Jag skrev en text för ett tag sedan som underströk att det är den berättelse som som det politiska programmet vilar på som styr dess inriktning. För man fram en berättelse om att alla klyftor ökar så är det befogat att prioritera de stora grupper av utmärglad medelklass som tyngs under bördan av 300 kronors avgift till a-kssan och snåla ersättningar.
Om nu verkligheten envisas med att inte stämma överens som denna berättelse, så framstår detta som en given konsekvens av felbedömningen. I en berättelse som helt saknar invandrare, invandring och diskriminering försvinner de fattiga till förmån för en röststark medelklass. I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet. Är det det vi går till val på?
Jag är kritisk mot en berättelse om att klyftorna i allmänhet har ökat i samhället under den borgerliga regeringens tid vid makten. Jag hävdar att påståendet är falskt och försämrar möjligheterna till en framgångsrik, socialdemokratiskt ledd regering efter valet. Jag påstår i stället att det är en klyfta som ökar, den mellan de fattiga och resten av folket. Det här kan kanske tyckas vara en strid om ord och hårklyverier. Därför vill jag försöka förklara skillnaden.
Det är förståelsen för samhällsutvecklingen som läggs till grund för den samtidsberättelse som framförs. Den i sin tur anger riktningen på de förändringar och den nya riktning som man vill få väljarnas stöd för i valet. Berättelsens trovärdighet avgör om man vinner val eller förlorar dem.
På det bohuslänska partidistriktet talade Veronica Palm, som partistyrelsens representant. Hon talade om de ökande klyftorna och arbetslösheten. I det talskrivarskrivna talet och retorikcoachade framförandet vände sig Palm till oss i en vädjan om kamp mot klyftorna. ”Vi socialdemokrater”, sa hon, ”ska avveckla de gräddfiler som de rika utnyttjar för att tränga sig före i sjukvårdens väntrum.”. Vi är rätt många LO-medlemmar i socialdemokratiska partiet i västsverige. Vi sitter där i salen på Östrabogymnasiet och lyssnar till budskapet. Jag ser mig omkring och vet att just i den här salen sitter många LO-medlemmar som har både privata sjukförsäkringar och inkomstförsäkringar vid eventuell arbetslöshet. Vi känner inte igen oss. Våra försäkringar gör att vi kan säkra en rimlig standard även om vi drabbas av sjukdom eller får sparken. Blir vi sjuka vill vi komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Vi är inga överklassare som nyttjar orättmätiga gräddfiler. Och vi ska uppenbarligen skämmas, om vi ska tro partistyrelsens utsända. Må så vara, vi kommer att rösta på (s) likafullt men vi känner inte igen oss i partiets berättelse. Och det övertygar inte heller våra arbetskamrater, de som inte går på kongresser.
I en berättelse om ett utarmat folk mot en liten rik minoritet som gynnade av regeringens politik, kapar åt sig mer och mer av samhällets goda, reses nu kraven på en reformerad a-kassa. 80/80/80 kallas det, 80 procent av folket ska ha 80 procent av lön vid arbetslöshet och det ska kosta max 80 kronor att vara med. Inget orimligt förslag för att komma från (s). Ett vinnarförslag givetvis. Men med ett litet aber. Det kan bli 2010 års maxtaxa, löftet som inför valet 2002 i realiteten var ett pegavdrag. Det gav inte undersköterskan eller förskolläraren kortare arbetstid, men gratis barnpassning för en medelklass som önskade gå en extra golfrunda.
Utifrån min berättelse om en klyfta ställer jag krav på åtgärder mot fattigdomen. I min berättelse lever 300000 minstapensionärer i beroende av bostadstillägg, för att få den minimala pensionen att räcka till mat och boende. Med ett förbehåll. Alla sparade medel måste förbrukas, eventuellt hus eller bostadsrätt avyttras. Om du som pensionär skulle vilja dryga ut din magra pension med lite arbete, så kommer varje krona du tjänar dras från tillägget. För att få en verklig förbättring i sitt liv tvingas den fattigaste av de fattiga att som pensionär arbeta halvtid för att förbättra sin standard med en krona!
Min berättelse ligger till grund för en politik som vill att en människa ska få höjd minstapension från 7000 till 11500, och friheten att tillgodoräkna sig varje intjänad krona och makt över sitt eget liv. I den andra berättelsen ska den som tjänar 20000 efter skatt få sänkt a-kasseavgift från 300 kronor till 80, höjd ersättning med 4500 och dessutom skatteavdrag för avgiften. Två berättelser och två helt olika utfall, 4500 kronor i bägge fallen och samma kostnad, 10 miljarder.
Det här är exempel på hur olika berättelser formar olika politiska linjer. Och det är allt annat än hårklyverier. I min värld är det ingen tvekan om vad som är en berättelse som kräver rättfärdighet och vad som är valfläsk.
Erik Laasko har dragit igång en debatt bland bloggarna. Han hade synpunkter på hur det nya nätverket Netroots hanterade den öppna debatten. Reaktioner inom och utom den socialdemokratiska rörelsen lät inte vänta på sig. Och samtidigt förflyttades, som jag uppfattar det, fokus längre och längre bort från det som var Eriks ståndpunkter. Likafull får han klä skottt för dem.
Jag vet inte om detta är något specifikt för socialdemokratiska diskussionsfora, eller om det gäller andra partiers. Men självfallet så ligger det en motsättning i partistämplade diskussionsplatser. Lojaliteten med partiet och lojaliteten mot det som man uppfattar som sanningen går inte alltid hand i hand. Och ska inte heller göra det. Vill man förändra samhället måste man vara kritisk till detta samhälles företeelser, inklusive det egna partiet.
Jag slutade själv framträda/publicera mig/pinga den socialdemokratiska arenan som kallas s-info. Jag fann debatten för inskränkt, för gubbig och alltför stalinistisk. Debattörerna tog sig friheten att tillskriva varandra vilka självuppfunna åsikter som helst, man la ord i munnen på varandra, man kunde förneka sina skriverier fastän det står där svart på vitt, varje tanke som avvek från det ”godkända” skulle krossas. En tummelplats för politruker med andra ord. Jag kikar in där ibland och ”debatten” är fortfarande densamma, några nya verkar ha funnit vägen dit, lika självförhärligande och förutsägbara som de gamla.
Jag hoppades på Netroots, jag vill gärna befinna mig i en socialdemokratisk debatt, det är trots allt där jag hör hemma. Jag tillhör de som såg valnederlaget som ett gyllene tillfälle för vårt parti att göra upp med den gamla och olyckliga perioden i vår historia som förknippas med budgetsaneringen. Vars baksida var en obönhörlig uppdelning av medborgarna i två grupper, de som ställts utanför och de som njuter innanförskapets frukter. Jag tillhör de som hyllar folkrörelserna och människors aktiva deltagande i samhällsutvecklingen och jag är emot den måttlösa expansionen av staten, som instrument för människors frigörelse. Jag ställer inte upp på den okritiska inställningen att skatterna är det självklara medlet för människans frigörelse. Jag hävdar att varje missbrukad skattekrona är en stöld från arbetarklassen. Och framförallt, jag skriver och kommenterar andras bloggar, jag svarar alltid på kommentarer på min egen blogg. Debatt kallas det.
Detta är nu ingen självklarhet i den socialdemokratiska världen. Inom partiet ryms ett spektrum av åsikter. Det är partiets styrka men också dess dilemma. Det är svårt att hantera. Vilket i sin tur leder till rörelser i rörelsen. Likasinnade söker varandra och samlas. Det är så skönt att få sina åsikter bekräftade. Och inte sällan verkar ryggdunkandet ses som debattens innersta mening. Om jag förstod Laakso rätt så var det detta han reagerade mot, att Netroots som öppen plats för idéer förvandlats till ett forum för ryggdunkande. Det är ett provocerande påstående och reaktionerna blir ju därefter. Själv har jag aldrig förstått att det funnits en bakomliggande infrastruktur i Netroots där vissa debattörer inbjudits till arrangemang och händelser. Att döma av resultatet så är det inte heller särskilt lyckat, jag tyckte bloggarna på valturné var synnerligen ointressant. En politisk ”journalistik” utan journalister/yrkesmän, en banal blogbagatell.
Men om nu detta har varit en av Netroots strategier, att mobilisera bloggvärlden i valrörelsen, så har man gjort ett uppseendeväckande val när man väljer bort den breda debatten för den samstämda, när man räds åsiktsbrytningen och samlas i fraktionen av likasinnade. Att de utvalda inte registrerar detta utan upprörs av kritiken är än mer allvarligt och stämmer till eftertanke. När jag så idag får ett brev från particentralen som rubriceras ”Nu behövs tydliga attacker mot den borgerliga regeringen” där partiledarens kontor ger direktiv om vad som skall diskuteras, så får likformigheten en besk bismak. Ser sig Netroots som en del i denna processen?
För här ligger själva kärnan: kan man avkräva en socialdemokratisk diskussion en likriktning i lojalitetens namn inför valet? Betyder partiets tydliga budskap inför väljarna att självkritiken och debatten skall upphöra? Det verkar så.
Jag tycker att det är beklämmande. Det är att underkänna människors fundamentala förmåga att både ta ställning och förhålla sig kritiskt. Det är att erkänna ledningens ofelbarhet och att förvandla medborgaren/gräsroten till boskap eller till och med boskapsföda.
Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.
I måndags publicerade AMS ny statistik. För första gången sedan hösten 2008 är nu den öppna arbetslösheten lägre än samma vecka året innan. I går publicerade SKOP en opinionsmätning där de borgerliga är större än oppositionen. Utan att dra för stora växlar på detta så kan jag ändå konstatera att det inte är varken förvånande eller oförutsägbart. Men ett mycket oroväckande budskap till oppositionen.
Oppositionen har under lång tid baserat sin valpropaganda på en berättelse om en okontrollerad och skenande massarbetslöshet. Regeringen har visat sin oförmåga att leda landet och man hänvisar till den ”skenande massarbetslösheten”. Regeringen har visat sin omänsklighet genom att inte göra något åt denna ”skenande massarbetslöshet”. Med närmast manisk envishet har budskapet trummats in, inte bara i media utan också vid samlingar, på konferenser och i utbildning av valarbetare. Den som visat tveksamhet till denna verklighetsbeskrivning har ignorerats. Partiet har lagt fram en valstrategi, den har sista ordet och skall följas. Om verkligheten inte stämmer så kan man antingen göra som Johan Ehrenberg på TV´s debatt, chansa på att ingen vet hur det ser ut i verkligheten eller så kan man helt sonika påstå att det inte spelar någon roll hur verkligheten ser ut, arbetslösheten stiger punkt slut.
Östros verkade ha insett detta när han debatterade med Borg i TV förra veckan. Borta var en stor del av hans krismaximerande, han bad ju t.o.m. finansministern om att sluta svartmåla framtiden! Är denna helomvändning under galgen för sent påkommen? Jag är rädd för det. För reaktionerna under den senaste veckan har inte visat någon förståelse för den verklighet som flertalet utanför de politiska etablissemangen faktiskt lever i.
För när opinionssiffrorna kommer så faller de sista resterna av intellektuell hederlighet. Opinionssiffrorna är manipulerade, inte tillförlitliga, felaktiga, publicerade i en borgerlig tidning (Expressen) osv. Samma opinionsinstitutet som tidigare rapporterat felfritt om rödgrönas överläge saknar nu fullkomligt tillförlitlighet. Vore det inte så allvarligt så kunde det avfärdas som patetiskt.
När hållningen inte bara omfattar ett antalknäppa bloggare utan går långt in i leden av ministerkandidater och politiska wannabees så blir det allvarligt för den politiska trovärdigheten hos oppositionen. Väljarnas förtroende svek för en opposition som precis presenterat sitt valprogram.
Oppositionens oförståelse för verkligheten idiotförklarar vanligt folk. Folk flest vet att arbetslösheten minskar, de ser det i sin egen omgivning, i den egna familjen, de läser tidningar och ser på TV. Svart på vitt. Arbetslösheten minskar. Människor är inte idioter. När då politikern kommer och talar om att ”arbetslösheten växer för varje månad, oavsett vad regeringen säger.” (!) så tror ju inte människor på henne. Just därför att de inte är idioter. Och en politiker utan trovärdighet kommer aldrig att ha rätt. För det handlar inte om chokladbitar och kontokort, det handlar om en trovärdig berättelse om det samhälle vi lever i.
Det är inte lätt att vända på en havererad trovärdighet, för att uttrycka det milt. Det är inte heller lätt att inse faktum att opinionen vänder. Jag vet inte hur många gånger det sagts att de rödgrönas försprång helt och hållet bygger på Miljöpartiets fördubbling i opinionen. Det behövs bara en halvering av den framgången och de borgerliga leder. Och när det sker så börjar smartingarna att leta efter konspirationer! Fanns det någon trovärdighet kvar så försvinner den för gott nu.
Det drabbar främst socialdemokratin, eftersom stabilitet och trygghet bara kan garanteras av dem. Miljöpartiet kan svänga och chockera, Vänsterpartiet faller ju titt som tätt tillbaka i sina reaktionära 70-talsidealiseringar. Bara (s) kunde ha formulerat en framtidsvision om det goda samhället.
I stället steg man fram ur den politiska tystnaden med en cynisk förhoppning om att den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet skulle skapa ”en skenande massarbetslöshet”. På den förhoppningen byggde man en slagordspolitik för att vinna makten. En makt som blev viktigare än den politiska visionen.
När verkligheten inte ställer upp så ser sig väljarna om efter alternativen.
Första maj är plikt och hänförelse. Plikt därför att man ska bara vara där, man ska stå under fanorna och sjunga Internationalens valda verser. Och applådera talen.
Idag morse var det kallt. Det regnade och blåste halv kuling. Anette jobbar i helgen så jag och hunden kurar. Plikten får sig en riktig omgång, ursäkterna formas långsamt i huvudet. Men så är det ju där med hänförelsen. Jag kan inte låta bli att hänföras av tanken att över hela världen ställer människor upp och trotsar väder och vind, polis och militär för att få utrycka sin längtan efter ett anständigt liv i frihet, jämlikhet och solidaritet. Minnet av demonstrationer med femtitusen, hundratusen ja säkert nån gång en halv miljon på gatorna i Paris överflyglar vetskapen om de hundra som kommer att möta upp i Strömstad. Jag åker.
Väl framme lyser solen, talen talas, kaffe dricks, lotter säljs, ett överårigt och halvt dansband spelar allt i samma takt och med samma engagemang. Fayed från SSU, för första gången i talarstolen, talar om kampen mot diskriminering, Per-Kristian Dahl som är kommunalråd i Halden, vår norska grannkommun, talar om gemenskapens styrka, Ronnie Brorson, kommunalråd i Strömstad som verkade lite trött, talar 68-ans direktiv och så till slut Lotta Gröning.
Jag vet inte vad folk hade förväntat sig. Är hon inte en förrädare som arbetar på borgarblaskan? Vad vet hon om politik? Och hon gick upp och gjorde det. Hon talade från hjärtat, hon talade om fattigdomen i Sverige som hon upplevt den, hon talade om rörelsen som behöver människor i rörelse, hon talade om den enskilda människans maktlöshet inför de system som skapats kring den välfärd som arbetarrörelsen kämpat sig till, hon talade om verklig solidaritet utifrån bibelns berättelse om vingårdsarbetarna och en strejk i Bureå.
Det var ett uppfriskande tal, som började med ett Ronjas vårskrik och slutade med ett gapskratt. Det var inget tal om borgarnas uselhet, utan om vår vision. Det retoriska omkvädet ”Så kan vi inte ha det ” och berättelser om verkliga människor var talets kärna. Inget retoriskt mästerverk, ibland improviserat och utanför ramen, men det kom från hjärtat. Det var visionen om rörelsens socialdemokrati, den som förändrar världen, himmelsvidt ifrån proffspolitikens och talskrivarartalens sövande likformighet. Där har många företrädare något att lära.
På vägen hem såg jag skylten ovan. ”Vi skapar framtidens samhälle”. En arbetare med hjälm framför ett folkhem i trakterna av Hornstull. För visst är det Liljeholmsbron? Eller är den omdöpt till Anna Odells bro kanske? Nåväl – Vi skapar framtidens samhälle – vilket parti har satt upp den skylten redan nu? En arbetare på bilden? Är det det nya eller det gamla arbetarpartiet? Arbetaren är ju kvinna för tusan, det måste ända vara det gamla hederliga (s), orginalet så att säga. Men allt det gröna då? Och det gula, är inte det Miljöpartiets färger? Eller är det Centern som har blivit folkliga och flyttat fokus från Stureplan till de ”proletära”, ja närmast lantliga och glesbebygda områdena vid Hornsgatans avslut? Fel, fel, fel . KD, verklighetens folk ju! Men är inte deras vision att kvinnor hör hemma i köket och föder barn? Hon liknar Folkpatiets feminist och EU-minister men ..njaaaä, lite för konkret för att vara dom ändå. Jag river mitt hår.
Nej då, jag ber om ursäkt om jag för ett ögonblick fick er att tro att något av våra politiska partier plötsligt hade skaffat sig en vision. En bild av ett framtidens samhälle. Nej det var bara ett byggbolag, vid platsen för ett motorvägsbygge, E6 genom Bohuslän. Highway to hell.
