När barnfattigdomen blev tummelplats för den politiska fantasilösheten.

Jag tillhör väl den del av befolkningen som med uppspärrade ögon och indignation läste rubriker om barnfattigdomen i Sverige. Rädda Barnen publicerade sin årliga rapport om sakernas tillstånd.

Rädda Barnens vittnar om hur hårt det drabbar de som tvingas leva under knappa ekonomiska förhållanden. Här talar man om barnen men det handlar ju egentligen om vuxna och barn, i familjer som inte har råd med nödtorften. Kanske kan man inte förstå innebörden av det här om man aldrig själv varit fattig. Men hur konstigt det än låter så går det att leva i fattigdom. Man ser begränsningarna och försöker leva med i förhoppningen om att de snart ska gå över.

Fattigdomsbegreppet i de utvecklade länderna är ett relativt tal och kan inte på något sätt jämföras med den verklighet som gäller i resten av världen. Här talar vi om de som lever i hushåll som har mindre än 60% av medianinkomsten eller per idag 17500 kronor i månaden. I resten av världen talar vi om ett fast begrepp, mindre än två dollar om dagen, eller 387 kronor per månad.

Dessutom är det stor skillnad mellan de som hänförs till den här gruppen, att jämföra livet för en familj med 17499 kronor plus barnbidrag med en som går på socialbidrag är ogörligt. Men likafullt så är det rätt att dra gränsen där. En kvarts miljon barn deltar inte i samhällslivet på jämlika villkor. Även om skillnaden är himmelsvid så har den europeiska standarden en poäng. Rädda barnens undersökning framhäver bristen på den vardagliga jämlikhet som gör att barn och ungdomar ska kunna leva under något så när lika förutsättningar. Och det är det som borde diskuteras.

Rädda Barnens rapport har fått utnyttjas av opportunister och politiska lycksökare i talet om att den skulle tala om en drastisk ökning av fattigdomstalen under den borgerliga regeringens tid. I själva verket så låg fattigdomstalen betydligt högre under den socialdemokratiska regeringsperioden 1995 till 2006. Inte vid något tillfälle var siffrorna lägre än de som presenteras för 2008. Visserligen är regeringen ansvarig. Det är de som måste agera. Men det är svårt att dra någon entydig slutsats att det är den borgerliga politiken som skall lastas. Lösningen måste sökas utanför de traditionella lösningar som erbjuds från regering och opposition.

Hela den här rapporten ropar efter en politisk insats. Hur ska vi kunna säkerställa att våra barn får växa upp i och till ett någorlunda anständigt liv. Frågan är om de politiska alternativen har förmågan att formulera vägen. När man skummar debatten som följde på publiceringen av rapporten så är intrycket ganska nedslående. På den borgerliga sidan möttes man mest av tystnad och bland de socialdemokratiska valde man att helt bortse från fakta och tycktes sig finna en repa i den borgerliga fasaden. De värsta övertrampen har jag kommenterat i en tidigare bloggtext. Men det blir ju rent vilseledande att, som Lena Sommestad, göra barnfattigdomen till en fråga om skillnaden mellan de borgerligas mer individualistiska linje och socialdemokratins klassiska inriktning mot generella bidrag. Bägge linjerna har ju misslyckats och visat sig oförmögna att åtgärda barnfattigdomen.

Problemet är ju grundläggande, låginkomsttagaren har för lite pengar. Så enkelt är det. Arbetslöshet och sjukdom är förklaringar. Men även de med jobb och låga inkomster hamnar i den här kategorin. Och jag tror att vi måste söka lösningen närmare problemet. Varför ska inkomster under fattigdomsstrecket beskattas? Tjänar du 17499 kronor så blir det ju inte bättre för att du först ska betala närmare 6000 kronor i skatt. Det är ju inte så att jag ifrågasätter beskattning, skatt betalar man ändå med konsumtionsskatter och punktskatter, men varför skall inkomsten beskattas när den inte räcker till livets nödtorft? Låt inkomster upp till 60% av medianlönen vara skattebefriade. Det skulle häva många barn ur fattigdom. Vi socialdemokrater styr i 70% av kommunerna, borde det inte göra skillnad om man verkligen har några idéer? Se till att offentlig sektor blir mönsterarbetsgivare och höj de låga lönerna till anständiga nivåer. Eller frånhäver vi oss möjligheten att göra skillnad för att få kritisera borgarna? Och överlåter lösningarna till borgarna? Och tror vi att vi vinner anhängare för en sådan politik bland väljarna?

I så fall väntar jag bara på att någon ska skriva avhandlingen om ett massparti som blev en sekt.

Ola Berg, Peter Karlberg, SvD
Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, fattigdom, barnfattigdomen, Rädda Barnen, Lena Sommestad. regeringen, jämlikhet,

De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar.

Och tystnaden är total. Jag tror inte att det finns något annat land, där uppgifter som de som DN publicerat under de senaste dagarna, inte skulle föranleda politiker, ansvariga i regering och myndigheter att ställa sig upp att tala. Självpåtaget eller tvingade av media. Men i Sverige är det tyst. Öronbedövande tyst.

Varför står inte Göran Hägglund upp och kräver utredning av fallet Safet i Ljungby? Var är migrationsministern i fallet Mir Abbas? Varför gick Maud Olofsson in i den stora tystnaden när det visar sig att invandrare utnyttjas som slavarbetare av ett svesnkt företag på en globaliserad marknad? Var är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och integrationsminister Sabuni. De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar. Ingen förstår åt vilket håll man ska gå, ingen begriper vad anständighet och sunt förnuft pekar ut som självklarheter.

Är det inte då en statsminister skall träda fram och visa ledarskap? Säga ifrån att det som skedde ”dessa två av den minsta bland oss” är oförenligt med ett civiliserat samhälle. Kan man inte kräva att Fredrik Reinfeldt klart och tydligt säger ifrån. Eller väntar man på att kungen skall träda fram, precis som när statsminister Persson svek vid tsunami-katastrofen?

Och när statsministern sviker, är det inte en sådan gång ledaren för den politiska oppositionen måste fylla den plats som landets statsminister lämnat tom.

Men tystnaden och de tomma ögonen hos det samlade politiska etablissemanget är totalt. Inget har något att säga eftersom dessa invandrare uppenbarligen inte finns. DN´s berättelse är kanske fiktion, första avsnittet i årets sommarföljetong, ett reportage från Camilla Läckberg-land.

Inget som på något sätt får störa den världsbild som regerar både regeringen och oppositionen; Sverige är världens bästa land, landet som alla vill kopiera! Den sekulära världsbildens paradis. Här finns ingen Mir Abbas eller Sefat, här finns inga apatiska barn och hjärtsjuka tonåringar som skickas till länder utan anknytning. Här finns ingenting som får störa valstrategernas planering av årets, näst Melodifestivalen och prinsessbröllop, viktigaste event – Valet 2010. Nej det här är landet där det ultimata lidandet beskrivs som a-kasseavgiften för höginkomsttagare. Årets valfråga för årets marginalväljare i väljarkåren. Om inte annat kan man väl köpa sig några röster för 200 spänn i månaden hos den ena parten kallat ”sänkt a-kassa” och hos den andra ”jobbskatteavdrag”.

Ett land som tillåter att man torterar sina medborgare, tillfälliga eller permanenta, och låter förövarna gå fria. Ett land där den exeptionella behandling som Mir Abbas och Sefat utsatts för också kan spåras hos varje åldring som tvingas i säng kl. sex på kvällen och som hålls kvar där med lugnande mediciner, som inte får gå ut under flera år, hos varje barn som i tysthet och under klanliknande omständigheter osynliggörs, ett land där medborgare i behov av stöd underkastas lydnadslöften och egendomslöshet för att få hjälp, detta är ett land på väg ut ur civiliserationen.

Det är ett land där statsministern håller tyst, hans ministrar likaså och oppositionen av rädsla för att inte vinna makten sluter upp kring denna tystnad.

Det är ett skammens land.


Andra.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, ansvar, De rödgröna, fattigdom, klarspråk, migration, moderaterna, Mona Sahlin, människovärde, samhälle, rättfärdighet, solidaritet, socialdemokraterna, val 2010, två världar,

Läs också

Berättelsens trovärdighet avgör om man vinner val eller förlorar dem.

Jag är kritisk mot en berättelse om att klyftorna i allmänhet har ökat i samhället under den borgerliga regeringens tid vid makten. Jag hävdar att påståendet är falskt och försämrar möjligheterna till en framgångsrik, socialdemokratiskt ledd regering efter valet. Jag påstår i stället att det är en klyfta som ökar, den mellan de fattiga och resten av folket. Det här kan kanske tyckas vara en strid om ord och hårklyverier. Därför vill jag försöka förklara skillnaden.

Det är förståelsen för samhällsutvecklingen som läggs till grund för den samtidsberättelse som framförs. Den i sin tur anger riktningen på de förändringar och den nya riktning som man vill få väljarnas stöd för i valet. Berättelsens trovärdighet avgör om man vinner val eller förlorar dem.

På det bohuslänska partidistriktet talade Veronica Palm, som partistyrelsens representant. Hon talade om de ökande klyftorna och arbetslösheten. I det talskrivarskrivna talet och retorikcoachade framförandet vände sig Palm till oss i en vädjan om kamp mot klyftorna. ”Vi socialdemokrater”, sa hon, ”ska avveckla de gräddfiler som de rika utnyttjar för att tränga sig före i sjukvårdens väntrum.”. Vi är rätt många LO-medlemmar i socialdemokratiska partiet i västsverige. Vi sitter där i salen på Östrabogymnasiet och lyssnar till budskapet. Jag ser mig omkring och vet att just i den här salen sitter många LO-medlemmar som har både privata sjukförsäkringar och inkomstförsäkringar vid eventuell arbetslöshet. Vi känner inte igen oss. Våra försäkringar gör att vi kan säkra en rimlig standard även om vi drabbas av sjukdom eller får sparken. Blir vi sjuka vill vi komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Vi är inga överklassare som nyttjar orättmätiga gräddfiler. Och vi ska uppenbarligen skämmas, om vi ska tro partistyrelsens utsända. Må så vara, vi kommer att rösta på (s) likafullt men vi känner inte igen oss i partiets berättelse. Och det övertygar inte heller våra arbetskamrater, de som inte går på kongresser.

I en berättelse om ett utarmat folk mot en liten rik minoritet som gynnade av regeringens politik, kapar åt sig mer och mer av samhällets goda, reses nu kraven på en reformerad a-kassa. 80/80/80 kallas det, 80 procent av folket ska ha 80 procent av lön vid arbetslöshet och det ska kosta max 80 kronor att vara med. Inget orimligt förslag för att komma från (s). Ett vinnarförslag givetvis. Men med ett litet aber. Det kan bli 2010 års maxtaxa, löftet som inför valet 2002 i realiteten var ett pegavdrag. Det gav inte undersköterskan eller förskolläraren kortare arbetstid, men gratis barnpassning för en medelklass som önskade gå en extra golfrunda.

Utifrån min berättelse om en klyfta ställer jag krav på åtgärder mot fattigdomen. I min berättelse lever 300000 minstapensionärer i beroende av bostadstillägg, för att få den minimala pensionen att räcka till mat och boende. Med ett förbehåll. Alla sparade medel måste förbrukas, eventuellt hus eller bostadsrätt avyttras. Om du som pensionär skulle vilja dryga ut din magra pension med lite arbete, så kommer varje krona du tjänar dras från tillägget. För att få en verklig förbättring i sitt liv tvingas den fattigaste av de fattiga att som pensionär arbeta halvtid för att förbättra sin standard med en krona!

Min berättelse ligger till grund för en politik som vill att en människa ska få höjd minstapension från 7000 till 11500, och friheten att tillgodoräkna sig varje intjänad krona och makt över sitt eget liv. I den andra berättelsen ska den som tjänar 20000 efter skatt få sänkt a-kasseavgift från 300 kronor till 80, höjd ersättning med 4500 och dessutom skatteavdrag för avgiften. Två berättelser och två helt olika utfall, 4500 kronor i bägge fallen och samma kostnad, 10 miljarder.

Det här är exempel på hur olika berättelser formar olika politiska linjer. Och det är allt annat än hårklyverier. I min värld är det ingen tvekan om vad som är en berättelse som kräver rättfärdighet och vad som är valfläsk.

Det här skulle egentligen vara ett svar på en kommentar från Thomas Hartman i en tidigare bloggtext. Andra skriver om liknande saker lite här och där på nätet.
Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, två världar, berättelser, politik, val 2010, socialdemokraterna

Maktens arrogans och det tredje b-et i min valanalys.

”Dom har makten. Dom har makten över mitt liv.” Så uttryckte sig en ung kvinna på radions P1. Hon är förlamad från bröstet och nedåt och beroende av personlig assistans. ”Varje gång det droppar in ett brev från Försäkringskassan så slår hjärtat dubbla slag.” Inte av kärlek kan man anta. Nej hon beskriver sin ångest inför den makt som Försäkringskassan har tagit sig över hennes liv.

Hon har rätt till personlig assistent för att klara de vardagliga bestyren. Den rätten är formulerad i en lag, LASS som är en s.k. rättighetslag och ett komplement till Lagen om särskilt stöd, LSS. Dessa är till för att garantera alla en jämlik möjlighet att leva och verka i samhället. Idag har lite drygt 16500 människor personlig assistent. Nu vill Försäkringskassan stämpla ut folk från det här systemet. Det kostar för mycket. Har vi hört det förut? När våra välfärdssystem prövas i skarpt läge så rämnar fasaden. Och då visar sig statens/myndighetens rätta ansikte. En hårdför förvaltare av makten. Och de som skall underordnas är samhällets svagaste, de som är beroende av att välfärdsstaten levererar. De sjuka, de gamla, de arbetslösa, de outbildade, de funktionshindrade. Ibland flera i en och samma person. I väldigt många fall de som står ekonomiskt svagast i samhället. De fattiga. Och de står maktlösa inför en stat som ensidigt anser sig ha mandat att hjälpa eller stjälpa.

Det här är den tredje stora politiska frågan som inte berörs i årets valrörelse. Och tacka fasen för det. Vi har ju två allianser som i första hand tävlar om vilken som är den bästa förvaltaren av staten. Och då tar man på sig maktmössan efter valet oavsett vilket håll valet går. Ja, det är pessimistiskt och förhoppningsvis är jag alltför pessimistisk. Jag ser ju trots allt skillnaden på de två alternativen, jag arbetar dagligen för de rödgröna.

Men om vi inte törs se fattigdomen, diskrimineringen och maktlösheten, som de ödesfrågor de är, i vitögat, så kommer dessa förhållanden att cementera utvecklingen mot 2/3-delssamhället.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om makt, socialdemokraterna, val 2010, personlig assistans, politik

Bloggare här och här.

DN, AB, Arena, SvD

Så jag fortsätter på b. Nu handlar det om diskrimineringen.

Diskrimineringen i vårt samhälle är den enskilt största politiska frågan alla kategorier. Diskrimineringen drabbar alla grupper som på ett eller annat sätt inte passar in i normen. Vanligtvis tänker vi väl på människor av utländsk härkomst, första, andra, eller tredje generationens invandrare. Men diskrimineringen slår lika hårt mot funktionshämmade, som tvingas leva i ett samhälle som ständigt placerar ut rörelsehinder i deras väg. Vi lever i ett samhälle som inte är tillgängligt för alla, ett samhälle som stänger ett stort antal av sina medborgare ute från det, som majoritetssamhället betraktar som självklarheter.

Att vara diskriminerad är att inte ha samma tillgång till samhällsfunktioner som jobb, utbildning, fritid, eller inte tillgång till detta på samma villkor som andra i samhället. Det kan bero på ålder, kön, etnisk härkomst, religiös uppfattning, fysisk och psykisk funktionalitet etc. Många gånger, men inte alltid, är diskrimineringen åtföljd av låg inkomst och t.o.m. fattigdom.

Man skulle kunna tro att det här rör sig om en statisk verklighet, gruppen utanförställda är alltid lika sammansatt. Men så är det inte. Enligt Socialstyrelsen rapport så har gruppen fattiga och mycket fattiga förändrat sin sammansättning framförallt etniskt. Från att i slutet av 1980-talet varit en blandad grupp av infödda svenskar och svenskar med invandrarbakgrund, så består den idag nästan uteslutande av de senare. Gruppen fattiga minskar i omfång vilket betyder att fler har fått det bättre. Men dessa som har fått det bättre är nästan uteslutande etniska svenskar. Fattigdomen kan nästan uteslutande förklaras med brist på jobb och utbildning.

Sverige har allt sedan 1970-talet haft en mycket restriktiv hållning mot arbetskraftsinvandring. 1976 satte LO ner foten och förklarade sitt veto mot denna. Trots att det svenska välfärdssamhällets framgångshistora till stor del finner sin förklaring i den arbetskraftsinvandring som Volvo, SAAB, Ericsson m.fl. stora svenska företag behövde för sin expansion på världsmarknaden, så gick man tvärs emot denna erfarenhet på 70-talet.

Socialdemokratin hade lanserat sitt stora välfärdsprojekt, ”den starka staten”. För att finansiera denna förutsattes att en mycket större andel av den vuxna befolkningen deltog i arbetslivet. Och då var arbetskraftsinvandring ett dåligt alternativ. Den stora arbetskraftsreserven fanns ju redan på hemmaplan. Kvinnorna. På så sätt fick man de låglönearbetare som behövdes inom den offentliga sektorn. De kraftigt höjda skatterna gjorde att det inte längre var möjligt att försörja en familj med en inkomst. Så slagordet blev en familj-två inkomster och sveptes in i en frigörelseretorik. Två flugor i en smäll, kvinnornas ekonomiska frigörelse från oavlönat hemarbete och statens behov av en låglönearbetare i offentlig sektor, den sk välfärdssektorn.

I den här matematiken fanns inget utrymme för arbetskraftsinvandring. Staten behövde skatteintäkterna och LO ville slippa lönekonkurrens på arbetsmarknaden. För att finansiera denna haltande matematik gick landet in i en långvarig devalveringsekonomi. Vi lät ”utlandet” betala våra kostnader. Med en ständig försämrat värde på svenska valutan upprätthölls exportindustrins konkurrenskraft.

Det höll fram till 1990. Världen förändrades.

Planekonomierna kollapsade och de nya supermakterna i Asien krävde sin andel av den globala välfärdsökningen. Migrationen är ett uttryck för detta. Folkvandringen idag har samma motiv som det haft hela mänsklighetens historia; en önskan om att leva ett bättre liv. Och så trångt är det faktiska utrymmet för västvärldens välstånd att det inte finns plats för de fattigaste av de fattiga i västvärlden. Ju starkare BRICT-länderna, Afrikas nyvaknade jättar blir desto mindre blir utrymmer. Diskrimineringen är det mest påtagliga uttrycket för västs sviktande förmåga. ”Lösningen” blir ett 2/3-delssamhälle, som samtidigt blir dess undergång.

Inte på ett enda ställe i kongressdokumenten från 2009 års jobbkongress nämns vare sig invandring eller invandrare! Det är en handfallen socialdemokratis uppgift att hantera de här frågorna. Inte som nu, försöka att tiga ihjäl dom.

Ordet diskriminering återfinns inte en enda gång i de tre centrala dokumenten för valet 2010 som läggs fram av socialdemokraterna!

Kostnaden för att höja lönen för en miljon låginkomstagare med 4000 kronor per månad skulle bli 48 miljarder kronor. Det motsvarar hälften av kostnaden för att hantera skadorna som uppstår inom vården.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, valet 2010, diskriminering, invandrare

Har jag sagt a så får jag säga b.

Jag har kritiserat socialdemokraterna för den ensidiga inriktningen mot jobben och agitation baserad på en överdriven framställning av det ekonomiska läget. Och har jag sagt a så får jag väl säga b.

Om a är missade möjligheter så är b det som borde vara socialdemokratins viktiga frågor. De som är framtidens och förändringens vinnarfrågor. Och det är frågor om makt och diskriminering. Vårt samhälle är ett diskriminerande samhälle. Människor ställs utanför av olika skäl, och det som förenar dem är fattigdom och maktlöshet. Jag tänker i några bloggar ta upp de frågor som jag menar borde vara valets viktigaste.

Fattigpensionärer är en grupp förtidspensionärer och ålderspensionärer som inte når högre än lägsta nivån i pensionssystemet. Vi talar om 7-8000 kronor i månaden. Före skatt! Det rör sig om ungefär 260 000 pensionärer. Och det är mer än 4 gånger så många kvinnor som män. Så ser den svenska fattigdomen ut. Den är i högsta grad en kvinnofråga.

För att klara sig har de med låga pensioner en möjlighet att få bostadstillägg på upp till 4500 kronor. Inte ens med detta kommer de att nå upp till de 14000 som utgör den svenska gränsen för fattigdom. Men bostadstillägget är inte en rättighet för alla. Om du bor i hyreslägenhet eller villa, avgör om du har rätt till bostadstillägg.

Min vän W hade jobbat ett helt liv i sin mans företag med bokföringen och övrig logistik. Hon hade aldrig tagit ut någon lön, inkomsterna från företaget gick ju till hushållet via hans lön. Efter många år av dåligt äktenskap och utbrändhet skilde hon sig. Alla dessa år av jobb var då inget värda. Utan pensionsavsättningar blev hon nollklassad inför sitt nya liv. Hon blev sjukskriven och blev senare förtidspensionär, med en pension på 7000 kronor att leva på. Med sin del av boet i skilsmässan och ett arv lyckades hon bygga sig ett litet hus på ca 70 kvadrat. Tack vare hjälp av vänner och bekanta, som ställde upp vid husbygget, klarade hon kostnaden för det. För att bo sökte hon ett bostadstillägg. Hon hade räknat ut att hon skulle klara sig med 2000 kronor och begärde inget mer.

Men då slår fattigdomsfällan igen! Hon var inte kvalificerad till bostadstillägg. Hon hade ju ett eget hus, minsann! Så det enkla kravet från myndigheten var; sälj huset, flytta till en lägenhet, gör slut på pengarna från huset, så blir du kvalificerad för bostadstillägg. Hon, som hade byggt ett hus för att leva billigt på äldre dagar, skulle böjas. Hon som betalade fastighetsskatt för huset och realisationsskatt vid försäljningen; hon blev hänvisad till en lägenhet i tätorten som skulle kosta 6500 kronor i månaden och ge ett bostadstillägg på 4500 kronor. Och inte ens med detta skulle hon ju komma upp till den officiella fattigdomsgränsen på 14000. Skulle hon arbeta några timmar för att bättra på sin ekonomi är tillägget så finurligt ordnat att för varje krona hon tjänar så minskas tillägget med motsvarande summa. Makten över sitt eget liv och sin ekonomi förlorade hon till en myndighet. Bara därför att hon begärde något som borde vara hennes rätt. Nu gick hon inte med på det här övergreppet, men till vilket pris?

Så det enkla politiska kravet vore väl att kräva stopp för diskrimineringen mellan olika sorters boende ochhöjda minstapensioner. En höjning för dessa de allra sämst ställda med 2500 kronor i månaden skulle kosta samhället 10 miljarder. Det motsvarar en tiondel av den årliga kostnaden (98 miljarder), sjukvården belastas med, för skador som uppstår i vården. Alltså inte det som du kom dit för, utan för det som uppstod när du var där.

Intressant? Fokus skriver också om pensionerna här.

I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde.

Jag klickade mig fram genom ett antal bloggar som intresserar. Kommen till Claes Krantz´ utmärkta sidor, som glöder av engagemang för de som ställs utanför i vårt samhälle, fann jag hans kommentar till Socialstyrelsens rapport om fattigdomen i Sverige.

Claes refererar rapportens budskap, klyftorna ökar i Sverige, men han viker inte undan för att se verkligheten. ”Det intressanta med rapporten nedan är inte att de som haft arbete och varit höginkomsttagare fått stora lönelyft som gjort att dragit ifrån mellan 2000 – 2007. Mer anledning till att bli förbannad har man över att socialdemokraterna satt vid makten under största delen av perioden. Om man råkar vara socialdemokrat eller någon som vill se en samhällsutveckling där alla kommer med.” och vidare ” Det hade behövts ett ‘back to basics’ hos socialdemokratin om partiet ska komma tillbaka till något som liknar den roll det en gång hade i svensk politik. (.....) Socialdemokratin borde vara det svenska samhällsbyggare partiet som både ser helheten och inte är rädd för nya lösningar. Det parti som vill lyfta hela Sverige och alla svenskar oavsett bakgrund.”

Att vi socialdemokrater måste orka vara skoningslöst självkritiska för att förtjäna att åter få makten är vi flera som skrivit om, Claes skriver det bara så bra. Den borde läsas av många socialdemokrater. Men ska man döma av kommentarsfältet är det knappast så. Där fann jag bara en kommentar, nämligen följande:

”Visst kan man bli upprörd över detta, men det är nog inte det mest angelägna att upplysa menigheten om. Vår uppgift som socialdemokrater "är att kasta den borgerliga regeringen ur sadeln. Och då krävs det nog mer än att idissla gamla s-försyndelser.”

Kommentaren avslöjar här sin syn på väljarna, som en menighet, en samling troende som bara behöver trosbekännelsen, inte verkligheten. I sin arroganta makthunger avvisar han sanningen och debatten och förvandlar slutligen kritikern och sanningsägaren till någon sorts fyrmagat kreatur, vars enda insats är att idissla. Det är inte lite han får med på knappa fyra rader. Skribenten är inte vem som helst. Han heter Bengt Silfverstrand och var socialdemokratisk riksdagsman i 27 år. Han har haft en mängd förtroendeuppdrag för det socialdemokratiska partiet, bl.a. ersättare i partistyrelsen(!) och suttit i styrelsen för Lunds universitet, vars främsta moralisk/etiska regel är en en kompromisslös trohet mot sanningen!

Om det nu bara handlat om en enstaka stolles kommentarer i marginalen så vore det ju inte värt att kommentera. Men faktum är att väldigt många socialdemokratiska bloggare ägnat sig åt Silfverstrands värv. I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde. I samma grad har man demoniserat den borgerliga regeringen och anklagat den för att ha raserat det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget. Någon verklig, seriös socialdemokratisk analys av samma bygge, och vad verklig förändring kräver, har man skjutit på en oviss framtid. När Krantz försöker diskutera detta så är uppmaningen:”Håll käft!”.

Och det i en tid när verkligheten, mer än något annat, borde stämma oss till eftertanke. Vi har ett ansvar för att formulera en vision av det goda samhället vi vill bygga. Alltsedan valet har (s) med något undantag hamnat på ”all time low” i olika opinionsmätningar.

De rödgrönas övertag är helt och hållet ett annat partis förtjänst. Miljöpartiet med sitt fördubblade stöd i opinionen gör att det idag väger till de rödgrönas fördel. Vi, däremot, har parkerat på en nivå som inte ens kommer upp till 2006 års förlustvals siffror. Opinionsmätningarna visar att vår partiledning saknar förtroende bland väljarna. Och tilltron till vårt partis förmåga när det gäller centrala välfärdsuppgifter är ojämförligt svaga. Partiets medlemmar står utan en samlad bild av vad som är partiets budskap i det kommande valet, och än mindre om vad som är partiets framtidsvision utöver slopat RUT-avdrag och höjda fastighetskatter för lyxvillor, en åtgärd som skulle samla en knapp miljard, mindre än en promille, i statens kassakista. Sanningen är den att om Miljöpartiet förlorar tre procent av sitt nuvarande stöd så vinner borgarna och det rödgröna projektet går i stöpet. Det vägrar ”de troende” inse.

Och detta i en tid då den borgerliga alliansen har visat sin misstro mot medborgarna. Med belöningar och straff har de försökt disciplinera oss till lydiga bärare av ett 40-årigt statsprojekt som visat sig oförmöget att ”till alla lycka bär(a)”.

Kanske är det åter dags att sjunga Internationalens fjärde vers på våra möten? Och ännu hellre förstå vad versen handlar om. Det var det som Claes Krantz ville få oss att inse.

...
Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp ...

Intressant

Jag försöker förstå den bilden, fattigdomen minskar – klyftorna ökar. Vad är det som händer i Sverige?

I en ny rapport från Socialstyrelsen kan man läsa att antalet fattiga i Sverige minskar. Med fattig avses människor som inte kan leva på sin lön utan bidrag i någon form. Och den gruppen är halverad under perioden 1995 till 2007.

Man man kan också läsa i samma rapport att klyftorna i Sverige ökar mellan de med låg inkomst och de med hög. Jag har länge i mina bloggar hävdat att både klyftorna ökar och att fattigdomen är det svåraste problemet för Sverige idag. Hur får jag ihop det med rapportens budskap?

Jag läser mig genom texten och stannar till vid en grafiken ovan.

Jag försöker förstå den bilden, fattigdomen minskar – klyftorna ökar. Vad är det som händer i Sverige? Jag får en känsla av något betydligt mer dramatiskt, än den retorik som den billiga agitationen matas med, håller på att ske. För siffrorna stämmer.

Se noga på de här och du kan förstå hur samhället har förändrat sig. 1991 räknades 30 % till De välbeställda och Mycket välbeställda. Sju av tio medborgare tillhör de med normalinkomst och de fattiga av olika schatteringar. Se sedan på år 2007. Fördelningen har dramtiskt förändrats. Över hälften hör nu till De välbeställda, normalinkomsterna har minskat mycket medan de fattiga minskar marginellt. Och min fråga ställer sig själv; har inte detta förändrat möjligheten till att driva klassisk solidaritetspolitik?

Det som en gång hade sin grund i ekonomisk, social och moralisk samhörighet finns inte längre. I stället får vi ställa våra förhoppningar till de välbeställdas känsla för moral. Klassisk solidaritet baserad på "Enade vi stå söndrade vi falla." har knappast längre en materiell bas. En gemensam social verklighet finns där inte längre. Det här ställer, vad jag förstår, socialdemokratin inför ett stort dilemma.

Den gamla klassretoriken låter sig väl fortfarande brukas, problemet är bara att det inte längre finns en sammanhållen klass att förankra den i. Bland de välbeställda finner du tjänstemän, aktiemäklare, välbetalda LO-grupper, framgånsrika entreprenörer. Och i den knappa hälft som är att hänföra till normal- och låginskomstagare samlas inte en klass med identiska intressen utan en sammansatt grupp av egenföretagare, offentliganställda, arbetslösa, diskriminerade, papperlösa: De av ekonomiska och sociala skäl maktlösa, de som har liten eller ingen reell möjlighet att utöva makt över sina egna liv. Med till dels motstridiga intressen, enbart förenade i sin maktlöshet. De som till syvende och sist blir beroende av andras välvilja. Detta är det dilemma som socialdemokratin måste konfrontera och finna en väg ur.

Var går vägen till en modern och framtisdsinriktad politik baserad på våra grundläggande värderingar av frihet, jämlikhet och solidaritet? Hur fasen ska den se ut när inte de sociala och ekonomiska förutsättningarna är för handen? För en gångs skull är jag inte så självsäker. Jag har inga svar, mer än en känsla av att vi måste gräva mycket djupt och vända på många stenar.

Andra skriver intressant om detta.

Claes Krantz 1 och 2

I en värld där fattigdom förvandlats till genetik är väl allt vara möjligt!

Jag fick härom veckan den utmärkta tidskriften Framtider från Institutet för framtidsstudier. Nummer 1/2010 ägnas fattigdomen. I ett globalt perspektiv, men även i europeiskt och svenskt.
Man talar om den svenska fattigdomen som, om än relativ, sett i ett globalt perspektiv, otvivelaktigt finns. För inom EU, och i Framtider använder man begreppet socialt utanförställda. Fattigdomen i Sverige handlar om föräldrar som av ekonomiska orsaker inte kan delta i eller göra saker som majoriteten av svenskar kan göra. Det handlar om att barnen inte kan följa med på aktiviteter i skolan, att man inte har råd att ta semester etc. Att vara fattig är att vara socialt utanförställd.

Känn på det ordet. Utanförställd. Och jämför det med det missfoster till begrepp den politiska debatten i Sverige skapat; utanförskap. När resten av Europa talar om de som blivit ställda utanför, de som är utestängda från majoritetssamhället, så talar vi i Sverige om samma människor, som om de är av en egen sort, som om att fattigdomen vore en personlig egenskap, utanförskap. Fattigdomen som ett karaktärsdrag, vars egenskaper är helt och hållet att hänföra till den fattiges personlighet. Är det konstigt att vi kan ägna något, som vi kallar valdebatt, åt frågor om diverse skatteavdrag? I en värld där fattigdom förvandlats till genetik är väl allt vara möjligt, t.o.m det.

Intressant?