överläge saknar nu fullkomligt tillförlitlighet. Vore det inte så allvarligt så kunde det avfärdas som patetiskt.

När hållningen inte bara omfattar ett antal knäppa bloggare utan går långt in i leden av ministerkandidater och politiska wannabees så blir det allvarligt för den politiska trovärdigheten hos oppositionen. Väljarnas förtroende svek för en opposition som precis presenterat sitt valprogram.

Oppositionens oförståelse för verkligheten idiotförklarar vanligt folk. Folk flest vet att arbetslösheten minskar, de ser det i sin egen omgivning, i den egna familjen, de läser tidningar och ser på TV. Svart på vitt. Arbetslösheten minskar. Människor är inte idioter. När då politikern kommer och talar om att ”arbetslösheten växer för varje månad, oavsett vad regeringen säger.” (!) så tror ju inte människor på henne. Just därför att de inte är idioter. Och en politiker utan trovärdighet kommer aldrig att ha rätt. För det handlar inte om chokladbitar och kontokort, det handlar om en trovärdig berättelse om det samhälle vi lever i.

Det är inte lätt att vända på en havererad trovärdighet, för att uttrycka det milt. Det är inte heller lätt att inse faktum att opinionen vänder. Jag vet inte hur många gånger det sagts att de rödgrönas försprång helt och hållet bygger på Miljöpartiets fördubbling i opinionen. Det behövs bara en halvering av den framgången och de borgerliga leder. Och när det sker så börjar smartingarna att leta efter konspirationer! Fanns det någon trovärdighet kvar så försvinner den för gott nu.

Det drabbar främst socialdemokratin, eftersom stabilitet och trygghet bara kan garanteras av dem. Miljöpartiet kan svänga och chockera, Vänsterpartiet faller ju titt som tätt tillbaka i sina reaktionära 70-talsidealiseringar. Bara (s) kunde ha formulerat en framtidsvision om det goda samhället.

I stället steg man fram ur den politiska tystnaden med en cynisk förhoppning om att den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet skulle skapa ”en skenande massarbetslöshet”. På den förhoppningen byggde man en slagordspolitik för att vinna makten. En makt som blev viktigare än den politiska visionen.

När verkligheten inte ställer upp så ser sig väljarna om efter alternativen.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, opositionen, rödgröna, politik, opinionen, arbetslösheten,

Jag begriper inte poängen med att förvandla arbetslöshetsförsäkringen till ett bidrag?

Den borgerliga regeringen vill förvandla arbetslöshetsförsäkringen till ett bidrag och den arbetslöse till bidragstagare. Det är bara en lek med ord att tala om en obligatorisk försäkring och anknytning till socialförsäkringen. Det blir ett bidrag i alla fall, antagligen med en liten avgift för att ”motivera” till arbete.

Och vad är då problemet med ett arbetslöshetsbidrag? Pengar som pengar kan man väl tycka. Men problemet är att staten på ytterligare ett område som ursprungligen var en idé om arbetarnas frihet, ett självständigt initiativ för att arbetare solidariskt skulle hålla varandra skadeslösa när de drabbades av arbetslöshet. Arbetarens tionde för gemensam trygghet. Enade vi stå söndrade vi falla.

Efterhand har denna försäkring utvecklats bort från denna solidaritetstanke, och med detta har makten flyttats från medborgarna själva till en statlig myndighet. Fackets inflytande har i takt med den allt större statliga finansieringen blivit mer ett nostalgiskt illusionsnummer. Vi ska liksom tro att det är Metalls a-kassa, Byggnads, Unionens etc. Hela den gångnaa regeringsperioden har väl med all önskvärd tydlighet visat hur bräcklig en sån här statlig institution är. Det tog borgarna bara ett regeringsammanträde för att i grunden förändra försäkringens villkor. Och de gav ett dubbelt budskap, å ena sidan en uppmaning till de arbetande om att ta ett större ansvar för sin arbetslöshet med högre avgifter och å andra sidan att försäkringen bara var ytterligare ett verktyg för regeringens arbetslinje. Och resultatet blev just detta, en maktlös arbetslös och en maktfullkomlig myndighet. Detta vill nu de borgerliga genomföra fullt ut. Staten skall nu få ytterligare en inpiskare för den arbetslinje som skall se till att trilskande och arbetsskygga medborgare skall inrättas i det led som avdankade yrkesmilitärer så gärna vill exercera.

Så därför blir förvåningen desto större när oppositionens svar är en instruktionsbok för genomförande av samma politik. De rödgröna föreslår höjd a-kassa och sänkta avgifter. Vad betyder det? Jo att behovet av statlig finansiering kommer att öka från dagens 70 procent till närmare 95! Och med minskad egenfinansiering försvinner makt och inflytande.

Men det rödgröna förslaget innehåller också en del märkliga inslag. Försäkringen skall garantera inkomster upp till 30000 kronor i månaden 80%-ig ersättning. Och avgiften skall vara 80 kronor. Man kan undra var orden om solidaritet tog vägen. Vari ligger det rimliga i att den som tjänar 30000 ska ha samma avgift som den som tjänar mindre än hälften? Dagens avgifter är ju knappast någon belastning för de med högre inkomster. Det är ju inte höginkomsttagare som i första hand har flytt a-kassan. Däremot har hälften av LO´s medlemmar tecknar privata inkomst- och sjukförsäkringar i tillägg för att upprätthålla levnadsstandarden när tiderna kräver det. Så råd har man.

Men äldre med några få år till pension, låginkomsttagare och ungdomar som gör studieuppehåll funderar både en och två gånger om dagens a-kassa är värd priset. Och det är de som nu ska lockas tillbaka. Med ett förslag som mer liknar den medelklassflört som en gång maxtaxan var. Dvs nu ska de fattigare grupperna rekryteras för att betala höginkomsttagarnas höjda ersättning och kraftigt reducerade avgifter. Klätt i ett genomskinligt ”klass”perspektiv skall medelklassens röster vinnas i valet.

Nej det enda vettiga måste vara att återföra arbetslöshetsförsäkringen till fackföreningarna och säkra den mot växlande politiska majoriteters attacker, finansiera den med en inkomstindexerad avgift och bygg upp den på makt och inflytande av medlemmar i solidaritet.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om akassa, politik, socialdemokraterna, alliansen, regeringen, arbetslöshetsförsäkringen, fackföreningarna, makt, arbetslösa, solidaritet, gemensam_sektor,