Husmark-Perssons och regeringens reformerade sjukförsäkringslag skulle sättas i verket men körde rätt i diket. Regeringen stod svarslös när berättigade frågor ställdes om konsekvenserna för svårt sjuka människor. Starka känslor rördes upp och tragedierna var många.
Så många att den politiska sidan av saken helt försvann.
För det som körde i diket var 30 års samhällsbygge, inte ett monument över regeringens ondska och enskilda borgerliga politikers människofientliga cynism. Det var inte en regering som raserade ett fungerande system. Det var en regering som fullföljde ett långvarigt förhållande och förde det till sin yttersta konsekvens.
Sedan början av 1980-talet, med Socialförsäkringslagen från 1981 som en milstolpe, har vi i Sverige ägnat kraften att bygga en välfärdsstat med tonvikten lagd på staten. Palme kallade den för ”den starka staten”, och huvudarkitekterna för denna stat är en statscentralistiska fraktionen inom socialdemokratin, de som från 1970-talets mitt i opposition mot det gamla gardet av mer frihetligt sinnade socialister som Sträng, Wigforss och Arne Geijer, programatiskt drev igenom denna inriktning. Staten skulle bli den över allt vakande och verkande skyddsanden. Alla människors värdighet och befrielse från fattigdom och förnedring skulle garanteras av staten.
Från att ha varit det främsta uttrycket för klassamhällets överordning förvandlades nu staten till de fattigas och förnedrades främsta vapendragare. Och det var den idén som Husmark Persson så iögonfallande körde i diket. Från att ha varit en ständig borgerlig opposition mot socialdemokratins ”förstatligande” och ”förmyndarpolitik”, så förvandlades de under De Nya Moderaterna till statscentralistiska förvaltare. Reinfeldt gick t.o.m ut och utmanade socialdemokraterna, först i valet 2006 genom att kalla sig det nya arbetarpartiet, för att sedan på kongressen 2009 utmana (s) om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Peter Hultkvist i Borlänge uttryckte det utmärkt när han varnade för att moderaterna vill förvandla nästa års val till ett presidentval.
Det kan vara på sin plats att påpeka att det ”nya” i moderaternas politik faktiskt är en realitet, inte så att de skulle vara mindre borgerliga, och eftersträva någon sorts jämlikt och solidariskt samhälle, nej men det nya är att de strategiskt har tillägnats sig tanken på välfärdsstaten som politiskt instrument. Det som socialdemokraterna hade monopol på.
Man hade kunnat förvänta sig av en förändringsvillig och framåtsyftande socialdemokrati att man skulle ha tagit chansen till att peka ut en ny riktning för välfärdsbygget, bort från statens övermakt och ”ägande” av välfärdssystemen till en medborgarnas makt över välfärdssamhället.
I stället fick vi en socialdemokratisk parad av upprörda och förbannade röster som anklagade regeringen för cynism. Reinfeldt var ett odjur och Husmark Persson hans mer eller mindre imbecilla väpnare. Ärligt och välmenande, men förbannat politiskt nonsens.
Men varför var det ingen som hörde det alla drabbade sa: ”Man känner sig helt maktlös.”?
Den gamle folkbildaren, kulturministern och socialdemokraten Bengt Göransson talade i lördagens morgonprogram i Sveriges Radios P1 om att politikens villkor har genomgått en fundamental förändring under de senaste 30 åren. Från att ha varit en påverkande och förändrande kraft har politiken förvandlats till ett värnande om statens budget och politikerna till dess tjänare. Budgetansvar är honnörsordet, politikerna är inte längre medborgarnas företrädare utan skattebetalarnas. Detta är ett budskap som genomsyrar hela det politiska samhället från statsministern och hans kansli helt ner till varje ersättare i en kommunal nämnd. I stället för att vara samhällsförändrare så har politikerna blivit en sorts Securitasvakter vid statens skattekista. Och tankesmedjorna har blivit agitationskiosker, där snitsiga formuleringar om den andres horn och bockfot ses som höjden av tänkande.
Försäkringskassans utveckling från medborgarnas välfärdsförsäkring till dagens förvaltare av statens budgetansvar, har gett funtionärerna makten över en försäkring som borde tillhöra den vanlige medborgaren, de som betalat försäkringen.
I en längtan efter regeringsskifte 2010 så förenades de som vill ha verklig förändring med de som önskar fortsätta byggandet av ”den starka staten”. Borta var erfarenheterna från 30 års förnedrande utveckling av sjuk- och socialförsäkringslagar. Ingen mindes längre den förnedring som 90-talets ”budgetsanering” utsatte människorna i arbetslöshet och utbrändhet för. De få som vågade öppna munnen, som det ensamma barnet i sagan, fick finna sig i att ”radikala” socialdemokrater kastade sig över dem.
Haveriet förklarades som nyliberalismens definitiva bankrutt. Nyliberalismen kan skyllas för mycket, men knappast för att förespråka en stark stat. Nej, det man inte såg, eller kanske inte ville se, var att det var den starka staten som slutligen visade upp sitt verkliga ansikte. Det var idén om att staten och dess funktionärer står över medborgaren som havererade. Det var tanken att politikerna företräder skattebetalare, inte medborgare, som avslöjades. Det var frågan om vem som ska ha makten i välfärdsystemen som plötsligt står lysande självklar.
Och socialdemokratin hade inget annat att erbjuda dem, som ”straffades” av statens otillräcklighet, än medlidande. Varför tog inte socialdemokratin möjligheten att för en gång skull ställa en maktfråga på dagordningen? Varför ställde inte Veronica Palm kravet att sjukförsäkringssystemet måste förändras i grunden och makten överlämnas åt den som skall ha den, nämligen den sjuke? Varför nöjde sig alla gräsrötter med att vi skulle bevara systemet, bara lite snällare. Kan det bero på att det regeringen tänker genomföra är identiskt med den politik som det socialdemokratiska partiet och LO själva skisserade före valet 2006?
Intressant?
Claes Krantz skriver klokt i saken liksom Helena Viita. Och Eva Hillén Ahlström här och här.
Jonas Morian och Robert Nord skriver om politiken mera generellt.
Intressanta fakta från Försäkringskassan finner du här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar