Eid Mubarak!

Idag firar jag Eid. Eid al Fitr. Fastemånaden Ramadan avslutas idag. 31 dagar av fasta är till ända och skall firas i tre dagar med stor fest. Eid mubãrak! Glad eid. Det är med både stor glädje och med en sorts saknad man avslutar fastan. En månad av eftertanke och rannsakan, den stora jihad, är till ända. Nu börjar den grå vardagen igen. Men varje gång kan man känna den samma stora glädjen, tankarna får nya dimensioner, man har kommit närmare sig själv, och även om själva fastan lika lite som allmosan är en uppoffring tung att bära, så gör den skillnad.

Min egen väg till Islam är inte särskilt märkvärdig. Året är 1980. Jag reste på motorcykel genom Europa, som vanligt ensam. Jag skulle till Nice i södra Frankrike för att möta min kvinna, ja egentligen för att försöka lappa ihop ytterligare ett raserat förhållande. Hon hade några dagar kvar till semester, så jag åkte i förväg. Jag åkte genom Europa och sökte mig till varje bergtopp jag kunde finna på vägen ner. Från Taberg till Himmelsbjerg och över Jurabergens långa högland över de franska alpernas toppar, så högt jag nånsin kunde komma med motorcykeln. Jag, som är född i Lappmarken, behöver fjällen för att förstå min del i den helhet, som är så oändligt större än mitt jag.

Himlen hade bestämt sig för att pröva mig. Regnet öste ner i en veckas tid. Jag såg dimma och vatten men ingen himmel, Jag, som vanligtvis övernattar utan tält utomhus under en filt, tvingades till slut att ta in på hotell, ett folktomt trist höghushotell i Val d´Isère. Jag kunde ta av mig mina dyngsura skinnkläder, krypa ner i ett bad och avsluta dagen med en flaska billig konjak.

Nästa dag var kläderna halvtorra, stövlarna liksom sög fast kring benen, det var kallt och dimmigt. Men inget regn, så jag gav mig av. Från Isère kör du via Bonneval sur Arc till Lanslebourg Mont Cenis där du tar till vänster och ger dig upp i bergen, in en sväng genom Italien, till Quix där du tar till vänster mot Briançon. Det var när jag passerade toppen vid Le Canton som solen kom. Värmen kom plötsligt i ett slag. Kläderna torkade på kroppen av sol och fartvind och långsamt återvände värmen till min kropp. I Briançon återigen till vänster och sedan raka spåret ner mot Nice. 2 timmars körning i makligt, uppknäppt tempo. Raka spåret hela vägen ner till Medelhavet.

När man kommer till Nice från väster så leder huvudvägen in på Promenade des Anglais, den stora paradgatan. Jag kör under palmerna hela vägen fram till Hotél Negresco, parkerar motorcykeln, tar av mig hjälmen och fortsätter gå, nerför trapporna till stranden, tar av mig kläderna och rätt ut i havet i bara kalsingarna. Ett kort bad, jag sätter mig på botten så länge som jag klarar att hålla andan och flyter långsamt upp till ytan igen. Går upp på stranden och tar på mig kläderna, ler mot två unga kvinnor som skrattar och jag återvänder till cykeln. Nycklarna har blivit sandiga, så låset kärvar lite.

Ett par kvarter innanför Promenade des Anglais ser staden helt annorlunda ut. Ruffigt och nerslitet och jag finner ett litet 75 kronor natten hotell. Det är skönt att lassa in även om min packning aldrig varit stor. Ett par skjortor ett extra par jeans, underkläder och skor. Toalettsaker och en stor handduk. Resten är verktyg, reservslang, pump,verkstadsmanual, kartor, ett par böcker (Zen and the art of motorcycle maintainence) och lite kvarbliven konjak. Jag somnar och vaknar igen vid 8-tiden på kvällen. Klär mig, går ut och äter en enkel middag på en enkel restaurang, grillade sardiner, men ljuvligt gott. Till det ett par glas vin.

Sedan går jag ner till le Promenade. Flanerar längs stenmuren mot stranden, ser på några sena badare, fångas av förbipasserande fransyskor. Jag har alltid fascinerats av fransyskorna. De går där rätt mot dig, ser rätt på dig men genom dig, eleganta och stolta utan att visa något som helst. Förrän de precis är på väg ut ur synvinkeln. Då kommer leendet, blicken som söker kontakt, ”Jag ser dig och jag tyckte om att du ser mig”, sekundsnabbt och sedan är det över. Hon går vidare, fotstegen försvinner och dör ut. Fullkomligt oskyldigt men så absolut bekräftande. Jag sätter mig på stenmuren och tänder en av mina 30 dagliga cigarretter. Jag rökte alltid Gauloises utan filter och här var mitt nikotineldorado.

När jag sitter där kommer en man och sätter sig vid sidan av, inte för nära och inte kontaktsökande. Efter en stund så tänder jag min andra och bjuder honom en. Han tackar och tar emot och vi börjar prata. Han är algerier, gästarbetare i Marseille. Eftersom jag också jobbat där, tillfälligt i hamnen på en annan resa, så har vi något att prata om. Min franska är rostig men vaknar liksom till liv under vårt samtal. Han är i Nice på ett par dagars semester. Är man arab, algerier, arbetare och bosatt i Marseille så behöver man komma bort. Klimatet där är hårt, ”dûr, tres dûr.”. I Nice får man vara ifred. Där är man ingen, en besökare, en matgäst, ingen. Efter en stund så kommer vårt samtal in på politik, han hävdar bestämt att Europas politik, det europeiska samhället är genomsyrat av kristendomen. Jag protesterar, min egen gudsförnekelse och sekulära övertygelse skriker nej. Kristendomen är ett avslutat kapitel i Europas politiska liv.

Diskussionen blir häftig, men han envisas med att hävda sin tes: Europa är bestämt av sitt kristna arv. Och han kommer med exempel. Om bankväsende och socialförsäkringar, om politiska debatter och demokratin. Det är inte så att han förkastar det, men han övertygar mig mer och mer om det riktiga i hans tes. Europa bestäms av sitt kristna arv. Jag kontrar med att fråga om inte samma sak gäller för Algeriet, men med islamiska förtecken, Och jag avslöjar snart hur lite jag vet om Islam. Han berättar och bekräftar, jag frågar och han svarar. Vi kommer att sitta där i många timmar, långt in på natten och samtalet löper utan alkohol, men mycket nikotin. Samtalet ringlar sig in mot själva religionen.

Han är en vanlig, inte särskilt aktiv muslim. Men han trivs med att förklara. Jag fastnar vid det som jag uppfattar som det medeltida arvet i islam. Jag har alltid varit fascinerad av medeltidens sedan den gången min mor gav mig Tomas a Kempis´ skrift om teodiceproblematiken; jag var mitt uppe i mitt mest seriösa existensialistiska sökande och en häftig diskussion med min religion-lärare om bevisen för Guds existens. Sartre var min profet och Existensialismen är en humanism min bibel.

Men det är något i medeltidens syn på synden, avsaknaden av en dualisitisk djävul, att människan i sig är både ond och god som aldrig riktigt släppt taget om mig. Där medeltiden talar om etik, ditt eget ansvar för dina handlingar, där talar renässansen om moral, det regelverk som andra satt upp för att reglera dina handlingar. Och nu satt jag med en man som, en sen, sommarljum natt i Nice, öppnar mina ögon för en religion som har så mycket gemensamt med mitt filosofiska fundament. Under kvällen lopp klottrar han ner i fonetisk form trosbekännelsen på en avriven papperslapp i kalendern. Jag läser och försöker uttala det, han hjälper till och rättar, ursäktar att han inte vet hur man ska stava en del av de gammalarabiska ljuden. Jag viker ihop lappen och stoppar den i plånboken. Jag har fortfarande kvar den lappen 30 år senare. Lachadou lainallah waachadu anamomhammad rassalallah skrev han. Och det är början på en lång resa till en tro som jag inte kunde föreställa mig.

Att söka en religion var så fjärran från min hela föreställningsvärld. Jag var nyutbildad teaterregissör, en helt ny värld låg framför. Bakom mig försvann verkstad och Gränges Aluminium, jag hade gjort mitt livsval och nu skulle jag forma den framtiden. Att tro var något man gjorde i kyrkan, i verkligheten skulle man veta. Bastant och handfast sekularism utan plats för vidskepligheter. Men likafullt kom jag att behålla den där lappen.

Tre dagar senare kom G, hon flög och hade bokat ett bra hotell, med bekväma sängar. Vi stängde in oss där i ett par dagar och pratade, om min otro, om hennes, om hennes våldsamma besvikelse och ilska över mitt svek, om det omöjliga i att våga lita på mig igen, om all den kärlek vi fortfarande kände men som inte kunde rymmas i det raserade tempel vårt kärleksförhållande en gång hade byggt. Vi grät och skrattade, älskade och fnittrade, planerade för en framtid som vi bägge insåg var över den stund vi öppnade dörren ut till hotellets korridor. Roomservice höll oss med mat, vin och kaffe, två dagar i en säng. Därefter skildes vi. För gott.

Jag satte mig på motorcykeln och åkte till Avignon och teaterfestival, vidare mot Pyreneerna, stack inom Montaillou för att fylla på mitt medeltidskonto, men hamnade i Andorra. Tre dagar låg jag med hög feber och lunginflammation innan jag lyckades ta mig till ett apotek där jag fick penicillin, utan recept, och på tillbakavägen en 2 liters flaska med whiskey. Efter två dagar var jag 1400 ff fattigare men tillräckligt frisk för att återvända hemåt, Jag förstod att det inte handlade om semester längre utan om att så fort som möjligt komma hem och under vård.

Jag körde, käkade penicillinet på morgonen och drack whiskey till sängs om kvällen och lyckades ta mig till Danmark och en mycket kär vän. Hon stoppade mig i ett varmt bad, lät mig ligga i flera timmar, tog mig upp och svepte mig i morgonrock och varma filtar. I två dagar gav hon mig all den kärlek som det tomma skalet av en man, som var mig, kunde begära, och jag återvände hem till Stockholm. Utan kvinna men med en liten hopvikt papperslapp i plånboken.

Under de tio år som följde så studerade jag denna Islam som inte upphörde att fascinera. När man inte behärskar arabiskan så står man utanför, Det är ofrånkomligt, men med hjälp av de gamla Koranöversättningen, engelska och framför allt litteratur om Islam kom den mig allt närmare, och jag den.

Jag konverterade i början av 90-talet. En enkel cermoni där du uttalar trosbekännelsen inför 2 vittnen. Ash-hadu anla-ilaha illa-Allah, wa ash-hadu anna Muhammadan rasul-Allah. ”Jag vittnar att det finns ingen Gud utom Allah och jag vittnar att Muhammad är Guds sändebud.”

Att vara muslim är en motsägelse, jag är ju hela mig, men islam ger ramverket och sedan är det min sak att fylla det. Att leva med insikten att Gud är större, Allah akbar, inte stor, inte störst utan just större, ger tron mening. Gud är inte man, Gud är större, inte kvinna utan större, inte kropp, inte avbild - Gud är större.

Resten är redskap.

Intressant

Andra skriver om Eid, Ramadan, Islam och mer här här och här.

Jag sökte förgäves efter artiklar om ramadan och eid hos Dagens Arena, Efter Arbetet och Tiden.