I går var jag på den bohuslänska socialdemokraternas valledarträff igen. Budskapet trummas in. Men det förändras också under resans gång. Det är klokt. Överhuvudtaget så känns det som att riktlinjerna blir bättre, mer mogna och därmed mera politiska. Vi har givetvis ett fantastiskt stöd av våra organisatörer i partidistriktets ledning.
Vår uppgift är att söka mandat för vår egen samhällsvision. Ett samhälle buret av fria människor som varken underordnas eller förnedras. Det som slår en är att den gnälliga klagosången över en borgerlig regering som inte för en socialdemokratisk politk är borta. De borgerliga genomför en borgerlig vision och den är inte vår.
Likaså är blindspåret att ta upp Reinfeldts kastade handske om vem som är den bäste förvaltaren av staten nu utsuddat. Det var ju inte mer än någon månad sedan jag var inblandad i en ganska lång debatt med en socialdemokratisk landstingspolitiker i Stockholm, där han försvarade just den linjen med näbbar och klor. En linje som då verkade också vara partiledningens. Men nu är det det politiska innehållet som gäller, inte dess former. Utrymmet för nostalgiska statskramare och skattenissar är begränsat. Vi skall inte framstå som i första hand försvarare av det bestående. Vi är förändrare. Och då innefattar det också vårt eget verk i svunnen tid; det som gick snett och inte blev som vi hade hoppats. Det är en bra inställning. Den öpppnar vägen för nya lösningar, nya synsätt och ger oss trovärdighet.
Men alla förstår inte det ännu. För ett par veckor sedan hörde jag en debatt mellan moderaternas arbetsmarknadspolitiska talesman, det var en kvinna, och vår egen Sven Erik Österberg. De talade om de sjukskrivna, rehabiliteringen och återinträdet på arbetsmarknaden. Och det blev en debatt mellan två systemförvaltare, den ena förespråkade Försäkringskassan, den andre en ny Kompetensförmedling och a-kassan. I grunden förenades de två av att de bägge var fullkomligt övertygade om att statsapparaten, systemet skulle lösa detta. Ingen av den ställde sig frågan om vilken roll den sjukskrivne själv skulle spela. Människan försvann mellan systemkolosserna, och med det också den enskilde människans makt och inflytande över sitt eget liv. Att ställa frågan hur vi ställer den sjuke själv i centrum för sin egen rehabillitiering borde ju vara en självklarhet, men i debatten mellan två systemförsvarare så fanns det inte plats för det.
Så nog har vi socialdemokrater långt att gå innan vi uppfyller vår egen målsättning, men vi är på rätt väg och det är det viktiga. Personligen kan jag ju känna en stor tillfredställelse över att vi som ser på det här sättet ändå verkar nå fram.
Andra skriver om politik, socialdemokrater och valet också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar