För den här tangon krävs det två som dansar. Men jag har förlorat hoppet om att de ska inse det.

Jag har varit borta från världen sedan i fredags. Bara ytligt har jag kunnat följa det som kallas ”Primegate”, dvs reklam/lobbybyrån Primes inlägg i sossarnas eftervalsdebatt. Eller snarare Primes arbete för sin uppdragsgivare Svenskt Näringsliv.

Låt mig först bara erkänna att jag inte gillar lobbying i de politiska korridorerna. Det är ett otyg som har funnits i det demokratiska samhällets hela historia. När valet av industrialiseringens energi skulle göras i slutet på 1800--talet så var det familjen Rockefellers och deras företagskonsortium som som till deras lycka drev igenom förbränningsmotorn baserad på oljeprodukter. När jag tänker efter, vill ni vet något om avacerad lobbying så ska ni läsa Peter Englunds bok om Drottning Kristina. Snacka om lobbying för eget intresse. Lobbying då och lobbying idag.

Nu gäller det visst den kampanj som drog i gång i september om nödvändigheten av tillväxt i ekonomin för att fortsätta/upprätthålla välfärdsstaten. Jag reagerade då och skrev om nödvändigheten av tillväxt för jämlikhet men att jämlikhet å sin sida var lika viktig för verklig tillväxt. Ett mera jämlikt samhälle kan i sig generera tillväxt när konsumtion och önskeuppfyllelser ökar efterfrågan. Men jag skrev också om nödvändigheten av att se tillväxten i ett globalt perspektiv. Jag har tillbakavisat politiska utläggningar som baseras på bubbelekonomins tomma BNP-siffror. Jag har påpekat att de nuvarande kriserna i ekonomin visserligen har en finansiell överbyggnad men i grunden är det strukturella kriser som drivs av att den ”tredje världen” nu ställer krav på sin del av det globala välståndet. Konkret betyder det att 50000 industriarbeten i Sverige gick förlorade för gott under tiden 2008-2010. Sett ur den synvinkeln såg jag Primes och Niklas Nordströms skriverier som ytliga. I utkanten av detta noterade jag, en aning förvånad, att min bloggvän Erik Laakso också deltog, med i stort sett ett förbehållslöst stöd till Nordströms tankar.

Någon debatt om tillväxt blev det dock inte inom (s). De som nu kastar sig över och önskar livet ur Laakso och kräver uteslutning av Nordström et al ur partiet höll tyst. I stället så skrev de om dikeskörningar, anförda av sin välbetalde och av staten underhållne banerförare Daniel Suhonen.

Jag tycker illa om välbetalda ”idealister” som, i skyl av penningstinna uppdrag från källor som vill främja sina frågor, driver kampanj. Det gäller oavsett om det är näringslivets megafoner som skriver näringslivsfrågor likaväl som när statsunderstödda skribenter skriver statens väl. Skall Erik Laakso fällas så får nog Suhonens bandhundar också ta sig en rejäl funderare kring sin ”hjältes” oväld. Uppdrag som uppdrag kan det tyckas. Det finns inget mer moraliskt över den senares hållning, även om han gärna vill framställa sig som ett oskyldigt offer.

Man hade ju önskat att debattens skulle väckas kring två frågor. Den ena är oundviklig och kräver en vidgad debatt, den om lobbyismens roll i politiken. För min del ogillar jag lobbyismen som en del i en mycket större förflackning. Allt från Almedalssjukan, det uppblåsta politiker-egots självtillräcklighet på firmafest, som sargar tilltron till politiken som medborgarnas företrädare, till den långsamma omvandlingen av den parlamentariska demokratin till en exekutiv demokrati där makten koncentreras till ”makthavare” och ”starke män”.

Den andra frågan handlar ju om tillväxtens möjligheter och omöjligheter. Även där är det tyst i (s). I stället överlåts den seriösa debatten till andra än socialdemokrater. Birger Schlaug är ett bra exempel på den intellektuella hederlighet och självständighet som krävs för att verkligen åstadkomma förändring. Och faktiskt Miljöpartiet som Schlaug kommit på kant med driver en bra mycket viktigare debatt om dessa frågor än det tysta (s). Och visst finns det en del tunga socialdemokrater som kräver tillväxt, men det görs utifrån ett föråldrat synsätt kring ett industrisamhälle som inte kommer tillbaka.

Den debatten deltar man inte i. I stället så flockas man kring å ena sidan en konservativ, tillbakablickande falang med Daniel Suhonen som banerförare. Ett återtåg till 1970-talet och ett nybygge av den starka staten konstituerar deras reaktionära politiska plattform. Jag läste någonstans att de anser att förändring är ett högerprojekt. Å andra sidan en av 4 miljoner judaspenningar besudlad skara förrädare anförda av Niklas Nordström och Erik Laakso, vars eventuella politiska ståndpunkter bleknar inför deras brott.

Framtiden för det parti som de alla säger sig företräda ter sig inte särskilt ljus. Den nödvändiga politiska debatten om framtiden och den verkliga förändringen är effektivt dödad för åratal framåt. Allt kommer att fastna i det finmaskiga nät av motståndarens skamliga företräden och den egna ståndpunktens förhöjda oantastlighet. För den här tangon krävs det två som dansar. Men jag har förlorat hoppet om att de ska inse det.

Intressant. Thomas Hartman skriver klokt som vanligt om saken här. Peter Högberg framstår alltmer som en sjävständig s-debattör med mersmak. Jan Andersson i Helsingborg modererar förtjänstfullt. Enn Kokk utvecklar inte sin rubrik men menar säkert något.

Läs även andra bloggares åsikter om Daniel Suhonen, debatt, ekonomi, Erik Laakso, framtiden, politik, Primegate, SAP, socialdemokraterna, tillväxt

Om bloggvärldens mörka baksida

Erik Laakso publicerade för ett tag sedan en text om bloggvärldens mörka baksida i allmänhet och det socialdemokratiska Netroots i synnerhet. Nej då, inte så att det skulle förekomma brott och oegentligheter där eller att Netroots skulle fronta en bloggarnas svarta marknad, där åsikter och insikter skulle cirkulera utanför myndigheternas kontroll. Nej då. Därvidlag kan vi säkert alla känna oss trygga, om jag förstått den samlade riksdagens lagstiftande ambitioner rätt. Aktiviteter på nätet har man koll på. :)

Nej Laakso pekar på någon sorts nätmobbbing, där de "stora" förminskar de "små" och gör de ännu mindre. Tvärt emot den uttalade målsättningen då Netroots lanserades; att man skulle skapa ett nätverk där progressiva bloggare genom gemensam aktivitet skulle stärka varandras närvaro i "bloggosfären". En tydlig och väldigt bra ambition. Stödet skulle bla synas i kommentarsmedverkan och framför allt länkning. Laakso menar att det inte sker och att det verkar som att det skulle vara en tyst överenskommelse de ledande bloggarna emellan, de som får sitta i bussen tillsammans med partiledningen på turné.

Några bevis för det finns väl inte och jag för min del anar kanske en sorts beröringsskräck, en upplevelse av obekvämlighet när bloggarbataljonen i sin uppmarsch i 4/4-takt inför den 19 september, upptäcker att det finns de som envisas att gå i både 3/4- och 5/4-takt. Man har nog svårt att ta de där guppande huvudena som sticker ut. Då blundar man hellre och marscherar på. Utom mamma då, som skådar ut över de marscherande och förtjust utropar:"Se där, så vackert och det är bara min pojke som marscherar i takt." Jag skrev en kommentar på Laaksos blogg som gick i den rättningen.

För att kolla Laaksos teser gick jag för skojs skull in på Netroots, ett av de ställen där jag pingar och publicerar mina texter. Där registreras något som rubriceras som "populära inlägg". Jag kollade den senaste månaden. Och då fann jag att 4 av mina inlägg tydligen platsade bland de tio populäraste.

Med tanke på att jag har ganska få läsare, så är det ju en stor utdelning. Det förvånar också att så få, rättare sagt inga av de "stora" finner något intresse av att vare sig linka eller kommentera. Nu beror det säkert på att jag nog upplevs som en motvalls sur gubbe, som inte bidrar till valsegern. Det är ju alltid mysigast att krypa upp i sofffan med de som förstår en, håller med och bekräftar.

Så det känns som en stimulerande utmaning. Därför kommer snart en text på den här sidan om varför de medströms, glada gubbarnas och gummornas taktik hittils lett oss ännu längre bort från en valseger.

Jag kan inte undanhålla er denna pärla ur det rödgröna samarbetets historiska gömmor.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om bloggare, Netroots, Erik Laakso, nätmobbnig, politik, socialdemokraterna, valet 2010, val 2010