Jag har parallell-läst Eva Franchells bok ”Väninnan” och Per Nuders ”Stolt men inte nöjd” i veckan. Det är två böcker som följer regeringsmakten och politiken inifrån under perioden 1990 till idag. Författarna hade båda positioner nära sin tids verkliga makthavare, Anna Lindh respektive Göran Persson, bl.a. som talskrivare, vänner och samtalspartners. De skriver om politikerna och politiken, hur den formades, om konflikterna, om lagspelet, om spelarna. Två initierade och fascinerande berättelser om de senaste 20 årens Sverige. Uppifrån. Högt uppe, där bilden ögat ser mer liknar kartan, än den verklighet där vi vanliga, de fula, skitiga och elaka, hålls.
Jag upplevde 1990-talet som ett årtionde då samhället krackelerade. Eller var det mina egna illusioner om det samhälle som vi hade byggt som sprack? Ett samhälle som blev till en stat och alltmer fjärmade sig från sina medborgare. Någonstans anade man det redan tidigare, man ville bara inte tro det.
Men 1990-talet var obarmhärtigt. Folkhemmets nedmontering stod tecknat i svart på vitt. Människor ställdes utanför, främst från arbetsmarknaden men också i en social betydelse. Klyftorna växte och de med små marginaler fick än svårare att ta del av en verklighet som den växande medelklassen kunde ta för sig av. Visst, det var klyftorna mellan de mycket rika och oss andra, men fram för allt så växte skillnaderna inom grupper som man tidigare betraktat som samlade och homogena. Inom LO-kollektivet hade gruvarbetare, byggnadsarbetare, bilarbetare en stark löneutveckling. De tjänade mer än akademiker och tjänstemän, och löneskillnaden flerdubblades i förhållande till sjukvårdsbiträden, personliga assistenter och andra, främst kvinnor, inom offentlig sektor. I samma takt som klyftorna växte förlorade facket medlemmar. Privata arbetslöshets- och sjukförsäkringar växte bland de framgångsrika. I arbetslöshetens spår gick många kvinnor till ett osäkert starta-eget-företagande, andra gick i väggen. Efter mötet 1995 mellan LO´ Bertil Jonsson och Göran Person fick regeringen frikort; arbetslösheten, som under några år i mitten på 90-talet ligger högre än en miljon, ”löstes” genom sjukskrivning och förtidspension.
Jag minns hur gruppen av fiskare växte nere vid sjön. Vi fångade dagens middag för att sedan hämta grönsaker och potatis ur odlingarna. Jag minns hur vi sågade upp kasserade lastpallar som ved. Jag minns 2000-kronorsbilarna som passerade revy under sin korta livstid. Jag minns de förnedrande mötena med socialkontoret och känner fortfarande blodsmaken efter att ha hamnat i vårdköerna, som av våra politiska företrädare beskrevs som demokratins och jämlikhetens fulländning.
Det blev ett decennium där den starke mannen, de hårda nyporna och den disciplinerade finansen hyllades. Varje offer var nödvändigt, varje steg bakåt beskrevs som ett steg framåt, nyspråket frodades. Kritiken stämplades som landsförräderi.
Det var arbetarklassen som förlorade: kooperationen smulades sönder, folkrörelserna stagnerade, själva grundlaget för solidaritet och sammanhållning tålde inte tidens tryck. Vi fann inte heller några alternativ för att kanalisera dessa ”våra bästa stämningars längtan”.
Om det står inget att läsa i Franchells och Nuders böcker. I stället står det mycket om intriger och manövrerande inom regeringskansliet. Politikens innehåll stod inte att finna i samhällets utveckling utan i vem som lierade sig med vem inför partikongresser och regeringsombildningar.
Det är två världar men bara ett parti.
Och den stora frågan ställs, när är tiden mogen för självrannsakan och en ny färdriktning? När skall utopin åter vinna trovärdighet? Vi missade möjligheten att under åren i opposition, befriade från regeringsansvaret ta det här steget. I kväll kommer jag att gå ut och arbeta för en valvinst till hösten. Det gör jag fullt medveten om, att om vi vinner och åter skall sadla samhällsansvaret, då finns ingen plats för utopier längre.
Intressant? Andra skriver om detta här men de flesta skriver om opinionsmätningar och skatteavdrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar