Alfredo Marceneiro, fadisto

När skönheten är en man och längtan är den långa askpelaren på hans cigarett, ...



Njut, och fortsätt lapa sol.

Läs även andra bloggares åsikter om fado, människovärde, skönheten, sång, verklighetens folk,

Med ett dubbeleggat svärd jagas de anställda i systemet, på samma sätt som medborgaren, som de skall tjäna.

I gårdagens DN publicerades en ny artikel om vuxenmobbing. Två kvinnor skildrar med kirurgisk precision hur de, långsamt och effektivt stöts ut ur en gemenskap på en arbetsplats. Skvaller, antydningar och intriger är de informella verktyg som så bekvämt inkorporeras i det system där den som skall stängas ute kallas in till chefen, får en tillsägelse kopplad till hot om åtgärder; en rättslös ordning där anklagelserna inte preciseras, de anklagande inte kan namnges av integritetsskäl. Cheferna använder härskartekniker där ansvaret kan hävisas till ett anonymt "många". Fullkomligt rättslös, med skuggor av angivare var de än vänder sig, drivs de här två kvinnorna in i sjukdom, PTSD, posttraumatiskt stresssyndrom. Ett sjukdomstillstånd som drabbar människor i krig, av den psykiska stressen av att ständigt vara levande mål på ett slagfält.

Det är slående hur det förnedringssystem som av dessa myndigheter används utåt mot sina brukare, lika väl används mot de misshagliga inne i systemet. I bägge fallen gäller det att invagga dem i en känsla av att inte ha kontroll över sitt eget liv och på så sätt kan den som oroar långsamt brytas ner och fjärmas från systemet.

Så det är ett systemfel. De ansvariga får visserligen utlopp för sina peversioner, men de gör det inom ramen för ett system som legitimerar handlingarna. Den absoluta tystnaden inför Zarembas artikel från våra folkvalda övertygar mig om att våra ledande politiker inte finner någon giltig angreppspunkt. De befinner sig själva i det systemet, är en integrerad del av det, de har i långa utskottsarbeten skapat underlag och sedan fattat beslut om det. Det är så här systemet är tänkt att fungera. Och det tål inga felande kuggar, inget ifrågasättande eller efterlysande av ansvar.

Jag tror inte att den politiska fantasin hos dagens valda makthavare klarar att föreställa sig en lösning för vare sig Mir Abbas, Sefat, Kerstin eller Carina. Lika lite som de kan det för varje åldring som bäddas ner för kvällen kl 6, och inte tillåts komma ut i frisk luft under åravis.

Systemet fungerar inte om det sätts under kritik. Eftersom det inte finns någon som uppbär ansvaret. Det var under 1990-talet som ordet ansvar fick en helt ny betydelse. Från att ha inneburet att den som hade ansvaret också skulle sörja för att ställa saker till rätta när fel uppdagades, så blev ansvar en löneförmån, hade man ansvar innebar det högre lön, och var inte på något sätt kopplat till den gamla betydelsen av ordet.Det beskrev bara en position i hierarkin. Väl här räckte det med att man privatiserade förhållandet och gjorde personlig avbön, en pudel. Ansvaret kunde plötsligt delegeras neråt i organisationen. Och organisationen kunde aldrig ställas till svars. Upprättelse för den som felaktigt behandlats ingick endast i sällsynta fall. Det här systemet genomfördes upp till den högsta ledningen i staten. Inte ens statsministern kunde avkrävas ansvar, t.ex. i Tsunami-händelserna. I stället delegerades ansvaret längre och längre ner i Rosenbad, förrirrde sig i korridorena, stannar till för en stund hos en Securitasvakt tills det helt upplöstes i snaskig spekulation och en huvudperson försatt i inre exil.

Samtidigt som den här tolkningen av ansvar genomförs i svensk förvaltning åläggs myndigheterna en hantering av det samhälleliga uppdraget som bygger på ifrågasättande. De som söker myndigheten skall misstänkliggöras; den sjuke är inte sjuk, den arbetslöse vill inte arbeta. På så sätt tror man sig kunna beivra fusket och det orättmätiga överutnyttjandet av välfärdssystemet. De anställda förväntas inte längre tjäna medborgarna utan i första hand värna systemet själv. Idag manar politikern om budgetdisciplin, (hör bara på ordet), och sunda finanser. Det är dagens politiska mantra. Jag tror att det här har sin förklaring i den pågående förvandlingen av politikens uppgift. Sedan 20 år har representativiteten i de politiska församlingarna gått från medborgarens till skattebetalarens. Med ett dubbeleggat svärd jagas de anställda i systemet, på samma sätt som medborgaren, som de skulle tjäna.

Alla system kräver sina offer, Zaremba har visat på vårt systems. Och det är därför tystnaden från partiledarna är så total. Det ligger en tragisk ironi i det farsartade sätt som systemet reproducerar sig bland de bloggande partiaktivisterna. För tystnaden är lika total bland ”gräsrotsdebbattörerna.”

Men de läser i hemlighet. Aldrig har jag haft så många läsare på min blogg som under den senaste veckan.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, ansvar, De rödgröna, fattigdom, klarspråk, migration, moderaterna, Mona Sahlin, människovärde, samhälle, rättfärdighet, solidaritet, socialdemokraterna, val 2010, två världar,

läs också här och här. Nära ligger detta.

De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar.

Och tystnaden är total. Jag tror inte att det finns något annat land, där uppgifter som de som DN publicerat under de senaste dagarna, inte skulle föranleda politiker, ansvariga i regering och myndigheter att ställa sig upp att tala. Självpåtaget eller tvingade av media. Men i Sverige är det tyst. Öronbedövande tyst.

Varför står inte Göran Hägglund upp och kräver utredning av fallet Safet i Ljungby? Var är migrationsministern i fallet Mir Abbas? Varför gick Maud Olofsson in i den stora tystnaden när det visar sig att invandrare utnyttjas som slavarbetare av ett svesnkt företag på en globaliserad marknad? Var är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och integrationsminister Sabuni. De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar. Ingen förstår åt vilket håll man ska gå, ingen begriper vad anständighet och sunt förnuft pekar ut som självklarheter.

Är det inte då en statsminister skall träda fram och visa ledarskap? Säga ifrån att det som skedde ”dessa två av den minsta bland oss” är oförenligt med ett civiliserat samhälle. Kan man inte kräva att Fredrik Reinfeldt klart och tydligt säger ifrån. Eller väntar man på att kungen skall träda fram, precis som när statsminister Persson svek vid tsunami-katastrofen?

Och när statsministern sviker, är det inte en sådan gång ledaren för den politiska oppositionen måste fylla den plats som landets statsminister lämnat tom.

Men tystnaden och de tomma ögonen hos det samlade politiska etablissemanget är totalt. Inget har något att säga eftersom dessa invandrare uppenbarligen inte finns. DN´s berättelse är kanske fiktion, första avsnittet i årets sommarföljetong, ett reportage från Camilla Läckberg-land.

Inget som på något sätt får störa den världsbild som regerar både regeringen och oppositionen; Sverige är världens bästa land, landet som alla vill kopiera! Den sekulära världsbildens paradis. Här finns ingen Mir Abbas eller Sefat, här finns inga apatiska barn och hjärtsjuka tonåringar som skickas till länder utan anknytning. Här finns ingenting som får störa valstrategernas planering av årets, näst Melodifestivalen och prinsessbröllop, viktigaste event – Valet 2010. Nej det här är landet där det ultimata lidandet beskrivs som a-kasseavgiften för höginkomsttagare. Årets valfråga för årets marginalväljare i väljarkåren. Om inte annat kan man väl köpa sig några röster för 200 spänn i månaden hos den ena parten kallat ”sänkt a-kassa” och hos den andra ”jobbskatteavdrag”.

Ett land som tillåter att man torterar sina medborgare, tillfälliga eller permanenta, och låter förövarna gå fria. Ett land där den exeptionella behandling som Mir Abbas och Sefat utsatts för också kan spåras hos varje åldring som tvingas i säng kl. sex på kvällen och som hålls kvar där med lugnande mediciner, som inte får gå ut under flera år, hos varje barn som i tysthet och under klanliknande omständigheter osynliggörs, ett land där medborgare i behov av stöd underkastas lydnadslöften och egendomslöshet för att få hjälp, detta är ett land på väg ut ur civiliserationen.

Det är ett land där statsministern håller tyst, hans ministrar likaså och oppositionen av rädsla för att inte vinna makten sluter upp kring denna tystnad.

Det är ett skammens land.


Andra.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, ansvar, De rödgröna, fattigdom, klarspråk, migration, moderaterna, Mona Sahlin, människovärde, samhälle, rättfärdighet, solidaritet, socialdemokraterna, val 2010, två världar,

Läs också

Jag skäms! Som medmänniska, som medborgare, som yttersta ansvarig för tystnaden.

"Torsdagen den 27 maj 2010 sänktes Mir Abbas Safaris kista ned i jorden under de höga tallarna på Skogskyrkogården i Gävle. I ett år hade hans kropp legat i en kyl på bårhuset i Gävle."

Jag skäms! Som medmänniska, som medborgare, som yttersta ansvarig för tystnaden.

Läs hela denna historia här.

Läs även andra bloggares åsikter om migration, människovärde, solidaritet, invandring, politik, värdegrund

läs också detta. och detta