Varför vill Sommestad att de sämst ställda skall betala de rikas utsvävningar?

Bilden föreställer Don Quixote och Sancho Panza, riddaren och hans väpnare som drog ut i strid mot väderkvarnarna.

Lena Sommestad är en socialdemokratisk debattör och politiker som jag har den största respekt för. Hon hörde till mina favoriter till partiledningen både 2010 och 2012. Efter att hon valdes till kvinnoförbundets ordförande så anar jag en liten förändring i hennes skrivande. Hon har blivit mer agiterande och mindre resonerande. Populistisk positionering ersätter i en del av hennes texter reflekterande och problematiserande av samhällsutvecklingen.

I en artikel i Aftonbladet för en tid sedan ansluter hon sig till kravet på att ”sätta stopp för vinster i välfärden”. Det är ett populärt krav, företagare som tar med sig miljoner till skatteparadis, pengar som det offentliga har köpt tjänster för genom offentlig upphandling, sticker i ögonen. Men det är också ett populistiskt krav just genom att det inte reflekterar och problematiserar. Mario Matteoni har på sin blogg på ett pedagogiskt sätt ställt frågor för att skapa klarhet i vad Sommestad egentligen menar. Hennes svar en bit ner i kommentarstråden är synnerligen anmärkningsvärt, läs det själva. Nu är hon inte den förste akademiker som blir oerhört provocerad, när ”populasen”, folk utan examen och akademiska poäng blandar sig i debatten på parnassen. Föraktet skrivs med eldskrift i ifrågasättande av förståndsgåvor och behörighet för vanligt folk att ställa frågor. Det är skamligt men nog om det.

Jag skall inte ta upp tråden ”vinst” och vad det betyder. Läs Mario Matteoni och Erik Laakso, för att nämna några på vänstersidan. Låt oss tala om de konsekvenser det skulle få för de företag som, enligt kravet ”sätta stopp för vinster i välfärden”, nu kommer att förhindras verka. Om vi begränsar synfältet till den del av välfärden där vinstdrivande företag bedriver direkt vård av människor, betald av de gemensamma försäkringar som medborgarna genom statens förvaltning förfogar över, så talar vi om vårdcentraler, sjukhus, ambulanstjänster, tandläkare, specialister, fysioterapeuter, psykologer, psykiater etc. Det omfattar ca 20 000 företag i Sverige, med omkring 100 000 anställda, allt från internationella riskkapitalbolag till kooperativet i Lövvik i västra Ångermanlands fjälltrakter. Om dessa nu på ett bräde skall förbjudas verka så talar vi i klartext om verksamhetsförbud, och kapitalförstörelse till mycket stora värden och ett hundratusental människor som skickas ut i arbetslöshet.

Då svarar säkert kravets tillskyndare att dessa ju kommer att få jobb i offentligt driven verksamhet i stället. Men blir det så? Var finns de anläggningarna som krävs? Ska de privata företagen konfiskeras? Eller ska de köpas? Var skall de pengarna tas? För det handlar om oerhört mycket mer än det som själva upphandlingen kostar. Samhället kommer inte ha råd att återanställa dessa 100 000 personer. Räknar vi högt så kanske hälften får ett nytt jobb. De andra hamnar i arbetslöshet och omskolning. Till vilken nytta?

Om vi dessutom antar att dessa 50 000 nu arbetslösa sjuksköterskor, psykologer, läkare, vaktmästare, biträden osv faktiskt har ägnat sig åt vård, vart skall då deras patienter hänvisas? Vilka vårdbehov menar Sommestad är så onödiga att vi kan slopa dem? Behövs vård i Norrlands inland? Eller ska vi förlänga köerna?

Vad exakt tänker Sommestad säga till de av kvinnoförbundets medlemmar som nu ställs i kön vid a-kassan. Och vad skall kvinnoförbundet säga till det ännu större antal kvinnor som man kan anta vara dess politiska bas?

Framträdande politiker har väldigt lätt för att komma med förslag om att hårt arbetande och skattebetalande människor tillsammans med de sämst ställda, de sjuka, ska betala för några få rikas utsvävningar. Man kan fråga sig varför? För även om det i sin populistiska klädnad snabb lockar applåder så tål de ju aldrig att synas i sömmarna. Och som vallöfte så kommer de bara att leda till svek, eller katastrof. Så Lena Sommestad har allt att tjäna på att tänka till en gång till.


Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Sommestad, politik, vinst, välfärden, Carema, vårdföretag,

Att då göra verksamhetsförbud och företagsnedläggning till en huvudfråga är ju rena dårpippin.

Jag ska försöka knyta ihop den lilla miniserie jag startat det nya året med. Jag har fört fram tesen att socialdemokratins stora projekt, den starka staten, som skulle bära välfärden på sina axlar, inte har lyckats med sina föresatser. Det är dags för socialdemokratin att ta itu med detta misslyckande, sina fel och brister som Ylva Johansson uttryckte det. Jag har pekat ut makt, delaktighet och integration som mål för att nå huvudmålet för alla, frihet.

40 års erfarenhet visar att de stora centralistiska projekten inte klarar det på egen hand. Medborgarnas engagemang och egeninsats försvinner. Makten över vardagen förloras till tjänstemän och politiker. Jag är övertygad om att framtidens samhälle måste bygga på radikalt mycket mera självförvaltning och egenmakt. De stora kolosserna har visat sig innebära stora problem, det existerar inte längre ett planekonomiskt alternativ om vi fortsättningsvis vill bevara den demokrati som vi har idag.

En fungerande politik kan inte byggas på vad vi inte gillar i de andras politik. Det uppfattas bara som gnäll. Framförallt så öppnar den inte ögonen för alternativa lösningar. Vi engagerar inga kring gemensamma samhälleliga projekt genom att peka på motståndarnas tillkortakommanden. Några tror att det räcker med att vi håller fast vid de klassiska socialdemokratiska värdena. Det är dödsdömt om vi inte fyller ideologin med ett innehåll byggt på nya erfarenheter och nya kunskaper.

Ta frågan om vinsten i sjukvården. Här verkar s falla för en typisk ”inte”-politik. Vinster i den skattefinansierade vården ska inte tillåtas. Det är lätt sagt, men när det skall förverkligas så får den politiken problem. Flera tiotusentals företag är verksamma inom den försäkringsfinansierade svenska vården. De ska alltså alla beläggas med verksamhetsförbud.

Det är svårt att se på vilket sätt vården skulle bli bättre genom med ett sånt ”vallöfte”. Vårdens stora problem är köerna, den sviktande tillgängligheten, den dålig kvaliteten, vårdskadorna och medborgarnas bristande inflytande över sitt eget tillfrisknande? Vad är vårt politiska svar på det?
Det måste ändå vara den goda vården som är huvudmålet. Här ligger själva kärnan i ett vårdpolitiskt program. Vi måste definiera de verkliga problemen, ange vad vi ska förändra till det bättre och gå till val på det.

Att då göra verksamhetsförbud och företagsnedläggning till en huvudfråga och rikta udden mot valfrihet i vården är ju rena dårpippin. Dåligt underbyggda och populistiska kampanjer mot vinster och rovgiriga kapitalister är att kasta ut barnet med badvattnet. Carema har visat upp flera exempel på dålig vård. Men de har också fått klä skott för förhållanden som de ingalunda är ensamma om att visa upp.

”Årets vårdskandal” har det kallats. Men hur var det egentligen med fakta? Den detaljrika historien om mannen som lämnades ensam framför tv för att dö visade sig komma från en person som inte var i tjänst när mannen dog. Blöjvägningen var ett landsomfattande projekt som både privata och landstingsägda vårdgivare deltog i och att svält är en av de vanligaste dödsorsakerna i svensk äldreomsorg är känt sedan länge.

Faktum är att det inte finns några som helst belägg för att landsting, kommuner eller non-profit-företag skulle utföra bättre vård än vinstdrivna företag. Inte motsatsen heller för den delen. Men däremot så blir det billigare med företagsdriven vård. Caremas ligger 10-15% lägre i kostnad vid upphandlingen än landstingsdrivna vårdplatser.

Om nu Carema kan utföra vård till en kostnad som är 10-15% lägre än landstings-diton, då frågar man sig vad landstingen gör för pengarna. Redovisas de som överskott? Återinvesteras dem? Alla som arbetat inom offentlig förvaltning vet vad som händer mot slutet av året. Den stora köpfesten inleds då risken för ett överskott skall förvandlas till balans eller kanske ett litet underskott så att inte storleken på nästa års anslag minskas. Till vilken nytta är oklart, man använder alltså mångmiljardbelopp utan att någon egentligen vet till vad. Vi får inte bättre vård, inte bättre tillgänglighet men någonstans i den offentligt drivna vården förbrukas dessa miljarder. Skillnaden mot att dela ut dem som vinst är marginell.

Vårdens kvalitet har andra drivkrafter, och det är detta vi måste försöka förstå och finna fram till bra politiska lösningar för. Kvalitet är inte alltid mätbart i statistiska sammanställningar. Vården är i högsta grad en ”upplevelseindustri”. Få områden i samhället utlöser så mycket tyckande som vården. Och på något sätt så visar allt detta tyckande och alla dessa historier om upplevelser av vården att medborgarna bryr sig. Men det berättar också att de känner sig maktlösa och utsatta för godtycke, oavsett om det gäller av självgoda politiker eller rovgiriga riskkapitalister.

Debatten om vård och omsorg ska handla om effektivitet och sparnit, men i ännu högre grad hur vården organiseras, om medborgarnas inflytande, om vårdskador och tillgänglighet, kort sagt om vårdens kvalitet. För även om Carema är ett företag av blodtörstiga, utsugande kapitalistsvin så kan man inte bygga en politisk kampanj som säger nej till alla vinstdrivande företag på grund av dem. Folk vet av egen erfarenhet att det inte är problemet. Det vore en typisk inte-politik som missar medborgarintresset.

Det är bara genom att fokusera på förbättrad kvalitet, tillgänglighet och patientinflytande som en framgångsrik politik kan formuleras. En ja-politik som klart visar vad vi vill ha. Det är en politik för medborgarnas intressen.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om vården, omsorgen, politik, politiker, socialdemokratin, Carema, vinst,

Vad tänker vi göra med 40 000 företag, 150 000 anställda och en dryg miljon brukare

Nu är det väl snart dags för de av mina partikamrater inom socialdemokratin, som förespråkar förbud för vinstdrivna företag inom välfärdsektorn, att tala om hur det ska gå till. Idag verkar ca 40 000 företag inom välfärdssektorn. Dvs de utför tjänster inom vård, omsorg och utbildning som finansieras med skattemedel. Sysselsättningen ligger i underkant av 150 000 personer.

Nu vill aktiva socialdemokrater att vi ska förbjuda dem att arbeta i sina nuvarande företag. Med glöd i blicken tolkar de kongressbesluten, som att kvalitetskraven bara är en omskrivning för förbud, någons sorts självsanering med 100-procentigt utfall. Som om alla privata företag per definition levererar dålig kvalitet och tar ut oskäliga övervinster som på oklara vägar skickas ut ur landet till något karibiskt skatteparadis. För det är precis det man säger, när man talar om att förbjuda vinstdrivande företag inom välfärdsektorn. Sedan må man ju slingra sig hur mycket man vill och harkla fram något om att det inte gäller alla. Men förbjuda vinst är att förbjuda verksamhet för ett aktiebolag.

Så hur vi än vrider och vänder oss så måste vi kunna svara på vad vi tänker göra med 40 000 företag, 150 000 anställda och en dryg miljon brukare?

Något konstigt blir det när de samtidigt som de vill förbjuda försäkrings-och skattefinansierad verksamhet som går med vinst, pläderar för att skattepengar skall satsas i företag som under ett stort antal år aldrig redovisat vinst. Företag som givetvis ändå har delat ut bonusar, höga löner och utdelning till sina aktieägare. Men aldrig betalat ett öre i skatt.

Den ekvationen går inte ihop för mig i alla fall.

Andra skriver om detta här och här.