Jag är lite nervös. På torsdag ska jag läsa dikter. Högt för folk. Huvaligen. Trots att jag har gjort det många gånger, det är ju mitt jobb, så blir det inte bättre med åren. Snarare tvärtom. Man gruvar sig, eller hellre, jag gruvar mig.
På torsdag, efter att vi har stängt affären för kvällen, så är det dags. Affären är vårt inköpskooperativ, som vi startade när ICA la ner för 10 år sedan. Vi har öppet mellan fem och sju på eftermiddagen, och folk stannar gärna kvar i kaféet en stund efteråt. Just torsdagarna har vi satsat på lite extra, lite högläsning och mera att äta därtill. Så nu är det min tur. Folk vill höra mig läsa Rumi. Jalal al-Din Rumi, persisk poet som levde under 1200-talet. Sufi. Sufisterna bär ju en filosofisk tradition inom Islam, av många kallade mystik. Många har säkert hört talas om de dansande dervisherna, män i vida yllekjolar som till suggestiv musik dansar runt, runt i något som liknar en evighet.
Jag är dammet som cirklar i solens sken
Jag är den runda solen
Till damkornen säger jag ”Stanna!”
till solen ”Fortsätt vandra.”
Jag är morgondimman
och kvällens sista andetag.
Jag är vinden i trädets krona och vågen
som bryts mot skäret.
Masten, rodret, skeppets styrman och dess köl
jag är korallrevet som sliter sönder det.
Jag är ett träd med en tam papegoja på dess gren
Tystnad, tanke och röst
Jag är den luft som bär musiken ur en flöjt
gnistan slagen ur en flintasten
det smidda järnets flämtande sken
Jag är både ljusen och nattfjärilen, som oupphörligt söker sig dit.
Ros och näktergalen förlorad i dess doft,
Jag är alltings varande och den virvlande galaxen
all utvecklings idé, allt det som lyfter och allt som faller bort.
Det som är och det som inte är.
Ni som känner Rumi, ni alla säg mig vem jag är
Säg jag är du.
Rumis poesi rymmer allt, den snabba iakttagelsen, den djupa tanken, skämtet och allvaret. Ofta handlar det om kärleken, den gudomliga kärleken och jaget.
Hur mycket jag än försöker beskriva och klargöra Kärleken
blygs jag för allt jag sagt när vi råkas.
Fastän tungans ord och mening är upplysande
glänser den outtalade kärleken desto mer.
Pennan raskade på med ordvändningen
Den vederfor kärleken och sprack itu.
Den pennan förstod plötsligt vad det handlade om. :)
Eller hör här!
Jag har gett upp dualismen, jag har sett att de två världarna är en;
En jag söker, En jag känner, En jag ser, En jag kallar.
Jag är berusad av Kärlekens bägare,
De två världarna är bortom mitt förstånd
Jag har inget annat ärende än att festa och rumla.
Sufisterna säger int nej till en fest. Och ibland kan det bli nog så svårt att veta vem som är vem.
Jag är inte jag, du är inte du och inte heller är du jag.
Men ändå är jag jag och du är du och du är jag.
På grund av dig, ack skönhet från Khotan, är jag i dag
förvirrad över huruvida
jag är du eller du är jag.
Andra teman är exilen, att vara långt borta från sina rötter. Att inte finna hem igen.
Lyss till rörflöjten när den sjunger,
hur den berättar om ensamheters kval:
Alltsedan jag skars av vid strandens vall
har min klagan fått man och kvinna att sörja.
Bröstet vill jag bit för bit slita itu
tills jag klargjort kärlekslängtans smärta.
Vemhelst som vistats fjärran från sin rot
åtrår den egna återföreningens stund.
Mysticismen ligger som en underström i allt det skrivna. Och på typiskt folkligt manér förenar han högt med lågt, som här:
Människans tillvaro är denna: ’De tog en vinge från en ängel och fäste den på en åsnas stjärt.’
Själv har jag hämtat mitt livsmotto från Rumi, det låter väldigt högtidligt, uppblåst kanske någon tycker, men jag gillar likafullt att ha några korta ord som hjälper mig att hålla mig på mattan, som ett broderi på väggen. Så håll till godo:
När förnuftet väcker högmod hos dig,
snorkig självsäkerhet och uppblåsthet,
lämna då ditt förnuft därhän och bli en dåre,
så att ditt hjärta förblir friskt och du vid liv.
Så på torsdag så skall här läsas. Och nervositeten har jag väl mästrat tills dess får jag hoppas. För jag gör det ju med stor glädje trots allt, så klart, när man får presentera sin favoritpoet.
Intressant här kan du finna mer om Rumi, sufismen poesin och musiken.
Svd, DN, Newsmill
Anders Widén skriver om sin egen Rumi här.
11 kommentarer:
Härligt! Jag gillar första filmen du postade här, (har inte hunnit med de andra ännu).
Jalal al-Din Rumi är just den som inspirerade mig att också försöka mig på egna dikter.
Poesi är svårt, jag är prosaist, som mer i hemlighet och i min privataste hörna av världen övar språket genom att fuska i poesi, utan att ha för avsikt att visa eller ge ut poesi.
Min innersta dröm är nog ändå att till sist lyckas. Lyckas få orden att lyfta och motsvara skönheten jag vill förmedla.
(Postade min mejladr i tidigare inlägg men ger den även här: hoppanders (at) gmail. com
Är det Pdf du har, ok. Annars föredrar jag vanliga textfiler mest!)
Ok du!
Vilken ynnest att få läsa dessa dikter!
Nervositet, är en märklig sak. Jag livnär mig på att stå inför publik och berätta.
Mitt trick är att förbereda mig väl långt innan. Sen, ju närmare tilldragelsen kommer, ju mer tänker jag bort att den ska genomföras. Nervositeten stegras ju närmare i tid föredraget kommer.
Har jag många på varandra kommande föredrag mildras nervositeten.
Men när jag väl står där inför publik händer det underbara - vilket jag borde veta hela tiden - jag blir mer närvarande än annars. Jag är där. Och det blir ett möte där publiken och jag tillsammans möter det innehåll vi tillsammans skapar.
Dhaffer Youseff är en av mina stora favoriter. Han spelar titt som tätt med Bugge Wesseltoft, som skriver musiken till min nästa stora uppsättning, om konstnären Bendik Riis.
Och om föreberedelsen så är det du säger så sant. Åtta veckors repetionstid på teatern för att det skall se spontant ut! det är mitt jobb.
Nervositeten är en övergående sak, jag vill bara inte att min kärlek till dikterna skall sudda ut deras kraft eller att jag av återehållsamhet skall missa att förmedla samma kärlek. En sorts det poetiska framförandets sinnrika algebra.:)
Jag förstår det där med repetitioner så väl, både inför mina föredrag, men även när jag skriver.
När texten ser lätt ut och även upplevs lätt att läsa och förefaller okrystad, då kan det mycket väl ligga som mest tid och arbete bakom den...
Min debutroman tog 40 dygn att "hitta på" alltså vräka ur mig en första text som blev ca 500 A4. Sen tog det 8 månader att skala bort, att stryka, att stryka igen.
När den i volym kokats ned 256 sidor text ansåg jag mig klar.
Att på detta sätt stryka i text för att skärpa den och även göra små ändringar är författarens "enmansrepetition" fram till uruppförandet, första tryckningen, för att tala teaterspråk.
* * *
Sidospår: jag träffade vid något tillfälle en person som absolut ansåg att jag borde skriva för scenen.
I sin iver att hjälpa mig vidare gav han mig två pjäsmanus, en modern, som jag genast förkastade och även glömt vem som skrivit, men en bet sig fast.
Texten var, i all sin enkelhet, genial. "Ett dockhem" av Ibsen.
Denna textens geniala enkelhet gjorde att det hisnade för mig, jag tänkte: Hur fan vågar man vara regissör och sätta upp denna idag? Man kan bara förplumpa förstöra...
Hur hitta formen för att sätta upp denna text och förmera istället för att förminska?
Intressant det där med pjästexter. Ibsen var ju den store nydanaren i sin tid. Jag tror att det har mycket med Norge. 1814 fick de världens modernaste författning, efter århundraden av underkastelse hade de inte någon ärorik historia att rekonstruera, alltså skapade de nytt med stark förankring i det folkliga OCH det mycket nationalromantiska. Man odlade bilden av ett folk, ett landskap och en nation som äntligen skulle blis sig självt. Och kölvattnet av det så tog ett antal kulturella och industriella giganter ett steg framåt, Ole Bul, Grieg, Björnsson, Ibsen, Birkeland, Eide, Krogh osv. Inte alltid att det norska folket insåg deras storhet, men dock gärna njöt av deras framgångar.
Som dramatiker har aldrig Ibsen lockat mig, jag skrev en pjäs om hans uppgörelse med sin far, men där var det närmast temat som lockade mig. Hans naturalism och budskapstyngda texter är som du säger på ett sätt färdiga, som regissör lockar mig inte gestaltningasutmaningen. Jag förtår att kvinnor vill spela Nora och Hedda, män Peer och Brand, men ....nja. Jag föredrar den inte helt färdigklädda dramatiken, den som tvingar fram det kollektiva konstnäsrskap som teatern trots allt är. Och med det sagt så skrivs det förfärligt mycket förfärligt dålig dramtik i dag. Det ska också sägas. Bruksdranmtaik som säkert fyller en funktion i gi na situationer, men vars bäst före datum är mycket kort,
Jag förstår din reaktion helt och fullt inför Ibsen.
Samtidigt, skulle man möjligen kunna skriva om eller bearbeta "Ett dockhem".
Nora har som gestalt bäring i alla tider, som symbol för människans inre kraft att alltid växa.
Möjligen skulle det kunna bli en intressant fackla att slänga in idag, särskilt om man INTE gör en genusgrej av det...
Utan snarare framhärdar i att framhålla tidlösheten i att vara människa och möta livet...
Möta livet och kärleken till det och det där "större" så berusat förbehållslöst som Rumi skriver om.
Den verkliga konflikten ska alltså handla om något helt annat än det den gör i ett dockhem, men ändå kan man låna dess ram...
* * *
Äsch, så här kan jag ibland sitta och på skoj konstruera dramer som jag aldrig sedan sätter i verket.
(De känns helt enkelt för konstruerade för att jag ska få lust att fortsätta. I mitt verkliga skrivande går jag mer intuitivt fram, varför jag aldrig i förväg riktigt vet var det hela kommer att sluta...)
Kanske slänger jag ur mig det här och nu hos dig för att se om det spontant uppstår nya tankar hos någon av oss eller hos båda...
Det är ju precis som du gör det, när man sökersig in mot en text, man prövar de olika hypoteserna, prövar det mest osannolika. Jag presenterade Dockhemmet på en kurs för skådespelare som alla kände till pjäsen på det här sättet utan att tala om vilken pjäs: "Det handlar om en man som satsar allt på sin familj och den sociala status den innebär. Han arbetar och gör karriär för att säkra både sina barn och sin vackra hustru.Hon lever ett uttråkat liv och ignorerar både man och barn, men invecklar sig i en lånehärva där hon hotas att bli avsläöjad av en hennes mans kollegor. Under pjäsen gång ser vi hur hon genom att provocera sexuellt och socialt försöker få maken att ta stegen mot skilsmässa och skandal. När detta inte lyckas flyr hon hemmet."
Ingen hade läst den pjäsen eller kunde lista ut vilken det var. Men visst kan man läsa den så. Jag tror att det skulle bli en skittråkig föreställning men absolut möjlig. Torsten Flink skulle kanske t.o.m kunna göra bra teater av det. Jag för min del är mer intresserad av de där två barnen som ligger gömda och bortglömda under bordet i öppningen på scen 1. Så därför blir det oftare för mig att beställa nyskrivet eller skriva själv. Som regionteater så har vi ju bland annat uppdrqget att låta samtliga barn i skolan få se bra teater.
(Jag måste göra något åt min slarviga stavningskontroll i bloggtexterna.)
Tillbaka i ruta 1.
Pjäsen är och förblir tråkig att sätta upp, trots att jag gillar den text Ibsen presterat.
De två barnen hade jag glömt. SKulle kunna bli ett intressant perspektiv. Man ser de vuxnas futila livsprojekt genom deras ögon, men barnen är kloka nog att ignorera det och hamnar i sina egna äventyr medan de vuxnas tråkighteter pågår som "på sin redan utlagda räls" (Strindberg sa något sådant i någon av sina giftaspjäser.)
Nä jag kommer inte längre här!
För övrigt är jag helt uppslukad av Rumi eftersom du påminde mig om hans existens.
Och så slog du in ytterligare en kil i mig vad gäller S trovärdighet...
Vilken eller vilka trovärdiga plattformar kan vi bygga idag?
Jag är av den absoluta övertygelsen att s måste överge sin fundamentala tro på att staten är den främsta garantin för frihet, jämlikhet och solidaritet. Och just nu håller vi på att låsa in oss i den fällan, medan moderaterna hejar på och strävar med att bli lika goda förvaltare som vi i (s) anser oss vara.
90-talskrisen var tuff, betydligt tuffare än dagens, och de lågavlönande i offentlig sektor fick betala. Fick de någonsin tillbaka för uppoffringen?
Och paybacktime för mig betyder mera jämlikhet, mera frihet, mera solidaritet - men inte med nödvändighet mera stat-
du - och så fann jag hela Mathnavi på svenska och farsi på bokmässan! 3 band och 64000 rader Rumi!
Oj, hela Mathnavi.
Vilket HA-begär jag fick! brukar inte få det....
Undrar om den finns via adlibris?
* **
På det *privata-politiska* planet känner jag mosad. SAP måste förstå exakt det du säger...
Vi måste formulera en vision som hämtar näring ur våra ideologiska rötter, men inte får tyngas ned av denna feltro på den gode starke staten.
ack, nu har jag sökt lite på måfå hos adlibris. Inte hittat på svenska.
Du är en sk lyckost!!!
Skicka en kommentar