fredagen den 23:e december 2011

En repris:Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.


Mina föräldrar arbetade bägge två. De var födda 1912 resp 1913 och fick uppleva två världskrig, 30-talets depressionen, fascismen och välfärdsstatens framväxt. 1938 bosatte de sig i en liten ort i Norrlands inland. De fick fyra barn som alla tidigt lämnade hemmet.

Efter att i tio års tid bott i vindsvåningar och oisolerade hus, där vattnet frös i ledningarna om vintern, fick de så flytta in i ”Hyreshuset”, ja det kallades så eftersom det bara fanns ett hyreshus i byn. Där hade dom varmt och kallt vatten, tvättstuga och centralvärme. I huset, som hade fyra lägenheter, bodde förutom oss en pensionärsfamilj, före detta småbrukare som nu tjänade som husets vaktmästare, en skogsarbetare med stor familj och till sist, av någon anledning, ortens tandläkare. Fyra familjer, många barn i ”Hyreshuset” som lika gärna kunde ha hetat "folkhemmet".

Eftersom de båda arbetade så hade de en arbetsdelning i hemmet som gick efter bästa förmåga. Pappa fiskade, diskade, städade, bakade bröd och stod för nattning av barn, de mjuka värdena skulle det väl kallas idag. Mamma stod för tvätt, matlagning och söm, kläder gick i arv och skulle lagas och sys om. Fisk åt vi fem dagar i veckan.

Men mamma var den som fysiskt fostrade oss. Hon hade varit aktiv idrottskvinna som ung, hade svenskt rekord i höjdhopp på 20-talet. 1.45! Det blev som ett magiskt tal för oss ungar. Det skulle vi bara slå och jag minns när jag som 12-13-åring, sprickfärdig av stolthet, kunde meddela att nu har jag gjort det. Och när hennes barnbarn senare satte världsrekord och vann stora mästerskap, så var det,tror jag, den gången hon hoppade över 1.45 som väckte mest stolhet hos mamma.

Mamma hade spelat handboll i högsta divisionen, så hon hjälpte oss med fotbollsträningen och drog sig inte heller för att ställa sig i målet när vi behövde hjälp. Jag minns det aldrig som konstigt eller pinsamt: att mamma stod i mål! Möjligen tyckte jag att hon hade en lite pinsam stil, handbollsspelare som hon var, där hon stod bredbent och med flaxande armar. Men hon tog ju bollarna så det fick passera. Att målvakt var det jag satsade på i fotbollen följde naturligt.

Pappa läste. Han läste sagor och äventyr. På kvällen samlades vi barn i deras säng och där lästes fornordiska gudasagor, Elsa Beskow, Homeros och Hellsing. Min barndoms hjältar hette Akilles, Frej, Odysseus, Flickan med solägget och Krakel Spektakel. Han läste och fabulerade och vi bara låg där och söp in. När vi tecknade så var det han som såg till att allt skulle upp på väggen. Varenda tom yta i köket var fylld av barnteckningar, som vi ungar kunde se på, begrunda och inte utan stolhet peka på och säga: Den har jag gjort. Och teckningarna hängde där till den dag de flyttade ut från ”Hyreshuset”. Det var väl bara när vi följde med ut på fisket eller cyklade ut i skogen, som vi fick se den fysiska sidan av pappa.

De var säkert moderna på sin tid, och det var själva arbetet, att bägge arbetade som tvingade fram en arbetsdelning som andades jämlikhet. På något sätt lyckades de förena ”det passar du bäst för” med en rättvis uppdelning av sysslorna. Och vi barn fick lära oss. Hos oss gick varmvattnet på husets gemensamma räkning, därför fick pappa oss att förstå att man sköljer disken i kallt vatten och låter den dropptorka i diskstället. Man slösar inte med det gemensamma. Det är ju sådant som man tar med sig vidare i livet.

Men det är först sent i livet som jag insett att det här handlade om jämlikhet. Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.

Om jämlikhet skrivs det överallt, här och här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

4 kommentarer:

Eva Hillén Ahlström sa...

Tack, Anders, för denna fina berättelse som jag nu har snott till min blogg :)
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1732&blogg=35346

/Eva

Anders Nilsson sa...

Helt Ok Eva, jag tyckte att den var värd att berättas. Jämlikheten byggs på kärlek, respekt och gemenskap i livsmålen.

Helen Nessai sa...

Så fint du har skrivit i din blogg, Anders. Det är först nu i vuxen ålder som jag tänkt på att det mina föräldrar gjorde också handlade om jämställdhet. Min farfar lagade alltid maten och mormor tog hand om tvätten. Min egen far trots att han jobbade inom militären, var den som tog hand om oss barn när mor var bortrest. Han lagade maten när mor var borta på olika uppdrag och det var han som på morgnarna flätade mitt hår innan jag blev hämtad av skolbussen. Det var han som strök min skoluniform och det var han som lärde mig att bli en stark kvinna,han var en riktig angagerad pappa Och jag är från Iran. För många, alldeles för många, människor är detta en ovanlig och helt okänd sida av livet i länder som Iran. Mor var ganska ofta bortrest och det var hon som skötte kontakten med myndigheter. Det var först för åtta eller nio år sedan som jag tänkte på att vi var ju tre flickor innan min bror föddes men tack vare det sätt som våra föräldrar behandlade oss, så kände vi aldrig någon skillnad. De behandlade oss alltid lika. Det rådde jämställdhet hos oss ända in i det vardagliga varda'n.

Helen Nessai sa...

Så fint du har skrivit i din blogg, Anders. Det är först nu i vuxen ålder som jag tänkt på att det mina föräldrar gjorde också handlade om jämställdhet. Min farfar lagade alltid maten och mormor tog hand om tvätten. Min egen far trots att han jobbade inom militären, var den som tog hand om oss barn när mor var bortrest. Han lagade maten när mor var borta på olika uppdrag och det var han som på morgnarna flätade mitt hår innan jag blev hämtad av skolbussen. Det var han som strök min skoluniform och det var han som lärde mig att bli en stark kvinna. Och jag är från Iran. För många, alldeles för många, människor är detta en ovanlig och helt okänd sida av livet i länder som Iran. Mor var ganska ofta bortrest och det var hon som skötte kontakten med myndigheter. Det var först för åtta eller nio år sedan som jag tänkte på att vi var ju tre flickor och en pojke innan min yngste bror föddes, (och det blev två pojkar i familjen)men tack vare det sätt som våra föräldrar behandlade oss, så kände vi aldrig någon skillnad. De behandlade oss alltid lika. Det rådde jämställdhet hos oss ända in i det vardagliga varda'n.