Johan Sjölander, socialdemokratisk fritidspolitiker i Stockholm, gav mig en riktigt tankeställare i en debatt här på min sida. I sin slutkommentar ger han mig erkännandet att frågan om vårdskador och det enorma lidande det påför drabbade och deras anhöriga, och dess samhällsekonomiska kostnader är en politisk politisk fråga, inte en vårdteknisk. Han menar att jag har en poäng i det synsättet.
I min förenklande enfald gick jag in i diskussionen, övertygad om att vi pratade politik. Men så är det uppenbarligen inte. Det ingår inte i de politiska målen huruvida människor dör eller överlever i vården, Det är ett tekniskt, i bästa fall ett medicintekniskt mål. Hur är detta möjligt? Politik är att vilja sa en gång Olof Palme. Politik är vad vi vill med vårt engagemang antar jag att det betyder.
Jag kan inte låta bli att jämföra med mitt eget jobb. Jag är regissör och arbetar på en landstingsägd teater. På vår teater bestäms allt utifrån de kulturpolitiska och konstnärliga målsättningar som satts upp, dvs frågan om vad vi vill med teatern som ytterst bestäms av politikerna och vad gäller de enskilda föreställningarna av oss anställda.
Den närmaste treårsperioden planeras utifrån konstnärliga mål. Varje produktion/pjäs bestämmer sina, och arbetas fram utifrån dem. Jag tar dagligen säkert tusen beslut som vart och ett utgår från vad vi vill med föreställningen. Allt värderas, färgen på skådespelarens läppstift, kostymens skärning, betoningen av ett ord, strålkastarnas placering, hur många åskådare som vi kan ta emot. Allt bestäms utifrån den konstnärliga målsättningen.
Och då faller jag i förundran inför vår vårdpolitiker som kan låta en fråga om liv och död i vården avhändas dem och bli till en teknisk fråga. Som om vi skulle överlåta ljussättningen till elbolaget! Vad är det som får en politiker att frivilligt lämna ifrån sig sin politiska vision genom att karaktärisera så viktiga frågor som tekniska? Att låta verksamheten inte styras av en övergripande politisk målsättning och vilja?
Jag som bara är en vanlig sketen medborgare tänker ju i min populistiska (Johans karaktäristik) enfald att det vi röstar på är en övergripande och bestämmande vilja om vad vi vill med samhället, och hur våra pengar ska disponeras av de som vi väljer att förvalta våra pengar.
Jag trodde att det handlade om politik. Politik är förvisso att vilja, men politik är också i högsta grad att kunna och göra.
Intressant, andra skriver Här och här och här och här.
DN, Dagens Samhälle, i tidningen Vårdfacket diskuteras oft dessa frågor utifrån ett pesronalperpsektiv.
6 kommentarer:
Några förtydliganden bara. Det jag kallade "populism" var det SÄTT på vilket du närmade dig frågan om patientsäkerhet; den obefintliga analysen av vad vårdskadorna beror på, sammanklumpningen av vårdskador och en massa andra saker i någon sorts diffust "svinn", och framförallt att du kopplade det till uttryckligen till frågan om den framtida skattenivån och därmed framställde det hela som någon sorts besparingsdiskussion (det var ju där hela diskussionen tog sin början). Inte att du pratar patientsäkerhet i sig. Det förstår du såklart, men läser man den här texten blir det inte lika uppenbart.
Sedan missar du lite en av de viktigaste orsakerna till att vårdskadefrågan är så "opolitiserad": nämligen den att det finns en rätt stor politisk enighet. Ingen är väl FÖR vårdskador? Jag kan i det sammanhanget erkänna att jag har stor respekt för det engagemang som även politiska motståndare (i vårt landsting tex kristdemokraten Stig Nyman) lägger ner i denna fråga, och jag hoppas att det omvända också gäller från deras sida.
Men återigen har du rätt i att detta blir mindre hållbart och de politiska skillnaderna börjar också bli tydligare: inte minst i eftersvallet från de omfattande privatiseringarna. Att åstadkomma ett fungerande patientsäkerhetsarbete i en miljö med mängder av olika huvudmän för vårdsäkerheten kräver ett nytänk, och där är skillnaderna mellan blocken ofta tydligare. I vårt arbete i (s) i Stockholm med att ta fram vårt svar på vårdval Stockholm har vårdskadefrågorna exempelvis varit en av de frågor vi pratat mycket om. Resultatet av det kommer förhoppningsvis bli tydligt under hösten.
Tack Johan för förtydligandet. Jag ser vad du menar. Och jag tar det till mig.
Jag menar att lika viktigt som det är för våra politiker att bestämma hur stora skatterna ska vara för att klara av en gemensam välfärd, lika viktigt är det för dem att hålla efter slöseri, korruption, svinn eller andra former av felaktigt användande av skattepengarna. För dessa är ju inte vare sig statens eller kommunens pengar. Det är skattebetalarnas pengar som kommun, landsting och stat är satta att förvalta. Jag är inte så övertygad om att detta alltid är en sjäklvklarhet för de som vi valt att utföra detta ansvar. Varken som ansvar eller värv.
Särskilt besvärande blir det när mina partikamrater lättvindigt hävdar att hämta in mera skattepengar är en politisk fråga av högsta vikt, samtidigt som man när det gäller skattepengarnas användning kan kalla det en administrativ eller teknisk fråga.
Om 3000 människor dör och 105 0000 skadas varje år till en kostnad som motsvarar 20% av den total vårdkostnaden och du hävdar att den inte är politiskt brännstoff, så är det en politisk skandal av enorma mått. Knappast en miss av mig!
Att se sitt eget misslyckande och tillkortakommande är svårt. Men priset är för högt för försvinna in i en sorts ömsesidig politisk respekt.
För att inte tala om den oerhörda cynism som ryms i utrycket "Ingen är väl FÖR vårdskador?"!
Om privatiseringsdebatten innebär att (s) äntligen adresserar de här problemen som politiska är jag den förste att välkommna det. Fastän det är ytterligare ett sätt att blanda äpplen och päron.
Men Anders, återigen närmar du dig frågan om vårdskadorna som om de är exempel på "svinn och slöseri". Som om vårdpersonal medvetet lät folk fara illa! Och som om detta var frågor som rakt av nonchalerades inom sjukvården idag! Det är ju faktiskt inte det det är frågan om.
Vårdskador beror på att det begås misstag. Problemet är att människor alltid kommer att begå misstag. Därför måste man bygga upp system och rutiner som förhindrar detta. Det är det ett vårdskadearbete går ut på.
Sedan tycker du jag är cynisk när jag påstår att det inte finns någon som är FÖR vårdskador (och tydligen var det också någon sorts svek att jag kunde kosta på mig att berömma även politiska motståndare som jag tycker gör en del bra saker). Då antar jag att den icke-cyniska positionen som du då intar är att det tvärtom finns någon politiskt kraft som faktiskt ÄR för dessa vårdskador. Vem är då det? Vilka uttryck tar det sig? Det får du gärna utveckla.
Jag har förstått att du gärna använder denna fråga som ett slagträ mot framförallt andra socialdemokrater som du av olika skäl - främst när det gäller skattepolitiken - inte håller med. Jag tycker faktiskt det är lite trist. Och dessutom är argumentationen tveksam i sak. Ska du hävda att de svenska vårdskadorna beror på ett enkelt åtgärdat systemfel och att besparingar på den redan internationellt sett ganska billiga svenska sjukvården i storleksordningen 20 procent därför är möjliga måste du ju dels visa att Sverige sticker av i detta hänseende gentemot resten av världen, dels visa på andra länder där vårdskadorna är noll (eller åtminstone mycket lägre) och åtminstone antydningsvis peka på en väg dit. Dessutom vore det ju intressant med någon sorts tidslinje över utvecklingen i Sverige som visade att det åtminstone inte gick åt rätt håll. Jag tror att du kommer ha svårt med någondera av detta.
Jag tror att det är möjligt att minska vårdskadorna rejält. Ja, jag inblillar mig till och med att det redan idag görs en hel del som pekar åt rätt håll.
Genom ökad kunskap, nya rutiner, ett medvetet arbete från sjukhus och vårdcentralnivå till det politiska systemet så kan man faktiskt komma framåt. En av de viktigaste faktorerna är som jag tidigare nämt att skapa en kultur där folk verkligen vågar anmäla brister och risker så att de kan åtgärdas eller i värsta fall andra kan lära av vad som gick fel. Där är vi inte än, men det finns positiva tecken och exempel.
Jag gav dig tidigare rätt i att frågan borde politiseras mer men om det innebär att man också måste falla ner i någon svart-vit vulgärretorik där det hela plötsligt handlar om "goda" mot "onda" så vet jag inte om jag riktigt håller med längre.
Folk är inte så dumma att de går på att det finns politiker som faktiskt aktivt vill människor illa genom att öka vårdskadorna. Eller för den delen att läkare och sjuksystrar på grund av ren illvilja eller lathet låter människor lida skada.
Jag tror att det går att förhålla sig mer seriöst till frågan än så, och att det dessutom går att få ökad folklig respekt på det sättet. Och kanske är det några steg åt det hållet jag skulle önska som utfall av den här långa och förvisso intressanta diskussionen.
Johan,
nej jag påstår inte att vårdskadorna är svinn. Jag påstår att det är en politisk uppgift att "hålla efter slöseri, korruption, svinn eller andra former av felaktigt användande av skattepengarna". Vårdskadorna faller under "andra former...".
Jag anser inte att samtliga vårdskador beror på enskilda misstag. De bristande journalrutinerna är ett missförhållande som existerat under lång tid. Det har påtalats av sköterskor, läkare, Socialstyrelen och forskare. Journalföringsproblematiken handlar inte alls om dålig kultur och ovilja hos personalen att anmäla fel.
Under de senaste tio åren har 30 000 människor dött och över en miljon skadats allvarligt av det som du, som faktiskt är ansvarig för det, kallar "misstag". Det är det synsättet jag betecknar som cyniskt. Jag hittar inga andra ord för det. Därför reagerar jag, därför skriver jag bloggar, insändare och motioner i arbetarkommunen. Jag gör vad jag kan.
Den bristande journal-praxisen betyder att en patients journal inte följer patienten genom hela vårdkedjan. Det handlar om att systemet tvingar läkare och sköterskor att gissa vilka åtgärder som kan sättas in. Då är det inte längre en fråga om misstag, utan en politisk fråga. Ett systemfel. Till ett skyhögt pris. Missförhållandena fortgår år efter år. Enligt Socialstyrelsen har det pågått sedan början på 90-talet.
Ansvaret vilar på de politiker som fattat besluten om sjukvårdens organisation. Men i stället jagas den enskilde läkaren eller sjuksköterskan, och disciplinära åtgärder ses som handlingskraft.
Det betyder inte att jag påstår att det är enkelt åtgärdat, men jag påstår att så länge vi fortsätter att beskriva det som misstag så har vi gjort en felaktig analys. Däremot har jag hävdat att 20% av vårdens kostnader belastas av vårdskador. Enligt Socialstyrelsen orsakar detta hälften av vårdskadorna. Att man inte på 10 år lyckats åtgärda det är en skandal. Då duger det inte att krypa bakom internationella jämförelser. Felen finns här och skall åtgärdas här av de som bär ansvaret för det. Det kallas med ett ord - politik.
Inte heller är jag "ute efter socialdemokratiska politiker". Däremot är det riktgt att utformningen av socialdemokratiska mål och medel är sådant som jag diskuterar med socialdemokrater. Att vi skulle gå omvägen genom en diskussion med kristdemokrater för att utforma den socialdemokratiska politiken? Att vi för att inte störa arbetsklimatet i Stockholms landsting ska låta bli att se det politiskt? Jag begriper inte vad du menar.
Jag letade igenom vad du har skrivit i saken på din blogg och jag lusläste Stockholms Arbetarkommuns landstingspolitiska program men fann ingenting. Det vore fint om du kunde skicka mig de motioner som du/ni har skrivit till landstingsfullmäktige och Stockholms s-distrikt. Jag behöver mera material och inte minst ett utvecklat politiskt perspektiv på de här frågorna för mitt fortsatta arbete med de här frågorna i VG-regionen.
Så ingen vore lyckligare än jag, om du lyckas föra upp det som en prioriterad politisk i Stockholm Arbetarekommuns vårdpolitiska program inför valet 2010.
Det sista tar jag till mig som en uppmuntrande anmodan (även om jag hoppas och tror att dessa tankar ska kunna få genomslag i det gemensamma arbete som de två partidistrikt som tillsammans äger sjukvårdsfrågorna i Stockholm bedriver och inte bara i mitt eget)!
Några korta grejer om vad vi gjorde när vi hade makten senast. Vi lyfte upp frågorna i landstingsstyrelsen, skapade en ansvarig funktion och tog fram en handlingsplan (som iof är lite byråkratiskt skriven, du läser vad som står i den här:
http://www.webbhotell.sll.se/PageFiles/4449/handlingsprogram_saker_vard.pdf )
Det viktigaste är nog det gemensamma system för rapportering som kallas "Händelsevis", dvs ett system som alla landstingets egna verksamheter rapporterar risker och faktiska händelser i. Det är ett grundläggande verktyg för att komma framåt i detta arbete (och jag menar också att det faktiskt fungerar i verkligheten - följer det noga i de uppdrag jag har idag). Tyvärr - vilket jag ju har nämnt - omfattas inte de allt fler privata vårdgivarna av skyldigheten att rapportera i detta system, och det är ett problem som jag menar måste lösas.
Dessutom inledde vi ju det välkända arbetet med "en patient - en journal" som ju vilket du känner till (och jag tror att du också har skrivit om det här på bloggen) fick en hel del problem. Jag var inte så direkt inblandat i detta men visst ligger det något i att det fanns fel och brister i den processen. Däremot tycker jag att det är synd att som den nya borgerliga majoriteten har gjort kasta hela arbetet på skräphögen. Även om man kan diskutera hur stort del av problemet med vårdskador som är hänföligt till journalerna (och där finns det ju olika meningar) så är det självklart så att det vore mycket bättre med en gemensam journalhållning än med flera olika.
Sedan är det självklart så att det finns både praktiska och integritetsproblem som måste hanteras men jag tycker inte att man kan ta dem som intäkt för att inget bör göras, tvärtom!
Den stora slutsatsen jag drar av vårt samtal här på bloggen är behovet av tydliga kvantititiva mål som också följs upp. Det är förmodligen det bästa sättet att "politisera" den här frågan.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att en förutsättning för det är att det skapas en kultur där man faktiskt anmäler både risker men också när det faktiskt har gått fel. Då måste man komma bort från ett ensidigt skuldbeläggande av enskilda - vilket ju är det stora hindret för allt patientsäkerhetsarbete.
Alla gör vi fel ibland, och det viktiga är som jag sagt flera gånger tidigare att vi skapar system som gör att dessa ofrånkomliga mänskliga misstag inte leder till skador för individer. Inte att vi skuldbelägger människor som i stressen råkade ge fel dos (även om jag har full respekt för exempelvis anhörigas vrede när sådant sker och personligen inte ens orkar tänka tanken på hur jag själv skulle reagera känslomässigt i ett sådant fruktansvärt läge).
Därför tror jag också att vi måste jobba tillsammans med personalen, chefer och andra i vården - som ju också är besjälade av att minska vårdskadorna - för att skapa en positiv utveckling och en bra "patientsäkerhetskultur". Det är där jag tror att en alltför svart-vit verklighetsbeskrivning blir problematisk.
Men jag tror att vi egentligen mest skiljer oss åt i tonfall och inte så mycket vad vi egentligen tycker i dessa frågor.
Tja, men undantagt då för att jag har väldigt svårt att se ett effektivare patientsäkerhetsarbete som en genväg till framtida skattesänkningar då ;-) Men det kanske egentligen är en helt annan diskussion...
Tack Johan, det här har jag mycket nytta av. Skall försöka ta mig till det.
Precis som du säger så måste vi ta bort den där generella utpekandet av enskilda som ansvarliga för det som, jag tror vi är eniga om, är systemfel.
Det skapar blockeringar och onödiga konflikter. Som socialdemokrater är det viktigt att vi ser de här frågorna ur rätt perspektiv, patienternas och personalens. Ansvaret ska läggas där det hör hemma.
Bristande journalrutinerna anser jag dock vara något helt annat. Där måste några klara riktlinjer läggas fast. Ingen patient ska behöva flytta från vårdcentral till sjukhus utan att den ene läkaren vet vad den andre har gjort. Liksom att uppgifterna om en patient på sjukhuset måste sökas på fler olika datorer, i olika kontor, i pärmar och anteckningar. Riskerna med ett sådant "system" blir allt för stora. Ansvaret för detta faller helt och hållet på politikerna. Och alldeles särskilt mycket på oss socialdemokrater. (Av borgarna förväntar jag mig inte något.)
Överhuvudtaget så har ju den här senaste debatten om friskolor och företag inom vården avslöjatde verklige bristerna, nämligen det att det offentliga som beställare/köpare inte har ställt några som helst krav på de företag som anlitats. Det har ju öppnat för lycksökare, men får ju inte innebära att de seriösa verksamheterna skall beläggas med verksamhetsförbud.
Jag tror att vi måste bli tydligare med hur ansvaret fördelas mellan anställda, tjänstemän och politiker och så långt som möjligt undvika det dubbla sittandet som många politiker hamnar i dag, genom att vara både beställare och utförare.
I frågorna om vårdskador och specifikt om journalpraxisen, så tror inte jag heller att det i första hand ska leda till skattesänkningar, något som jag aldrig heller har hävdat. Däremot inser ju vem som helst vad det skulle innebära om, låt oss säga, en fjärdedel av de resurser som idag läggs på att ta hand om skador som uppstår i vården skulle användas till "vanlig" sjukvård. 700 färre döda och 200 000 färre vårddygn, 250 000 färre sjukskrivningsdagar, 50 000 färre färdtjänstresor osv osv.
Alla dessa resurser borde användes till att kapa köer och ge personalen bättre arbetsförhållanden.
Det kan inte ett ryggmärgsreaktivt krav på skattehöjningar åstadkomma. Vilket inte är det samma som att kräva "en genväg till framtida skattesänkningar då ;-)".
Skicka en kommentar