Ur det rika socialdemokratiska idéarvet finns det trådar att nysta som återigen kan återupprätta medborgaren, dess integritet och dess värdighet.

Anders Widén öppnar ögon i sin blogg. Läs den och begrunda, där finns stoff till en eftervalsdebatt värd namnet. Utan ett ord om Thomas Bodström dessutom. Jag skrev en kommentar där som blev så lång och fylld av mitt eget resonemang att det hellre borde publiceras på min egen blogg. Vilket jag alltså gör nu.

På jakt efter ett ideologiskt avstamp för en förnyad socialdemokrati måste vi gå tillbaka till det tidiga 70-talet. Då fanns den ideologiska spännvidden hela vägen upp i toppen av partiet. Wigfors mera frihetliga ideer mot den gode förvaltaren Sträng och pragmatikern Erlander. Där växte den solidariska lönepolitiken på samma träd som tillväxtmålen och internationell solidaritet. Och stoltheten av att vara en del av den rörelse som åstadkom detta.

Jag tror att just 70-talets tidigaste år markerade slutet på en lång epok av socialdemokratisk samhällsbyggnad där tillväxt gått hand i hand med jämlikheten. Ökad tillväxt gav högre löner, allmänna tjänstepensionen, längre semester, sjukförsäkring och en allmän välståndsökning. Ökad jämlikhet i samhället kort sagt. Tanken om alla människors lika värde verkade vara en möjlighet.

Peter Karlberg skriver klartänkt om tillväxt, solidaritet och socialdemokratins uppgifter: "Enkelt uttryckt - om den ideologiska utgångspunkten är att man skall fördela de samhälleliga resurserna mera rättvist och så att alla får rimliga livsvillkor krävs tillväxt, ett överskott att fördela eftersom ekvationen egenintresse/solidaritet alltid måste ha en lösning som innebär att ingen får det sämre." Har vi glömt bort det i jakten på fokusgrupper och andra enklaver i en suddigt definierad medelklass?

Ilia Batljan, Nynäshamnpolitikern, uttalar sig i en intervju om den nödvändiga socialdemokratiska självkritiken: ”Att kombinera tillväxt med fungerande välfärdssystem är historiskt det som varit socialdemokratins paradgren. Det borde vi berättat. I stället för att föra en sjukförsäkringsdebatt som handlat om enskilda fall borde vi förklarat hur vi vill att ett nytt sjukförsäkringssystem ska se ut.”.

Efter 1975 så ackumulerades tillväxten i en alltmer expanderande administration och institutionalisering av välståndets politiska resultat, välfärdstaten. Det som kom att bli sitt eget socialdemokratiska projekt i form av den starka staten.

Den Starka Staten. Bara ordet förskräcker! Vem äter medborgarnas integritet till frukost?

Medborgarna kunde inte längre direkt avläsa tillväxtens välsignelser i sin egen vardag, som ett resultat av den socialdemokratiska politiken. I stället kom de egna valen att avgöra. Val av bostadsort, val av yrke, val av utbildning, val av företag, val av familjestruktur osv osv.

Här tror jag det krävs mycket av förmåga till analys av samhällsutvecklingen för att förstå vad som verkligen hände. Slängar om Feldt, nyliberalism och andra lättvindiga "förklaringar" blir mest floskler. Vi måste gå med färre skygglappar in i ett försök att förstå den politiska och samhälleliga dynamiken, som på basis av en global ekonomisk kullerbytta, bildigt talat har satt socialdemokratin på "pottkanten". Ur det rika socialdemokratiska idéarvet finns det trådar att nysta som återigen kan återupprätta medborgaren, dess integritet och dess värdighet.

För det var ju bort från att vara finansiärer av överheten till att bli fria människor vi strävade, det var bort från skattebetalande undersåtar till jämlika medborgare vi skulle, eller hur, Medborgare Sahlin!


Intressant. Och här är ytterligare en läsvärd sak.

Läs även andra bloggares åsikter om eftervalsdebatt, socialdemokraterna, framtiden, SAP, solidaritet, politik, samhälle,