Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.

Erik Laasko har dragit igång en debatt bland bloggarna. Han hade synpunkter på hur det nya nätverket Netroots hanterade den öppna debatten. Reaktioner inom och utom den socialdemokratiska rörelsen lät inte vänta på sig. Och samtidigt förflyttades, som jag uppfattar det, fokus längre och längre bort från det som var Eriks ståndpunkter. Likafull får han klä skottt för dem.

Jag vet inte om detta är något specifikt för socialdemokratiska diskussionsfora, eller om det gäller andra partiers. Men självfallet så ligger det en motsättning i partistämplade diskussionsplatser. Lojaliteten med partiet och lojaliteten mot det som man uppfattar som sanningen går inte alltid hand i hand. Och ska inte heller göra det. Vill man förändra samhället måste man vara kritisk till detta samhälles företeelser, inklusive det egna partiet.

Jag slutade själv framträda/publicera mig/pinga den socialdemokratiska arenan som kallas s-info. Jag fann debatten för inskränkt, för gubbig och alltför stalinistisk. Debattörerna tog sig friheten att tillskriva varandra vilka självuppfunna åsikter som helst, man la ord i munnen på varandra, man kunde förneka sina skriverier fastän det står där svart på vitt, varje tanke som avvek från det ”godkända” skulle krossas. En tummelplats för politruker med andra ord. Jag kikar in där ibland och ”debatten” är fortfarande densamma, några nya verkar ha funnit vägen dit, lika självförhärligande och förutsägbara som de gamla.

Jag hoppades på Netroots, jag vill gärna befinna mig i en socialdemokratisk debatt, det är trots allt där jag hör hemma. Jag tillhör de som såg valnederlaget som ett gyllene tillfälle för vårt parti att göra upp med den gamla och olyckliga perioden i vår historia som förknippas med budgetsaneringen. Vars baksida var en obönhörlig uppdelning av medborgarna i två grupper, de som ställts utanför och de som njuter innanförskapets frukter. Jag tillhör de som hyllar folkrörelserna och människors aktiva deltagande i samhällsutvecklingen och jag är emot den måttlösa expansionen av staten, som instrument för människors frigörelse. Jag ställer inte upp på den okritiska inställningen att skatterna är det självklara medlet för människans frigörelse. Jag hävdar att varje missbrukad skattekrona är en stöld från arbetarklassen. Och framförallt, jag skriver och kommenterar andras bloggar, jag svarar alltid på kommentarer på min egen blogg. Debatt kallas det.

Detta är nu ingen självklarhet i den socialdemokratiska världen. Inom partiet ryms ett spektrum av åsikter. Det är partiets styrka men också dess dilemma. Det är svårt att hantera. Vilket i sin tur leder till rörelser i rörelsen. Likasinnade söker varandra och samlas. Det är så skönt att få sina åsikter bekräftade. Och inte sällan verkar ryggdunkandet ses som debattens innersta mening. Om jag förstod Laakso rätt så var det detta han reagerade mot, att Netroots som öppen plats för idéer förvandlats till ett forum för ryggdunkande. Det är ett provocerande påstående och reaktionerna blir ju därefter. Själv har jag aldrig förstått att det funnits en bakomliggande infrastruktur i Netroots där vissa debattörer inbjudits till arrangemang och händelser. Att döma av resultatet så är det inte heller särskilt lyckat, jag tyckte bloggarna på valturné var synnerligen ointressant. En politisk ”journalistik” utan journalister/yrkesmän, en banal blogbagatell.

Men om nu detta har varit en av Netroots strategier, att mobilisera bloggvärlden i valrörelsen, så har man gjort ett uppseendeväckande val när man väljer bort den breda debatten för den samstämda, när man räds åsiktsbrytningen och samlas i fraktionen av likasinnade. Att de utvalda inte registrerar detta utan upprörs av kritiken är än mer allvarligt och stämmer till eftertanke. När jag så idag får ett brev från particentralen som rubriceras ”Nu behövs tydliga attacker mot den borgerliga regeringen” där partiledarens kontor ger direktiv om vad som skall diskuteras, så får likformigheten en besk bismak. Ser sig Netroots som en del i denna processen?

För här ligger själva kärnan: kan man avkräva en socialdemokratisk diskussion en likriktning i lojalitetens namn inför valet? Betyder partiets tydliga budskap inför väljarna att självkritiken och debatten skall upphöra? Det verkar så.

Jag tycker att det är beklämmande. Det är att underkänna människors fundamentala förmåga att både ta ställning och förhålla sig kritiskt. Det är att erkänna ledningens ofelbarhet och att förvandla medborgaren/gräsroten till boskap eller till och med boskapsföda.

Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.

Intressant om politik.
Läs även andra bloggares åsikter om Laakso, Netroots, debatt, partilojalitet, socialdemokraterna, val 2010, politik, kritik

Thomas Hartman, Ulf Bjereld, Krassman och Peter Karlberg skriver intressant om ämnet