Jag är inte den som vanligtvis bryr sig så mycket om opinionsundersökningar. De mäter mer eller mindre korrekt vad människor anser vid en given tidpunkt. Till skillnad från ett val så påverkar de inte direkt våra liv. Indirekt kan det sätta igång rörelser som får stora konsekvenser. Men likafullt, dagen efter undersökningen så spränger en självmordsbombare sig själv i luften och då ändras alla förutsättningar för vad folk tycker och tänker.
Idag kommer jag ändå att kommentera dagens siffror från Synovate och Novus. Socialdemokraterna sjunker till rekordlåga nivåer hos medborgarna. Vi ser idag siffror som vi för tre år sedan aldrig kunde ha föreställt oss. 37, kanske så lågt som 36 procent hade varit illa men ändå gått att leva med. Vi är ju trots allt ett stort och starkt parti. Trodde vi. För idag talar vi om 26 procent, en fjärdedel mindre än vid valet 2006. Och det var ett förlorarval.
Jag tror att människor idag uppfattar Socialdemokratiska Arbetarpartiet som ett museiföremål. Det finns inte längre någon relevant koppling mellan detta parti och dagens ”sossarna”. ”Sossarna” syns inte, har ingen ledning, bråkar för öppen ridå och ska visst ha någon sorts kongress, när det nu var. Vilka vi är och vad vi vill är höljt i dunkel.
Och nu övergår jag till att tala om vi, för SAP är mitt parti liksom ”sossarna” är det. Jag anslöt mig till partiet av flera grunder. För det första så är jag född in i det. Morsan var min läromästare, jag började jobba tidigt och fick se hur orimliga förhållanden som rådde och jag har en medfödd optimism som säger mig att förändring är möjlig. Och jag har gjort min klassresa från ett hyfsat betalt industriarbete till ett en aning sämre betalt konstnärskap.
Med åren har jag blivit alltmer övertygad om att socialdemokratisk reformism är en möjlig väg att gå. Men jag har också förstått att livet är så mycket mer än politiken. Det beror på så många andra faktorer om världen skall förändras till det bättre. Politiken kan med förtjänst fullgöra sin vaktmästartjänst i samhället, och bidra till att det blir möjligt för människor att skapa sina liv och följa sina drömmar. Ibland är det vår barndoms allmäktige vaktmästare och ibland vännen i lägenheten till vänster på första våningen, hon som har koll på vad som händer och hur läget är. Men om vaktmästaren tränger sig in i mitt kök och bestämmer veckomatsedeln eller ordningen i sängkammaren så har gränserna överträtts.
Det är inte partier som förändrar världen, det är människor som gör det.
I Sverige så är det Socialdemokraterna som varit vaktmästare, och det i alla roller. Vi har funnit dom ute på gården bytande lampor men med tiden också alltför ofta rumsterande i sovrum och kök. Socialdemokraterna blev ”sossarna” i takt med att de allt mer beskäftigt försökte organisera våra liv utifrån ett ”vi är politiker och vet vad som är bäst för dig”-perspektiv. När vi avvecklade medborgarna, folkrörelsernas folk och vårt inflytande över vardagens gestaltning och ersatte dem med skattebetalare som erbjuds välfärdstjänster, så blev vi något annat. Vi blev förvaltare i stället för vaktmästare, vi flyttande ut från ”till vänster på första våningen” till den statliga byråkratins anonyma K11:3 rum 112. Och vårt löfte till skattebetalaren blev att visa ansvarsfull budgetdisciplin. Det är i sig inte något nytt. Vi har alltid velat hantera det gemensamma ansvarsfullt. Men det slutade inte med ett löfte om budgetdiciplin. Vi lovade ett bättre samhälle. Det är skillnaden.
Kan någon beskriva det löftet idag? Är skattehöjningar ett sådant löfte? Eller skattesänkningar? Eller sänkt maxtaxa. Eller tunnelbanetjänster? Det senaste valet avslöjade med skoningslös kraft att medborgarna inte gjorde det. De såg ett antal ”sossar” som ville få medel att göra ”en massa jättebra grejer” för. Och det sa man nej tack till.
Idag är vi ett parti utan ledning. Vi har en organisationsstruktur som omöjliggör att skönja en framtida ledning. Sanningen om framtiden ligger inlåst hos en valberedning som vägrar öppna på förlåten. Vi vet inte vilka människor som kommer att utses och krönas på extrakongressen. För där finns bara en kandidat. Vi vet definitivt inte vilken politik som kommer att företrädas.
När medlemmarna genomförde ett rådslag om politikens innehåll så kom resultatet bara att för en stund ta plats på tjänstemännens skrivbord, snart kallades på den inhyrda budtjänsten som bar ner alltihop i källaren någonstans, Gud vet var. Vi suddar med berått mod ut bilden av oss själva. Vi är så ingrodda i en kamp om inflytande och platser vid dukade bord att vi slutat lyssna och lära av alla de som skall leva de liv det politiska samhället har att erbjuda. Vi saknar ideologi och har ersatt det med ambition om makt. ”Man måste kunna vinna val” upprepas som ett mantra och slängs i ansiktet på de som vill något annat, verklig förändring. Mantrat skänker ideologilösheten legitimitet. Och vi förstår inte att människorna har genomskådat oss. Vi framstår inte som bättre än de andra. I ett sådant läge blir partiledarens dialekt viktigare än vad som uttrycks. Och man kan förlora val på det.
Många verkar tro att det handlar om var man befinner sig på en höger-vänsterskala. Man talar om det trånga mittfältet, att man måste söka sig bort från det, eller putta ut moderaterna från det, överge medelklassen eller på något annat sätt positionera sig i det politiska fältet. Jag tror att allt detta är fullkomligt verkningslöst. För det handlar ju om partiets relation till medborgarna. Det är medborgardialogen som inte finns, det är förståelsen för medborgarnas vardag som inte finns, det är medborgarnas makt över sina egna liv som vi tagit från dem. Det är detta, det handlar om. Det är tilltalet, dialogen och hörsamheten som måste erövras.
Skall socialdemokratin någonsin lyckas bli ett statsbärande parti igen så måste vi på allvar flytta tillbaka ”till vänster på första våningen”. Så att folk hittar oss.
Intressant Martin Moberg skriver här.
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, extrakongress, folkrörelserna, makt, medborgarna, Mona Sahlin, opinionssiffror, partier, socialdemokraterna, valet 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar