Ett annat perspektiv får jag då jag läser en bloggtext av Leo Holtter

Jag sitter och läser Henrik Berggren´s Palme-biografi. "Underbara dagar framför oss". Det är spännande läsning om hur makten formas och söker sig fram genom det politiska landskapet och det ger ett perspektiv till min egen socialdemokratiska övertygelse som på avgörande punkter skiljer sig från den palme-iska vägen.

Ett annat perspektiv får jag då jag läser en bloggtext av Leo Holtter, där han betraktar de senaste integritetsövergreppen från företags sida på sina anställda. Det Leo skriver är levande historia och som regelbunden läsare av hans blogg så får jag ofta påfyllning. Jag kan bara rekommendera honom och lägg hans adress till din blogglista.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Leo Holtter, poltik, tro, solidaritet, övervakning, arbetarehistoria, socialdemokraterna,

Så är det bara och en oändlighet av blod är inte farbar.

Jag följer med krampaktig sorg den debatt som följer på det israeliska våldet mot Ship to Gaza. Det är lika svårt varje gång denna konflikt lyckas pressa sig fram till medias förstasidor. Låt mig bara säga det på en gång. Jag är inte neutral. Därtill är min egen smärta och mina personliga erfarenheter av konflikten alltför nära, den är privat och känslomässig och kan inte ligga till grund för ett rationellt ställningstagande. Så är det bara och en oändlighet av blod är inte farbar.

Israel ockuperar palestinskt land. Det som skulle bli det judiska folkets hemland blev till staten Israel. Efter det groteska förverkligandet av judehatets ultimata önskan, försöket till utrotning av ett helt folk, måste världen skapa staten Israel. Det var en kolonial handling och en manifestation av en religiös historieskrivning. För hade det handlat om enbart att finna ett land till skydd och utveckling för världens judar så kunde man valt ett geografiskt område var som helst i världen. I Bronx, i Bayern, i det neutrala Sverige. Men man valde Palestina, det heliga landet för tre världsreligioner och gav det till en av dem. Det finns både ett realpolitiskt motiv och ett religiöst för staten Israels existens. Här ligger konfliktens kärna tror jag.

Därför kan professor Tännsjö kräva att alla världens judar skall ta avstånd från staten Israels handlande. Men jag menar att han har fel. Det existerar ingen kollektiv skuld som bärs av alla judar. Lika lite, som när jag som muslim avkrävs avståndstagande och markering av skiljelinje inför de galenskaper som individer och grupper utför i min religions namn. Man kan begära av mig att jag tar avstånd från våld och övergrepp därför att jag är människa, men för min religion, att jag är muslim – nej. En handling är en handling och skall dömas efter det. Min religion är visserligen en gränslös gemenskap, men den är i första hand en privat relation mellan Gud och mig, den är ett ständigt pågående samtal där jag som människa och individ söker vägledning och i förtröstan lever mitt liv. Om någon annan skulle ta sitt förhållande till Gud som intäkt för våld och destruktion så är det inte min sak i religionen. Det är däremot handlingen i verkligheten, som den drabbar mina medmänniskor, som den utförs av gärningsmannen. Och den kan du bara bekämpa som människa, din relation till Gud kan ge dig styrka och vägledning men inte legitimitet. Däri ligger trons begränsning, den är ett privat förhållande mellan dig och Gud.

När västvärlden ville döva sitt dåliga samvete och betala av på den oerhörda skuld vi hade genom århundraden av judehat, blandade man samman realpolitik och religion, och därmed så skapade man dagens konflikt. Och idag handlar det inte längre om en förtryckt judisk befolkning sammanföst i ghetton och koncentrationsläger. Det handlar om en stat som aldrig mer kommer att tillåta detta. Kosta vad det kosta vill, drabba den det drabba vill. Diasporan blir det ideologiska kitt som håller brutaliteten vid liv. Staten Israel håller alla världens judar som ansvariga för sina handlingar, därför är det fel av oss som kritiserar detta att avkräva samma, alla världens judars avsiktsförklaring.

Det är här professor Tännsjö hamnar fel. Han, för att använda ett fullkomligt paradoxalt och historiskt ironiskt begrepp, han stigmatiserar en tro.

Jag fann en oerhört skarp och genomtänkt debatt hos Peter Karlberg.
Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, civilisationen, etik, framtid, fred, kärleken, Israel, Ship to Gaza, judendomen, solidaritet, tro,
Andra debatterar här och här, ett resonemang som jag inte alls får att gå ihop

I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde.

Jag klickade mig fram genom ett antal bloggar som intresserar. Kommen till Claes Krantz´ utmärkta sidor, som glöder av engagemang för de som ställs utanför i vårt samhälle, fann jag hans kommentar till Socialstyrelsens rapport om fattigdomen i Sverige.

Claes refererar rapportens budskap, klyftorna ökar i Sverige, men han viker inte undan för att se verkligheten. ”Det intressanta med rapporten nedan är inte att de som haft arbete och varit höginkomsttagare fått stora lönelyft som gjort att dragit ifrån mellan 2000 – 2007. Mer anledning till att bli förbannad har man över att socialdemokraterna satt vid makten under största delen av perioden. Om man råkar vara socialdemokrat eller någon som vill se en samhällsutveckling där alla kommer med.” och vidare ” Det hade behövts ett ‘back to basics’ hos socialdemokratin om partiet ska komma tillbaka till något som liknar den roll det en gång hade i svensk politik. (.....) Socialdemokratin borde vara det svenska samhällsbyggare partiet som både ser helheten och inte är rädd för nya lösningar. Det parti som vill lyfta hela Sverige och alla svenskar oavsett bakgrund.”

Att vi socialdemokrater måste orka vara skoningslöst självkritiska för att förtjäna att åter få makten är vi flera som skrivit om, Claes skriver det bara så bra. Den borde läsas av många socialdemokrater. Men ska man döma av kommentarsfältet är det knappast så. Där fann jag bara en kommentar, nämligen följande:

”Visst kan man bli upprörd över detta, men det är nog inte det mest angelägna att upplysa menigheten om. Vår uppgift som socialdemokrater "är att kasta den borgerliga regeringen ur sadeln. Och då krävs det nog mer än att idissla gamla s-försyndelser.”

Kommentaren avslöjar här sin syn på väljarna, som en menighet, en samling troende som bara behöver trosbekännelsen, inte verkligheten. I sin arroganta makthunger avvisar han sanningen och debatten och förvandlar slutligen kritikern och sanningsägaren till någon sorts fyrmagat kreatur, vars enda insats är att idissla. Det är inte lite han får med på knappa fyra rader. Skribenten är inte vem som helst. Han heter Bengt Silfverstrand och var socialdemokratisk riksdagsman i 27 år. Han har haft en mängd förtroendeuppdrag för det socialdemokratiska partiet, bl.a. ersättare i partistyrelsen(!) och suttit i styrelsen för Lunds universitet, vars främsta moralisk/etiska regel är en en kompromisslös trohet mot sanningen!

Om det nu bara handlat om en enstaka stolles kommentarer i marginalen så vore det ju inte värt att kommentera. Men faktum är att väldigt många socialdemokratiska bloggare ägnat sig åt Silfverstrands värv. I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde. I samma grad har man demoniserat den borgerliga regeringen och anklagat den för att ha raserat det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget. Någon verklig, seriös socialdemokratisk analys av samma bygge, och vad verklig förändring kräver, har man skjutit på en oviss framtid. När Krantz försöker diskutera detta så är uppmaningen:”Håll käft!”.

Och det i en tid när verkligheten, mer än något annat, borde stämma oss till eftertanke. Vi har ett ansvar för att formulera en vision av det goda samhället vi vill bygga. Alltsedan valet har (s) med något undantag hamnat på ”all time low” i olika opinionsmätningar.

