Tänk tanken att ni en gång kommer att få läsa det som förändrade världen just i en obskyr liten blogg

För några år sedan var jag på en stor socialdemokratisk samling i Västerås. Från hela landet infann sig denna saliga blandning som ett gäng sossar kan vara. I kongresslokalen fylldes alla vinklar och vrår av diskussioner, lobbygrupper, möten med gamla vänner om vart annat. Där var ett liv och kiv skulle väl Strindberg ha sagt. Som relativt ny partimedlem gick jag runt och snusade.

Jag hade precis börjat blogga själv och var därför lite extra nyfiken på ”BLOGGARNA”, de omtalade, omskrutna, de som placerade partiet mitt i samtiden, de som skulle avgöra valet. Jag hälsade och tittade och försökte förstå. För mig var ju bloggandet bara en sorts dagbok, en nedskriven tanke som annars kommit ut i ett samtal i vänkretsen eller på jobbet. Att hundratals människor klickade sig fram och läste/brydde sig om det jag skrev kändes lite märkvärdigt, nästan skämsigt. Det är ju bara klotter, för tusan!

Men en sak minns jag att jag tänkte när jag såg Erik, ACBrockman, Kulturbloggen, Jonas med flera som stod där längst upp i trapphuset och skrev/publicerade sina intryck, iakttagelser, tankar och värderingar: de är i färd med att göra ett pionjärarbete, de skapar en folkrörelse, en folkrörelse för information från undervegetationen, en sorts Kilroy-närvaro som skulle kunna fungera som ett eldspjut i baken på våra makthavare. Inte journalistik, inte professionellt skrivande med journalistens yrkeskunskap och tillika heder. Nej det här var en taggad tunnelbanevagn mitt i finmaktens paradvåningar som glatt signalerar: Lyssnar inte ni så låter vi alla andra göra det. Berättar inte ni så berättar vi det. Det var undervegetationen som inte längre orkade vänta på att makten skulle fälla sina löv för att ge dem plats och näring. En äkta folkrörelse!

Och folkrörelser är obändiga ting, svåra att kontrollera, ständigt pockande på demokratiskt inflytande, ovilliga att inordna sig i andras strategier. Folkrörelser är redskap för folk, det ligger i själva ordet, folk i rörelse. Vilket inte skall blandas samman med ”folk i rörelsen”, dvs integrerade i fasta politiska och kulturella system. Tobias Harding skriver en intressant Under-streckare i dagens Svenska Dagbladet om folkrörelserna ochdess utveckling. Han skriver bl. a. om att den viktigaste kraften för genomförandet av en sociallagstiftning i USA efter andra världskriget var vetaranrörelsen. Hemvändarna från slagfälten, fysiskt och psykiskt skadade krävde något igen av det samhälle de tjänat. Veteranrörelsen brukar placeras långt ut till höger på den politiska kartan, men slåss parodoxalt nog för välfärdslösningar på den sociala sidan. Något de aldrig hade klarat om de underordnats ett politiskt partis intresse av att erövra maktpositionen i staten. Harding skriver: "Kanske är det först med samtidens nya sociala medier som alternativen har börjat komma till sin rätt i konkurrensen med de etablerade massrörelserna. Det är alltså möjligt att vi snarare ligger efter i utvecklingen än följer en annan utvecklingslinje."

Folkrörelser kan inte och ska inte underordnas partier, då förlorar de sitt folk och blir bara ytterligare en inbokad kväll i partistens möteskalender. Se bara på de tafatta försök som gjorts i vårt eget parti. ”Feministas” var en sådan konstruktion som bara kunde krystats fram i huvudet på en gammal maoist. Stats- och partikontrollerade massrörelser hör andra traditioner till. Folkrörelser är det i vart fall inte tal om.

Sett i det här perspektivet så tror jag att partipolitiseringen av bloggen är dömd att misslyckas. Den skulle omedelbart förlora sin trovärdighet. Det skulle bli som att sitta i samtal med någon som hela tiden öppnar partiprogrammet och läser innan han svarar. Eller att kidnapparen skulle vara av rätta virket för föräldraskap.

Det spekuleras i en del bloggar i dag i att bloggen skulle ersätta journalistiken men det verkar snarare vara ” the wet dream of a wannabe”. Ja ursäkta att jag säger det, men ni vet vad som blir av misslyckade rockmusiker? Musikkritiker. Journalistikens stora utmaning idag är kommersialiseringen av mediabranschen. Med kniven på strupen konkurrerar de om läsar- och tittarsiffror. En rubrik eller vinkling kan avgöra den dagens lopp på kapplöpningsbanan. Men det är inte bloggarna som är däruppe och springer.

Nej låt bloggen och bloggandet leva, bloggandet om allt mellan himmel och jord, tulpanlökar i motvind, partikelfysik och även politiska dygnsflugor. Bloggandet kan utvecklas i sin egen rätt, många av bloggarna kommer vi säkert att möta i journalistikens bylines, som välutbildade yrkesmän, liksom det omvända, att journalister bloggar. För bloggen, bloggosfären, whatever, den här ostyriga platsen i ett digitalt universum där allt kan fås och inget undgås, kommer bara att överleva så länge som partipiskan hålls utanför. Detta oavsett om den är proklamerad från högkvarteret eller en självpålagd inskränkning.

Till partierna har jag lust att säga, det är inget som tvingar er att lyssna till bloggvärldens högfrekventa meningsutbyte, men för er egen skull, tänk tanken att ni en gång kommer att få läsa det som förändrade världen just i en obskyr liten blogg, att det som gav idén om det goda samhället en form och ett innehåll första gången sågs på pränt i en blogg. Sluta tänka bloggen som en tankesmedja, se den som hellre som allas vår digitala barnmorska på besök.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om netroots, bloggar, val 2010, socialdemokraterna, politik, media

Andra skriver om samma sak här här och här

SvD, DN, Arena