Jag tillhör väl den del av befolkningen som med uppspärrade ögon och indignation läste rubriker om barnfattigdomen i Sverige. Rädda Barnen publicerade sin årliga rapport om sakernas tillstånd.
Rädda Barnens vittnar om hur hårt det drabbar de som tvingas leva under knappa ekonomiska förhållanden. Här talar man om barnen men det handlar ju egentligen om vuxna och barn, i familjer som inte har råd med nödtorften. Kanske kan man inte förstå innebörden av det här om man aldrig själv varit fattig. Men hur konstigt det än låter så går det att leva i fattigdom. Man ser begränsningarna och försöker leva med i förhoppningen om att de snart ska gå över.
Fattigdomsbegreppet i de utvecklade länderna är ett relativt tal och kan inte på något sätt jämföras med den verklighet som gäller i resten av världen. Här talar vi om de som lever i hushåll som har mindre än 60% av medianinkomsten eller per idag 17500 kronor i månaden. I resten av världen talar vi om ett fast begrepp, mindre än två dollar om dagen, eller 387 kronor per månad.
Dessutom är det stor skillnad mellan de som hänförs till den här gruppen, att jämföra livet för en familj med 17499 kronor plus barnbidrag med en som går på socialbidrag är ogörligt. Men likafullt så är det rätt att dra gränsen där. En kvarts miljon barn deltar inte i samhällslivet på jämlika villkor. Även om skillnaden är himmelsvid så har den europeiska standarden en poäng. Rädda barnens undersökning framhäver bristen på den vardagliga jämlikhet som gör att barn och ungdomar ska kunna leva under något så när lika förutsättningar. Och det är det som borde diskuteras.
Rädda Barnens rapport har fått utnyttjas av opportunister och politiska lycksökare i talet om att den skulle tala om en drastisk ökning av fattigdomstalen under den borgerliga regeringens tid. I själva verket så låg fattigdomstalen betydligt högre under den socialdemokratiska regeringsperioden 1995 till 2006. Inte vid något tillfälle var siffrorna lägre än de som presenteras för 2008. Visserligen är regeringen ansvarig. Det är de som måste agera. Men det är svårt att dra någon entydig slutsats att det är den borgerliga politiken som skall lastas. Lösningen måste sökas utanför de traditionella lösningar som erbjuds från regering och opposition.
Hela den här rapporten ropar efter en politisk insats. Hur ska vi kunna säkerställa att våra barn får växa upp i och till ett någorlunda anständigt liv. Frågan är om de politiska alternativen har förmågan att formulera vägen. När man skummar debatten som följde på publiceringen av rapporten så är intrycket ganska nedslående. På den borgerliga sidan möttes man mest av tystnad och bland de socialdemokratiska valde man att helt bortse från fakta och tycktes sig finna en repa i den borgerliga fasaden. De värsta övertrampen har jag kommenterat i en tidigare bloggtext. Men det blir ju rent vilseledande att, som Lena Sommestad, göra barnfattigdomen till en fråga om skillnaden mellan de borgerligas mer individualistiska linje och socialdemokratins klassiska inriktning mot generella bidrag. Bägge linjerna har ju misslyckats och visat sig oförmögna att åtgärda barnfattigdomen.
Problemet är ju grundläggande, låginkomsttagaren har för lite pengar. Så enkelt är det. Arbetslöshet och sjukdom är förklaringar. Men även de med jobb och låga inkomster hamnar i den här kategorin. Och jag tror att vi måste söka lösningen närmare problemet. Varför ska inkomster under fattigdomsstrecket beskattas? Tjänar du 17499 kronor så blir det ju inte bättre för att du först ska betala närmare 6000 kronor i skatt. Det är ju inte så att jag ifrågasätter beskattning, skatt betalar man ändå med konsumtionsskatter och punktskatter, men varför skall inkomsten beskattas när den inte räcker till livets nödtorft? Låt inkomster upp till 60% av medianlönen vara skattebefriade. Det skulle häva många barn ur fattigdom. Vi socialdemokrater styr i 70% av kommunerna, borde det inte göra skillnad om man verkligen har några idéer? Se till att offentlig sektor blir mönsterarbetsgivare och höj de låga lönerna till anständiga nivåer. Eller frånhäver vi oss möjligheten att göra skillnad för att få kritisera borgarna? Och överlåter lösningarna till borgarna? Och tror vi att vi vinner anhängare för en sådan politik bland väljarna?
I så fall väntar jag bara på att någon ska skriva avhandlingen om ett massparti som blev en sekt.
Ola Berg, Peter Karlberg, SvD
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, fattigdom, barnfattigdomen, Rädda Barnen, Lena Sommestad. regeringen, jämlikhet,
