Diskrimineringen i vårt samhälle är den enskilt största politiska frågan alla kategorier. Diskrimineringen drabbar alla grupper som på ett eller annat sätt inte passar in i normen. Vanligtvis tänker vi väl på människor av utländsk härkomst, första, andra, eller tredje generationens invandrare. Men diskrimineringen slår lika hårt mot funktionshämmade, som tvingas leva i ett samhälle som ständigt placerar ut rörelsehinder i deras väg. Vi lever i ett samhälle som inte är tillgängligt för alla, ett samhälle som stänger ett stort antal av sina medborgare ute från det, som majoritetssamhället betraktar som självklarheter.
Att vara diskriminerad är att inte ha samma tillgång till samhällsfunktioner som jobb, utbildning, fritid, eller inte tillgång till detta på samma villkor som andra i samhället. Det kan bero på ålder, kön, etnisk härkomst, religiös uppfattning, fysisk och psykisk funktionalitet etc. Många gånger, men inte alltid, är diskrimineringen åtföljd av låg inkomst och t.o.m. fattigdom.
Man skulle kunna tro att det här rör sig om en statisk verklighet, gruppen utanförställda är alltid lika sammansatt. Men så är det inte. Enligt Socialstyrelsen rapport så har gruppen fattiga och mycket fattiga förändrat sin sammansättning framförallt etniskt. Från att i slutet av 1980-talet varit en blandad grupp av infödda svenskar och svenskar med invandrarbakgrund, så består den idag nästan uteslutande av de senare. Gruppen fattiga minskar i omfång vilket betyder att fler har fått det bättre. Men dessa som har fått det bättre är nästan uteslutande etniska svenskar. Fattigdomen kan nästan uteslutande förklaras med brist på jobb och utbildning.
Sverige har allt sedan 1970-talet haft en mycket restriktiv hållning mot arbetskraftsinvandring. 1976 satte LO ner foten och förklarade sitt veto mot denna. Trots att det svenska välfärdssamhällets framgångshistora till stor del finner sin förklaring i den arbetskraftsinvandring som Volvo, SAAB, Ericsson m.fl. stora svenska företag behövde för sin expansion på världsmarknaden, så gick man tvärs emot denna erfarenhet på 70-talet.
Socialdemokratin hade lanserat sitt stora välfärdsprojekt, ”den starka staten”. För att finansiera denna förutsattes att en mycket större andel av den vuxna befolkningen deltog i arbetslivet. Och då var arbetskraftsinvandring ett dåligt alternativ. Den stora arbetskraftsreserven fanns ju redan på hemmaplan. Kvinnorna. På så sätt fick man de låglönearbetare som behövdes inom den offentliga sektorn. De kraftigt höjda skatterna gjorde att det inte längre var möjligt att försörja en familj med en inkomst. Så slagordet blev en familj-två inkomster och sveptes in i en frigörelseretorik. Två flugor i en smäll, kvinnornas ekonomiska frigörelse från oavlönat hemarbete och statens behov av en låglönearbetare i offentlig sektor, den sk välfärdssektorn.
I den här matematiken fanns inget utrymme för arbetskraftsinvandring. Staten behövde skatteintäkterna och LO ville slippa lönekonkurrens på arbetsmarknaden. För att finansiera denna haltande matematik gick landet in i en långvarig devalveringsekonomi. Vi lät ”utlandet” betala våra kostnader. Med en ständig försämrat värde på svenska valutan upprätthölls exportindustrins konkurrenskraft.
Det höll fram till 1990. Världen förändrades.
Planekonomierna kollapsade och de nya supermakterna i Asien krävde sin andel av den globala välfärdsökningen. Migrationen är ett uttryck för detta. Folkvandringen idag har samma motiv som det haft hela mänsklighetens historia; en önskan om att leva ett bättre liv. Och så trångt är det faktiska utrymmet för västvärldens välstånd att det inte finns plats för de fattigaste av de fattiga i västvärlden. Ju starkare BRICT-länderna, Afrikas nyvaknade jättar blir desto mindre blir utrymmer. Diskrimineringen är det mest påtagliga uttrycket för västs sviktande förmåga. ”Lösningen” blir ett 2/3-delssamhälle, som samtidigt blir dess undergång.
Inte på ett enda ställe i kongressdokumenten från 2009 års jobbkongress nämns vare sig invandring eller invandrare! Det är en handfallen socialdemokratis uppgift att hantera de här frågorna. Inte som nu, försöka att tiga ihjäl dom.
Ordet diskriminering återfinns inte en enda gång i de tre centrala dokumenten för valet 2010 som läggs fram av socialdemokraterna!
Kostnaden för att höja lönen för en miljon låginkomstagare med 4000 kronor per månad skulle bli 48 miljarder kronor. Det motsvarar hälften av kostnaden för att hantera skadorna som uppstår inom vården.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, valet 2010, diskriminering, invandrare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar