När verkligheten kommer ikapp oss så står vi utan svar, och vi förstår inte människors längtan och strävan.

Debatten om framtidens socialdemokrati tog slut, den hänvisas till en kriskommission vars uppdrag har ett oklart bäst före datum.

Under tiden tycks det om Thomas Bodströms onda och goda sidor och i debattens malström positionerar sig partiets ledning för att överleva stormen. Är Bodström det ställföreträdande lidandet, syndabocken i eftervalsdebatten? Det nödvändiga offret för andras överlevnad?

Kriskommisionen mobiliserar medhårs-strykarna och en generation ideologer som hör till före "Feldt-tiden", som i sin tur får representera det ondas upphov. På så sätt är det en knäpp på näsan som på partiledaren som tyckte att gå tillbaka 8 år i tiden med vår analys, var tillräckligt; ett lite tafatt försök att säga att "allt är inte bara mitt fel". Men vi måste gå mycket längre tillbaka än till 2002. Och det räcker inte att stanna vid Belsebub Feldt och 80-talet.

Jag tror att vi måste gå ytterligare 10 år tillbaka i tiden. Det är 1970-72 som den stora brytningen ligger. Det var då "det gamla gardet" dvs Wigfors, Sträng, Erlander mfl såg på sitt verk, välfärdsamhället, som färdigt och varnade för det som kom att bli socialdemokratins nästa stora projekt, Den Starka Staten.

I en tidsaanda av stark tro på "socialism med ett mänskligt ansikte", dvs en demokratisk planekonomi fastlades agendan och Sverige skulle bli exempelstaten. Jag tror att det var i 1975 års socialdemokratiska program som källan till dagens vilsenhet står att finna. Bakom stängda gränser skulle vi utveckla en stat som tog hand om allt och alla. På samhällets alla områden. I partiprogrammet presenteras den otillräckliga och idealistiska analys som gav upphov till 1980-talets kaos. Men planekonomi visade sig oduglig, den lät sig varken tillåta demokrati eller förmå säkra medborgarnas välstånd.

När verkligheten kommer ikapp oss så står vi utan svar, och vi förstår inte längre människors längtan och strävan. Vi murar in oss i tornet och förlorar kontakten med folkets vardag, när vi i stället borde ha gått ut och försökt förstå folks frågor. Och deras svar på våra obefintliga frågor!

Idag, efter 40 år av byggande måste vi stanna till och fundera, blev det vad vi den gången trodde, lever människor bättre liv idag, behandlar vi våra medborgare med större värdighet och omsorg idag, blev staten garanten för balans mellan människa och kapital, den trygghet som alla strävar efter i sina liv? Många frågor skall ställas, men vi måste gå tillbaka till tiden före 1975 års partiprogram för att förstå.

Upprinnelsen till den här bloggtexten kom ur läsandet av Staffan Lindströms bloggtext.

Laakso skriver här och Peter Karlberg här om just Bodström och de har många länkar vidare. Håller vi på att reducera eftervalsdebatten till en personfråga? Vad säger Johan Westerholm och Peter Högberg?

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om den starka staten, socialdemoikraterna, socialismen, politik, analys,

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009.

Direkt efter valet 2006 gick jag med som medlem i det socialdemokratiska partiet. Valresultatet gav mig lust och min privata situation tillät det. Jag var övertygad om att nu skulle det socialdemokratiska partiet gripa chansen, 4 år i opposition, ny partiledning, ett stridslystet partifolk var en utmärkt grund för att börja arbetet med att beskriva det samhälle som vi ville se i framtiden. Vi skulle börja arbetet med förändringen, inte av regeringen i första hand utan av samhället. Med hjälp av en frisk samhällsvision och ett konkret förändringsprogram skulle nästa val vinnas. Men tji så jag bedrog mig.

Och arbetet satte igång. Optimistiskt och nydanande startade ett ambitiöst grupparbete, de sk rådslagen, där hela partiet skulle delta och där varje samhällssektor stöttes och blöttes. Rådslagens arbete sammanfattades och låg till grund för den sk. Jobbkongressen. Det här borde väl vara bra, men där rådslagen öppnade dörrar stängde kongressen dem eller ersatte dem med svängdörrar. En valplattform presenteras utan att orden diskriminering, invandring eller invandrare överhuvudtaget nämns. I den rödgröna valplattformen om sjukvården nämns aldrig inte ordet rehabilitering, som om inte hela sjukförsäkringsfrågan handlar om det!

Den skarpa framtidsvisionen med öppningar mot framtiden ersattes av konkretiserade kompromisser. Detta hade gått att leva med om det inte var för två saker: utvecklingen av den rödgröna alliansen och partistyrelsens valstrategi. När partistyrelsen tog det historiska beslutet att gå inte bara till val 2010 i allians med Miljöpartiet, utan dessutom etablera ett samarbete med sikte på 2018, så öppnades en väg fram för en modern socialdemokrati för 2000-talet. Miljöpartiet hade varit en svår nöt för vårt parti, eftersom de så envetet vänder på stenar som vi redan lagt, socialdemokratin skulle ha varit en lika svår nöt för miljöpartiet. Tillsammans hade det varit dynamit. Det var ett historiskt beslut av partistyrelsen och en triumf för det nya ledarskapet. Men uppenbarligen för utmanande för några.

Efter något som mest liknar en palatsrevolution, tvingar Skånedistriktet fram en bred allians med vänsterpartiet och miljöpartiet. Siktet förflyttas raskt från 2018 till den 20 september 2010. Effekterna kan vi avläsa idag. Historiskt låga siffror för (s) och moderaterna som i undersökning efter undersökning på statistiskt säkerställda siffror blir största parti.

Detta är verkligheten och inför denna gör som jag ser det partiet ett olycksbådande felval. I framträdande efter framträdande och skiftande konstellationer utmanar man moderaterna på vem som är den bäste statsförvaltaren. Till sin hjälp använder man statistik och siffror som vrids och vänds för att passa dessa syften.

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009. ”Vi är det statsbärande partiet” sa man då, och Reinfeldt har senare utvecklat det här resonemanget genom att tala om att han och moderaterna siktar på ett långvarigt regeringsinnehav. Samtidigt gick Anders Borg ut och varnade för att svensk ekonomi i kölvattnet av den stora krisen skulle få det väldigt jobbigt, man talade om arbetslöshet på 15% och kanske mer osv. Detta då alla tecken pekade mot att krisen inte skulle slå så hårt mot svensk ekonom. Varje läskunnig person i det här landet kunde se detta redan för ett år sedan. Men (s) gick i fällan. Vi inriktade all energi på att förklara regeringens inkompetens.

När verkligheten vände, så vände opinionen. Folk är inte riktigt lika dumma som vissa partistrateger uppenbarligen tror. Arbetslösheten är hög men inte så hög som partistrategerna sade och närmast verkade hoppas på. Ekonomin återhämtar sig och regeringen får lovord för krishanteringen.

I det läget skickar (s) fram en ny konstellation målsökande robotar utan styrfart. Våra EU-parlamentariker tillsammans med Lena Sommestad går stort ut i en debattartikel och underkänner regeringens duglighet. Med samma missvisande statistik som borgarna använde 2006 försöker de nu upprepa bravaden. Vi underkände den då och borde underkänna den idag. Verkligheten är tillräckligt illa för att vi ska behöva måla den ännu svartare.

Överhuvudtaget verkar de socialdemokratiska strategerna vilja förtränga att världen 2008 drabbades av sin värsta ekonomiska kris sedan 1930-talets depression. Krisen är ett faktum, den har slagit stenhårt mot länder och ekonomiska unioner. Men i vår propaganda finns den överhuvudtaget inte med mer än ibland och då bara i sammanhanget, ”regeringen ska inte få gömma sig bakom den ekonomiska krisen.” Vi jämför av hjärtans lust situationen idag med den som rådde 2008 på våren. När vi hellre borde se och lära av 90-talskrisen och den lilla IT-bubblan i början på 2000-talet. Det är den ena felförståelsen.

Den andra blir när skribenterna jämför med olika länder idag. Sverige har högre ungdomsarbetslöshet än Tyskland och Danmark. Visst det är sant, men vill vi därmed också ha dessa länders anställningsvillkor för ungdomar. Lagar som arbetats fram av borgerliga regeringar med långvarigt regeringsinnehav? Är vi beredda att skriva om LAS, för att öka sysselsättningen som man gjort i Danmark och Tyskland? Nej givetvis inte. Detsamma gäller pensioner och offentlig sektor, men är vi beredda att gå Greklands, Spaniens, Italiens, Englands väg med gigantiska budgetunderskott? Ett pris som nu skall betalas. Jag törs slå vad om att de fattiga och låginkomstagarna får stå för kalaset.

För visst är det så. Men så har det alltid varit. Det var de fattiga och arbetslösa som fick betala 90-talskrisen med s-regeringens krispaket. Det blygsamma IT-bubblan sanerades genom att pensionspengar konfiskerades och aldrig betalades tillbaka. Pengar som kommit väl tillpass idag då nya pensionssänkningar aviseras.

Men i den socialdemokratiska propagandan är detta för peanuts att räkna. Har man satsat på att vara bättre statsförvaltare så får det kosta, uppenbarligen hur mycket som helst. Och häri ligger det stora strategiska och taktiska misstaget, ett misstag som kommer att leda till politisk katastrof. För katastrof är det med ett s-parti som faller under 30%-strecket, som förlorar storstäderna och inte längre är landets största parti. Borde inte varningsklockorna ljudit för länge sedan? Men inte ens det verkar beröra partisekreterarens särskilt mycket.

Nu är ju det här inte bara en fråga om misstag och dåliga analyser, det är ju också en faktiskt illustration till en motsättning som går rätt genom det socialdemokratiska partiet, den mellan de som vill återupprätta och fortsätta bygget av den starka staten, där maktkoncentration och statskontroll över medborgarna är dess främsta kännetecken och de som ser att framtidens socialdemokrati måste säkra de sociala framstegen hos medborgarna, där demokratin ökas och medborgarinflytandet flyttas närmare de som direkt berörs av de system som man behöver när verkligheten blir tuff.

Två vägar som fanns lika representerade i de rådslagsmaterial som producerades inför ”Jobbkongressen” och där den statsförvaltande falangen tycks ha gått segrande ur striden, åtminstone inför årets val, men knappast för framtidens. Fredrik Jansson menar att vi bör läsa Brantings lilla skrift från början av 1900-talet, "Hvarför arbetarerörelsen måste blifva mera socialistiska", vilket jag gärna instämmer i med det lilla tillägget "och socialismen måste bli mera socialdemokratisk!"

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, valet 2010, socialdemoikraterna, regeringen, socialismen, Reinfeldt, De rödgröna,