”Vi skapar framtidens samhälle”. En arbetare med hjälm framför ett folkhem i trakterna av Hornstull

Första maj är plikt och hänförelse. Plikt därför att man ska bara vara där, man ska stå under fanorna och sjunga Internationalens valda verser. Och applådera talen.

Idag morse var det kallt. Det regnade och blåste halv kuling. Anette jobbar i helgen så jag och hunden kurar. Plikten får sig en riktig omgång, ursäkterna formas långsamt i huvudet. Men så är det ju där med hänförelsen. Jag kan inte låta bli att hänföras av tanken att över hela världen ställer människor upp och trotsar väder och vind, polis och militär för att få utrycka sin längtan efter ett anständigt liv i frihet, jämlikhet och solidaritet. Minnet av demonstrationer med femtitusen, hundratusen ja säkert nån gång en halv miljon på gatorna i Paris överflyglar vetskapen om de hundra som kommer att möta upp i Strömstad. Jag åker.

Väl framme lyser solen, talen talas, kaffe dricks, lotter säljs, ett överårigt och halvt dansband spelar allt i samma takt och med samma engagemang. Fayed från SSU, för första gången i talarstolen, talar om kampen mot diskriminering, Per-Kristian Dahl som är kommunalråd i Halden, vår norska grannkommun, talar om gemenskapens styrka, Ronnie Brorson, kommunalråd i Strömstad som verkade lite trött, talar 68-ans direktiv och så till slut Lotta Gröning.

Jag vet inte vad folk hade förväntat sig. Är hon inte en förrädare som arbetar på borgarblaskan? Vad vet hon om politik? Och hon gick upp och gjorde det. Hon talade från hjärtat, hon talade om fattigdomen i Sverige som hon upplevt den, hon talade om rörelsen som behöver människor i rörelse, hon talade om den enskilda människans maktlöshet inför de system som skapats kring den välfärd som arbetarrörelsen kämpat sig till, hon talade om verklig solidaritet utifrån bibelns berättelse om vingårdsarbetarna och en strejk i Bureå.

Det var ett uppfriskande tal, som började med ett Ronjas vårskrik och slutade med ett gapskratt. Det var inget tal om borgarnas uselhet, utan om vår vision. Det retoriska omkvädet ”Så kan vi inte ha det ” och berättelser om verkliga människor var talets kärna. Inget retoriskt mästerverk, ibland improviserat och utanför ramen, men det kom från hjärtat. Det var visionen om rörelsens socialdemokrati, den som förändrar världen, himmelsvidt ifrån proffspolitikens och talskrivarartalens sövande likformighet. Där har många företrädare något att lära.

På vägen hem såg jag skylten ovan. ”Vi skapar framtidens samhälle”. En arbetare med hjälm framför ett folkhem i trakterna av Hornstull. För visst är det Liljeholmsbron? Eller är den omdöpt till Anna Odells bro kanske? Nåväl – Vi skapar framtidens samhälle – vilket parti har satt upp den skylten redan nu? En arbetare på bilden? Är det det nya eller det gamla arbetarpartiet? Arbetaren är ju kvinna för tusan, det måste ända vara det gamla hederliga (s), orginalet så att säga. Men allt det gröna då? Och det gula, är inte det Miljöpartiets färger? Eller är det Centern som har blivit folkliga och flyttat fokus från Stureplan till de ”proletära”, ja närmast lantliga och glesbebygda områdena vid Hornsgatans avslut? Fel, fel, fel . KD, verklighetens folk ju! Men är inte deras vision att kvinnor hör hemma i köket och föder barn? Hon liknar Folkpatiets feminist och EU-minister men ..njaaaä, lite för konkret för att vara dom ändå. Jag river mitt hår.

Nej då, jag ber om ursäkt om jag för ett ögonblick fick er att tro att något av våra politiska partier plötsligt hade skaffat sig en vision. En bild av ett framtidens samhälle. Nej det var bara ett byggbolag, vid platsen för ett motorvägsbygge, E6 genom Bohuslän. Highway to hell.

Också en vision.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om 1 maj, vision, socialdemokraterna, solidaritet, fattigdomen, politik, Lotta Gröning, talare, tal
1 Maj här och här och här och här.