De rödgrönas övertag är helt och hållet ett annat partis förtjänst. Miljöpartiet med sitt fördubblade stöd i opinionen gör att det idag väger till de rödgrönas fördel. Vi, däremot, har parkerat på en nivå som inte ens kommer upp till 2006 års förlustvals siffror. Opinionsmätningarna visar att vår partiledning saknar förtroende bland väljarna. Och tilltron till vårt partis förmåga när det gäller centrala välfärdsuppgifter är ojämförligt svaga. Partiets medlemmar står utan en samlad bild av vad som är partiets budskap i det kommande valet, och än mindre om vad som är partiets framtidsvision utöver slopat RUT-avdrag och höjda fastighetskatter för lyxvillor, en åtgärd som skulle samla en knapp miljard, mindre än en promille, i statens kassakista. Sanningen är den att om Miljöpartiet förlorar tre procent av sitt nuvarande stöd så vinner borgarna och det rödgröna projektet går i stöpet. Det vägrar ”de troende” inse.

Och detta i en tid då den borgerliga alliansen har visat sin misstro mot medborgarna. Med belöningar och straff har de försökt disciplinera oss till lydiga bärare av ett 40-årigt statsprojekt som visat sig oförmöget att ”till alla lycka bär(a)”.

Kanske är det åter dags att sjunga Internationalens fjärde vers på våra möten? Och ännu hellre förstå vad versen handlar om. Det var det som Claes Krantz ville få oss att inse.

...
Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp ...

Intressant

Och som vanligt visar det sig att ”vänster” inte är en politisk ståndpunkt, utan en hederstitel, en medalj med blågula band att fästa till sitt bröst.

Lite motvilligt tvingar jag mig ändå att kommentera den lilla debatten om den rätta ”vänstern” som Dag Josefsson och Daniel Suhonen drog igång på Aftonbladets kultursida. Debatterna om vilka som är ”rätt” och ”fel” brukar var så hejdlöst tråkiga och i avsaknad av verklig lust att utveckla en ståndpunkt. Vanligtvis handlar det ju om att hävda sin egen som rätt och den andres som fel. Och så stämplar man in ”vänster” respektive ”höger” i pannan för att slippa debattera.

Nu gällde det alltså obundna tidskriften Arena och de två redaktörerna Karolina Ramqvist och Devrim Mavi i synnerhet. Med lustmördarens perfida nogrannhet naglar Josefsson/Suhonen fast de båda redaktörerna vid ett par texter från deras penna. Inte för att diskutera innehållet, saklighet eller fakta, utan för att kunna påvisa att de två inte tillhör ”vänstern” och snarare bör hänföras till de nyliberalas skara. Josefsson/Suhonen ser sin uppgift som att hålla rent på vänsterkanten. Skaka lössen ur den röda fanans veck, så att säga.

Lyckas de då i sin mission? Det är tveksamt. Jag kan inte låta bli att irriteras över att ”renhållarna”, eller ska vi använda begreppet ”pigorna” som det ju heter i deras värld, pigorna undviker de mest elementära – att förklara vad man menar med ”vänster”. Jag får känslan av att de med vänster menar marxistisk vänster. Sett i det perspektivet får ju saken en helt annan innebörd. Vänster som inte utgår från den marxska klassanalysen är per definition inte vänster. I ett nafs förvandlar pigorna en vetenskaplig ekonomisk teori, ett av många bidrag till den socialistiska teorin och praktiken, till ideologi. Josefsson/Suhonen är med andra ord ute efter att pinka revir. Och som vanligt visar det sig att ”vänster” inte är en politisk ståndpunkt, utan en hederstitel, en medalj med blågula band att fästa till sitt bröst. I en värld av onda, goda och fula intar herrarna självklart och självutnämnt positionen som de ”goda”. Till frågan om Ramqvist/Mavi är att hänföra till "de onda" eller "de fula" är herrrarna svar skyldiga.

Gudarna ska veta att jag inte är någon regelbunden läsare av vare sig Arena, Dagens Arena eller Tvärdrag, SSU´s tidskrift där nämnde Suhonen är chefredaktör. Någon gång i veckan nöjer jag mig med att gå in på deras nätsidor för att se vad som skrivs. Och i en övergripande samhällelig förståelse så tillhör ju både Arena och Tvärdrag vänstern. I en ständig betoning av jämlikhet och solidaritet ger de bägge uttryck för vänsterståndpunkten. Den ena med en ganska stor läsekrets, den andre med en mycket liten och resurser därefter. Men att skilja dem i ”höger” och ”vänster” är en grannlaga uppgift.

Jag läser intervjun i Arena med filosofen Nancy Frazer som ingående behandlar världen och utvecklingen av en radikal ståndpunkt efter de planekonomiska katastroferna under 1900-talet. Här finner jag en nyfiken och öppnande ansats som söker svar i en bredd som är i fullständigt samsvar med den tomhet som följde för den socialistiska teorin när ett av Marx´ grundfundament, planekonomi som marknadsekonomins efterträdare, kollapsade. När jag sedan vänder mig till Tvärdrag och läser Robin Enanders artikel, Kapitalismens janusansikte om samma historiska situation så kan jag konstatera att redaktör Suhonen nog ska var glad för att hans tidskrift inte har så stor läsekrets. Att säga mer vore elakt. På trafalmaldovianers vis sluter jag handen.

För om debatten handlar som vem som ägnar sig åt känslolmässigt och ovetenskapligt menande, sk pjunk, så vinner Suhonen och Tvärdrag med hästlängder. Och likafullt så hänför jag hans skrift till vänstern. I samhällelig mening.

Arena har svarat och andra har dykt djupt in i den debatten, flitigast kanske på den lilla obskyra portal som heter s-info.se, där ett antal strävsamma socialdemokratiska gräsrotsdebattörer brukar läxa upp varandra.

Det som smärtar är okunskapen, rädslan som grundar sig på okunskap.

Schweizarna tycker inte att moskéerna ska få ha torn. En bagatell kan väl tyckas. Men det känns inte så. När den här typen av, till synes, folkmening kommer till uttryck så kan man inte få bort känslan av att omröstningen egentligen handlar om något annat.

Att det inte handlar om stadsplanering och arkitektur utan snarare om att muslimers rättigheter i samhället måste inskränkas. Som om våra minareter på något märkligt sätt inskränker andra medborgares rättigheter? Vi muslimer klarar oss utan minareter, tusentals moskéer inhysta i källarutrymmen och gamla föreningslokaler vittnar om detta. Och folk verkar kunna leva med det. Men när vi bygger vår egna….? Då verkar allt förändras. Minareten är ju ett sentida tillägg til moskébyggnaden, som inspirerats av de kristna kyrkornas torn. För oss ett tecken att känna igen och identifiera oss med, men för andra uppenbarligen över gränsen för hur stor plats vi får ta i samhället.

Folkomröstningen i Schweiz är bara början. Krav på folkomröstning kommer att resas i land efter land i det fria och öppna Europa. Och folk kommer att kunna ladda alla sina rädslor, sin fruktan och sin oro i frågan om islamisk arkitektur. För det är ju det, som det handlar om. Vi muslimer har aldrig krävt att få bygga minareterna, vill vi så vi söker byggnadslov som alla andra. Precis som vi söker för att få bygga vår moskéer. Och där har vi nästa mål för rädslan. Förbjud byggandet av moskéer! Men vi har vår källare. Sedan blir det väl dom som står i tur för förbud. Och så vidare.

Det som smärtar är okunskapen, rädslan som grundar sig på okunskap. Rädslan för att förlora kontrollen. Som om vi bygger våra moskéer och minareter för att ta makten från våra landsmän.

Att man i Schweiz lägger folkomröstningen i anslutning till vår största högtid, Eid al Adha, Offerfesten, förstärker bara intrycket av okunnighet. En okunnighet som splittrar samhället i ett vi mot dom. Men även om det smärtar så känns det på något sätt inte som att det rör mig. Det hela verkar inte var mitt problem. Det verkliga problemet har väl Schweiziska Folkpartiet och deras vänner bland Europas nationalistpartier när de en dag skall stå till svars för sitt verk.

Vad var det han sa storumankillen? Skämmes, skämmes ta mig fan!

Andra skriver om samma sak här och här.

Eid Mubarak!

Idag firar jag Eid. Eid al Fitr. Fastemånaden Ramadan avslutas idag. 31 dagar av fasta är till ända och skall firas i tre dagar med stor fest. Eid mubãrak! Glad eid. Det är med både stor glädje och med en sorts saknad man avslutar fastan. En månad av eftertanke och rannsakan, den stora jihad, är till ända. Nu börjar den grå vardagen igen. Men varje gång kan man känna den samma stora glädjen, tankarna får nya dimensioner, man har kommit närmare sig själv, och även om själva fastan lika lite som allmosan är en uppoffring tung att bära, så gör den skillnad.

Min egen väg till Islam är inte särskilt märkvärdig. Året är 1980. Jag reste på motorcykel genom Europa, som vanligt ensam. Jag skulle till Nice i södra Frankrike för att möta min kvinna, ja egentligen för att försöka lappa ihop ytterligare ett raserat förhållande. Hon hade några dagar kvar till semester, så jag åkte i förväg. Jag åkte genom Europa och sökte mig till varje bergtopp jag kunde finna på vägen ner. Från Taberg till Himmelsbjerg och över Jurabergens långa högland över de franska alpernas toppar, så högt jag nånsin kunde komma med motorcykeln. Jag, som är född i Lappmarken, behöver fjällen för att förstå min del i den helhet, som är så oändligt större än mitt jag.

Himlen hade bestämt sig för att pröva mig. Regnet öste ner i en veckas tid. Jag såg dimma och vatten men ingen himmel, Jag, som vanligtvis övernattar utan tält utomhus under en filt, tvingades till slut att ta in på hotell, ett folktomt trist höghushotell i Val d´Isère. Jag kunde ta av mig mina dyngsura skinnkläder, krypa ner i ett bad och avsluta dagen med en flaska billig konjak.

Nästa dag var kläderna halvtorra, stövlarna liksom sög fast kring benen, det var kallt och dimmigt. Men inget regn, så jag gav mig av. Från Isère kör du via Bonneval sur Arc till Lanslebourg Mont Cenis där du tar till vänster och ger dig upp i bergen, in en sväng genom Italien, till Quix där du tar till vänster mot Briançon. Det var när jag passerade toppen vid Le Canton som solen kom. Värmen kom plötsligt i ett slag. Kläderna torkade på kroppen av sol och fartvind och långsamt återvände värmen till min kropp. I Briançon återigen till vänster och sedan raka spåret ner mot Nice. 2 timmars körning i makligt, uppknäppt tempo. Raka spåret hela vägen ner till Medelhavet.

När man kommer till Nice från väster så leder huvudvägen in på Promenade des Anglais, den stora paradgatan. Jag kör under palmerna hela vägen fram till Hotél Negresco, parkerar motorcykeln, tar av mig hjälmen och fortsätter gå, nerför trapporna till stranden, tar av mig kläderna och rätt ut i havet i bara kalsingarna. Ett kort bad, jag sätter mig på botten så länge som jag klarar att hålla andan och flyter långsamt upp till ytan igen. Går upp på stranden och tar på mig kläderna, ler mot två unga kvinnor som skrattar och jag återvänder till cykeln. Nycklarna har blivit sandiga, så låset kärvar lite.

Ett par kvarter innanför Promenade des Anglais ser staden helt annorlunda ut. Ruffigt och nerslitet och jag finner ett litet 75 kronor natten hotell. Det är skönt att lassa in även om min packning aldrig varit stor. Ett par skjortor ett extra par jeans, underkläder och skor. Toalettsaker och en stor handduk. Resten är verktyg, reservslang, pump,verkstadsmanual, kartor, ett par böcker (Zen and the art of motorcycle maintainence) och lite kvarbliven konjak. Jag somnar och vaknar igen vid 8-tiden på kvällen. Klär mig, går ut och äter en enkel middag på en enkel restaurang, grillade sardiner, men ljuvligt gott. Till det ett par glas vin.

Sedan går jag ner till le Promenade. Flanerar längs stenmuren mot stranden, ser på några sena badare, fångas av förbipasserande fransyskor. Jag har alltid fascinerats av fransyskorna. De går där rätt mot dig, ser rätt på dig men genom dig, eleganta och stolta utan att visa något som helst. Förrän de precis är på väg ut ur synvinkeln. Då kommer leendet, blicken som söker kontakt, ”Jag ser dig och jag tyckte om att du ser mig”, sekundsnabbt och sedan är det över. Hon går vidare, fotstegen försvinner och dör ut. Fullkomligt oskyldigt men så absolut bekräftande. Jag sätter mig på stenmuren och tänder en av mina 30 dagliga cigarretter. Jag rökte alltid Gauloises utan filter och här var mitt nikotineldorado.

När jag sitter där kommer en man och sätter sig vid sidan av, inte för nära och inte kontaktsökande. Efter en stund så tänder jag min andra och bjuder honom en. Han tackar och tar emot och vi börjar prata. Han är algerier, gästarbetare i Marseille. Eftersom jag också jobbat där, tillfälligt i hamnen på en annan resa, så har vi något att prata om. Min franska är rostig men vaknar liksom till liv under vårt samtal. Han är i Nice på ett par dagars semester. Är man arab, algerier, arbetare och bosatt i Marseille så behöver man komma bort. Klimatet där är hårt, ”dûr, tres dûr.”. I Nice får man vara ifred. Där är man ingen, en besökare, en matgäst, ingen. Efter en stund så kommer vårt samtal in på politik, han hävdar bestämt att Europas politik, det europeiska samhället är genomsyrat av kristendomen. Jag protesterar, min egen gudsförnekelse och sekulära övertygelse skriker nej. Kristendomen är ett avslutat kapitel i Europas politiska liv.

Diskussionen blir häftig, men han envisas med att hävda sin tes: Europa är bestämt av sitt kristna arv. Och han kommer med exempel. Om bankväsende och socialförsäkringar, om politiska debatter och demokratin. Det är inte så att han förkastar det, men han övertygar mig mer och mer om det riktiga i hans tes. Europa bestäms av sitt kristna arv. Jag kontrar med att fråga om inte samma sak gäller för Algeriet, men med islamiska förtecken, Och jag avslöjar snart hur lite jag vet om Islam. Han berättar och bekräftar, jag frågar och han svarar. Vi kommer att sitta där i många timmar, långt in på natten och samtalet löper utan alkohol, men mycket nikotin. Samtalet ringlar sig in mot själva religionen.

Han är en vanlig, inte särskilt aktiv muslim. Men han trivs med att förklara. Jag fastnar vid det som jag uppfattar som det medeltida arvet i islam. Jag har alltid varit fascinerad av medeltidens sedan den gången min mor gav mig Tomas a Kempis´ skrift om teodiceproblematiken; jag var mitt uppe i mitt mest seriösa existensialistiska sökande och en häftig diskussion med min religion-lärare om bevisen för Guds existens. Sartre var min profet och Existensialismen är en humanism min bibel.

Men det är något i medeltidens syn på synden, avsaknaden av en dualisitisk djävul, att människan i sig är både ond och god som aldrig riktigt släppt taget om mig. Där medeltiden talar om etik, ditt eget ansvar för dina handlingar, där talar renässansen om moral, det regelverk som andra satt upp för att reglera dina handlingar. Och nu satt jag med en man som, en sen, sommarljum natt i Nice, öppnar mina ögon för en religion som har så mycket gemensamt med mitt filosofiska fundament. Under kvällen lopp klottrar han ner i fonetisk form trosbekännelsen på en avriven papperslapp i kalendern. Jag läser och försöker uttala det, han hjälper till och rättar, ursäktar att han inte vet hur man ska stava en del av de gammalarabiska ljuden. Jag viker ihop lappen och stoppar den i plånboken. Jag har fortfarande kvar den lappen 30 år senare. Lachadou lainallah waachadu anamomhammad rassalallah skrev han. Och det är början på en lång resa till en tro som jag inte kunde föreställa mig.

Att söka en religion var så fjärran från min hela föreställningsvärld. Jag var nyutbildad teaterregissör, en helt ny värld låg framför. Bakom mig försvann verkstad och Gränges Aluminium, jag hade gjort mitt livsval och nu skulle jag forma den framtiden. Att tro var något man gjorde i kyrkan, i verkligheten skulle man veta. Bastant och handfast sekularism utan plats för vidskepligheter. Men likafullt kom jag att behålla den där lappen.

Tre dagar senare kom G, hon flög och hade bokat ett bra hotell, med bekväma sängar. Vi stängde in oss där i ett par dagar och pratade, om min otro, om hennes, om hennes våldsamma besvikelse och ilska över mitt svek, om det omöjliga i att våga lita på mig igen, om all den kärlek vi fortfarande kände men som inte kunde rymmas i det raserade tempel vårt kärleksförhållande en gång hade byggt. Vi grät och skrattade, älskade och fnittrade, planerade för en framtid som vi bägge insåg var över den stund vi öppnade dörren ut till hotellets korridor. Roomservice höll oss med mat, vin och kaffe, två dagar i en säng. Därefter skildes vi. För gott.

Jag satte mig på motorcykeln och åkte till Avignon och teaterfestival, vidare mot Pyreneerna, stack inom Montaillou för att fylla på mitt medeltidskonto, men hamnade i Andorra. Tre dagar låg jag med hög feber och lunginflammation innan jag lyckades ta mig till ett apotek där jag fick penicillin, utan recept, och på tillbakavägen en 2 liters flaska med whiskey. Efter två dagar var jag 1400 ff fattigare men tillräckligt frisk för att återvända hemåt, Jag förstod att det inte handlade om semester längre utan om att så fort som möjligt komma hem och under vård.

Jag körde, käkade penicillinet på morgonen och drack whiskey till sängs om kvällen och lyckades ta mig till Danmark och en mycket kär vän. Hon stoppade mig i ett varmt bad, lät mig ligga i flera timmar, tog mig upp och svepte mig i morgonrock och varma filtar. I två dagar gav hon mig all den kärlek som det tomma skalet av en man, som var mig, kunde begära, och jag återvände hem till Stockholm. Utan kvinna men med en liten hopvikt papperslapp i plånboken.

Under de tio år som följde så studerade jag denna Islam som inte upphörde att fascinera. När man inte behärskar arabiskan så står man utanför, Det är ofrånkomligt, men med hjälp av de gamla Koranöversättningen, engelska och framför allt litteratur om Islam kom den mig allt närmare, och jag den.

Jag konverterade i början av 90-talet. En enkel cermoni där du uttalar trosbekännelsen inför 2 vittnen. Ash-hadu anla-ilaha illa-Allah, wa ash-hadu anna Muhammadan rasul-Allah. ”Jag vittnar att det finns ingen Gud utom Allah och jag vittnar att Muhammad är Guds sändebud.”

Att vara muslim är en motsägelse, jag är ju hela mig, men islam ger ramverket och sedan är det min sak att fylla det. Att leva med insikten att Gud är större, Allah akbar, inte stor, inte störst utan just större, ger tron mening. Gud är inte man, Gud är större, inte kvinna utan större, inte kropp, inte avbild - Gud är större.

Resten är redskap.

Intressant

Andra skriver om Eid, Ramadan, Islam och mer här här och här.

Jag sökte förgäves efter artiklar om ramadan och eid hos Dagens Arena, Efter Arbetet och Tiden.