söndag 30 maj 2010

J´accusse! Jag anklagar, är ett bra sätt att ge min sorg och min ilska en riktning.


”J´accusse” skrev Émile Zola den 13 januari 1898 i tidningen L´Aurore (=Morgonrodnaden eller gryningen). Han anklagade regeringen Faure för antisemitism och olagligt fängslande av officeren Alfred Dreyfus, som anklagades på lösa grunder för spionage. Sedan dess har Zolas brev fått bli en symbol för civilkuraget, modet att utmana makten och ta strid för rättvisan.

Jag är ingen Zola, ska gudarna veta, jag har inget annat än en blogg till mitt förfogande. Men jag tycker att J´accusse, Jag anklagar, är ett bra sätt att ge min sorg och min ilska en riktning. För jag anklagar verkligen det här samhället, den här regeringen, den här oppositionen för att det ser ut som det gör.

I gårdagens Dagens Nyheter kunde vi läsa om behandlingen av flyktingen Mir Abbas Safari, den kastlöse, homosexuelle mattknytaren som drevs i döden av svenska myndigheter och sedan efter sin död förnedras till det sista spadtaget.

Idag kan vi i samma tidning läsa om Safet, som lämnat Mostar för att söka trygghet och överlevnad i Ljungby. Exploaterad, utnyttjad, hunsad, degraderad, förnedrad, ja du kan använda hur många ord som helst, du kan ändå inte komma i närheten av det som småländska män och kvinnor utsätter denne man för. Det är företagsledare, fackföreningsledare, tjänstemän i stat och kommun. Det är ett helt samhälle som inte vetat hur mycket förakt för svaghet som ska till för att få utlopp för sina inskränkta, förtryckta lägervaktsinstinkter. Mobbning kallas det, vuxenmobbning som om det vore skolgårdsverklighet. Men det här handlar om brutal människojakt inte mindre grym än de lynchmobbar, som bedrev drevjakt på svarta i Mississippi. Strange Fruit sjöng Billy Holliday om de svarta människor som hängdes upp i träden till andras varnagel och mördarnas egen dröm om herraväldet.

Detta är sanna bilder av Sverige och Europa idag. Därför anklagar jag regeringen, de ansvariga i myndigheter, fack och företag. Men jag anklagar också mitt eget parti för att vägra se. För de borgerliga partiernas tillkortakommanden, får dess egna medlemmar rannsaka sig själva. Jag är socialdemokrat och då börjar jag här.

År 2010 går mitt parti till val på ett program och en samhällsanalys som inte med ett ord nämner invandrare och invandring, diskriminering blott i en bisats. Sök igenom dokumenten med din ordbehandlares sökfunktion om du inte tror mig.

Det är fint att tala om mångkultur, som om det vore en butik på Fina gatan, en färgklick i tillvaron för att inte tala om hur jätteviktigt det är nu då världen globaliseras, typ! Här brukar det komma en konstpaus så att vi får applådera på kongresser, i ett vanligt samtal mest för att understryka sin egen duktighet. Men i verkligheten så är mångkultur inget utan människor av kött och blod, människor som arbetar älskar och lever i en förhoppning om ett bättre liv. Det handlar om invandrare, det handlar om invandring som mitt parti av något oförklarligt skäl har försummat att se. För det kan väl inte vara så att man medvetet har suddat ut det från den politiska verklighetens karta? När jag tar upp det på möten och konferenser så blir jag avfärdad och tystnaden lägrar sig. Frågan trivialiseras och betraktas som krånglefanteri. När jag går in på den socialdemokratiska portalen S-info klockan 13.30 den 30 maj så finns där bara ett inlägg som anknyter till detta tema! Skrämmande.

Så faktum bekräftas, inte med ett ord beskriver Socialdemokraterna det samhälle som vi vill regera som ett samhälle med invandrare och invandring, hos oss finns inga Mir Abbas Safari eller Sefat. Vi blundar och verkligheten springer ifatt oss. Det politiska överlåter vi till Sverigedemokraterna. Det är ju liksom deras nisch, tycks vi tänka.

Så därför, och det här känns svårt, så stor är lojaliteten trots allt mot det egna partiet, men den får inte bli större än solidariteten med de som förtrycks, så därför anklagar jag också Socialdemokraterna för det öde som Mir Abbas Safari gick till mötes i Norrbotten och Sefat går i Småland. Det är en skam och det ställer krav på ett ledarskap som klarar att möta verkligheten som den är och inte som den man snickrar ihop i valhögkvarterets rimstuga inför höstens val.

Mona Sahlin, det är dags att visa ledarskap nu!


Andra både skriver och Twittrar om detta

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

6 kommentarer:

Peter Karlberg Blogger sa...

Du har uttryckt detta mycket väl. Just det faktum att vi (partiet) inte har en politik som sätter dessa frågor i främsta rummet är egentligen oförklarligt.

Anonym sa...

Hade vi flera som vågar ifrågasätta som du Anders , då skule vi inte befinna oss i denna djupa mörker när det gäller etik och moral. Tyvärr socialdemokraterna som alla andra partier är ute enbart eftre makten. Invandrarfrågor ger inga röster.Här har du förklaringen Peter.

Eva Hillén Ahlström sa...

Jag är så rasande att jag har svårt att formulera mig men jag har ändå försökt på ett blogginlägg.

/Eva
P.S. Partivännen Peter Karlberg har ett inlägg om Mir Abbas Safaris öde pingat till S-info. Rubrik ”Jag skäms inte” http://peterkarlberg.blogspot.com/2010/05/jag-skams-inte.html

mopsen sa...

Som cementerad Sverigedemokrat säger jag blott: Hade dina tankar präglat (s) så hade jag inte behövts.

SD är ingen sjukdom utan blott ett symptom.

Utan grav samhällssjukdom inget SD.

Hälsar

Stellan

Anders Nilsson sa...

Stefan, jag tror inte att människan är så skapad att SD skulle upphöra att finnas. Ni kommer alltid att dyka upp i en eller annan form, och jag kommer alltid att vara oenig med de åsikter och de politiska förslag till lösningar som kommer från det hållet. Även om du verkar mena att (s) skulle kunna gå in i ert ställe. Nej, jag har sett för mycket av nationalism och vad den ställer till med. I grund och botten är det nämligen just sådana föreställningar om någon sorts överhöghet som ligger till grund för de två händelser som jag reagerade på.

Anna-Lena Heydar sa...

Jag kan bara med sorg i hjärtat instämma med dig. Vår socialdemokratiska flyktingpolitik präglas av samma ogina och inhumana människosyn som dagens regering. Vi socialdemokrater har inget att yvas över i det fallet utom möjligen i fornstora dagar - ingen koppling till nationalismens fornstora dagar ;-)
Jag hade hoppats på att Mona skulle vända den politiken men kan bara konstatera att hela samhället präglas av samma sjuka. Och då menar jag inte samma sjuka som det sd-sympatiserande inlägget. Hoppas att vi tillsammans kan ändra på det!