fredag 5 november 2010

Vi står i en spegellabyrint, där reflektionen av oss själva ger illusionen av att vi är många och vägen framför oss oändligt lång.


Välfärdsstaten är under attack och ifrågasätts. Välfärdsstaten är socialdemokratins stora projekt, det som socialdemokrater har satsat all sin politiska prestige i. Trots att den mötte ett folkligt motstånd. Inte idéerna om jämlikhet och att alla ska få en chans, vikten av att stötta de som vacklar och skänka trygghet till människor när de som bäst behöver den. Men man tvekar inför själva konstruktionen, den starka staten.

Och kritiken kommer från två håll. Dels från den renodlat kapitalistiska sidan. Var och en sin egen bäste dräng. Och det är ett motstånd som vi borde kunna formera oss emot ganska lätt. Men så är det inte. Vi blir vankelmodiga och oprecisa därför vi egentligen inte vet vad det är vi vänder oss emot. Vi bejakar återhållsamhet och god ordning i de offentliga finanserna, men vill helst inte acceptera nedskärningarna och sparande. Vi har kollrat bort oss i en tro på att staten är något neutralt väsen som kan ges det innehåll vi önskar. Men staten är den rådande ordningens garant. Den värnar det bestående och det bestående är det enda rationella systemet. En finanskris kräver att vi värnar bankerna annars faller systemet ihop. Exportindustrin kräver billig krona och staten devalverar. Folket får betala och stoiskt bära bördan för att inte allt ska gå åt helvete.

Låt oss gå tillbaka till själva avstampet för den starka staten. Till 1970-talet. I de statliga företagen inom den statliga gruv- och skogsindustrin infördes nya arbetsbetingelser med tidmätningssystem, ackord mm. Orsaken till rationaliseringsivern var givetvis att effektivisera dessa företag så att de skapade större vinster för sina ägare, staten, nödvändiga vinster för att bygga den starka staten. Gruvarbetarna och skogsabetarna protesterade genom att gå i strejk.

Bland hemmafruarna i Skärholmen skapades en så stark opinion mot momsen, en nymodighet som också infördes under den här tiden av samma skäl, att man kan kalla det för ett skatteuppror och regeringen skakade. När Astrid Lindgren skrev sin Pomperipossa-saga i mitten av 70-talet blev hon fyrtornet för det folkliga motståndet mot den växande staten och den beskattning som ökat med det dubbla under 10 års tid. Lägg till det den massiva motståndsrörelsen bland småföretagare och medelklassen med förankring i privat sektor, så får vi en rättvisande bild av hur staten allt eftersom avskilde sig från medborgarna.


Så visst var motståndet stort, för tusan, vi förlorade makten vid 4 val av 8 under perioden 1973-1994. När hände det tidigare under socialdemokratins historia? Har vi glömt det?

Vi har aldrig förmått att genomföra en kritisk granskning av vårt eget verk och dess fundament, en stat som så att säga skulle befria medborgarna från bördan av att själva ta hand om varandra, att hjälpa den som behöver. Med våra skatter som avgift så övertygads vi om att låta staten, dess tjänstemän och politiker, sköta det. Och vi andra lät det ske och trodde oss kunna sova tryggt om natten.

Detta och berättelsen om det folkliga motstståndet mot vårt projekt vägrar socialdemokratin att erkänna, vi försöker på bästa CCCP-maner sudda i bilden av vår egen historia. Vi törs ju inte ta debatten om den. Inte ens bland de radikala i partiet. I stället lanseras den bekväma konspirationsteorin om nyliberalismens kupp i slutet av 80-talet. Brasklapparna duggar tätt i partets översta skikt. "Härtill är jag nödd och tvungen." bifogas varje nedskärning och besparing. Och för varje brasklapp så sviktar medborgarens förtroende mer och mer.

Vårt problem är att vi inte förstår att vi måste frigöra oss från den stat vi själva byggt upp, den kapitalistiska staten skulle Marx ha sagt. Vi har aldrig lyckats ta till oss den kritik mot staten som kommit från våra egna. Och det är den andra sidan av kritiken, en folklig kritik som innehåller både gott och ont. Och inte blir socialdemokratins ovilja mot en granskning mindre av att så många av oss för sitt dagliga bröd har blivit beroende av denna stat.

Ur ruinerna av en raserad folkrörelse stiger ett folk som förvånat ser att den drömmen om välfärdsstaten var en illusion. Folk behandlas inte bättre nu än förr, ojämlikheten i samhället är fortfarande kvar, familjen har inte längre en försörjare utan två, antingen ett par eller så en ensamstående med bostadsbidrag och andra insatser. Den starka staten skänkte inte mer makt till människorna, tvärtom förnedras, misstänkliggörs och hunsas man när man söker om den hjälp som drömmen om den starka staten en gång utlovade. Den har för många framträtt som en koloss som slukar pengar, ineffektiv och självgod. Och det är detta som vi har blundat för.

Vi saknar fantasin att se ett samhälle bortom den starka staten, därför stagnerar vi. Varför skulle vi annars ha så svårt att ge den minsta kontur av det samhälle vi vill skapa? Folk tror inte på vår berättelse. Vår berättelse stämmer inte med hur människor upplever verkligheten. Däför är det vi som måste förändra oss, det är vi som måste börja känna solidaritet och ansvar, inte med det stora projektet utan med medborgarna. Vi tror så gärna att vi är de enda som går vägen mot framtiden, att vi ska bringa ljuset till folket. Vi anklagar folket för otacksamhet och att inte förstå vår storhet när vi tågar fram och tycker nog att folket lagt sig i dikena för att lapa sol. Jag tror att det är en felaktig syn.

Sanningen är nog snarare den att folket är på väg någon helt annanstans och vi är inte bland dem. Vi står fångade i en spegellabyrint, där reflektionen av oss själva ger illusionen av att vi är många och vägen framför oss oändligt lång. I verkligheten är det ett Big Brotherhus. Det är dags att vi kommer oss ut därifrån

På sajten Eftervalsdebatt finner du den öppna debatten.

Peter Högberg är en annan som ägnar mycket av sin blogg till att diskutera dessa ämnen.

Intressant, Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

4 kommentarer:

Anonym sa...

Tja, så är det när man strävar efter ideal som inte fungerar i praktiken. Ibland får man då en kalldusch av verklighet.

Samhället behöver en del av det du kallar "klyftor" och "ojämlikhet" för att kunna fungera. Jobbar man hårt måste man kunna få mer pengar. Det innebär förvisso en "klyfta" mot den som inte jobbar lika hårt men man kan inte få det ena utan det andra.

Vi behöver framgångsrika företag för att det ska finnas jobb. För att det skall finnas företag så måste man kunna vinna något på att driva företag framgångsrikt. Återigen innebär det en "ojämlikhet" mot den som inte driver ett framgångsrikt företag men det innebär inte att det är dåligt.

Framtiden kommer innebära att vi närmar oss övriga världen mer och tillåter folk att lyckas bättre; helt enkelt för att det är enda sättet att på sikt kunna finansiera en human nivå av grundtrygghet; det alliansen kallar välfärdens kärna.

Anders Nilsson sa...

Käre Anonym, du har självfallet rätt i det att spruckna illusioner har i sin kärna just det faktum att de var illusioner. Förhoppningar och tro snarare än vetande. Men du har missförstått något grundläggande, jämlikhet har ite att göra med att alla skulle vara lika, det kommer alltid att finnas bättre fotbollspelare, skräddare, bättre förskollärare osv. Men jämlikhet betyder det fundamnetala erkännandet av att alla är lika mycket värda. Det handlar om människovärde och det mäts varken i utmärkelser eller bankkonto. Människors lika värde är omätbart, det är ett postulat. Varken mer eller mindre.

Peter Högberg sa...

Hej Anders. Mycket intressant inlägg som jag tog mig friheten att tipsa om i Öppna Kriskommissionens sida på Facebook. Det gav mig bra input som jag vill att fler ska ta del av.

Anders Nilsson sa...

Det låter bra Peter, vi kommer mog att behöva blocka längre än till nästa val. 15 år till att börja med.