Det här är en text om det privata och det politiska. Var var du Göran Hägglund?

Det här är en text om det privata och det politiska. Jag sitter mitt uppe i ett intensivt redaktionsarbete för att få fram ett lokalt valmanifest för Socialdemokraterna i Tanum. Dessutom första maj, Bohusläns distriktskongress, lilla valrörelsen, revision av kommunens bokslut, nämndernas bokslut... och till detta arbetet och 25 mils resa varje dag. Det är lätt att en sådan här tid få för sig att det politiska är det samma som det privata. Men så är det ju inte. Eller...?

I går kväll åt jag middag hos min vän G, som vill utveckla sin kaféverksamhet till ett pensionat. Hon bjöd på grillad haloumi på grön- och rotsaksbädd. Vi kläckte idéer om finansiering och drift. Själv är jag en hängiven fritidskock och en ganska bra sådan, men det här är hennes projekt. Ett pensionat med 11 rum vid havet i Bohuslän. Jag vill vara med till stöd, men inte blanda mig i.

Var är det politiska? Jo, i valplattformen pekar vi på besöksnäringens betydelse i vår kommun. Vikten av att förenkla för att goda idéer ska bära frukt. Två av kommunens mest framgångsrika entreprenörer på restaurang- och hotellsidan är sossar, och har livfullt förklarat vad som krävs av politiken för att inte lägga stoppklossar i vägen. Och då handlar det inte om fri exploatering och maximalt vinstuttag, utan om värnande om våra viktigaste tillgångar; naturen, havet, allemansrätten där inte varje ärende, varje ansökan ska kräva tonvis av papper och årslånga behandlingstider. I en kommun med 12250 innevånare och 1500 företag, dvs ett företag på var åttonde person, är det lätt att förstå att varje paroll om jobb, ungdomens praktikplatser, boende, kommunikationer i väldigt hög grad handlar om det politiska samhällets förmåga att hantera näringslivet professionellt.

G vill köpa konstskolans ateljéhus, ett gammalt ålderdomshem som dömdes ut av arbetsmiljöskäl. Skolan fick köpa det av kommunen på gunstiga villkor. Gerlesborgskolan ligger med fri sikt ut över Bottnafjorden. Vid det som för 100 år sedan var hamn för den livliga handeln hos köpmannen Gerle, ligger ruinerna av de gamla magasinen som nu är inramning till en av Sveriges viktigaste konstnärsmiljöer. Här vill G skapa ett pensionat för himmelsk ro och boende.

Men den moderna tiden hinner ifatt historien. För några år sedan var det någon som upptäckte att till fastigheter långt inåt land hörde en strandrätt där nere vid Bottnafjorden. Det betydde rätten att bygga en sjöbod med tillhörande ankringsplats. Strandlinjen kring hamnen och skolan skulle nu bebyggas med upp till 16 sjöbodar. Den fria sikten och tillgängligheten till strandlinjen ville försvinna. En bitter strid uppstår, å ena sidan de som värnar allemansrätten och strandlinjen och å andra sidan de som hävdar urgammal egendomsrätt, om än med snöda ekonomiska motiv. Inte gör det saken lättare att i den ena hörnan står ”konstnärerna” och i den andra ”lokalbefolkningen”. De konstiga mot de vanliga. För att värna allemansrätten bestämde sig då skolan för att köpa marken och därmed förhindra sjöbodsbygget. Så viktig var det för skolans möjlighet att fortsätta verka på den platsen, att inga andra alternativ erbjöds. Och här vävs trådarna samman.

För att bekosta köpet av strandremsan tvingas nu skolan sälja sitt ateljéhus. Vårt framtida pensionat. Och det var det vi satt och pratade om kring middagsbordet i går kväll. (Var var du Göran Hägglund?) G vill inte driva restaurang, hon tänkte på mig, men jag är rädd om vår vänskap så jag föreslog då att hon borde prata med Jon, en ung, fantastisk kock som specialiserat sig på havsmat, allt från tångräkor till världens bästa ostron, de bohuslänska Ostrea edulis. Jon arrenderade och drev förra året restaurangen Skalhuset nära Hamburgsund. I en oansenlig gammal båtverkstad/barack serverade han havets läckerheter på en nivå som inte står stjärnfallen i Guide Michelin efter. Jag tipsade G om honom. The perfect match. Hon, själva sinnebilden av en pensionatsvärdinna som bakar de ljuvligaste kakor, bullar och bakelser. Han, med ett gudomligt sinne för skaldjur.

Av skäl som jag inte känner så kom Skalhusets ägare och Jon inte överens om årets arrende. Skalhusets ägare och skapare, Jan K, är en av mina revisorskamrater i kommunen, där han representerar Miljövänstern. Säg mig vad som är privat och vad som är politiskt? Vad betyder det nu när Jon söker ny restaurang?

Det är här det blir politiskt. Hur hanterar politikerna en sådan här situation? Vilken är den politiska uppgiften när två hängivna entreprenörer står inför en viktig etablering? Finns det politiska val som kan göras eller är alla bakbundna av regelverk? Vågar politikerna visa muskler och säga att detta vill vi, eller detta vill vi inte. Och sedan verka för att besluten blir verklighet nu? Som fritidspolitiker så känner jag mig vandrande i ett marskland. Varje gång jag hör mig för om stadsplanen för det här området, är jag privat eller politisk? Går jag på en gräns mellan rätt och fel i den förtroendevaldes landskap? Alla dessa frågor, som jag efterhand förstår är själva demokratins dilemma. En inbyggd tröghet, som till slut ska förmå skilja det privata, egenintresset, från det politiska, allmänintresset.

Så har ni vägarna förbi-till påsk nästa år så är ni förhoppningsvis inviterade till vårt nya pensionat vid havet. Påsken som den stora konstvandringens tid, då tiotusentals besökare ser konst i ateljémiljöer. Då kan du behöva en stunds vila och den mest färska, mest närodlade och mest vällagade mat. I en salig blandning av privat och politik.

Intressant? Annat om annat skrivs här och här.