Peter Andersson utmanar med en fråga om de rödgrönas fördel på valdagen.

Peter Andersson skickar mig en utmaning. Han vill att jag skall beskriva den rödgröna fördelen på valdagen. Jag blir inte klar över om han menar fördelen i valkampen, dvs vem som bildar regering efter valet, eller om han menar fördelen med en rödgrön regering. Avser han det sista så öppnar sig åter ett stort antal alternativ; menar han fördelen för folket eller för staten eller något annat. Men utmaningen är kul, inte minst för en sådan som mig, som kanske mest utmärkt mig för att vara väldigt kritisk mot mina egna.

Så låt oss gå över till tankemödan. Det skall genast sägas att den största fördelen de rödgröna har på valdagen är det faktum att de är oppositionen. Som opposition kommer man att, helt fram till att vallokalerna stängs, tvinga regeringen till löften och utfästelser som ligger närmare oppositionens linje än sin egen. Allt för att vinna marginalväljare, Det skedde 2002, 2006 och kommer att hända 2010.

Men den rödgröna alliansen har ett stort problem och socialdemokraterna i synnerhet, med ambitionen att vara det statsbärande partiet: de vill ge sken av att landets största problem är att vi har en borgerlig regering. Det är en allvarlig felbedömning. Sveriges största problem är ojämlikheten, diskrimineringen och den maktlöshet som ställer människor utanför. Det här är en utveckling som skett oavsett finanskris och politisk majoritet. Klarar inte de rödgröna att formulera detta så har de knappast några fördelar alls att hoppas på, varken på valdagen eller efteråt.

För den rödgröna alliansen är ingen självklar enhet. Framtvingad under galgen har oppositionen nu en tung ballast i tre partier som lätt låter jonglera med luftpastejerna men oerhört svårt att förenas kring de konkreta svaren. Matematiken går helt enkelt inte ihop. Vänsterpartiets reaktionära tillbaka-till-70-talet-retorik låter sig knappast förenas med s-mp´s framåtriktade avsikter, så som de formulerades före Vänsterpartiets anslutning. Mot bakgrund av detta så kan jag bara se att den mest uppenbara rödgröna fördelen är att de efter en eventuell valseger börjar fokusera på de retoriska likheterna; jämlikheten, bekämpa fattigdomen osv. Även om tillvägagångssätten kommer att vara helt olika så kan åtminstonde frågorna komma upp på dagordningen, och när de rödgröna alliansen spricker så har i varje fall (s) och (mp) slipat sina politiska mål för framtiden. Däri ligger en stor fördel för förändringens Sverige, det som ligger bortom den 20 september 2010. Det som första gången prövas i valet 2014. Först då kommer medborgarna att ha ett verkligt alternativ i svensk politik.

s-buzz gör den vanliga logiska kullerbyttan och verkar tro att bara för att svenskarna gärna betalar skatt för gemensam välfärd, så skulle det innebära att de tar avstånd från de borgerligas skattesänkningar. Det är ett fatalt misstag.

Den gode och vanligtvis skarptänkte Johan Westerholm skriver:"Den fördel som de Rödgröna har är att vi kan presentera ett alternativ som hänger ihop syftande till ett samhälle som kan se en hållbar framtid framför sig med tillförsikt". Jag är inte säker på att jag riktigt begriper vad han menar.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Peter Andersson, 1 maj, De rödgröna, debatt, framtid, politik, regeringen, rödgröna, valet 2010, vänsterpartiet, miljöpartiet,

Oppositionen gick i fällan när vi hakade på.

Jag är ingen älskare av opinionsmätningar. Jag har svårt att riktigt förstå att de ska behöva betyda något. Snarare är de som ett fuktat finger i luften för att känna vart vinden blåser. Något för vissa att vända kappan efter. Likafullt så hamnade jag i en debatt med Jan Andersson, socialdemokrat från Helsingborg, om de senaste Sifo-siffrorna. Jan är en klok och sansad politiker, som absolut inte kännetecknas av opportunism. Att han dessutom utförde ett både framgångsrikt och förtjänstfullt uppdrag i Europa-parlamentet styrker hans trovärdighet.

Vår diskussion föranleddes av en undersökning om vilka frågor väljarna ansåg vikitigast och vilket förtroende de olika partierna får från väljarna i dessa frågor. Jobb, vård och skola är viktigast för väljarna, sa undersökningen. Men den sa också att moderaterna för första gången fick större förtroende än (s) när det gällde jobbpolitiken. Som socialdemokrat har man ju svårt att förstå detta. Vi vill gärna tro att när vi förlorade 2006 års val på jobbfrågan, så var det en engångsfadäs. Jobbfrågan är vår och vi skulle ta tillbaka ta tillbaka den.

Siffror är viktiga. Men också tråkiga. Få saker kan som sifferexercis, få människor att sluta lyssna. Därför är det viktigt att vi använder rätt siffror och omvandlar dessa till ett begripligt resonemang.

Våren 2009 hade moderaterna ett riksmöte där man föklarade sig som det nya statsbärande partiet. Genom sitt regeringsarbete skulle man visa att man var de bästa förvaltarna av staten och förtjänande väljarnas förnyade förtroende 2010.

Detta var den ultimata provokationen mot socialdemokraterna, som av hävd och historia gärna ser sig som det enda parti med rätt att kalla sig statsbärande. Nu skulle borgarna avslöjas, nu skulle all energi ägnas att visa hur usla förvaltare regeringen var i allmänhet och moderaterna i synnerhet. Och en våldsam kampanj om regeringens oduglighet tog vid. I sin ambition att ta tillbaka jobbfrågan började socialdemokraterna och de rödgröna att tala om den galopperande arbetslösheten. Sifferunderlaget hämtar man från regeringens prognoser!

Jag sa det då och jag säger det nu: Regeringen överdrev sina siffror om 12-13% arbetslöshet för att, när den mer troliga siffran 9-9,5% skulle visa sig vara sann, kunna hävda sin handlingskraft och regeringsduglighet. Och det var precis det som Littorin kunde göra i den radiodebatt som följde i P1. Faktum är att arbetslösheten inte stiger längre och den hamnade aldrig på 12%-nivån. Och Littorin kunde skörda den cred för regeringens räkning, som de planterat genom att krismaximera för ett år sedan. Oppositionen gick i fällan när vi hakade på. Och ställd inför verkligheten framstod Österberg och socialdemokraterna som en följsam pojke i skolbänken.

I stället för att fokusera på politikens innehåll, så chansade oppositionen på att den värsta krisen sedan 1930-talet skulle bidra till en misär, som man kunde nagla fast moderaterna vid. Och när verkligheten inte visar sig vara tjänstvillig och ställa upp på det budskapet så framstår ju politiken som enbart cynisk: Vi vill ha makten och hade hoppats på att många många fler skulle hamna i arbetslöshetens helvete så att vi skulle vinna.

Vilken politik och vilken färdriktning, det ska ingen bry sig om, det tar högkvarteret hand om. De socialdemokratiska rådslagens visioner förvandlas i ett nafs till ”det onämnbara” i skuggan av en valstrategi som förutsatte att verkligheten skulle vara följsam och bekräfta den.

Det var så det gick till när svenska folket förlorade förtroendet för socialdemokraterna i jobbfrågorna.

Erik Laakso skriver näraliggande här. Andra skriver intressant här och här.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof.

Socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin går i dagens DN ut och förklarar att Sverigedemokraternas opinionsframgångar kräver en majoritetsregering efter valet. Frågeställningen är ju absolut relevant, och jag tycker att Mona Sahlin väljer fel väg.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof. Vi kommer att få ett litet, nationalistiskt och invandrarfientligt parti i riksdagen. Det har vi haft förut utan att det påkallade socialdemokratiska krav på majoritetsregering.

Tvärtom så kommer det bara att gynna sverigedemokraterna. Om de demokratiska partierna försöker att undgå eller ignorera valresultatet så kommer det bara att uppfattas som maktfullkomlighet. Sverigedemokraterna blir det offer för pampväldet de så gärna vill framställa sig som. Partiet självbild tycks bekräftas.

Det var så man gjorde i Norge. Där präglades 80-talet av två stora frågor, om Norge skulle söka medlemskap i EU och för det andra invandringspolitiken. Anders Langes Parti var till en början ett stolleparti med en halv- och helfull partiledare, som rasade mot invandring och förintelsen av "det norska".

Snart kom ett smartare ledarskap, med Carl I Hagen som partiledare, att leda ett parti bestående av en ohelig allians mellan närmast anarkistiska nyliberaler och klassiska rasister. Men i kostym och slips.

I hägn av ett nej till EU kunde partiet skaffa sig en ny legitim platttform, bli en accepterad del av det politiska samhället. I lokalföreningar och på regionnivån arbetade fremskrittspartisterna och skaffade sig både kontaktnät, organisationsvana, ekonomi och respekt för ett gediget folkrörelsearbete.

Ingen tog debatten om vad som skilde mellan Frp´s nationalistiska och invandringsfientliga Nej-ståndpunkt, Senterpartiet decentralism eller stora delar av Arbeiderpartiets antikapialism, "Höger" eller "Vänster" definerades utifrån om man röstade Ja eller Nej till EU. På så sätt hamnade Frp bland de"goda", folkmajoriteten och "vänstern" medan Ja-sägande socialister förklarades som onda och "höger", den elitistiska folkminoriteten.

Stärkta av detta kunde också Frp´nya ledarskap flytta det politiska fokuset bort från de rasistiska frågeställningarna till en mera allmän kamp mot "de etablerade partiernas pampvälde och maktmissbruk". Frp framställde de andra partierna som folkföraktande och okunniga om vanligt folks förhållanden och åsikter. För att upprätthålla den här politiken manövrerade de så att de aldrig behövde ta politiskt ansvar. Det demokratiska partierna "hjälpte till"och uteslöt fremskrittspartiet från inflytande per definition, genom majoritetsstyre och oheliga allianser. Och Frp växer, idag är det ett av de tre stora partierna. De har majoritet i flera stora städer och i många kommuner. Och idag har de den styrkan att de kan plocka fram rasismen ur skåpet igen, i dag draperad i en ohöljd islamofobi.

Allt detta på grund av en politik som Mona Sahlin idag gör sig till tolk för. I Norge gav det Frp bara pluspoäng, ständigt i opposition, aldrig med ansvar, "utmobbade", inte enbart som parti utan också som väljare, kunde de få gråtarna på sin sida. Vi borde inte göra om samma misstag här. Bara för att (sd) smutsar ner debatten kan vi inte sticka huvudet i sanden.

Låt Sverigedemokraterna komma till riksdagen med sina väljares mandat. Låt (sd) ta ställning i voteringarna, låt (sd) delta i utskotten och riksdagens övriga arbete, låt (sd) ta ansvar för sin politik. Men ta stenhård kamp mot den. Kräv ansvar och snart kommer det att visa sig vilka de är, vilket också är problemets lösning. Sådana partier har nämligen en tendens att upplösa sig själv.

Andra skriver om samma sak här, här och här.

Och förlorarna är de lågavlönade, de diskriminerade, de maktlösa som offras på politiska ambitionernas altare.

Mikaela Valtersson, finanspolitisk taleskvinna för Miljöpartiet, framträdde häromdagen på en presskonferens tillsammans med regeringen. Det gällde sjösättningen av en utredning om utökad asylrätt och arbetskraftsinvandring. Bland socialdemokratiska bloggar bröt en mindre bloggbävning ut, inte på grund av sakfrågan, utan pga av personen Valtersson och/eller att hon framträdde på samma bild som migrationsministern. Gemensamt för alla verkar vara att de ogillar Miljöpartiets finanspolitiska taleskvinna som person.

Fredrik Jansson twittrade om sin avsky för Valtersson och erkände att ”frejan@ekehog Jag har överhuvudtaget inte pratat om någon utredning. Det är hela hennes politiska framtoning det handlar om.” Ola Möller gör den klartänkta analysen att ”...Valtersson vill positionera sig inför en regeringsbildning vid en valseger för oppositionen.” och understryker att Valterssons framträdande inte alls handlar om utredningen som presenterades ”inlägget hade inte ens med invandringen eller SD att göra.” för attt senare när han pressas på sina argument avvisa legal arbetskraftsinvandring med något som verkar klippt från Sverigedemokraternas hemsida ”..30% ungdomsarbetslöshet och du går på något enormt om behovet av arbetskraftsinvandring? Vad är det som inte duger med våra ungdomar, är dom för dyra kanske?” Har ni hört argumenten förut? CG Carlsson från Luleå utgjuter sig i en drapa att presskonferensen är en ”katastrof för arbetarrörelsen och partiet”. Det är minst sagt en intressant utveckling som pågår bland några socialdemokratiska debattörer. De slutar prata politik och diskuterar bara form och person. Eller är det så att de bara förklär sin politiska agenda i personangreppets form?

Ingen, säger ingen, av dessa personer ställer sig frågan varför inte hela oppositionen stod på den presskonferensen och försvarade arbetarnas rättigheter. Det handlade om en parlamentarisk utredning där möjligheterna till progressiva skrivningar fanns. Jag menar att det hade varit oerhört viktigt att de demokratiska partierna i Sverige hade stått enade och visat vägen förbi den sverigedemokratiska träsket. Ohly och vänsterpartiet var glasklara, det är inte fråga om att tillåta arbetskraftsinvandring. Nationens gränser skall stängas, svenska arbetare ska ha svenska arbeten. Men vi Socialdemokrater höll tyst. Vi hade chansen att påverka, men avstod. Det var bara miljöpartiet som tog ansvar. Det är den stora politiska skandalen. Vi överlåter till borgarna att utforma invandringspolitiken och frågan är varför. Att ett krympande Vänsterpartiet av valtaktiska skäl försöker vinna marginalväljare hos Sverigedemokraterna är ju uppenbart om än osmakligt. Vad betyder några principer och ett okänt antal papperslösa slavar då, de syns ju inte i alla fall. Men varför denna tystnad från Socialdemokraterna?

För i själva verket har vi ju idag en omfattande arbetskraftsinvandring till Sverige. Det är den som kallas den illegala invandringen, de papperslösas Sverige. Där kan vi tala om lönedumpning, förfärliga arbetsförhållanden och skyddslöshet. Detta är de osynliga, de som städar era kontor, restauranger, kör dina taxiresor, diskar efter dig på restaurangen där du ätit. Det här är en bransch för hänsynslösa människosmugglare som gör grova pengar på förhållanden som samhället blundar för. Facket har hållit tyst, partierna i ännu högre grad.

Det har ju givetvis sina historiska förklaringar. Alltsedan LO på 70-talet satte ner foten och avvisade all form för arbetskraftsinvandring så har partiet legat lågt. Att inställningen ”Svenska jobb till svenska jobbare” är en luftpastej har man inte förstått. Trots att all erfarenhet visar att arbetskraftsinvandring är av godo, 50- och 60-talens invandring från Finland och Sydeuropa har byggt det svenska välfärdssamhället. England, USA, Frankrike, Tyskland är andra länder som inte kunnat utvecklas utan arbetskraftsinvandringen.

Vi kan ta det näraliggande exemplet Norge. Där har man under många år tillåtit och uppmuntrat arbetskraftsinvandringen. Sysselsättningen har varit närmast hundraprocentig, trots det har löneutvecklingen varit enastående, satsningar i infrastruktur och utveckling av välfärden har varit stora. Den regionala utvecklingen inom landet är exceptionell osv. Under de senaste 20 åren har Norge sprungit förbi Sverige på de flesta av det som vi kallar välfärdsområden. Farhågorna om lönedumpning och lönepress bekräftas inte av verkligheten.

Vi socialdemokrater verkar sakna en verklig kunskap och förståelse för social, ekonomisk och politisk dynamik, vad som får saker att ske. Vi har ett gammalt recept från förr och det använder vi oavsett vad som händer i världen. Den svenska debatten är inte intresserade av världen utanför. Okunskapen om andra välfärdsländer är monumental. Vi hävdar att vi är bäst i allt och stänger oss inne, ovilliga att lära nytt. Den svenska modellen är hela världens modell. Kom till oss och lär! Tomheten och den politiska impotensen kastar sitt eko i ett välfärdsbygge som inte längre utvecklas. Att i det läget avvisa en utredning om utvidgad asylrätt och arbetskraftsinvandring är inget annat än nationalchauvinism.

Och därför får vi en debatt om framtoning och personlighet istället för en framåtsyftande politisk debatt som kan möta de reaktionära krafterna i dörren. Och förlorarna är de lågavlönade, de diskriminerade, de maktlösa som offras på politiska ambitionernas altare.