Tänk om politikerna skulle säga att de som verkar och arbetar är de som skall få ansvaret för utvecklingen.

Pärlemofisk, en sällsynt fångst i svenska vatten.

Jan Olof Larsson, riksdagsman (s) från Lysekil skriver en intressant artikel i Aktuellt i Politiken, socialdemokraternas veckoblad. Det handlar om nödvändigheten av en reformerad fiskeripolitik. Nu är inte fisket min starkaste sida, fisk absolut men fiskeripolitik nej. Så därför var det inte detaljerna och det konkreta i hans förslag som fick mitt gillande. Det var själva attityden till förändringar och politikernas ansvar.

Han skriver: ”Finns det en framtid för fiskenäringen? ----- De stora hoten mot fisket kommer inte från näringen. Näringen kan skapa sig sin framtid om den får ta ansvar. Men vi politiker måste sluta tänka kortsiktigt.
Utan subventioner hade fisket varit i betydligt bättre balans än i dag. De statliga medlen ska satsas på forskning och utveckling. Bort med pengar till uppbyggnad av fiskeflottor, bort med pengar för skrotning. Undantag från beskattning ska inte finnas. --- De som brukar havets resurser ska få ansvaret och möjligheten att vårda resurserna. Synen på fisket bör förändras. Fiskaren måste gå från att vara en skördare till att bli ”naturbrukare”. Fiskaren ska vara en tydligare del av förvaltningen och den som kommer med förslag på lösningar.”

Detta är en socialdemokratisk politiker som bryter mot allt av politisk kontrollnoja heter och föreslår att de som ”brukar jorden” också skall få ta ansvaret. De statliga medlen skall satsas på forskning och utveckling. Sluta med politisk klåfingrighet, lita på människor. Sluta ”styra upp” näringar med politiska medel, säger han. Det här är en slutsats som baseras på en gedigen erfarenhet av en näring som Larsson känner sedan barnsben. Är det därför han har så stort förtroende för fiskarena. För vad säger då inte detta om alla de politiker med alla medel vill styra allsköns näringar? När de borde göra allt för att lägga den politiska verkligheten tillrätta för att människor själva ska styra.

Tänk om politikerna skulle säga det samma om kollektivtrafiken, om sjukvården, om äldreomsorgen. Tänk om politikerna skulle säga att de som verkar och arbetar är de som skall få ansvaret för utvecklingen.

Tänk om....!

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, avreglering, fiske, framtid, företag, politik, skattepolitik, socialdemokraterna, tillväxt, värdegrund,

DN1
Axess
SvT, Uppdrag granskning

Small People på svenska.

Carl Henrik Svanberg, styrelseordförande i British Petroleum, lyckades i ett tal på förnämligaste charterengelska förnärma en hel befolkning i staterna kring Gulfen. Genom att vända sig till dem med uttrycket ”small people” visade han en nedlåtande attityd och folk reagerade med rätta.

CH och jag är båda födda i Sverige, vi är ungefär lika gamla, vi har båda växt upp i ett land där politiker under de senaste 40 åren pratat om delar av sina medborgare som ”de svaga”, ”de små människorna” och så vidare. Jag har alltid reagerat skarpt på den nedlåtenhet som ligger i de här begreppen. Jag är inte ”svag” därför att jag är arbetslös. Inte heller när jag är sjuk eller tillfälligt pank. Jag vägrar acceptera att någon ska få hänvända sig till mig i sådana situationer och tilltala mig som ”svag” eller ”liten”.

När Carl Henrik Svanberg öppnade truten i USA så fortsatte han bara en tradition som han är född in i. Men när han säger det så får han rättmätig kritik. När svenska politiker gör det så är det bara ett led i att framställa sig som den som bryr sig mest om sina medmänniskor. Ingen kritiserar maktfullkomligheten på hemmaplan, ingen verkar ens se sammanhanget som Svanbergs övertramp visade.

Om det är av dumhet, inkompetens, nonchalans eller maktfullkomlighet är svårt att säga. Dock är det väl ytterligare ett bevis för den självgodhet som karaktäriserar den svenska politiska självbilden.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, civilisationen, debatt, demokrati, folket, BP, Carl Henrik Svanberg, small people, svaga, jämlikhet, kultur, samhälle, socialdemokraterna, värdegrund,

Demokrati? Nä du Alfred, det blir det nog inget av.

Vad är det som sker med den parlamentariska demokratin? I Sotenäs kommun vill man avveckla de politiska nämnderna i kommunen utom kommunstyrelsen (ks). Nämnderna ersätts med ks-utskott, där politiker och tjänstemän arbetar tillsammans. Samtidigt vill man minska antalet ledamöter i kommunalfullmäktige.

På heldagsmöten skall Kommunstyrelsen ägna förmiddagen åt information och föredragningar. På eftermiddagens offentliga del skall beslut tas. Förslaget ställdes först av (s) i opposition men antogs i modifierad form av den styrande alliansen. Allt detta skulle enligt (s) i Sotenäs stärka demokratin. Det ger ”helhetstänk” som oppositionsrådet Brit Wall uttrycker det. Man skulle bli bättre på att ta beslut.

Jag vet inte vad som ligger bakom det här, men att det är en radikalt annorlunda syn på det som vi traditionellt kallar parlamentarisk demokrati är säkert. Jag anar en en korporativ demokrati där det folkliga inflytandet och den demokratiska debatten kommer att minska. Vad vi ser är en utveckling bort från den folkvalda debatten, förslagställandet och beslutandet som underlag för nämndernas arbete, till en maktkoncentration i en kommunstyrelse som nu baserar sitt uppdrag på de föredragningar som tjänstemännen i utskotten har formulerat. Dvs de som verkställer skall också fatta besluten. Vi ersätter en traditionell parlamentarisk demokrati med en exekutiv demokrati, en besluts- och verkställighetsdemokrati vars legitimitet inte längre ligger hos de folkvalda. Dessa förvandlas istället till en sorts lekmanna-tjänstemän, som skänker ”demokratisk” legitimitet till tjänstemännens makt.

Detta diskuteras på fler platser än i Sotenäs. Partiernas svårighet att fylla de politiska uppdragen har efter att länge lett till mångsyssleri, nu lett till en brist på kompetenta politiker. Tjänstemanna-inflytandet över beslutsprocesserna har växt. Men i stället för att försöka råda bot på detta genom bättre partiarbete så tar man i Sotenäs steget fullt och gör missförhållandena till lag.

Jag kan ju se hur förtvivlat svårt man inom partierna har för att bryta mångsyssleriet. Succsessionsordningen, tronföljden är en ordning som värnas med näbbar och klor, här kommer inte vem som helst och gör anspråk, ålder och antal år i partiets tjänst är avgörande. Allt från förslagställande till valplattformskrivande är inordnat i ett osynligt system som bevakar tronföljden. Utmanare baktalas och misstänkliggörs.

Demokratins kris är partiernas kris skulle jag vilja påstå. Och då väljer parterna att gå i riktning mot den exekutiva demokratin, dvs färre politiker som jobbar i effektivare beslutsorganisationer. I stället för folkliga företrädare i politisk debatt får vi en korporativ struktur där de folkvalda förvandlas till lekmannaexperter, demokratiskt valda tjänstemän. Beslut och utförande förenas i ett. Och medborgareinflytandet reduceras till insyn en eftermiddag där kommunstyrelsen fattar beslut.

Intressant. Det skrivs här och här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, debatt, den starka staten, kommunalpolitik, lagstiftning, politiker, politik, offentlig sektor, värdegrund,

Jag skäms! Som medmänniska, som medborgare, som yttersta ansvarig för tystnaden.

"Torsdagen den 27 maj 2010 sänktes Mir Abbas Safaris kista ned i jorden under de höga tallarna på Skogskyrkogården i Gävle. I ett år hade hans kropp legat i en kyl på bårhuset i Gävle."

Jag skäms! Som medmänniska, som medborgare, som yttersta ansvarig för tystnaden.

Läs hela denna historia här.

Läs även andra bloggares åsikter om migration, människovärde, solidaritet, invandring, politik, värdegrund

läs också detta. och detta