Jag har kritiserat socialdemokraterna för den ensidiga inriktningen mot jobben och agitation baserad på en överdriven framställning av det ekonomiska läget. Och har jag sagt a så får jag väl säga b.
Om a är missade möjligheter så är b det som borde vara socialdemokratins viktiga frågor. De som är framtidens och förändringens vinnarfrågor. Och det är frågor om makt och diskriminering. Vårt samhälle är ett diskriminerande samhälle. Människor ställs utanför av olika skäl, och det som förenar dem är fattigdom och maktlöshet. Jag tänker i några bloggar ta upp de frågor som jag menar borde vara valets viktigaste.
Fattigpensionärer är en grupp förtidspensionärer och ålderspensionärer som inte når högre än lägsta nivån i pensionssystemet. Vi talar om 7-8000 kronor i månaden. Före skatt! Det rör sig om ungefär 260 000 pensionärer. Och det är mer än 4 gånger så många kvinnor som män. Så ser den svenska fattigdomen ut. Den är i högsta grad en kvinnofråga.
För att klara sig har de med låga pensioner en möjlighet att få bostadstillägg på upp till 4500 kronor. Inte ens med detta kommer de att nå upp till de 14000 som utgör den svenska gränsen för fattigdom. Men bostadstillägget är inte en rättighet för alla. Om du bor i hyreslägenhet eller villa, avgör om du har rätt till bostadstillägg.
Min vän W hade jobbat ett helt liv i sin mans företag med bokföringen och övrig logistik. Hon hade aldrig tagit ut någon lön, inkomsterna från företaget gick ju till hushållet via hans lön. Efter många år av dåligt äktenskap och utbrändhet skilde hon sig. Alla dessa år av jobb var då inget värda. Utan pensionsavsättningar blev hon nollklassad inför sitt nya liv. Hon blev sjukskriven och blev senare förtidspensionär, med en pension på 7000 kronor att leva på. Med sin del av boet i skilsmässan och ett arv lyckades hon bygga sig ett litet hus på ca 70 kvadrat. Tack vare hjälp av vänner och bekanta, som ställde upp vid husbygget, klarade hon kostnaden för det. För att bo sökte hon ett bostadstillägg. Hon hade räknat ut att hon skulle klara sig med 2000 kronor och begärde inget mer.
Men då slår fattigdomsfällan igen! Hon var inte kvalificerad till bostadstillägg. Hon hade ju ett eget hus, minsann! Så det enkla kravet från myndigheten var; sälj huset, flytta till en lägenhet, gör slut på pengarna från huset, så blir du kvalificerad för bostadstillägg. Hon, som hade byggt ett hus för att leva billigt på äldre dagar, skulle böjas. Hon som betalade fastighetsskatt för huset och realisationsskatt vid försäljningen; hon blev hänvisad till en lägenhet i tätorten som skulle kosta 6500 kronor i månaden och ge ett bostadstillägg på 4500 kronor. Och inte ens med detta skulle hon ju komma upp till den officiella fattigdomsgränsen på 14000. Skulle hon arbeta några timmar för att bättra på sin ekonomi är tillägget så finurligt ordnat att för varje krona hon tjänar så minskas tillägget med motsvarande summa. Makten över sitt eget liv och sin ekonomi förlorade hon till en myndighet. Bara därför att hon begärde något som borde vara hennes rätt. Nu gick hon inte med på det här övergreppet, men till vilket pris?
Så det enkla politiska kravet vore väl att kräva stopp för diskrimineringen mellan olika sorters boende ochhöjda minstapensioner. En höjning för dessa de allra sämst ställda med 2500 kronor i månaden skulle kosta samhället 10 miljarder. Det motsvarar en tiondel av den årliga kostnaden (98 miljarder), sjukvården belastas med, för skador som uppstår i vården. Alltså inte det som du kom dit för, utan för det som uppstod när du var där.
Intressant? Fokus skriver också om pensionerna här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar