När barnfattigdomen blev tummelplats för den politiska fantasilösheten.

Jag tillhör väl den del av befolkningen som med uppspärrade ögon och indignation läste rubriker om barnfattigdomen i Sverige. Rädda Barnen publicerade sin årliga rapport om sakernas tillstånd.

Rädda Barnens vittnar om hur hårt det drabbar de som tvingas leva under knappa ekonomiska förhållanden. Här talar man om barnen men det handlar ju egentligen om vuxna och barn, i familjer som inte har råd med nödtorften. Kanske kan man inte förstå innebörden av det här om man aldrig själv varit fattig. Men hur konstigt det än låter så går det att leva i fattigdom. Man ser begränsningarna och försöker leva med i förhoppningen om att de snart ska gå över.

Fattigdomsbegreppet i de utvecklade länderna är ett relativt tal och kan inte på något sätt jämföras med den verklighet som gäller i resten av världen. Här talar vi om de som lever i hushåll som har mindre än 60% av medianinkomsten eller per idag 17500 kronor i månaden. I resten av världen talar vi om ett fast begrepp, mindre än två dollar om dagen, eller 387 kronor per månad.

Dessutom är det stor skillnad mellan de som hänförs till den här gruppen, att jämföra livet för en familj med 17499 kronor plus barnbidrag med en som går på socialbidrag är ogörligt. Men likafullt så är det rätt att dra gränsen där. En kvarts miljon barn deltar inte i samhällslivet på jämlika villkor. Även om skillnaden är himmelsvid så har den europeiska standarden en poäng. Rädda barnens undersökning framhäver bristen på den vardagliga jämlikhet som gör att barn och ungdomar ska kunna leva under något så när lika förutsättningar. Och det är det som borde diskuteras.

Rädda Barnens rapport har fått utnyttjas av opportunister och politiska lycksökare i talet om att den skulle tala om en drastisk ökning av fattigdomstalen under den borgerliga regeringens tid. I själva verket så låg fattigdomstalen betydligt högre under den socialdemokratiska regeringsperioden 1995 till 2006. Inte vid något tillfälle var siffrorna lägre än de som presenteras för 2008. Visserligen är regeringen ansvarig. Det är de som måste agera. Men det är svårt att dra någon entydig slutsats att det är den borgerliga politiken som skall lastas. Lösningen måste sökas utanför de traditionella lösningar som erbjuds från regering och opposition.

Hela den här rapporten ropar efter en politisk insats. Hur ska vi kunna säkerställa att våra barn får växa upp i och till ett någorlunda anständigt liv. Frågan är om de politiska alternativen har förmågan att formulera vägen. När man skummar debatten som följde på publiceringen av rapporten så är intrycket ganska nedslående. På den borgerliga sidan möttes man mest av tystnad och bland de socialdemokratiska valde man att helt bortse från fakta och tycktes sig finna en repa i den borgerliga fasaden. De värsta övertrampen har jag kommenterat i en tidigare bloggtext. Men det blir ju rent vilseledande att, som Lena Sommestad, göra barnfattigdomen till en fråga om skillnaden mellan de borgerligas mer individualistiska linje och socialdemokratins klassiska inriktning mot generella bidrag. Bägge linjerna har ju misslyckats och visat sig oförmögna att åtgärda barnfattigdomen.

Problemet är ju grundläggande, låginkomsttagaren har för lite pengar. Så enkelt är det. Arbetslöshet och sjukdom är förklaringar. Men även de med jobb och låga inkomster hamnar i den här kategorin. Och jag tror att vi måste söka lösningen närmare problemet. Varför ska inkomster under fattigdomsstrecket beskattas? Tjänar du 17499 kronor så blir det ju inte bättre för att du först ska betala närmare 6000 kronor i skatt. Det är ju inte så att jag ifrågasätter beskattning, skatt betalar man ändå med konsumtionsskatter och punktskatter, men varför skall inkomsten beskattas när den inte räcker till livets nödtorft? Låt inkomster upp till 60% av medianlönen vara skattebefriade. Det skulle häva många barn ur fattigdom. Vi socialdemokrater styr i 70% av kommunerna, borde det inte göra skillnad om man verkligen har några idéer? Se till att offentlig sektor blir mönsterarbetsgivare och höj de låga lönerna till anständiga nivåer. Eller frånhäver vi oss möjligheten att göra skillnad för att få kritisera borgarna? Och överlåter lösningarna till borgarna? Och tror vi att vi vinner anhängare för en sådan politik bland väljarna?

I så fall väntar jag bara på att någon ska skriva avhandlingen om ett massparti som blev en sekt.

Ola Berg, Peter Karlberg, SvD
Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, fattigdom, barnfattigdomen, Rädda Barnen, Lena Sommestad. regeringen, jämlikhet,

Att gång på gång se dessa politruker som profiterar på människors elände för att nå egna mål får mig att spy.

Britta Sethsson uppmärksammar mig på en ledare i Västerbottens Folkblad från Daniel Suhonens hand. Efter att ha följt hans skriverier under några år i olika landsortstidningar och SSU´s tidskrift Tvärdrag så har jag lärt mig nödvändigheten av att kolla verklighetens siffror och fakta. Daniel Suhonen är en socialdemokratisk skribent som har gjort till sitt adelsmärke att hellre ändra på verkligheten för att det skall passa hans syften än att att låta sanningen verka.

Den här gången ger han sig på barnfattigdomen i Sverige. Han skriver: ”Sverige som nation aldrig varit rikare ökar nu barnfattigdomen, visar Rädda barnen i sin årliga undersökning. Siffrorna är nedslående. Även om siffrorna i studien kommer från 2008 ökade fattigdomen bland barn och unga till 11,6 procent. Var åttonde unge lever i fattigdom.”

Utan att ange jämförelsetalen så hävdar han att barnfattigdomen har ökat. Och han menar att det är den borgeliga regeringen som bär skulden för detta. Att talet ökat stämmer om du går till 2007, men ett års jämförelsetal är ett osäkert underlag. Man måte jämföra över en längre tid. Det naturliga är väl att gå till Rädda Barnens förra rapport om barnfattigdomen som redovisar talen för 2006. Så här skriver Rädda Barnen: ”Under 2006 levde 229 000 barn i åldrarna 0-17 år i hushåll som betecknas som ekonomiskt utsatta. Detta är en minskning med 13 000 barn jämfört med 2005. Barnfattigdomen minskade under året från 12,6 till 11,9 procent av samtliga knappt två miljoner barn i Sverige.”. Sanningen är alltså att barnfattigdomen har minskat med 9 000 barn (0,3%) mellan åren 2006 och 2008. Siffrorna 2008 ligger nästan 50 000 (4%) lägre än snittet för perioden 2000-2006.

Daniel Suhonen ljuger alltså. Han förvränger fakta för att uppnå politiska syften, han yxar till verkligheten så att den skall passa in i hans hemsnickrade världsbild. Ivrigt påhejad av en klack placerad på den akademiska parnassen. Den här typen av agitation skadar det socialdemokratiska partiet. Det visade sig i valrörelsen och det kommer att fortsätta visa sig under den här mandatperioden. Men framför allt så skadar det kampen för ett anständigt liv för alla i vårt land. Daniel Suhonen flyttar inte de fattiga barnens position ett enda steg framåt med sitt skrivande. Nu är det ju inte heller hans avsikt. Det framgår allt klarare att hans motiv mera sneglar åt att vinna egen makt och positioner som leder till inflytande och säkrad inkomst i maktens kärna.

Det är trist. För själva sakfrågan upprör och gör oss alla förtvivlade inför den misär, som tillåts existera mitt ibland oss, i ett samhälle som klappar sig för bröstet som föregångsland. Den borgerliga regeringen är nu inne på sin andra mandatperiod vid makten. Ansvaret vilar på dem. Och de lika lite som deras socialdemokratiska föregångare verkar vilja ta det ansvaret. Utgör de fattiga en alltför marginell grupp för att att räknas till de prioriterade målgrupperna i partistrategernas räknestycken. Ensamstående invandrarkvinnor och och omyndiga barn fyller inga rösturnor. Kräver en utrotning av barnfattigdomen alltför mycket ur den välbärgades plånbok för att platsa som ett politiskt mål. Så cyniskt tolkar jag passiviteten. Och efter att följt en valrörelse från insidan så tycker jag att mitt antagande bekräftas. Att gång på gång se dessa politruker som profiterar på människors elände för att nå egna mål får mig att spy.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om makt, maktlöshet, maktövergrepp, Daniel Suhonen, politik, barnfattigdomen, alliansen, makthunger

En mera fruktbar debatt förs här.
SvD, Östersundsposten