Jag följer med krampaktig sorg den debatt som följer på det israeliska våldet mot Ship to Gaza. Det är lika svårt varje gång denna konflikt lyckas pressa sig fram till medias förstasidor. Låt mig bara säga det på en gång. Jag är inte neutral. Därtill är min egen smärta och mina personliga erfarenheter av konflikten alltför nära, den är privat och känslomässig och kan inte ligga till grund för ett rationellt ställningstagande. Så är det bara och en oändlighet av blod är inte farbar.
Israel ockuperar palestinskt land. Det som skulle bli det judiska folkets hemland blev till staten Israel. Efter det groteska förverkligandet av judehatets ultimata önskan, försöket till utrotning av ett helt folk, måste världen skapa staten Israel. Det var en kolonial handling och en manifestation av en religiös historieskrivning. För hade det handlat om enbart att finna ett land till skydd och utveckling för världens judar så kunde man valt ett geografiskt område var som helst i världen. I Bronx, i Bayern, i det neutrala Sverige. Men man valde Palestina, det heliga landet för tre världsreligioner och gav det till en av dem. Det finns både ett realpolitiskt motiv och ett religiöst för staten Israels existens. Här ligger konfliktens kärna tror jag.
Därför kan professor Tännsjö kräva att alla världens judar skall ta avstånd från staten Israels handlande. Men jag menar att han har fel. Det existerar ingen kollektiv skuld som bärs av alla judar. Lika lite, som när jag som muslim avkrävs avståndstagande och markering av skiljelinje inför de galenskaper som individer och grupper utför i min religions namn. Man kan begära av mig att jag tar avstånd från våld och övergrepp därför att jag är människa, men för min religion, att jag är muslim – nej. En handling är en handling och skall dömas efter det. Min religion är visserligen en gränslös gemenskap, men den är i första hand en privat relation mellan Gud och mig, den är ett ständigt pågående samtal där jag som människa och individ söker vägledning och i förtröstan lever mitt liv. Om någon annan skulle ta sitt förhållande till Gud som intäkt för våld och destruktion så är det inte min sak i religionen. Det är däremot handlingen i verkligheten, som den drabbar mina medmänniskor, som den utförs av gärningsmannen. Och den kan du bara bekämpa som människa, din relation till Gud kan ge dig styrka och vägledning men inte legitimitet. Däri ligger trons begränsning, den är ett privat förhållande mellan dig och Gud.
När västvärlden ville döva sitt dåliga samvete och betala av på den oerhörda skuld vi hade genom århundraden av judehat, blandade man samman realpolitik och religion, och därmed så skapade man dagens konflikt. Och idag handlar det inte längre om en förtryckt judisk befolkning sammanföst i ghetton och koncentrationsläger. Det handlar om en stat som aldrig mer kommer att tillåta detta. Kosta vad det kosta vill, drabba den det drabba vill. Diasporan blir det ideologiska kitt som håller brutaliteten vid liv. Staten Israel håller alla världens judar som ansvariga för sina handlingar, därför är det fel av oss som kritiserar detta att avkräva samma, alla världens judars avsiktsförklaring.
Det är här professor Tännsjö hamnar fel. Han, för att använda ett fullkomligt paradoxalt och historiskt ironiskt begrepp, han stigmatiserar en tro.
Jag fann en oerhört skarp och genomtänkt debatt hos Peter Karlberg.
Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, civilisationen, etik, framtid, fred, kärleken, Israel, Ship to Gaza, judendomen, solidaritet, tro,
Andra debatterar här och här, ett resonemang som jag inte alls får att gå ihop
