Tänk om politikerna skulle säga att de som verkar och arbetar är de som skall få ansvaret för utvecklingen.

Pärlemofisk, en sällsynt fångst i svenska vatten.

Jan Olof Larsson, riksdagsman (s) från Lysekil skriver en intressant artikel i Aktuellt i Politiken, socialdemokraternas veckoblad. Det handlar om nödvändigheten av en reformerad fiskeripolitik. Nu är inte fisket min starkaste sida, fisk absolut men fiskeripolitik nej. Så därför var det inte detaljerna och det konkreta i hans förslag som fick mitt gillande. Det var själva attityden till förändringar och politikernas ansvar.

Han skriver: ”Finns det en framtid för fiskenäringen? ----- De stora hoten mot fisket kommer inte från näringen. Näringen kan skapa sig sin framtid om den får ta ansvar. Men vi politiker måste sluta tänka kortsiktigt.
Utan subventioner hade fisket varit i betydligt bättre balans än i dag. De statliga medlen ska satsas på forskning och utveckling. Bort med pengar till uppbyggnad av fiskeflottor, bort med pengar för skrotning. Undantag från beskattning ska inte finnas. --- De som brukar havets resurser ska få ansvaret och möjligheten att vårda resurserna. Synen på fisket bör förändras. Fiskaren måste gå från att vara en skördare till att bli ”naturbrukare”. Fiskaren ska vara en tydligare del av förvaltningen och den som kommer med förslag på lösningar.”

Detta är en socialdemokratisk politiker som bryter mot allt av politisk kontrollnoja heter och föreslår att de som ”brukar jorden” också skall få ta ansvaret. De statliga medlen skall satsas på forskning och utveckling. Sluta med politisk klåfingrighet, lita på människor. Sluta ”styra upp” näringar med politiska medel, säger han. Det här är en slutsats som baseras på en gedigen erfarenhet av en näring som Larsson känner sedan barnsben. Är det därför han har så stort förtroende för fiskarena. För vad säger då inte detta om alla de politiker med alla medel vill styra allsköns näringar? När de borde göra allt för att lägga den politiska verkligheten tillrätta för att människor själva ska styra.

Tänk om politikerna skulle säga det samma om kollektivtrafiken, om sjukvården, om äldreomsorgen. Tänk om politikerna skulle säga att de som verkar och arbetar är de som skall få ansvaret för utvecklingen.

Tänk om....!

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, avreglering, fiske, framtid, företag, politik, skattepolitik, socialdemokraterna, tillväxt, värdegrund,

DN1
Axess
SvT, Uppdrag granskning

Så är det bara och en oändlighet av blod är inte farbar.

Jag följer med krampaktig sorg den debatt som följer på det israeliska våldet mot Ship to Gaza. Det är lika svårt varje gång denna konflikt lyckas pressa sig fram till medias förstasidor. Låt mig bara säga det på en gång. Jag är inte neutral. Därtill är min egen smärta och mina personliga erfarenheter av konflikten alltför nära, den är privat och känslomässig och kan inte ligga till grund för ett rationellt ställningstagande. Så är det bara och en oändlighet av blod är inte farbar.

Israel ockuperar palestinskt land. Det som skulle bli det judiska folkets hemland blev till staten Israel. Efter det groteska förverkligandet av judehatets ultimata önskan, försöket till utrotning av ett helt folk, måste världen skapa staten Israel. Det var en kolonial handling och en manifestation av en religiös historieskrivning. För hade det handlat om enbart att finna ett land till skydd och utveckling för världens judar så kunde man valt ett geografiskt område var som helst i världen. I Bronx, i Bayern, i det neutrala Sverige. Men man valde Palestina, det heliga landet för tre världsreligioner och gav det till en av dem. Det finns både ett realpolitiskt motiv och ett religiöst för staten Israels existens. Här ligger konfliktens kärna tror jag.

Därför kan professor Tännsjö kräva att alla världens judar skall ta avstånd från staten Israels handlande. Men jag menar att han har fel. Det existerar ingen kollektiv skuld som bärs av alla judar. Lika lite, som när jag som muslim avkrävs avståndstagande och markering av skiljelinje inför de galenskaper som individer och grupper utför i min religions namn. Man kan begära av mig att jag tar avstånd från våld och övergrepp därför att jag är människa, men för min religion, att jag är muslim – nej. En handling är en handling och skall dömas efter det. Min religion är visserligen en gränslös gemenskap, men den är i första hand en privat relation mellan Gud och mig, den är ett ständigt pågående samtal där jag som människa och individ söker vägledning och i förtröstan lever mitt liv. Om någon annan skulle ta sitt förhållande till Gud som intäkt för våld och destruktion så är det inte min sak i religionen. Det är däremot handlingen i verkligheten, som den drabbar mina medmänniskor, som den utförs av gärningsmannen. Och den kan du bara bekämpa som människa, din relation till Gud kan ge dig styrka och vägledning men inte legitimitet. Däri ligger trons begränsning, den är ett privat förhållande mellan dig och Gud.

När västvärlden ville döva sitt dåliga samvete och betala av på den oerhörda skuld vi hade genom århundraden av judehat, blandade man samman realpolitik och religion, och därmed så skapade man dagens konflikt. Och idag handlar det inte längre om en förtryckt judisk befolkning sammanföst i ghetton och koncentrationsläger. Det handlar om en stat som aldrig mer kommer att tillåta detta. Kosta vad det kosta vill, drabba den det drabba vill. Diasporan blir det ideologiska kitt som håller brutaliteten vid liv. Staten Israel håller alla världens judar som ansvariga för sina handlingar, därför är det fel av oss som kritiserar detta att avkräva samma, alla världens judars avsiktsförklaring.

Det är här professor Tännsjö hamnar fel. Han, för att använda ett fullkomligt paradoxalt och historiskt ironiskt begrepp, han stigmatiserar en tro.

Jag fann en oerhört skarp och genomtänkt debatt hos Peter Karlberg.
Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, civilisationen, etik, framtid, fred, kärleken, Israel, Ship to Gaza, judendomen, solidaritet, tro,
Andra debatterar här och här, ett resonemang som jag inte alls får att gå ihop

Med ett dubbeleggat svärd jagas de anställda i systemet, på samma sätt som medborgaren, som de skall tjäna.

I gårdagens DN publicerades en ny artikel om vuxenmobbing. Två kvinnor skildrar med kirurgisk precision hur de, långsamt och effektivt stöts ut ur en gemenskap på en arbetsplats. Skvaller, antydningar och intriger är de informella verktyg som så bekvämt inkorporeras i det system där den som skall stängas ute kallas in till chefen, får en tillsägelse kopplad till hot om åtgärder; en rättslös ordning där anklagelserna inte preciseras, de anklagande inte kan namnges av integritetsskäl. Cheferna använder härskartekniker där ansvaret kan hävisas till ett anonymt "många". Fullkomligt rättslös, med skuggor av angivare var de än vänder sig, drivs de här två kvinnorna in i sjukdom, PTSD, posttraumatiskt stresssyndrom. Ett sjukdomstillstånd som drabbar människor i krig, av den psykiska stressen av att ständigt vara levande mål på ett slagfält.

Det är slående hur det förnedringssystem som av dessa myndigheter används utåt mot sina brukare, lika väl används mot de misshagliga inne i systemet. I bägge fallen gäller det att invagga dem i en känsla av att inte ha kontroll över sitt eget liv och på så sätt kan den som oroar långsamt brytas ner och fjärmas från systemet.

Så det är ett systemfel. De ansvariga får visserligen utlopp för sina peversioner, men de gör det inom ramen för ett system som legitimerar handlingarna. Den absoluta tystnaden inför Zarembas artikel från våra folkvalda övertygar mig om att våra ledande politiker inte finner någon giltig angreppspunkt. De befinner sig själva i det systemet, är en integrerad del av det, de har i långa utskottsarbeten skapat underlag och sedan fattat beslut om det. Det är så här systemet är tänkt att fungera. Och det tål inga felande kuggar, inget ifrågasättande eller efterlysande av ansvar.

Jag tror inte att den politiska fantasin hos dagens valda makthavare klarar att föreställa sig en lösning för vare sig Mir Abbas, Sefat, Kerstin eller Carina. Lika lite som de kan det för varje åldring som bäddas ner för kvällen kl 6, och inte tillåts komma ut i frisk luft under åravis.

Systemet fungerar inte om det sätts under kritik. Eftersom det inte finns någon som uppbär ansvaret. Det var under 1990-talet som ordet ansvar fick en helt ny betydelse. Från att ha inneburet att den som hade ansvaret också skulle sörja för att ställa saker till rätta när fel uppdagades, så blev ansvar en löneförmån, hade man ansvar innebar det högre lön, och var inte på något sätt kopplat till den gamla betydelsen av ordet.Det beskrev bara en position i hierarkin. Väl här räckte det med att man privatiserade förhållandet och gjorde personlig avbön, en pudel. Ansvaret kunde plötsligt delegeras neråt i organisationen. Och organisationen kunde aldrig ställas till svars. Upprättelse för den som felaktigt behandlats ingick endast i sällsynta fall. Det här systemet genomfördes upp till den högsta ledningen i staten. Inte ens statsministern kunde avkrävas ansvar, t.ex. i Tsunami-händelserna. I stället delegerades ansvaret längre och längre ner i Rosenbad, förrirrde sig i korridorena, stannar till för en stund hos en Securitasvakt tills det helt upplöstes i snaskig spekulation och en huvudperson försatt i inre exil.

Samtidigt som den här tolkningen av ansvar genomförs i svensk förvaltning åläggs myndigheterna en hantering av det samhälleliga uppdraget som bygger på ifrågasättande. De som söker myndigheten skall misstänkliggöras; den sjuke är inte sjuk, den arbetslöse vill inte arbeta. På så sätt tror man sig kunna beivra fusket och det orättmätiga överutnyttjandet av välfärdssystemet. De anställda förväntas inte längre tjäna medborgarna utan i första hand värna systemet själv. Idag manar politikern om budgetdisciplin, (hör bara på ordet), och sunda finanser. Det är dagens politiska mantra. Jag tror att det här har sin förklaring i den pågående förvandlingen av politikens uppgift. Sedan 20 år har representativiteten i de politiska församlingarna gått från medborgarens till skattebetalarens. Med ett dubbeleggat svärd jagas de anställda i systemet, på samma sätt som medborgaren, som de skulle tjäna.

Alla system kräver sina offer, Zaremba har visat på vårt systems. Och det är därför tystnaden från partiledarna är så total. Det ligger en tragisk ironi i det farsartade sätt som systemet reproducerar sig bland de bloggande partiaktivisterna. För tystnaden är lika total bland ”gräsrotsdebbattörerna.”

Men de läser i hemlighet. Aldrig har jag haft så många läsare på min blogg som under den senaste veckan.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, ansvar, De rödgröna, fattigdom, klarspråk, migration, moderaterna, Mona Sahlin, människovärde, samhälle, rättfärdighet, solidaritet, socialdemokraterna, val 2010, två världar,

läs också här och här. Nära ligger detta.

De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar.

Och tystnaden är total. Jag tror inte att det finns något annat land, där uppgifter som de som DN publicerat under de senaste dagarna, inte skulle föranleda politiker, ansvariga i regering och myndigheter att ställa sig upp att tala. Självpåtaget eller tvingade av media. Men i Sverige är det tyst. Öronbedövande tyst.

Varför står inte Göran Hägglund upp och kräver utredning av fallet Safet i Ljungby? Var är migrationsministern i fallet Mir Abbas? Varför gick Maud Olofsson in i den stora tystnaden när det visar sig att invandrare utnyttjas som slavarbetare av ett svesnkt företag på en globaliserad marknad? Var är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och integrationsminister Sabuni. De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar. Ingen förstår åt vilket håll man ska gå, ingen begriper vad anständighet och sunt förnuft pekar ut som självklarheter.

Är det inte då en statsminister skall träda fram och visa ledarskap? Säga ifrån att det som skedde ”dessa två av den minsta bland oss” är oförenligt med ett civiliserat samhälle. Kan man inte kräva att Fredrik Reinfeldt klart och tydligt säger ifrån. Eller väntar man på att kungen skall träda fram, precis som när statsminister Persson svek vid tsunami-katastrofen?

Och när statsministern sviker, är det inte en sådan gång ledaren för den politiska oppositionen måste fylla den plats som landets statsminister lämnat tom.

Men tystnaden och de tomma ögonen hos det samlade politiska etablissemanget är totalt. Inget har något att säga eftersom dessa invandrare uppenbarligen inte finns. DN´s berättelse är kanske fiktion, första avsnittet i årets sommarföljetong, ett reportage från Camilla Läckberg-land.

Inget som på något sätt får störa den världsbild som regerar både regeringen och oppositionen; Sverige är världens bästa land, landet som alla vill kopiera! Den sekulära världsbildens paradis. Här finns ingen Mir Abbas eller Sefat, här finns inga apatiska barn och hjärtsjuka tonåringar som skickas till länder utan anknytning. Här finns ingenting som får störa valstrategernas planering av årets, näst Melodifestivalen och prinsessbröllop, viktigaste event – Valet 2010. Nej det här är landet där det ultimata lidandet beskrivs som a-kasseavgiften för höginkomsttagare. Årets valfråga för årets marginalväljare i väljarkåren. Om inte annat kan man väl köpa sig några röster för 200 spänn i månaden hos den ena parten kallat ”sänkt a-kassa” och hos den andra ”jobbskatteavdrag”.

Ett land som tillåter att man torterar sina medborgare, tillfälliga eller permanenta, och låter förövarna gå fria. Ett land där den exeptionella behandling som Mir Abbas och Sefat utsatts för också kan spåras hos varje åldring som tvingas i säng kl. sex på kvällen och som hålls kvar där med lugnande mediciner, som inte får gå ut under flera år, hos varje barn som i tysthet och under klanliknande omständigheter osynliggörs, ett land där medborgare i behov av stöd underkastas lydnadslöften och egendomslöshet för att få hjälp, detta är ett land på väg ut ur civiliserationen.

Det är ett land där statsministern håller tyst, hans ministrar likaså och oppositionen av rädsla för att inte vinna makten sluter upp kring denna tystnad.

Det är ett skammens land.


Andra.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, ansvar, De rödgröna, fattigdom, klarspråk, migration, moderaterna, Mona Sahlin, människovärde, samhälle, rättfärdighet, solidaritet, socialdemokraterna, val 2010, två världar,

Läs också

J´accusse! Jag anklagar, är ett bra sätt att ge min sorg och min ilska en riktning.

”J´accusse” skrev Émile Zola den 13 januari 1898 i tidningen L´Aurore (=Morgonrodnaden eller gryningen). Han anklagade regeringen Faure för antisemitism och olagligt fängslande av officeren Alfred Dreyfus, som anklagades på lösa grunder för spionage. Sedan dess har Zolas brev fått bli en symbol för civilkuraget, modet att utmana makten och ta strid för rättvisan.

Jag är ingen Zola, ska gudarna veta, jag har inget annat än en blogg till mitt förfogande. Men jag tycker att J´accusse, Jag anklagar, är ett bra sätt att ge min sorg och min ilska en riktning. För jag anklagar verkligen det här samhället, den här regeringen, den här oppositionen för att det ser ut som det gör.

I gårdagens Dagens Nyheter kunde vi läsa om behandlingen av flyktingen Mir Abbas Safari, den kastlöse, homosexuelle mattknytaren som drevs i döden av svenska myndigheter och sedan efter sin död förnedras till det sista spadtaget.

Idag kan vi i samma tidning läsa om Safet, som lämnat Mostar för att söka trygghet och överlevnad i Ljungby. Exploaterad, utnyttjad, hunsad, degraderad, förnedrad, ja du kan använda hur många ord som helst, du kan ändå inte komma i närheten av det som småländska män och kvinnor utsätter denne man för. Det är företagsledare, fackföreningsledare, tjänstemän i stat och kommun. Det är ett helt samhälle som inte vetat hur mycket förakt för svaghet som ska till för att få utlopp för sina inskränkta, förtryckta lägervaktsinstinkter. Mobbning kallas det, vuxenmobbning som om det vore skolgårdsverklighet. Men det här handlar om brutal människojakt inte mindre grym än de lynchmobbar, som bedrev drevjakt på svarta i Mississippi. Strange Fruit sjöng Billy Holliday om de svarta människor som hängdes upp i träden till andras varnagel och mördarnas egen dröm om herraväldet.

Detta är sanna bilder av Sverige och Europa idag. Därför anklagar jag regeringen, de ansvariga i myndigheter, fack och företag. Men jag anklagar också mitt eget parti för att vägra se. För de borgerliga partiernas tillkortakommanden, får dess egna medlemmar rannsaka sig själva. Jag är socialdemokrat och då börjar jag här.

År 2010 går mitt parti till val på ett program och en samhällsanalys som inte med ett ord nämner invandrare och invandring, diskriminering blott i en bisats. Sök igenom dokumenten med din ordbehandlares sökfunktion om du inte tror mig.

Det är fint att tala om mångkultur, som om det vore en butik på Fina gatan, en färgklick i tillvaron för att inte tala om hur jätteviktigt det är nu då världen globaliseras, typ! Här brukar det komma en konstpaus så att vi får applådera på kongresser, i ett vanligt samtal mest för att understryka sin egen duktighet. Men i verkligheten så är mångkultur inget utan människor av kött och blod, människor som arbetar älskar och lever i en förhoppning om ett bättre liv. Det handlar om invandrare, det handlar om invandring som mitt parti av något oförklarligt skäl har försummat att se. För det kan väl inte vara så att man medvetet har suddat ut det från den politiska verklighetens karta? När jag tar upp det på möten och konferenser så blir jag avfärdad och tystnaden lägrar sig. Frågan trivialiseras och betraktas som krånglefanteri. När jag går in på den socialdemokratiska portalen S-info klockan 13.30 den 30 maj så finns där bara ett inlägg som anknyter till detta tema! Skrämmande.

Så faktum bekräftas, inte med ett ord beskriver Socialdemokraterna det samhälle som vi vill regera som ett samhälle med invandrare och invandring, hos oss finns inga Mir Abbas Safari eller Sefat. Vi blundar och verkligheten springer ifatt oss. Det politiska överlåter vi till Sverigedemokraterna. Det är ju liksom deras nisch, tycks vi tänka.

Så därför, och det här känns svårt, så stor är lojaliteten trots allt mot det egna partiet, men den får inte bli större än solidariteten med de som förtrycks, så därför anklagar jag också Socialdemokraterna för det öde som Mir Abbas Safari gick till mötes i Norrbotten och Sefat går i Småland. Det är en skam och det ställer krav på ett ledarskap som klarar att möta verkligheten som den är och inte som den man snickrar ihop i valhögkvarterets rimstuga inför höstens val.

Mona Sahlin, det är dags att visa ledarskap nu!


Andra både skriver och Twittrar om detta

Läs även andra bloggares åsikter om agitation, ansvar, arbetskraftsinvandring, De rödgröna, demokrati, civilisationen, etik, diskriminering, gay, klarspråk, migration, Mona Sahlin, Netroots, socialdemokraterna, solidaritet, två världar,

Ni får ursäkta, men jag köper inte denna ständiga sammanblandning mellan sysselsättningsgrad och arbetslöshet.

I måndagens utspel från oppositionen talas om massarbetslöshetens ökning. Med hjälp av Statisktiska centralbyråns mätningar av sysselsättningsgraden i Sverige dras skarpa slutsatser om arbetslösheten. Vilket är att ogenerat blanda äpplen och päron. SCB´s statistik mäter det maximala antal människor i gruppen 15-74 år som skulle kunna räknas in i en möjlig sysselsättning. Detta är tal, som används för att beräkna underlag för välfärdskostnaderna, skatteintäkt etc. men något mått på den verkliga arbetslösheten är det inte.

Blandar man samman sysselsättningsgrad och arbetslöshet så ger det det absurda resultatet att ju fler som går i pension och ju fler som studerar vid universitet och högskolor, desto fler skulle då räknas som arbetslösa!

Det var också dessa siffror som de borgerliga använde som argument före valet 2006, och vi socialdemokrater tillbakavisade den propagandan på samma sätt som jag gör idag. Då använde vi den statistik, som används av AMS och LO. Man redovisar helt enkelt de som aktivt söker arbete. Och då blir också siffrorna annorlunda och ger en mycket mera sann bild av läget på arbetsmarknaden.

Om 30000 15åringar i åttonde och nionde klass svarar ja på frågan om de hellre önskat att jobba än gå i skolan, så räknar jag dem inte till de arbetslösas skara. De har faktiskt skolplikt. Inte heller räknar jag med den bästa vilja i världen de 120000 16-24-åringar som heltidsstuderar vid gymnasium och högskola och säger sig kunna tänka sig jobba, som arbetslösa. Genom att räkna alla dessa som arbetslösa får man till en ungdomsarbetslöshet på 30% när den i verkligheten är 12-13%. Hur många i åldersgruppen 65 till 74 år som också önskar jobba är svårbedömt, men det är pensionärer som försörjer sig genom sin pension, att de skulle kunna tänka sig att arbeta gör dem inte automatiskt till arbetslösa.

Idag står vi inför den demografiskt intressanta situationen att 40-talisternas stora barnkullar pensioneras samtidigt som det tidiga 90-talets rekordstora barnkullar lämnar gymnsiet och söker sig till vidareutbildning. Den möjliga arbetskraften enligt SCB är med andra ord väldigt stor. Men betyder det att alla dessa är arbetslösa? AMS och LO, som mäter i spannet mellan 16-65 år, menar inte det.

Att använda sysselsätttningsgraden som ett mått på arbetslösheten är ohederligt och blir inte mer sympatiskt för att det används i propagandan av dagens socialdemokrater, än det var före 2006 då det användes av den borgerliga alliansen. Tvärtom, humbugen är lätt att avslöja och vanligt folk känner inte igen sig i den verklighetsbeskrivningen och framför allt, den hotar trovärdigheten hos oppositionen.

Om du är intresserad av de sanna talen så kan du läsa LO-tidningen. Där framgår det att 399 000 människor nu är helt arbetslösa eller sysselsatta i arbetslöshetsåtgärder. Det är en minskning med över 70000 personer sedan januari. Även om fler befinner sig i åtgärder än samma tid förra året så minskar den gruppen och detsamma gör de helt arbetslösa.

Nu vill jag inte påstå att detta skulle vara den borgerliga regeringens förtjänst. På mig verkar det som att de för en mycket passiv arbetsmarknadspolitik. Arbetslösheten är förfärligt stor men den rör sig åt rätt håll. Och det är tvärtemot den bild som sysselsättningsstatistiken ger. Och som så ogenerat används i den politiska propagandan.

Men en politisk propaganda som i avsaknad av ett eget politiskt alternativ använder denna sammanblandning av fakta ger ett desperat intryck, där bristen på verkliga argument uppvägs av högröstat gapande. Lika lite som den gav den borgerliga propagandan trovärdighet inför valet 2006 ger den det inför årets val. Jag har sagt det förr, med en felaktig analys så kommer man att formulera felaktiga krav. Vem tjänar på det?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, akassa, arbetslöshet, arbetslösheten, ungdomsarbetslöshet, politik, opposition, socialdemokraterna,

Claes Krantz försöker både förklara och förstå vad som händer. Men han är alltför ensam.

Väljarna är inga idioter, de går inte på bullshittandet.

Klyftorna ökar, skriver några. Svenska folket ogillar ökade klyftor, skriver åter andra och redovisar LO´s nya rapport mera sanningsenligt. Rapporten utgår från utvecklingen under åren 1991-2007, och har sedan frågat människor om deras syn på ökade klyftor. Och det är väldigt uppmuntrande att människor menar att ett samhälle inte mår bra av stora klyftor. Ska människor utvecklas och kunna förverkliga ”sina bästa stämningars längtan” som Branting uttryckte det, så måste möjligheterna finnas där. Stora klyftor i samhället stänger dörrar och gör förändring och utveckling, både på det privata planet och i samhället, svårare.

För att politiska partier skall kunna ta in samhällsutvecklingen och skapa ett program för förändring krävs att de har en trovärdig berättelse om det samhälle de verkar i och en vision om den förändring man söker väljarnas stöd för. Känner människor inte igen sig får det då den motsatta effekten, de avvisar det alternativet. Det är med andra ord väldigt viktigt hur man formulerar sig.

Efter de senaste opinionsmätningarna har det utbrutit något som närmast liknar panik bland socialdemokratiska bloggare. Opinionen vänder och slutsatsen har av någon outgrundlig anledning blivit att nu ska vi ha mer av det gamla. Budskapet ska skärpas genom att vi vässar slagorden. Som om det inte är just det som väljarna avvisar. För mig som socialdemokrat är det här fullkomligt obegripligt. Varför granskar vi inte vår berättelse. För det är väl antagligen där felen ligger.

För ett år sedan varnade jag för den här utvecklingen. Regeringen krismaximerar för att framstå i bättre dager när de verkliga talen redovisas inför valet. Vi går i fällan och talar om ökade klyftor och historiskt höga och skenande arbetslöshetstal. En verklighet som adrenalinstinna valstrateger älskar men som väljarna inte känner igen sig i.

Ett av de mest ihärdiga misstagen har varit påståendet om att ”klyftorna ökar under den borgerliga regeringen.” KlyftorNA i flertal, som om att skillnaderna mellan män och kvinnor, arbetare och tjänstemän, unga och gamla, pensionärer och arbetande, akademiker och arbetare så där i allmänhet skulle ha ökat dramatiskt under de sista 4 åren. Detta är nonsens och det tar inte mer än 5 minuter att kolla det hos Statistiska centralbyrån.


Det finns ingen sådan påtaglig allmän ökning av klyftorna. Däremot så är det en klyfta som ökar dramatiskt och har så gjort under de senaste 15 åren. Det är klyftan mellan de fattiga och maktlösa och resten av befolkningen. Till de fattiga hör arbetslösa utan försäkring, långtidssjukskrivna, de som lever på socialbidrag, de med minsta pension, de papperslösa m.fl. Det gäller oavsett ålder och utbildning men kvinnor överväger. Gruppen som sådan krymper i storlek, men skillnaden/klyftan ökar dramatiskt.

Så ser verkligheten ut och det är underlag för en helt annan berättelse om samtiden än den som nu ett antal socialdemokratiska bloggare försöker lansera. Vår berättelse borde vara om ett samhälle som är diskriminerande och osolidariskt, där fattigdom är ditt eget fel, sjukdom är misstänkt bedrägeri, arbetslöshet är lättja. Vi måste berätta om orsakerna för att bli begripliga och vi måste klara att göra den nödvändiga förändringen möjlig att se. Och då håller det inte att komma med nonsens och påhitt.

Väljarna är inga idioter, de är ingen valboskap som skall kommenderas ur sofforna på valdagen. De kan läsa och förstå, de vet vad som sker i samhället runt sig, de går inte på bullshittandet.

Jag blir upprörd, för jag vet vad jag kommer att få ägna min tid åt på gator och torg till, när jag ställs inför frågorna och avvisandet av vårt alternativ.

Just det, lata och okunniga kampanjmakares bullshit. De som sitter med tillgång till hela apparaten, till media och uppmärksamheten, de som är så förblindade av sin egen makthunger att de struntar i maktens innehåll.

Får de fortsätta så förlorar jag valet, du och jag, vi som längtar efter förändringen. Och det oavsett valutgången. Om det berättar LO´s rapport och bokslutet över de sista 15 årens utveckling. Inget annat..

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, val 2010, agitation, klyftor, solidaritet

Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.

Erik Laasko har dragit igång en debatt bland bloggarna. Han hade synpunkter på hur det nya nätverket Netroots hanterade den öppna debatten. Reaktioner inom och utom den socialdemokratiska rörelsen lät inte vänta på sig. Och samtidigt förflyttades, som jag uppfattar det, fokus längre och längre bort från det som var Eriks ståndpunkter. Likafull får han klä skottt för dem.

Jag vet inte om detta är något specifikt för socialdemokratiska diskussionsfora, eller om det gäller andra partiers. Men självfallet så ligger det en motsättning i partistämplade diskussionsplatser. Lojaliteten med partiet och lojaliteten mot det som man uppfattar som sanningen går inte alltid hand i hand. Och ska inte heller göra det. Vill man förändra samhället måste man vara kritisk till detta samhälles företeelser, inklusive det egna partiet.

Jag slutade själv framträda/publicera mig/pinga den socialdemokratiska arenan som kallas s-info. Jag fann debatten för inskränkt, för gubbig och alltför stalinistisk. Debattörerna tog sig friheten att tillskriva varandra vilka självuppfunna åsikter som helst, man la ord i munnen på varandra, man kunde förneka sina skriverier fastän det står där svart på vitt, varje tanke som avvek från det ”godkända” skulle krossas. En tummelplats för politruker med andra ord. Jag kikar in där ibland och ”debatten” är fortfarande densamma, några nya verkar ha funnit vägen dit, lika självförhärligande och förutsägbara som de gamla.

Jag hoppades på Netroots, jag vill gärna befinna mig i en socialdemokratisk debatt, det är trots allt där jag hör hemma. Jag tillhör de som såg valnederlaget som ett gyllene tillfälle för vårt parti att göra upp med den gamla och olyckliga perioden i vår historia som förknippas med budgetsaneringen. Vars baksida var en obönhörlig uppdelning av medborgarna i två grupper, de som ställts utanför och de som njuter innanförskapets frukter. Jag tillhör de som hyllar folkrörelserna och människors aktiva deltagande i samhällsutvecklingen och jag är emot den måttlösa expansionen av staten, som instrument för människors frigörelse. Jag ställer inte upp på den okritiska inställningen att skatterna är det självklara medlet för människans frigörelse. Jag hävdar att varje missbrukad skattekrona är en stöld från arbetarklassen. Och framförallt, jag skriver och kommenterar andras bloggar, jag svarar alltid på kommentarer på min egen blogg. Debatt kallas det.

Detta är nu ingen självklarhet i den socialdemokratiska världen. Inom partiet ryms ett spektrum av åsikter. Det är partiets styrka men också dess dilemma. Det är svårt att hantera. Vilket i sin tur leder till rörelser i rörelsen. Likasinnade söker varandra och samlas. Det är så skönt att få sina åsikter bekräftade. Och inte sällan verkar ryggdunkandet ses som debattens innersta mening. Om jag förstod Laakso rätt så var det detta han reagerade mot, att Netroots som öppen plats för idéer förvandlats till ett forum för ryggdunkande. Det är ett provocerande påstående och reaktionerna blir ju därefter. Själv har jag aldrig förstått att det funnits en bakomliggande infrastruktur i Netroots där vissa debattörer inbjudits till arrangemang och händelser. Att döma av resultatet så är det inte heller särskilt lyckat, jag tyckte bloggarna på valturné var synnerligen ointressant. En politisk ”journalistik” utan journalister/yrkesmän, en banal blogbagatell.

Men om nu detta har varit en av Netroots strategier, att mobilisera bloggvärlden i valrörelsen, så har man gjort ett uppseendeväckande val när man väljer bort den breda debatten för den samstämda, när man räds åsiktsbrytningen och samlas i fraktionen av likasinnade. Att de utvalda inte registrerar detta utan upprörs av kritiken är än mer allvarligt och stämmer till eftertanke. När jag så idag får ett brev från particentralen som rubriceras ”Nu behövs tydliga attacker mot den borgerliga regeringen” där partiledarens kontor ger direktiv om vad som skall diskuteras, så får likformigheten en besk bismak. Ser sig Netroots som en del i denna processen?

För här ligger själva kärnan: kan man avkräva en socialdemokratisk diskussion en likriktning i lojalitetens namn inför valet? Betyder partiets tydliga budskap inför väljarna att självkritiken och debatten skall upphöra? Det verkar så.

Jag tycker att det är beklämmande. Det är att underkänna människors fundamentala förmåga att både ta ställning och förhålla sig kritiskt. Det är att erkänna ledningens ofelbarhet och att förvandla medborgaren/gräsroten till boskap eller till och med boskapsföda.

Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.

Intressant om politik.
Läs även andra bloggares åsikter om Laakso, Netroots, debatt, partilojalitet, socialdemokraterna, val 2010, politik, kritik

Thomas Hartman, Ulf Bjereld, Krassman och Peter Karlberg skriver intressant om ämnet

Insnöad

Vintern har slagit till i Bohuslän. Meterhög driver vinden ihop snön till oforcerbara drivor. Jag har tillbiringat helgen med att skotta tak, gräva smala gångar över gårdsplanen och fritt fram för bilarna på gården. Men eftersom jag är beroende av traktorplogning för att komma ner till allmän väg så sitter jag insnöad. A jobbar i helgen, personlig assistent med långa dagar, så hennes bil var vi förutseende nog att parkera nere vid vägen, inte mer än ett par meter att skotta fram.

Här kommer reflektion ett. Trots att snöröjarna jobbar dag och natt så räcker det inte till en sådan här gång. Som i krig gäller stenhårda prioriteringslistor; gårdar med kor och hemtjänsten går först. Det kan var kilometerlånga vägar att ploga. Det som förvånar mig är att så många har så svårt att lungna sig ner. Ok, jag kommer inte ut, jag kommer inte fram, då får jag gilla läget. Det blir mycket OS och bra läsning istället.

Och här följer iaktagelse två. Trots kaoset verkar en del förvänta sig att allt ska vara som vanligt. När A åkte till jobbet i lördags så tog hon det säkra före det osäkra och startade 40 minuter tidigare och la en skyffel i baksätet. Hon kom inte långt innan det var stopp, Bara ena väghalvan var plogad och på sina ställen drev den igen snabbt. En bil körde fast. Några killar i en skåpbil från andra hållet hade stannat för att hjälpa till, A stannar för att bidra med skyffeln. Den fastsatta bilen skottas loss och A går tillbaka till sin bil, öppnar bakdörren för att lägga tillbaka skyffeln i baksätet; då kommer en lastbil farande och försöker köra om (!), A kastar sig upp mot bilen och lastbilen drar med sig bakdörren. Hon klarar sig med en decimeter till godo. Killen som kör lastbilen stannar visserligen, men är inte mer engagerad än att han fortsätter det mobilsamtal som han tydligen var upptagen med i stället för att följa med i trafiken. Och det var ingen ungdom, en 50-åring som man skulle kunna kräva lite förnuft av. Men här gällde annat, han skulle fram, kosta vad det kosta vill. Och att det var den värsta ovädersdagen i mannaminne, spelade ingen som helst roll! Vad är det som får människor att sluta tänka?

Att det är så svårt att inse att människan bara är en lort på skapelsens nagel när naturkrafterna sätter in.

Om ovädret skrivs det överallt.