I en ny rapport från Socialstyrelsen kan man läsa att antalet fattiga i Sverige minskar. Med fattig avses människor som inte kan leva på sin lön utan bidrag i någon form. Och den gruppen är halverad under perioden 1995 till 2007.
Man man kan också läsa i samma rapport att klyftorna i Sverige ökar mellan de med låg inkomst och de med hög. Jag har länge i mina bloggar hävdat att både klyftorna ökar och att fattigdomen är det svåraste problemet för Sverige idag. Hur får jag ihop det med rapportens budskap?
Jag läser mig genom texten och stannar till vid en grafiken ovan.
Jag försöker förstå den bilden, fattigdomen minskar – klyftorna ökar. Vad är det som händer i Sverige? Jag får en känsla av något betydligt mer dramatiskt, än den retorik som den billiga agitationen matas med, håller på att ske. För siffrorna stämmer.
Se noga på de här och du kan förstå hur samhället har förändrat sig. 1991 räknades 30 % till De välbeställda och Mycket välbeställda. Sju av tio medborgare tillhör de med normalinkomst och de fattiga av olika schatteringar. Se sedan på år 2007. Fördelningen har dramtiskt förändrats. Över hälften hör nu till De välbeställda, normalinkomsterna har minskat mycket medan de fattiga minskar marginellt. Och min fråga ställer sig själv; har inte detta förändrat möjligheten till att driva klassisk solidaritetspolitik?
Det som en gång hade sin grund i ekonomisk, social och moralisk samhörighet finns inte längre. I stället får vi ställa våra förhoppningar till de välbeställdas känsla för moral. Klassisk solidaritet baserad på "Enade vi stå söndrade vi falla." har knappast längre en materiell bas. En gemensam social verklighet finns där inte längre. Det här ställer, vad jag förstår, socialdemokratin inför ett stort dilemma.
Den gamla klassretoriken låter sig väl fortfarande brukas, problemet är bara att det inte längre finns en sammanhållen klass att förankra den i. Bland de välbeställda finner du tjänstemän, aktiemäklare, välbetalda LO-grupper, framgånsrika entreprenörer. Och i den knappa hälft som är att hänföra till normal- och låginskomstagare samlas inte en klass med identiska intressen utan en sammansatt grupp av egenföretagare, offentliganställda, arbetslösa, diskriminerade, papperlösa: De av ekonomiska och sociala skäl maktlösa, de som har liten eller ingen reell möjlighet att utöva makt över sina egna liv. Med till dels motstridiga intressen, enbart förenade i sin maktlöshet. De som till syvende och sist blir beroende av andras välvilja. Detta är det dilemma som socialdemokratin måste konfrontera och finna en väg ur.
Var går vägen till en modern och framtisdsinriktad politik baserad på våra grundläggande värderingar av frihet, jämlikhet och solidaritet? Hur fasen ska den se ut när inte de sociala och ekonomiska förutsättningarna är för handen? För en gångs skull är jag inte så självsäker. Jag har inga svar, mer än en känsla av att vi måste gräva mycket djupt och vända på många stenar.
Andra skriver intressant om detta.
Claes Krantz 1 och 2
2 kommentarer:
eller så får man konstatera att vårt sammhälle har förändrats så mycket att klass inte är den stora vattendelaren. inom "klassen" arbetare finns nu folk i princip alla inkomster, Samma sak ser man innom klassen "tjänstemän"
då tror jag att det är felaktigt att dela upp folk i så grova indelningar och tro att de har ngt förklaringsvärde.
Som sagt, jag försöker förstå. På Facebook skrev jag följande svar till en som tyckte att jag lät som att jag tyckte det var negativt att fattigdomen minskade.
"Nej, det tycker jag inte, men däremot så förändras världen utan att jag är så säker på att socialdemokraternas politik gör det, och det tycker jag är negativt.
Politiken måste på något sätt ta sin utgångspunkt i hur verkligheten ser ut, annars förlorar den sin trovärdighet. Det är bra att fattigdomen minskar, jag skulle önska att klyftorna också gjorde det.
För att vi ska kunna åstadkomma det så måste vi förstå verkligheten. Socialdemokratisk politik har alltid vilat på att alla är med i facket och arbetarna röstar på
(s). Jag tror inte att verkligheten är den lägre.
Jag tror att det är en salig blandning av pizzabagare, offentliganställda, studender, pensionärer, papperslösa, egenföretagare som behöver en politik för att deras liv ska bli bättre, för att de ska få en bättre möjlighet att förverkliga sina drömmar.
Och jag tror inte att politik kan åstadkomma detta ensamt, men kanske lägga ting tillrätta för att det ska ske. :)
Skicka en kommentar