Varför ska vi förbjuda kvalitet och försvara massuppsägningar?

Det går inte att låta bli att reflektera över hur tankarna går hos sjukvårdens utförare. Att välfärdens resurser minskar vet vi alla och att det påverkar vården vet vi likaså. Då är det intressant att följa hur två utförare, det privata Capio som precis vann upphandlingen av St Görans sjukhus och det offentligt drivna Karolinska sjukhuset, resonerar inför sparkraven.

Karolinska meddelar raskt att man måste skära bort 300 tjänster för att få budget i balans. Ett enkelt hugg med kniven och ekonomin är på plats. Vilkas konsekvenser det får för kvalitet, patientsäkerhet, reflekterar inte sjukhusets ledning över men flaggar för längre väntetider. Budget går i balans.

Capio går en annan väg, trots minskade ekonomiska ramar och oförändrat uppdrag från Stockholms Landsting. De letar efter de onödiga kostnaderna, de som kan skäras bort utan uppsägningar och kvalitetssänkning. Och de pekar ut vårdskadorna som det enskilt viktigaste sparbetinget. Kan man bara sänka de skador vården själv orsakar människor så finns det mycket att spara, människor ska inte bli värre sjuka bara för att de söker vård. Sjukhusets lönsamhet ökar.

I Sverige dör varje år 6000 människor och fler än 100 000 skadas med långa sjukskrivningar bara för att de har sökt vård för andra, mindre allvarlig åkommor. Det är ju i sig ett fullkomligt orimligt förhållande. Göra bara tankeexperimentet att SJ meddelar att 6000 människor och 100 000-tals skadas varje år bara för att de har valt att åka järnväg. Och att ingen gör något åt det.

Nåväl, det intressanta är väl att i de här två exemplen så har det offentliga alternativet valt massuppsägning av personal för att spara pengar medan det privata alternativet väljer bättre kvalitet för att nå lönsamhet. Två tänkesätt. Två sätt att se på sitt uppdrag. Två sätt att se på sitt ansvar inför uppdragsgivarna.

Nu vill några att det ena alternativet skall förbjudas och det andra ska få ensamrätt till verksamhet. Om jag skulle välja utan skygglappar så borde offentligt driven vård förbjudas och privat dito vara det som fick fortsatt förtroende. 

Men så tänker inte en del. I stället lägger de all vikt vid de två kodorden ”spara” och ”lönsamhet”, spara är fint, lönsamhet är fult. Hur det drabbar medborgarna är ointressant. Inte ens när kostnaderna blir detsamma.


Och självfallet vill jag inte förbjuda offentlig verksamhet. Jag är inte för förbud. Jag är för bra beställare, bra upphandlare och bra utförare. Jag är för högkvalitet och patientsäkerhet. Jag vill att sjukvården skall vara tillgänglig och inte förvandlad till långa köer. Vem är inte det? 

Svensk politik och landets medborgare förtjänar bättre.

Intressant.


Jan Andersson skriver intressant i ämnet.


Läs även andra bloggares åsikter om förbud, offentlig sektor, politik, sjukvården, socialdemokraterna, vinster, välfärden, vård,

Det Socialstyrelsen förstår är precis det som politikerna missar.

I början av april kom Socialstyrelsen med nya regler för bemanningen i äldre- och demensboenden. I korthet går reglerna ut på ”Behoven – inte bemanningen – ska styra vilken omsorg de äldre får.”

Läs den en gång till. Behoven – inte bemanningen ska styra vilken omsorg de äldre får!

Efter 30 år under socialtjänstlagen så har Socialstyrelsen förändrat regelverket med denna innebörd. Det är varken mer eller mindre än en revolution i välfärdsstaten. I en enda mening vänder man upp och ner på hela välfärdsstatens syfte och mening. Från att de behövande varit till för staten ska nu staten bli till för de behövande! Behoven hos de äldre skall gå före behoven hos myndigheter och institutioner!

Hur det nu går med den saken återstår att se, för intresset bland de närmast berörda, politikerna verkar vara närmast noll. Det är på något sätt slående att en ledande socialdemokrat samma dag går ut i media och kräver verksamhetsförbud för vissa delar av äldre- och demensomsorgen. Inte för att den missköts eller för att den inte verkar utifrån de äldre dementas behov, utan för att den går med vinst.

Det Socialstyrelsen förstår är precis det som politikerna missar. Välfärdsstatens problem är inte verksamhetsformen utan dess mål och mening. I ett läge där ekonomiska och politiska förutsättningar stramas åt, krackelerar välfärdsstatens självbild. Den, som skulle vara räddaren i nöden, skyddsnätet, som tar emot när medborgaren faller, har inte längre råd att byta till en torr blöja eller en vandring utomhus i solen. Den, som i full vetskap om att det är under den första halvtimmen som vård av en hjärtinfarkt kan rädda en människa från långvarig konvalescens, med berått mod beslutar att det är acceptabelt med tre timmars fördröjning.

I det gamla ståndssamhället hette medborgarrätt pengar, idag heter densamma bostadsort. Ett land för jämlika människor existerar inte. Ett land där medborgarens behov går före statens finns inte i föreställningsvärlden. Inte förrän Socialstyrelsen publicerar sin blygsamma regeltolkning. ”Behoven – inte bemanningen – ska styra vilken omsorg de äldre får.”.

Under förmiddagen den 2 april väckte detta några sporadiska uttalande från politiskt och fackligt håll. Mest uppmärksamhet fick den norrländska undersköterskan som hade blåst i visselpipan. Hon var dock missnöjd eftersom de äldres behov gick före personalens. Och Lena Sommestad brydde sig inte alls, för henne var verksamhetsformen viktigast den dagen.
Och var de andra socialdemokratisk debattörerna i bloggforum och andra media befann sig står skrivet i stjärnorna.

Jag utmanar er!
Kom ut ur ur era skrymslen och vrår.
Ta ställning. 

För hur skulle det se ut? Ska människors behov plötsligt få vara styrande?? Ska människor ha rätt att tänka själva! Vad ska då vi göra, vi självutnämnda rättsägare och över allt och alla rådande beslutsfattare? Ska vi inte ha rätten längre att styra över folks liv och önskningar? Nej tack för detta, Socialstyrelsen, vi lägger locket på, och så sätter vi en minimigräns på tre personal. Det har Vi råd med. Om vi lägger ner några sjukhusplatser i Norrlands inland förståss. End of revolution.

Man skulle kunna tro att välfärden och dess innehåll skulle ligga just socialdemokrater närmast hjärtat, det är trots allt ”vårt” projekt.

Men ack nej. Tystnad råder.

Hur länkar man till tystnaden?


Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om välfärden, socialstyrelsen, socialdemokraterna, äldreomsorgen, demensvården, bemanning, politik, jämlikhet,

Varför vill Sommestad att de sämst ställda skall betala de rikas utsvävningar?

Bilden föreställer Don Quixote och Sancho Panza, riddaren och hans väpnare som drog ut i strid mot väderkvarnarna.

Lena Sommestad är en socialdemokratisk debattör och politiker som jag har den största respekt för. Hon hörde till mina favoriter till partiledningen både 2010 och 2012. Efter att hon valdes till kvinnoförbundets ordförande så anar jag en liten förändring i hennes skrivande. Hon har blivit mer agiterande och mindre resonerande. Populistisk positionering ersätter i en del av hennes texter reflekterande och problematiserande av samhällsutvecklingen.

I en artikel i Aftonbladet för en tid sedan ansluter hon sig till kravet på att ”sätta stopp för vinster i välfärden”. Det är ett populärt krav, företagare som tar med sig miljoner till skatteparadis, pengar som det offentliga har köpt tjänster för genom offentlig upphandling, sticker i ögonen. Men det är också ett populistiskt krav just genom att det inte reflekterar och problematiserar. Mario Matteoni har på sin blogg på ett pedagogiskt sätt ställt frågor för att skapa klarhet i vad Sommestad egentligen menar. Hennes svar en bit ner i kommentarstråden är synnerligen anmärkningsvärt, läs det själva. Nu är hon inte den förste akademiker som blir oerhört provocerad, när ”populasen”, folk utan examen och akademiska poäng blandar sig i debatten på parnassen. Föraktet skrivs med eldskrift i ifrågasättande av förståndsgåvor och behörighet för vanligt folk att ställa frågor. Det är skamligt men nog om det.

Jag skall inte ta upp tråden ”vinst” och vad det betyder. Läs Mario Matteoni och Erik Laakso, för att nämna några på vänstersidan. Låt oss tala om de konsekvenser det skulle få för de företag som, enligt kravet ”sätta stopp för vinster i välfärden”, nu kommer att förhindras verka. Om vi begränsar synfältet till den del av välfärden där vinstdrivande företag bedriver direkt vård av människor, betald av de gemensamma försäkringar som medborgarna genom statens förvaltning förfogar över, så talar vi om vårdcentraler, sjukhus, ambulanstjänster, tandläkare, specialister, fysioterapeuter, psykologer, psykiater etc. Det omfattar ca 20 000 företag i Sverige, med omkring 100 000 anställda, allt från internationella riskkapitalbolag till kooperativet i Lövvik i västra Ångermanlands fjälltrakter. Om dessa nu på ett bräde skall förbjudas verka så talar vi i klartext om verksamhetsförbud, och kapitalförstörelse till mycket stora värden och ett hundratusental människor som skickas ut i arbetslöshet.

Då svarar säkert kravets tillskyndare att dessa ju kommer att få jobb i offentligt driven verksamhet i stället. Men blir det så? Var finns de anläggningarna som krävs? Ska de privata företagen konfiskeras? Eller ska de köpas? Var skall de pengarna tas? För det handlar om oerhört mycket mer än det som själva upphandlingen kostar. Samhället kommer inte ha råd att återanställa dessa 100 000 personer. Räknar vi högt så kanske hälften får ett nytt jobb. De andra hamnar i arbetslöshet och omskolning. Till vilken nytta?

Om vi dessutom antar att dessa 50 000 nu arbetslösa sjuksköterskor, psykologer, läkare, vaktmästare, biträden osv faktiskt har ägnat sig åt vård, vart skall då deras patienter hänvisas? Vilka vårdbehov menar Sommestad är så onödiga att vi kan slopa dem? Behövs vård i Norrlands inland? Eller ska vi förlänga köerna?

Vad exakt tänker Sommestad säga till de av kvinnoförbundets medlemmar som nu ställs i kön vid a-kassan. Och vad skall kvinnoförbundet säga till det ännu större antal kvinnor som man kan anta vara dess politiska bas?

Framträdande politiker har väldigt lätt för att komma med förslag om att hårt arbetande och skattebetalande människor tillsammans med de sämst ställda, de sjuka, ska betala för några få rikas utsvävningar. Man kan fråga sig varför? För även om det i sin populistiska klädnad snabb lockar applåder så tål de ju aldrig att synas i sömmarna. Och som vallöfte så kommer de bara att leda till svek, eller katastrof. Så Lena Sommestad har allt att tjäna på att tänka till en gång till.


Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Sommestad, politik, vinst, välfärden, Carema, vårdföretag,

Eller snarare, det är välfärdsstaten som går på knäna

Det talas om att kapitalismen befinner sig i kris. Om man bortser från återkommande hög- och lågkonjunkturer så ser vi idag en kapitalism som sliter med en krisande finanssektor. Bankernas försök att skapa värden ur luft misslyckas. Men trots det så verkar ju kapitalismen må ganska bra. Börserna stiger och företagen går med vinster. Och likafullt verkar samhället att gå på knäna.

Eller snarare, det är välfärdsstaten som går på knäna.

I Dorotea ockuperar hundratals bybor sin sjukstuga för att få behålla sina fyra akutvårdplatser och en helgöppen vårdcentral. De skall ersättas med ambulans. I grannkommunen Åsele som skall kunna erbjuda en del av akutservicen läggs ambulansen ner och ersätts med en ”specialutrustad” VWGolf. I bagageurtymmet på denna ”specialutrustade” Golf behandlas svårt sjuka patienter med akutsköterskan uppkrupen i baksätet och utrustningen nerstuvad i framsätets benutrymme. En scen, som hämtad ur ett reportage från en krigszon i mellanöstern.

Denna ”specialutrustade” tjänstebil får inte frakta skadade personer utan måste vänta den dryga halvtimme det tar för ambulansen från Dorotea att komma till Åsele. Huruvida dubbelt så många sköterskor och dubbelt så många bilar, som krävs för att behandla den samma patienten, i längden innebär någon besparing kan ju diskuteras. Vi talar här om två kommuner som mäter 25 mil från öst till väst, vad som händer om Doroteabilen befinner sig i Fredrika och en söndagmorgon får ett larm från Borgafjäll, en resa på nästan 50 mil, kräver inte mycket fantasi för att förstå. Med ett sparbeting på 110 miljoner är nu Västerbottens landsting i färd med att avveckla en fullvärdig vård. Av kostnadsskäl. Inlandets medborgare, skattebetalare som alla andra, kan nu mestadels av tiden bara erbjudas b-vård och liktransporter.

Från socialdemokratiska debattörer och socialdemokratiska media är det tyst. De som på s-info så hängivet försvarar medborgarna mot övergrepp främst i borgerliga kommuner och landsting är tysta. De försöker inte ens ställa frågor för att förstå vad det är som händer i Västerbottens landsting. Är det därför att själva systemet nu ställs i fokus? Är ni rädda för att hamna utanför valbar plats på listorna, eller är det svårt att förhålla sig kritiskt till ett vänsterlett landsting?

Men det här är inte något undantag som enbart gäller det vänsterstyrda landstinget i Västerbotten, inte ens bara Sverige. Över hela Europa ser vi hur stat efter stat är tvungna att dra ner på välfärdsordningarna. Vård-skola-omsorg klarar inte längre av sina uppgifter, välfärdsförsäkringarna försäkrar allt mindre. Statens övervakning av finansieringen leder till mer och mer byråkrati, människor döms ut ur systemen och till en tillvaro långt under en rimlig levnadsnivå. Kort sagt, välfärdsstaten krisar.

Med välfärdsstatens uppbyggnad skapades en enorm arbetsmarknad, nya grupper, främst kvinnor, erbjöds arbete i en välfärdssektor som syntes oändlig. Fri sjukvård, 100% ersättning vid sjukdom, och en a-kassa som befriad från sina medlemmar nu övertogs av staten skulle garantera säkrad ekonomi under vandringen från ett arbete till ett annat. Men man glömde att den skulle finansieras. Man försummade att räkna på vilken tillväxt som krävdes för att förverkliga den. Man trodde att alla dessa nya jobb skulle generera de inkomster till staten som krävdes för att det skulle gå runt.

I samma ögonblick som denna en gång så framgångsrika keynesianska syn på ekonomin förlorade sin nationella bas så gick den i stycken. Keynes klarade aldrig av att få en globaliserad ekonomi att gå ihop med en bevarad nationalstats offentliga sektor. Pengarna är helt enkelt inte längre på plats när man behöver dom. Pengarna till vården i ett litet landsting norra Sverige återfinns nu involverade i infrastrukturbyggen i Malawi på den afrikanska kontinenten, i utbildningsprojekt i Indonesien eller sjukvårdsprojekt på den brasilianska landsbygden. Detta är den globaliserade ekonomins inre logik och det verkar våra inhemska debattörer ha väldigt svårt att förstå.

Välfärden monteras inte ner av ett par borgerliga regeringar, de bara fortsätter den anpassning av välfärdens tjänster som pågått sedan början av 1980-talet. Det är själva tankesystemet som driver välfärdsstaten som krisar, en tro på att en expanderande stat skulle lösa finansieringen genom en ekonmomisk perpetum mobile.

Jag ser att 75% av de socialdemokratiska arbetarkommunernas ordföranden som besvarat SvT´s fråga vill förbjuda vinstutdelning inom offentlig sektor. I sig ett problem, men knappast orsaken till välfärdsstatens kris. Men inför åsynen av det stora socialdemokratiska projektets sönderfall så måste man ha något att skylla på. Det är kapitalisternas fel, det är borgarnas fel, det är vinsternas fel. Det blir kanske mindre smärtsamt på det viset men knappast mera sant för det.

För sanningen är ju den att resten av världen vill vara med och dela på det överflöd som allas gemensamma ansträngning gett upphov till men alltför länge reserverats för en liten elit i den västra hemisfären.

Läs Peter Strobl och Anybody.


Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om välfärden, offentlig sektor, den starka staten, den starka staten, Dorotea, skatter. Åsele, socialdemokraterna,

Vi måste våga prata om det!

Låt oss bara få sagt det från början. Varje regering är ansvarig för det som händer i samhället och vilka förhållanden som råder. Men ansvarig är inte detsamma som skyldig. Förhoppningsvis försöker varje regering att fullfölja de vallöften som de ställt i sikte och fått väljarnas förtroende för. Även om jag personligen kanske inte gillar dem.

Med detta enkla postulat så tänker jag försöka göra några debattinlägg om varför socialdemokraternas läge i opinionen är så dåligt och vad som borde göras. Jag förstår till fullo att jag med detta kommer att kallas köpt, femtekolonnare, krypskytt, nyliberal, svikare, högersosse och andra kända eller aldrig förr hörda tillmälen. Men framförallt så kommer sakfrågan att behandlas med tystnad. För debatt om det socialdemokratiska projektet verkar vara det som minst av allt lockar socialdemokratins medlemmar och sympatisörer att tänka och formulera sig.

För några veckor sedan hade jag en debatt med Ingemar EL Göransson. Han är socialdemokratisk debattör och frilansjournalist som skrivit mycket om reformismens kris. Framförallt så har han koncentrerat sig på vad som skedde under slutet av 1980-talet och det som han kallar nyliberalismens intrång i socialdemokratins ideologi.

Den här gången tog han fasta på en tanke om att kommunismens fall i Europa inte bara drabbade de kommunistiska partierna utan även socialdemokratin. Att socialismen, som ett annat ekonomiskt system, blev misskrediterat av kommunismens exempel. Jag å min sida hävdar också att kommunismens fall i Östeuropa blev socialismens kris. Men jag menar att det var hela tanken om planekonomi som gick i stöpet.

1900-talet karaktäriseras av flera stora planekonomiska experiment både till höger och till vänster. I samtliga fall så har planekonomin visat sig oförenlig med demokrati och jämlikt fördelad välfärd. Marknadsekonomin, med alla sina brister, har på samtliga områden varit överlägsen planekonomin. Sovjetunionens fall var en smärtsam sista spik i kistan. Vilket drabbade särskilt den starka falang inom socialdemokratin som satsat allt på bygget av en ”demokratisk planekonomi” i form av den starka staten, välfärdsstaten.

Den starka staten byggdes av människor som innerst inne närde en dröm om ett demokratiserat östeuropa med bevarat ekonomiskt system, en socialism med mänskligt ansikte. Dubcek i Tjeckoslovakien, Gorbatjov, Walesa i Polen var några av de reformkommunister som många inom det moderna socialdemokratiska ledarskapet ställde sina förhoppningar till. När det så visade sig planekonomierna imploderade, dvs de föll samman för att de inte längre kunde förse sina medborgare med annat än köer, undermåliga produkter och genuin fattigdom tillsammans med total avsaknad av demokratiska friheter, då kraschade också ett av fundamenten i tanken bakom den starka staten. Planekonomi är inte förenlig med vare sig frihet, jämlikhet eller solidaritet.

Med bygget av välfärdsstaten övergav Socialdemokratin alla andra vägar till gemensam välfärd. Kooperation och folkrörelsen reduceras till pynt och prydnadsbuskar i partiets trädgård. Reflexmässigt prisas folkrörelserna på kongresser och årsmöten och LO var så starkt att man vågade inte avveckla, men konsument-, försäkrings-, finans-, bostadskooperation mm lämnades därhän och förföll. Studieförbund och folkhögskolor fick en underordnad roll som obskyrt tillhåll för diverse avgrundsexistenser i den politiska strategin. Staten blev detsamma som samhället och staten skulle vara det byggnadsverk som garanterade alla medborgare en jämlikt fördelad välfärd. Människornas egna insatser skulle reduceras till närmast noll. Deras viktigaste funktion blev att vart fjärde år infinna sig i vallokalerna och tillförsäkra denna stat dess legitimitet och nödvändiga funktionärer.

Funktionärer som kvalificerat sig för sina roller genom att lojalt och under fullkomlig tystnad likt Super Marios hoppat, duckat, slagit och plockat på sig värdefull information på nivå efter nivå i det spel som partiets inre liv förvandlats till. Väl framme vid köttgrytorna blir man rikligt belönad. Precis som i de gamla kommunistiska planekonomierna så belönas tystnaden och den trofaste tjänaren av denna tystnad.

Det var inför planekonomins kollaps och det faktum att kostnaden för att driva statsprojektet nu uppnått gränsen till att bli kontraproduktivt, som avgrunden öppnade sig för den starka statens företrädare. Själva tanken att kritiskt granska det socialdemokratiska partiets största projekt, välfärdsstaten, orsakade panik. Ett rosornas krig utbröt, men själva statsprojektet ifrågasattes aldrig, löntagarfonder skapades och avvecklades, SSU lanserade tankar om medborgarnas egenmakt som en alternativ strategi, partiet tog steget fram som riksförvaltare.

Men en verklig debatt om vägen till ett samhälle byggt på frihet, jämlikhet och solidaritet uppstod inte. Därtill var tystnadskulturen alltför stark. Och i stället för debatt så fick vi en sorts upprepning av partisprängningen 1917, men nu som fars. Man delar in partiet i höger och vänster och på så sätt så rycker man undan alla grundvalar för en fri och öppen debatt. Genom mörka mötesrum och bakom slutna valberedningar hörs ett samfällt: ”Tssss...” och skuggan av ett höjt pekfinger, som långsamt förs mot munnens slutna läppar, tecknar sig på väggen. Det stora projektet låter sig icke diskuteras, för om vi tillät det, vad har vi då igen?

Min debatt med Ingemar E L Göransson tog slut i samma andetag som jag nämnde planekonomins dokumenterade oförenlighet med demokrati och de konsekvenser det kommer att medföra för socialdemokratins stora projekt. I stället tog han upp slitna tråden om den nyliberala komplotten mot välfärdsambitionerna. Tystnadens kultur stängde dörren.

Fortsättning följer.....

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, välfärden, den starka staten, debatt, tystnadppen debatt. Genom m

För första gången på mycket länge så anar man ett ljus i änden av tunneln.

Nu är det äntligen dags att göra politik. Det innebär att vi ska formulera politiska krav och en ange en riktning för framtiden. Till det behövs ett modernt och nytt partiprogram utan kompromisser. Vi får hoppas att Lars Enqvist får fart på det arbetet nu. Framför allt krävs att partiet för fram ett budskap. Det måste vara slut på att partiledaren kastar ur sig något som ett par tre personer efteråt har full möda med att täcka över och maska. Tar inte Juholt sitt ansvar så kommer det att skrivas många fler sms.

Partistyrelsens möte häromdagen verkar ha ett tydligt före och efter. På väg in till mötet ger Håkan Juholt sin syn på det politiska läget och tyvärr så bekräftade det intrycket av att han inte riktigt står med fötterna på jorden. Han var optimistisk för att som han uttryckte det: ...snart så skulle regeringens politik rasa samman på alla områden. Inte ett ord om en egen s-politik, inget om det arbete som ligger framför oss.

Detta är bara en återupprepning av den förra mandatperiodens misslyckade taktik. Efter 2006 ägnade vi oss också åt att peka finger och invänta katastrofen under tre år och vår opinionssiffror steg i höjden. När vi så öppnade munnen så kom fallet. Regeringens misslyckande hjälpte ingenting, skandaler i socialförsäkringen, arbetslösheten, skolan; inget vägde upp vår egen avsaknad av politisk alternativ. När nu Juholt använder detta receptet igen så är det ju en djupgående okunskap om politikens realiteter. Det var detta Anders Johanssons sms handlade om. Och det är symptomatiskt att man då inom (s) diskuterar formen för hur detta blev känt, inte innehållet.

Därför var det med stor lättnad att efter mötet ser det ut att andra krafter än Juholt tagit initiativet. Fram stiger nu Weidelich och talar konkret politik. Här i Bohuslän hade vi förmånen att få honom på besök på vårt distrikts höstmöte. Han gav ett väldigt starkt intryck och kunde på ett tydligt sätt visa var vi måste rikta krafterna. Ungdomsarbetslösheten, bostäderna och infrastrukturen är nycklar till att klara av de krav som framtidens välfärd ställer. Jag kan se att denna linje förstärktes under partistyrelsens möte. För första gången på mycket länge så anar man ett ljus i änden av tunneln.

Men det förutsätter att Håkan Juholt nu rättar in sig i ledet och slutar med sina solorusher som ju nästan varje gång leder till ifrågasättande av sanningshalten i hans påståenden. Håkan Juholt har haft en förkärlek för att tala i första person, om ”jag” och ”mig”, när han talat om socialdemokratiska partiets historiska uppgifter i dagens politiska landskap. Inspirerad av Daniel Suhonens efterlysning av mera populism, har han slagit något av rekord i just populistiska löften om än det ena och än det andra. Mest återställare har det handlat om utan att ett ögonblick reflektera över att alla dessa återställare dragit undan mattan för alla reformer. Plus att vi antagligen tvingats dra på oss en statsskuld i italienskt format för att genomföra dem. Alternativet hade varit att svika löften i en omfattning som aldrig tidigare setts i det moderna Sveriges historia.

Det hade svenska folket aldrig förlåtit oss. Det är dags att börja tala om vi.

Jag läser Högberg med allt mera respekt.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Weidelich, Anders Johansson, socialdemokraterna, politik, välfärden,