Min kloke vän Leo Holtter skrev en gång en kommentar på min blogg som fick mig att förstå något grundläggande om politiken. Så här skrev han ungefär: ”Den dag du går med i ett politiskt parti för att förändra partiet och inte samhället så kan du lika gärna hoppa av direkt.”. Här ligger många sanningar, och idag gäller de i synnerhet socialdemokrater och socialdemokratin. I ivern att förändra vårt parti får vi inte förlora fotfästet i verkligheten, samhället som det ser ut idag.
Det är trots all bedrövelse lite kul att se hur den interna kampen i SAP utvecklas. På ett sätt så verkar den civiliserad och nästan upplöst i procedurfrågor. Debattörerna ropar i metertjocka lager av bomull, ingen verkar vilja ta upp någon annans kastade brandfackla. Spelet ser mer ut som ett slutspel i mästarschack där mästarena under andlös tystnad reser sig, går några steg, gör en plötslig rörelse med den ena armen, sätter sig, vilar huvudet på två uppsträckta fingrar, ser ned, ser upp sträcker ut sin arm och gör sitt drag för att därefter blixtsnabbt starta klockan. Spelaren positionerar sig och motståndarens drag kalkyleras med matematisk precision.
Onsdagen den 10 november 2010 utvecklas kampen om partiledarskapet under dagen, en partistyrelseledamot, Håkan Juholt, en avpolleterad partisekreterare med egen agenda tycker på morgonen ansluter sig till SSU´s förslag att hela ledningen ställer sina poster till förfogande. Jytte Guteland som är ordförande i SSU, tycker strax därefter att det är bra sagt av Juholt.
En annan partistyrelseledamot, tidigare minister och utstött ur den översta kretsen, Morgan Johansson, går framåt lunch ut och kräver Tomas Östros huvud på sitt fat, för Östros del i en misslyckad rödgrön allians. Tros att Morgan Johansson själv i högsta grad är ansvarig för denna fiaskoartade alliansbildning genom sitt och hans partidisktrikts kuppartade sätt att tvinga fram Vänsterpartiets deltagande. Även om Johansson själv förespråkat en tillämpning av (v)´s ekonomiska politik, så anklagar han nu Östros för att ha övergett s´ politik. Förstå det den som kan. Att han dessutom är ansvarig för usla rapporter om arbetsmarknadspolitikan som låg til grund för historiens största nederlag bland de som arbetar, verkar inte på något sätt bekymra honom.
Ställd inför detta måste en partiledare, Mona Sahlin, på tidig eftermiddag visa på ansvarsfullt ledarskap och men en lite kokett handviftning kräva av sin partistyrelse att samtliga ställer sina platser till förfogande.
Så fortsätter debatten och ska vi gissa på att samtliga bär på mer eller mindre väl dolda ambitioner att vara partiledare efter extrakongressen. Bland bloggare, inklusive undertecknad, vankas mumma.
Aktörerna i den socialdemokratiska debatten rör sig som konståkare i slowmotion på en uppvärmningsrink. Piruetter och plötsliga hopp, översteg och tempoändringer utan någon som helst begriplig riktning och motivation. Men under den absurda ytan pågår ett spel. Från partiets översta krets, dess nomenklatura, helt ner till den lokala arbetarekommunerna. Det är i den här positioneringen som valen kommer att genomföras på de årsmötena och den extrakongress som liggar framför oss. Med acklamation naturligvis.
Och så vidare.
På annan plats i tidningarna läser jag samtidigt detta ”Men för pappa Hamid, mamma Zahra och de sju barnen har den svenska närvaron inte förändrat något.”
Brittiska tonåringar tränas för att döda
Polisen låste in oskyldiga i moské
Studentupplopp i London
EU och USA eniga om Acta
Här rustar Seoul för laddat möte
Unemployed claimants to face tougher rules
Cameron urges China take greater role in world affairs.
Och så vidare.
Läs även andra bloggares åsikter om partiledare, partistyrelse, Mona Sahlin, socialdemokraterna, världen, politik,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar