Det var en vacker höstdag på västkusten. Tanums arbetarekommun har bjudit in till en dag för att diskutera en politik för Tanum. Hur ska vi vinna val och vilka politiska frågor ska vi driva, är frågorna som ställs i inbjudan till alla våra förtroendevalda och sympatisörer. Ett tjugotal dyker upp. Tanums AK har samma problem som andra med medlemsaktiviteten. Vi försöker en del nya vägar, men det är drygt och förändringen går mycket långsamt. Likafullt är vi optimister. Men då är det viktigt att vi också förändras på allvar, att vi blir ett med den verklighet som vi delar med medborgarna.
För min del började dagen med att jag vaknade tillsammans med min sambo, hon skulle arbeta långdag, så jag nyttjade den tidiga morgonen till att skriva några protokoll för att sedan dra till styrelsemöte i Arbetarekommunen. Två timmar senare började folk komma till dagens arrangemang. Själv hade jag en sjuk hund hemma och kunde bara stanna en och en halv timma.
Jag fick med mig Krister Kronlids inledande inspirationsanförande. Det var de vanliga sanningarna om den borgerliga passiviteten, om nedskärningarna och hoten från privatiseringen av offentlig sektor osv. Att antalet anställda ökar i offentlig sektor och att ”privatiseringen av offentlig sektor” omfattar 10% av den, resterande 90% är statligt och kommunalt drivet spelar ingen roll. Vi ska stoppa ”privatiseringen” och då får inte verkligheten lägga några hinder i vägen, verkar man tänka. Så i stället för att problematisera den verklighet vi lever i så väljer man att bortse från den.
När så den obligatoriska restaurangmomsen kom upp, Kronlid ansåg att det var en ren överklassreform som gick hummerätarna och ostronsörplarna till mötes, så reste sig en av våra medlemmar, tillika restaurangägare och menade att han inte var lika negativ till momssänkningen. Han sa att det åtminstone för hans egen del sannolikt ville föra till att han anställer fler, restaurangnäringen är ju en av de branscher som har minst rörelsemarginal och lättnader skulle ge större trygghet och mera framtidstro. En annan av medlemmarna, för dagen utklädd i något papegojerött, fastslog likafullt att han hade fel, pengarna skulle gå rätt i fickan på de lyxlirande krogägarna. Hon visste ju bättre.
Jag vet inte vilka restaurangvanor de har, men i min värld så handlar det om Acim och Mehmed, två bröder som tillsammans med familjen driver pizzerian i Hunnebo, det handlar om korvmacken i Grebbestad, om de tre ungdomarna som tagit över bespisningen på Gerlesborg och nu driver Restaurang Gerles, till närboendes glädje. Det är de kooperativa på Café Olivia i Skärholmen som ger fattiga människor en mötesplats och gudomliga bakverk. Pizzerior, vägkrogar, lunchserveringar, kaféer och kiosker som drivs inte sällan av invandrare och under en omänsklig arbetspress. Det är hårt arbetande människor som är mina likar, mina vänner och långt bort från den lyxlirarbild som ”de rättrogna” målar upp. Det är människor som vi borde lyssna på, precis som de privata företagen inom välfärdssektorn som borgar för att ungdomar och invandrare får jobb.
Efter att åhört debatten måste jag gå. Jag gick runt och tackade för mig. När den papegojröda förstår att jag är på väg hem så återvänder hon till mötessalen och annonserar högt för menigheten att ”ytterligare en svikare skulle gå.”
Nu är jag en ganska tålig person, men likafullt så slog mig tanken att just detta är en av orsakerna att partiet står stilla och organisationen stagnerar; den där pompösa självgodheten och avsaknaden av förståelse för andras situation som gör att människor otrivs i vår organisation.
I min värld möter man människor som måste gå från ett möte med ett beklagande. ”Så synd att du måste gå för vi skulle behövt just dig och dina tankar här.”. Men så fungerar inte besserwissrarna, de som alltid slår sig i bröstet med sin evigt rättrådiga ideologiska renhet. De är alltid tvärsäkra på sin egen förträfflighet och förstår vad som skiljer agnarna från vetet. I deras värld så skiljer man ut människorna som svikare och … ja vadå? De rättrogna? De utvalda? Ja inte vet jag. Där ges bara behörighet till de som har de rätta åsikterna, de andra är ju svikare.
Men om du ställer frågan om det kommer att förändra samhället, så tror jag inte det. För gudarna ska veta att vi borde ha en stark opposition mot den borgerliga förvaltaralliansen, mot förnedringen av människor i välfärdssystemen, mot ett ekonomiskt tänkande som ställer människovärdet på undantag, på diskrimineringen som håller människor utanför arbetets gemenskap på grund av deras kön, hälsa, etnicitet och ålder. Kampfrågor finns det gott om, ville vi bara se på verkligheten i stället för att likt ett mantra återupprepa de omröstningstaktiska ställningstagande som fabriceras för att riksdagsledamöterna ska kunna samla majoritet mot minoritetsregeringen, så skulle vi också kunna förenas med många människor i en verkligt samhällsförändrande opposition.
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om det Goda Samhället, diskriminering, opposition, politik, socialdemokraterna, solidaritet, svek, Tanum
