Jag är ingen älskare av opinionsmätningar. Jag har svårt att riktigt förstå att de ska behöva betyda något. Snarare är de som ett fuktat finger i luften för att känna vart vinden blåser. Något för vissa att vända kappan efter. Likafullt så hamnade jag i en debatt med Jan Andersson, socialdemokrat från Helsingborg, om de senaste Sifo-siffrorna. Jan är en klok och sansad politiker, som absolut inte kännetecknas av opportunism. Att han dessutom utförde ett både framgångsrikt och förtjänstfullt uppdrag i Europa-parlamentet styrker hans trovärdighet.
Vår diskussion föranleddes av en undersökning om vilka frågor väljarna ansåg vikitigast och vilket förtroende de olika partierna får från väljarna i dessa frågor. Jobb, vård och skola är viktigast för väljarna, sa undersökningen. Men den sa också att moderaterna för första gången fick större förtroende än (s) när det gällde jobbpolitiken. Som socialdemokrat har man ju svårt att förstå detta. Vi vill gärna tro att när vi förlorade 2006 års val på jobbfrågan, så var det en engångsfadäs. Jobbfrågan är vår och vi skulle ta tillbaka ta tillbaka den.
Siffror är viktiga. Men också tråkiga. Få saker kan som sifferexercis, få människor att sluta lyssna. Därför är det viktigt att vi använder rätt siffror och omvandlar dessa till ett begripligt resonemang.
Våren 2009 hade moderaterna ett riksmöte där man föklarade sig som det nya statsbärande partiet. Genom sitt regeringsarbete skulle man visa att man var de bästa förvaltarna av staten och förtjänande väljarnas förnyade förtroende 2010.
Detta var den ultimata provokationen mot socialdemokraterna, som av hävd och historia gärna ser sig som det enda parti med rätt att kalla sig statsbärande. Nu skulle borgarna avslöjas, nu skulle all energi ägnas att visa hur usla förvaltare regeringen var i allmänhet och moderaterna i synnerhet. Och en våldsam kampanj om regeringens oduglighet tog vid. I sin ambition att ta tillbaka jobbfrågan började socialdemokraterna och de rödgröna att tala om den galopperande arbetslösheten. Sifferunderlaget hämtar man från regeringens prognoser!
Jag sa det då och jag säger det nu: Regeringen överdrev sina siffror om 12-13% arbetslöshet för att, när den mer troliga siffran 9-9,5% skulle visa sig vara sann, kunna hävda sin handlingskraft och regeringsduglighet. Och det var precis det som Littorin kunde göra i den radiodebatt som följde i P1. Faktum är att arbetslösheten inte stiger längre och den hamnade aldrig på 12%-nivån. Och Littorin kunde skörda den cred för regeringens räkning, som de planterat genom att krismaximera för ett år sedan. Oppositionen gick i fällan när vi hakade på. Och ställd inför verkligheten framstod Österberg och socialdemokraterna som en följsam pojke i skolbänken.
I stället för att fokusera på politikens innehåll, så chansade oppositionen på att den värsta krisen sedan 1930-talet skulle bidra till en misär, som man kunde nagla fast moderaterna vid. Och när verkligheten inte visar sig vara tjänstvillig och ställa upp på det budskapet så framstår ju politiken som enbart cynisk: Vi vill ha makten och hade hoppats på att många många fler skulle hamna i arbetslöshetens helvete så att vi skulle vinna.
Vilken politik och vilken färdriktning, det ska ingen bry sig om, det tar högkvarteret hand om. De socialdemokratiska rådslagens visioner förvandlas i ett nafs till ”det onämnbara” i skuggan av en valstrategi som förutsatte att verkligheten skulle vara följsam och bekräfta den.
Det var så det gick till när svenska folket förlorade förtroendet för socialdemokraterna i jobbfrågorna.
Erik Laakso skriver näraliggande här. Andra skriver intressant här och här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar