Flickan som cyklade till friheten - Relaunch

Det hände sig i början på 1990-talet. Det var en av de där sommarheta sista augustidagarna. Jag var på väg till ett kvällsjobb i Askim, Norge, söndag eftermiddag och hade passerat Svinesundsbron. Upp på rakan, innan avfarten mot Halden stod en flicka med en cykel. Hon vinkade och jag stannade. På staplande engelska frågade hon om hon kunde få åka med till Skjeberg. Folkhögskolan förstod jag efterhand att hon sa.

Jag brukar ta med liftare. Efter många mörka timmar vid stilla motorvägskaféer och många svurna svordomar, har jag tagit för vana att göra det. Även om de har cykel.

Flickan var blond och rosig, hade en blå jacka och ljusa bomullsbyxor. På huvudet bar hon en kornblå basker av en typ som man aldrig såg på svenska flickor vid den här tiden. Inte i den värmen. Hon var i 20-årsåldern och det visade sig att hon var från Tjeckoslovakien. Till Norge hade hon kommit som utbytesstudent och fått plats på Skjeberg Folkehøjskole. Hon ville bli journalist och fick nu möta sina norska likar, andra ungdomar med journalistyrket som dröm. Ungdomar som till skillnad mot henne, samtliga var vana vid att få tala och tänka fritt.

Hon hade bara varit i Norge ett par veckor och den här dagen hade hon lånat en cykel och cyklat de dryga två milen till Svinesund. Jag undrade om det var för att handla. Jag visste ju att människor från de gamla öststaterna inte hade mycket pengar. Så att cykla de fyra milen fram och tillbaka för att köpa lite billigare torrsoppa, kan väl ha varit värt mödan. Hon skakade nekande på huvudet och så började hon berätta. Hon hade gett sig av tidigt på morgonen till Svinesund och sedan cyklat fram och tillbaka över bron hela dagen. Jo, tänkte jag, visst är bron vacker och utsikten magnifik, men att cykla fram och tillbaka över samma bro, är det inte lite överdrivet?

-Du förstår inte? frågade hon.

-Nej, jag tror inte det, svarade jag, en aning förvirrad. Hon verkade så övertygad om att hennes cyklande var självklart.

-Förstår du inte? Jag har cyklat en hel dag fram och tillbaka mellan två länder. Fram och tillbaka.

Föga imponerad nickade jag och log snällt. Du skulle har varit vid treriksröset. Där kan du stå i ett land, pissa i ett annat och spotta in i ett tredje. Tänkte jag, tyst för mig själv.

-Jag har cyklat hela dagen över en gräns mellan två länder utan att bli stoppad. Inga militärer. Ingen gränspolis som hindrar och förnedrar mig. Inga vapen och inga maktdemonstrationer från killar som kunde ha varit mina klasskompisar! Det finns inga vapen här!

Sakta började jag förstå.

-Du har alltså cyklat 2 mil till en bro som är en gräns och passerat den gång på gång under en hel dag, för att....?

-För att få uppleva friheten. För att känna friheten blåsa i mitt hår. Släppa händerna från styret och vinka till den. Jag fyller 20 i år, förra året störtades kommunismen i mitt land. Jag har aldrig i hela mitt liv kunnat göra det här. Jag har aldrig fått uppleva frihet. Alla har talat om den, jag också, men jag har aldrig fått känna på den. Kan du förstå det?

Jag blev svarslös, knockad till golvet av denna starka lilla kvinna-barn-flicka, som fått uppleva och förstå vad hon menade med frihet. Frihet är inget banalt honnörsord som generat mumlas fram vid politiska högtider. Frihet är att släppa händer från styret och vinka till den. Utan att bli stoppad. Utan att hindras. Utan att förnedras.

Längre kommer vi inte. Vi är framme vid skolan. Hon hinner i tid till middagen. Det är kanske för att inte gå miste om mat den dagen. Eller för att vara hövlig mot sina värdar. Jag vet inte. Hon går snabbt in i skolan. Jag vinkar. Hon vinkar tillbaka, liksom-lyfter händerna från styret och vinkar och skrattar högt.

Jag kör vidare mot Askim, omtumlad av hennes starka berättelse. Jag tänker på de som var livrädda för henne och hennes längtans stämmning. De som mördade och fängslade, de som i arbetarstatens namn förvandlade sina medborgare till slavar. Vad var det som de var så rädda för? En flicka, cyklande på en bro, som släpper händerna från styret och vinkar?

Du, som fyller tjugo år i år, du fyller lika mycket som den här flickans frihet.


(apropå FRA-lagen, som kanske hindrar en och annan brottsling, men vad med cyklisten?)

Andra skriver om järnridån, kommunismens sammanbrott och friheten.

Så är det bara och en oändlighet av blod är inte farbar.

Jag följer med krampaktig sorg den debatt som följer på det israeliska våldet mot Ship to Gaza. Det är lika svårt varje gång denna konflikt lyckas pressa sig fram till medias förstasidor. Låt mig bara säga det på en gång. Jag är inte neutral. Därtill är min egen smärta och mina personliga erfarenheter av konflikten alltför nära, den är privat och känslomässig och kan inte ligga till grund för ett rationellt ställningstagande. Så är det bara och en oändlighet av blod är inte farbar.

Israel ockuperar palestinskt land. Det som skulle bli det judiska folkets hemland blev till staten Israel. Efter det groteska förverkligandet av judehatets ultimata önskan, försöket till utrotning av ett helt folk, måste världen skapa staten Israel. Det var en kolonial handling och en manifestation av en religiös historieskrivning. För hade det handlat om enbart att finna ett land till skydd och utveckling för världens judar så kunde man valt ett geografiskt område var som helst i världen. I Bronx, i Bayern, i det neutrala Sverige. Men man valde Palestina, det heliga landet för tre världsreligioner och gav det till en av dem. Det finns både ett realpolitiskt motiv och ett religiöst för staten Israels existens. Här ligger konfliktens kärna tror jag.

Därför kan professor Tännsjö kräva att alla världens judar skall ta avstånd från staten Israels handlande. Men jag menar att han har fel. Det existerar ingen kollektiv skuld som bärs av alla judar. Lika lite, som när jag som muslim avkrävs avståndstagande och markering av skiljelinje inför de galenskaper som individer och grupper utför i min religions namn. Man kan begära av mig att jag tar avstånd från våld och övergrepp därför att jag är människa, men för min religion, att jag är muslim – nej. En handling är en handling och skall dömas efter det. Min religion är visserligen en gränslös gemenskap, men den är i första hand en privat relation mellan Gud och mig, den är ett ständigt pågående samtal där jag som människa och individ söker vägledning och i förtröstan lever mitt liv. Om någon annan skulle ta sitt förhållande till Gud som intäkt för våld och destruktion så är det inte min sak i religionen. Det är däremot handlingen i verkligheten, som den drabbar mina medmänniskor, som den utförs av gärningsmannen. Och den kan du bara bekämpa som människa, din relation till Gud kan ge dig styrka och vägledning men inte legitimitet. Däri ligger trons begränsning, den är ett privat förhållande mellan dig och Gud.

När västvärlden ville döva sitt dåliga samvete och betala av på den oerhörda skuld vi hade genom århundraden av judehat, blandade man samman realpolitik och religion, och därmed så skapade man dagens konflikt. Och idag handlar det inte längre om en förtryckt judisk befolkning sammanföst i ghetton och koncentrationsläger. Det handlar om en stat som aldrig mer kommer att tillåta detta. Kosta vad det kosta vill, drabba den det drabba vill. Diasporan blir det ideologiska kitt som håller brutaliteten vid liv. Staten Israel håller alla världens judar som ansvariga för sina handlingar, därför är det fel av oss som kritiserar detta att avkräva samma, alla världens judars avsiktsförklaring.

Det är här professor Tännsjö hamnar fel. Han, för att använda ett fullkomligt paradoxalt och historiskt ironiskt begrepp, han stigmatiserar en tro.

Jag fann en oerhört skarp och genomtänkt debatt hos Peter Karlberg.
Läs även andra bloggares åsikter om ansvar, civilisationen, etik, framtid, fred, kärleken, Israel, Ship to Gaza, judendomen, solidaritet, tro,
Andra debatterar här och här, ett resonemang som jag inte alls får att gå ihop

Med ett dubbeleggat svärd jagas de anställda i systemet, på samma sätt som medborgaren, som de skall tjäna.

I gårdagens DN publicerades en ny artikel om vuxenmobbing. Två kvinnor skildrar med kirurgisk precision hur de, långsamt och effektivt stöts ut ur en gemenskap på en arbetsplats. Skvaller, antydningar och intriger är de informella verktyg som så bekvämt inkorporeras i det system där den som skall stängas ute kallas in till chefen, får en tillsägelse kopplad till hot om åtgärder; en rättslös ordning där anklagelserna inte preciseras, de anklagande inte kan namnges av integritetsskäl. Cheferna använder härskartekniker där ansvaret kan hävisas till ett anonymt "många". Fullkomligt rättslös, med skuggor av angivare var de än vänder sig, drivs de här två kvinnorna in i sjukdom, PTSD, posttraumatiskt stresssyndrom. Ett sjukdomstillstånd som drabbar människor i krig, av den psykiska stressen av att ständigt vara levande mål på ett slagfält.

Det är slående hur det förnedringssystem som av dessa myndigheter används utåt mot sina brukare, lika väl används mot de misshagliga inne i systemet. I bägge fallen gäller det att invagga dem i en känsla av att inte ha kontroll över sitt eget liv och på så sätt kan den som oroar långsamt brytas ner och fjärmas från systemet.

Så det är ett systemfel. De ansvariga får visserligen utlopp för sina peversioner, men de gör det inom ramen för ett system som legitimerar handlingarna. Den absoluta tystnaden inför Zarembas artikel från våra folkvalda övertygar mig om att våra ledande politiker inte finner någon giltig angreppspunkt. De befinner sig själva i det systemet, är en integrerad del av det, de har i långa utskottsarbeten skapat underlag och sedan fattat beslut om det. Det är så här systemet är tänkt att fungera. Och det tål inga felande kuggar, inget ifrågasättande eller efterlysande av ansvar.

Jag tror inte att den politiska fantasin hos dagens valda makthavare klarar att föreställa sig en lösning för vare sig Mir Abbas, Sefat, Kerstin eller Carina. Lika lite som de kan det för varje åldring som bäddas ner för kvällen kl 6, och inte tillåts komma ut i frisk luft under åravis.

Systemet fungerar inte om det sätts under kritik. Eftersom det inte finns någon som uppbär ansvaret. Det var under 1990-talet som ordet ansvar fick en helt ny betydelse. Från att ha inneburet att den som hade ansvaret också skulle sörja för att ställa saker till rätta när fel uppdagades, så blev ansvar en löneförmån, hade man ansvar innebar det högre lön, och var inte på något sätt kopplat till den gamla betydelsen av ordet.Det beskrev bara en position i hierarkin. Väl här räckte det med att man privatiserade förhållandet och gjorde personlig avbön, en pudel. Ansvaret kunde plötsligt delegeras neråt i organisationen. Och organisationen kunde aldrig ställas till svars. Upprättelse för den som felaktigt behandlats ingick endast i sällsynta fall. Det här systemet genomfördes upp till den högsta ledningen i staten. Inte ens statsministern kunde avkrävas ansvar, t.ex. i Tsunami-händelserna. I stället delegerades ansvaret längre och längre ner i Rosenbad, förrirrde sig i korridorena, stannar till för en stund hos en Securitasvakt tills det helt upplöstes i snaskig spekulation och en huvudperson försatt i inre exil.

Samtidigt som den här tolkningen av ansvar genomförs i svensk förvaltning åläggs myndigheterna en hantering av det samhälleliga uppdraget som bygger på ifrågasättande. De som söker myndigheten skall misstänkliggöras; den sjuke är inte sjuk, den arbetslöse vill inte arbeta. På så sätt tror man sig kunna beivra fusket och det orättmätiga överutnyttjandet av välfärdssystemet. De anställda förväntas inte längre tjäna medborgarna utan i första hand värna systemet själv. Idag manar politikern om budgetdisciplin, (hör bara på ordet), och sunda finanser. Det är dagens politiska mantra. Jag tror att det här har sin förklaring i den pågående förvandlingen av politikens uppgift. Sedan 20 år har representativiteten i de politiska församlingarna gått från medborgarens till skattebetalarens. Med ett dubbeleggat svärd jagas de anställda i systemet, på samma sätt som medborgaren, som de skulle tjäna.

Alla system kräver sina offer, Zaremba har visat på vårt systems. Och det är därför tystnaden från partiledarna är så total. Det ligger en tragisk ironi i det farsartade sätt som systemet reproducerar sig bland de bloggande partiaktivisterna. För tystnaden är lika total bland ”gräsrotsdebbattörerna.”

Men de läser i hemlighet. Aldrig har jag haft så många läsare på min blogg som under den senaste veckan.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, ansvar, De rödgröna, fattigdom, klarspråk, migration, moderaterna, Mona Sahlin, människovärde, samhälle, rättfärdighet, solidaritet, socialdemokraterna, val 2010, två världar,

läs också här och här. Nära ligger detta.

J´accusse! Jag anklagar, är ett bra sätt att ge min sorg och min ilska en riktning.

”J´accusse” skrev Émile Zola den 13 januari 1898 i tidningen L´Aurore (=Morgonrodnaden eller gryningen). Han anklagade regeringen Faure för antisemitism och olagligt fängslande av officeren Alfred Dreyfus, som anklagades på lösa grunder för spionage. Sedan dess har Zolas brev fått bli en symbol för civilkuraget, modet att utmana makten och ta strid för rättvisan.

Jag är ingen Zola, ska gudarna veta, jag har inget annat än en blogg till mitt förfogande. Men jag tycker att J´accusse, Jag anklagar, är ett bra sätt att ge min sorg och min ilska en riktning. För jag anklagar verkligen det här samhället, den här regeringen, den här oppositionen för att det ser ut som det gör.

I gårdagens Dagens Nyheter kunde vi läsa om behandlingen av flyktingen Mir Abbas Safari, den kastlöse, homosexuelle mattknytaren som drevs i döden av svenska myndigheter och sedan efter sin död förnedras till det sista spadtaget.

Idag kan vi i samma tidning läsa om Safet, som lämnat Mostar för att söka trygghet och överlevnad i Ljungby. Exploaterad, utnyttjad, hunsad, degraderad, förnedrad, ja du kan använda hur många ord som helst, du kan ändå inte komma i närheten av det som småländska män och kvinnor utsätter denne man för. Det är företagsledare, fackföreningsledare, tjänstemän i stat och kommun. Det är ett helt samhälle som inte vetat hur mycket förakt för svaghet som ska till för att få utlopp för sina inskränkta, förtryckta lägervaktsinstinkter. Mobbning kallas det, vuxenmobbning som om det vore skolgårdsverklighet. Men det här handlar om brutal människojakt inte mindre grym än de lynchmobbar, som bedrev drevjakt på svarta i Mississippi. Strange Fruit sjöng Billy Holliday om de svarta människor som hängdes upp i träden till andras varnagel och mördarnas egen dröm om herraväldet.

Detta är sanna bilder av Sverige och Europa idag. Därför anklagar jag regeringen, de ansvariga i myndigheter, fack och företag. Men jag anklagar också mitt eget parti för att vägra se. För de borgerliga partiernas tillkortakommanden, får dess egna medlemmar rannsaka sig själva. Jag är socialdemokrat och då börjar jag här.

År 2010 går mitt parti till val på ett program och en samhällsanalys som inte med ett ord nämner invandrare och invandring, diskriminering blott i en bisats. Sök igenom dokumenten med din ordbehandlares sökfunktion om du inte tror mig.

Det är fint att tala om mångkultur, som om det vore en butik på Fina gatan, en färgklick i tillvaron för att inte tala om hur jätteviktigt det är nu då världen globaliseras, typ! Här brukar det komma en konstpaus så att vi får applådera på kongresser, i ett vanligt samtal mest för att understryka sin egen duktighet. Men i verkligheten så är mångkultur inget utan människor av kött och blod, människor som arbetar älskar och lever i en förhoppning om ett bättre liv. Det handlar om invandrare, det handlar om invandring som mitt parti av något oförklarligt skäl har försummat att se. För det kan väl inte vara så att man medvetet har suddat ut det från den politiska verklighetens karta? När jag tar upp det på möten och konferenser så blir jag avfärdad och tystnaden lägrar sig. Frågan trivialiseras och betraktas som krånglefanteri. När jag går in på den socialdemokratiska portalen S-info klockan 13.30 den 30 maj så finns där bara ett inlägg som anknyter till detta tema! Skrämmande.

Så faktum bekräftas, inte med ett ord beskriver Socialdemokraterna det samhälle som vi vill regera som ett samhälle med invandrare och invandring, hos oss finns inga Mir Abbas Safari eller Sefat. Vi blundar och verkligheten springer ifatt oss. Det politiska överlåter vi till Sverigedemokraterna. Det är ju liksom deras nisch, tycks vi tänka.

Så därför, och det här känns svårt, så stor är lojaliteten trots allt mot det egna partiet, men den får inte bli större än solidariteten med de som förtrycks, så därför anklagar jag också Socialdemokraterna för det öde som Mir Abbas Safari gick till mötes i Norrbotten och Sefat går i Småland. Det är en skam och det ställer krav på ett ledarskap som klarar att möta verkligheten som den är och inte som den man snickrar ihop i valhögkvarterets rimstuga inför höstens val.

Mona Sahlin, det är dags att visa ledarskap nu!


Andra både skriver och Twittrar om detta

Läs även andra bloggares åsikter om agitation, ansvar, arbetskraftsinvandring, De rödgröna, demokrati, civilisationen, etik, diskriminering, gay, klarspråk, migration, Mona Sahlin, Netroots, socialdemokraterna, solidaritet, två världar,

Det som smärtar är okunskapen, rädslan som grundar sig på okunskap.

Schweizarna tycker inte att moskéerna ska få ha torn. En bagatell kan väl tyckas. Men det känns inte så. När den här typen av, till synes, folkmening kommer till uttryck så kan man inte få bort känslan av att omröstningen egentligen handlar om något annat.

Att det inte handlar om stadsplanering och arkitektur utan snarare om att muslimers rättigheter i samhället måste inskränkas. Som om våra minareter på något märkligt sätt inskränker andra medborgares rättigheter? Vi muslimer klarar oss utan minareter, tusentals moskéer inhysta i källarutrymmen och gamla föreningslokaler vittnar om detta. Och folk verkar kunna leva med det. Men när vi bygger vår egna….? Då verkar allt förändras. Minareten är ju ett sentida tillägg til moskébyggnaden, som inspirerats av de kristna kyrkornas torn. För oss ett tecken att känna igen och identifiera oss med, men för andra uppenbarligen över gränsen för hur stor plats vi får ta i samhället.

Folkomröstningen i Schweiz är bara början. Krav på folkomröstning kommer att resas i land efter land i det fria och öppna Europa. Och folk kommer att kunna ladda alla sina rädslor, sin fruktan och sin oro i frågan om islamisk arkitektur. För det är ju det, som det handlar om. Vi muslimer har aldrig krävt att få bygga minareterna, vill vi så vi söker byggnadslov som alla andra. Precis som vi söker för att få bygga vår moskéer. Och där har vi nästa mål för rädslan. Förbjud byggandet av moskéer! Men vi har vår källare. Sedan blir det väl dom som står i tur för förbud. Och så vidare.

Det som smärtar är okunskapen, rädslan som grundar sig på okunskap. Rädslan för att förlora kontrollen. Som om vi bygger våra moskéer och minareter för att ta makten från våra landsmän.

Att man i Schweiz lägger folkomröstningen i anslutning till vår största högtid, Eid al Adha, Offerfesten, förstärker bara intrycket av okunnighet. En okunnighet som splittrar samhället i ett vi mot dom. Men även om det smärtar så känns det på något sätt inte som att det rör mig. Det hela verkar inte var mitt problem. Det verkliga problemet har väl Schweiziska Folkpartiet och deras vänner bland Europas nationalistpartier när de en dag skall stå till svars för sitt verk.

Vad var det han sa storumankillen? Skämmes, skämmes ta mig fan!

Andra skriver om samma sak här och här.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof.

Socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin går i dagens DN ut och förklarar att Sverigedemokraternas opinionsframgångar kräver en majoritetsregering efter valet. Frågeställningen är ju absolut relevant, och jag tycker att Mona Sahlin väljer fel väg.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof. Vi kommer att få ett litet, nationalistiskt och invandrarfientligt parti i riksdagen. Det har vi haft förut utan att det påkallade socialdemokratiska krav på majoritetsregering.

Tvärtom så kommer det bara att gynna sverigedemokraterna. Om de demokratiska partierna försöker att undgå eller ignorera valresultatet så kommer det bara att uppfattas som maktfullkomlighet. Sverigedemokraterna blir det offer för pampväldet de så gärna vill framställa sig som. Partiet självbild tycks bekräftas.

Det var så man gjorde i Norge. Där präglades 80-talet av två stora frågor, om Norge skulle söka medlemskap i EU och för det andra invandringspolitiken. Anders Langes Parti var till en början ett stolleparti med en halv- och helfull partiledare, som rasade mot invandring och förintelsen av "det norska".

Snart kom ett smartare ledarskap, med Carl I Hagen som partiledare, att leda ett parti bestående av en ohelig allians mellan närmast anarkistiska nyliberaler och klassiska rasister. Men i kostym och slips.

I hägn av ett nej till EU kunde partiet skaffa sig en ny legitim platttform, bli en accepterad del av det politiska samhället. I lokalföreningar och på regionnivån arbetade fremskrittspartisterna och skaffade sig både kontaktnät, organisationsvana, ekonomi och respekt för ett gediget folkrörelsearbete.

Ingen tog debatten om vad som skilde mellan Frp´s nationalistiska och invandringsfientliga Nej-ståndpunkt, Senterpartiet decentralism eller stora delar av Arbeiderpartiets antikapialism, "Höger" eller "Vänster" definerades utifrån om man röstade Ja eller Nej till EU. På så sätt hamnade Frp bland de"goda", folkmajoriteten och "vänstern" medan Ja-sägande socialister förklarades som onda och "höger", den elitistiska folkminoriteten.

Stärkta av detta kunde också Frp´nya ledarskap flytta det politiska fokuset bort från de rasistiska frågeställningarna till en mera allmän kamp mot "de etablerade partiernas pampvälde och maktmissbruk". Frp framställde de andra partierna som folkföraktande och okunniga om vanligt folks förhållanden och åsikter. För att upprätthålla den här politiken manövrerade de så att de aldrig behövde ta politiskt ansvar. Det demokratiska partierna "hjälpte till"och uteslöt fremskrittspartiet från inflytande per definition, genom majoritetsstyre och oheliga allianser. Och Frp växer, idag är det ett av de tre stora partierna. De har majoritet i flera stora städer och i många kommuner. Och idag har de den styrkan att de kan plocka fram rasismen ur skåpet igen, i dag draperad i en ohöljd islamofobi.

Allt detta på grund av en politik som Mona Sahlin idag gör sig till tolk för. I Norge gav det Frp bara pluspoäng, ständigt i opposition, aldrig med ansvar, "utmobbade", inte enbart som parti utan också som väljare, kunde de få gråtarna på sin sida. Vi borde inte göra om samma misstag här. Bara för att (sd) smutsar ner debatten kan vi inte sticka huvudet i sanden.

Låt Sverigedemokraterna komma till riksdagen med sina väljares mandat. Låt (sd) ta ställning i voteringarna, låt (sd) delta i utskotten och riksdagens övriga arbete, låt (sd) ta ansvar för sin politik. Men ta stenhård kamp mot den. Kräv ansvar och snart kommer det att visa sig vilka de är, vilket också är problemets lösning. Sådana partier har nämligen en tendens att upplösa sig själv.

Andra skriver om samma sak här, här och här.

Finns inte invandrare och invandring hos socialdemokratin?

Nu har det gått snart en månad sedan socialdemokraternas jobbkongress, det vill säga, det var väl en vanlig partikongress, men med namnet Jobbkongressen så skulle ingen kunna anklaga (s) för att glömma bort jobbfrågorna. Men här smyger sig ett litet aber in. Jobbfrågan och arbetslinjen föll vi på förra gången. Det är inte säkert att det är den frågan som kommer att dominera debatten i samma grad 2010. Ska vi tippa på att invandringen kommer att bli en het fråga denna gång?

I storts sett dagligen rapporterar opinionsinstitut om sjunkande opionssiffror för (s) och chockhöjda tal för Sverigedemokraterna. Oroande siffror och en oroande utveckling. Men knappast oväntat. Under många år har Svcerigedemokraterna fått komma undan. Har de etablerader partierna inte försökt tiga ihjäl dom så har man undvikit och gått runt det minerade fält som de nationalistiska krafterna planterat. Taktiken har misslyckats. Så invandringsfrågorna i valet är ingen högoddsare direkt.

Jag läste igenom samtliga beslutsdokument från s-kongressen. Inte på ett enda ställe återfinner man orden invandrare och invandring!

Vi har alltså arbetat oss igenom en hel kongress vars teman var:

"En ansvarsfull ekonomisk politik sätter jobben först, - en starkare arbetslinje,- ett Sverige där fördomar inte hindrar arbete, - låt ungdomsgenerationen ta plats, - konkurrera med kunskap och forskning, - klimatpolitik från hot till möjlighet, - högre kvalitet i välfärden, - ett Sverige i sammanhållning – bekämpa klyftorna, - en rättvis värld är möjlig,- en modern folkrörelse för jobb och rättvisa, - kultur i brytningstid" utan att en enda gång hänvisa till invandring och invandrare! Invandringen är ju trots allt en av de viktigaste faktorerna för att vi ska nå alla de vackra målen! Man tror knappast sina ögon.

Ingen kan väl tvivla på vad (s) tycker om (sd). Men idag så går vi i den andra fällan. Vi går runt minfältet, vi rensar det inte.

Vi gjorde samma fel i motståndet mot EU och euron, där nationalisterna fick husera fritt. Ingen på nejsidan försökte förklara skillnaden mellan en progressiv EU-kritisk hållning och den nationella inskränkthetens nej. Nationalisterna kunde utan att kritiseras, sälla sig till en majoritet av folket. Och gör man det så kan man väl inte vara så farliga, blev det bestående intrycket. I lugn och ro kunde (sd) samla och bygga ut sin partiorganisation.

Tystnaden från den demokratiska sidan skänkte (sd) legitimitet, oavsett om man ville det eller inte. (sd) gick från ett 1%-parti till ett som knackade på riksdagsporten. Idag skulle de få 26 mandat. Tigandet slog fel.

Hur tror någon att vi kommer att kunna desarmera den sociala bomb som (sd) bär i sitt budskap om vi inte tar dom i sakfrågan, om vi inte förmår visa att vi försvarar invandringen därför att den är själva förutsättningen för det svenska välståndet, om vi inte accepterar och främjar alla människors rätt att förverkliga sina drömmars innersta längtan? När ska vi lära oss att demokratin inte låter sig försvaras genom tystnad.

Och varför i hela världen har inte en enda socialdemokratisk debattör sagt ett ord om kongressdokumentens stora svarta hål?

Andra talar om invandringen. Men här är det tyst.

Två sossar som aldrig tiger finner du här och här.

Korruptionen igen!

Med anledning av ytterligare en skandal så relanserar jag en äldre text.

Varför kalla det gräddfil när det handlar om korruption?

I Sverige lever vi med en tanke om att korruption är något utländskt. Sådant vi rapporterar från Italien, Frankrike, Afrika, Asien, kanske i Latinamerika. Ja överallt utom i Sverige. Eller som Stina på Salkråkan skulle ha sagt det: "Hemma på våran gata i stan.." där förekommer inte korruption. I Sverige finns det bara gräddfiler, mygel, skandaler och affärer. Inget olagligt bara omoraliskt med andra ord. Men är det inte dags att kalla saker vid sitt rätta namn?

När en tjänsteman i Stockholm får förvärva 4 centralt belägna förskoleverksamheter för 600 000 kronor, så är det inte fråga om en "affär" utan korruption. När en rektor i Täby får köpa en skola för en spottstyver, så är det inte "mygel", det är korruption. När en företagare får undantag från strandrättsregler därför att han har gjort så mycket gott för samhället, så är det inte en "gräddfil" utan just korruption. Exemplen kan mångfaldigas och vi läser nästan dagligen om dem.

Så varför är då det viktigt att kalla saker vid sitt rätta namn? Jo, helt enkelt därför att korruption är olagligt, vilket inte "gräddfiler", "affärer" och "mygel" är. Det är bara omoraliskt.

I Sverige har vi ju ett system där politiker är ställda över lagen, det kallas med ett finare ord för att de likt poliser, kungahuset, militären har en en speciell medborgarrätt, till skillnad från oss andra som omfattas av en allmän medborgarrätt. Polisen tex. har våldsmonopol, vilket ingår i deras speciella medborgarrätt. Politiker kan inte juridiskt granskas och lagföras för de beslut de fattar i de politiska församlingarna. De kan bara bli avsatta i val och ställas till moraliskt ansvar. Det här är ju i grunden farligt. Hade det blivit lagfört och straff utmätt så skulle vi säkert se färre bortskänkta skolor, och inte så många pudlar.

För det är ju det som görs i Sverige, du förser dig av skattemedel, smörjer andra, låter dig smörjas inför ett beslut och du kommer undan med en pudel. Mutor och bestickning reduceras till en Toblerone och en flaska whiskey till jul. I gräddfilarnas land förekommer inte korruption. Så fiffigt har vi ställt det för oss.

intressant Läs DN och Mitt i steget

SvD och här

och Inga-Britt Ahlenius här.

Varför kalla det gräddfil när det handlar om korruption?

I Sverige lever vi med en tanke om att korruption är något utländskt. Sådant vi rapporterar från Italien, Frankrike, Afrika, Asien, kanske i Latinamerika. Ja överallt utom i Sverige. Eller som Stina på Salkråkan skulle ha sagt det: "Hemma på våran gata i stan.." där förekommer inte korruption. I Sverige finns det bara gräddfiler, mygel, skandaler och affärer. Inget olagligt bara omoraliskt med andra ord. Men är det inte dags att kalla saker vid sitt rätta namn?

När en tjänsteman i Stockholm får förvärva 4 centralt belägna förskoleverksamheter för 600 000 kronor, så är det inte fråga om en "affär" utan korruption. När en rektor i Täby får köpa en skola för en spottstyver, så är det inte "mygel", det är korruption. När en företagare får undantag från strandrättsregler därför att han har gjort så mycket gott för samhället, så är det inte en "gräddfil" utan just korruption. Exemplen kan mångfaldigas och vi läser nästan dagligen om dem.

Så varför är då det viktigt att kalla saker vid sitt rätta namn? Jo, helt enkelt därför att korruption är olagligt, vilket inte "gräddfiler", "affärer" och "mygel" är. Det är bara omoraliskt.

I Sverige har vi ju ett system där politiker är ställda över lagen, det kallas med ett finare ord för att de likt poliser, kungahuset, militären har en en speciell medborgarrätt, till skillnad från oss andra som omfattas av en allmän medborgarrätt. Polisen tex. har våldsmonopol, vilket ingår i deras speciella medborgarrätt. Politiker kan inte juridiskt granskas och lagföras för de beslut de fattar i de politiska församlingarna. De kan bara bli avsatta i val och ställas till moraliskt ansvar. Det här är ju i grunden farligt. Hade det blivit lagfört och straff utmätt så skulle vi säkert se färre bortskänkta skolor, och inte så många pudlar.

För det är ju det som görs i Sverige, du förser dig av skattemedel, smörjer andra, låter dig smörjas inför ett beslut och du kommer undan med en pudel. Mutor och bestickning reduceras till en Toblerone och en flaska whiskey till jul. I gräddfilarnas land förekommer inte korruption. Så fiffigt har vi ställt det för oss.

Och därför blir också debatten kring de här förhållandena så erbarmeligt dålig politik.

Intressant

DN här

Aktuellt i Politiken

Det är bara en fråga om tempo

Idag kom Anette och Aliz hem. Egentligen igår då. Jag fyllde 60 i våras och gav dom en 60-årspresent, en resa till New York. Själv har jag aldrig varit särskilt kean på NY, säkert bara mina fördomar. Den här gången var det nog Ramadan som utgjorde det största hindret, svårt att börja den på resa.

Men sedan märker jag också att jag blir mer och mer ensamvarg. Jag gillar att resa ensam. Har svårt att anpassa mig till de gemensamma besluten om allt som skall göras. Jag har behov av att resa i mitt eget tempo, flanera, betrakta och dricka mitt kaffe i den takt som min kropp och min hjärna tillåter. Fastän jag älskar familjen. Men resandet och upplevandet vill jag vara ensam om. Knäppt. Man får ibland dåligt samvete för att man tänker så. Ska man inte dela upplevelserna och minnas tillsammans? Säkert, men för min del så blir det så ofta fel saker som jag minns. Kompromisserna, de märkliga valen ..... Men likafullt så tror jag att jag är en OK family man.
Det är bara en fråga om intimitet och tempo.

Intressant om ålder, resande och kärlek. Och sufi.

Är gamla maoister det nya svart?

Här kommer min lilla spaning i den vecka som gått. Gamla maoister är det nya svart. I söndags såg jag reprisen på Kristallen, utdelningen av tv-utmärkelser, ytterligare en sådan där firmafest där man delar ut priser till varandra och där det hålls tacktal.

Där träder den gamle ultramaoisten och försvararen av folkmorden i Kina, Burma och Kampuchea, Jan Myrdal, fram och har fått äran att dela ut priset för särkilda förtjänster inom tv-mediet. Och priset gick till en annan gammal maoist, Robban Aschberg, som började sin journalistiska karriär i Sveriges Kommunistiska partis, fd KFML, förlag Oktober. Så vänder jag min vana trogen till bloggarna igen och vad finner jag, jo i debatten om friskolorna så dammas ytterligare en gammal maoist av. Här länkas till Knut Lindelöf, vars karriär i KFML var både lång och trogen.

Så veckans spaning är klar. Gamla maoister är det nya svart.




ps. Till er som inte hänger med och uppdaterat språket till dagens inneidiom, så vill jag förklara att "det nya svart" är modernt språk för "det senaste" "det hippa" "att vara i framkant på trenden" ungefär. Tror jag. Svart har ju alltid varit färgen på den tänkande eliten, svarta kläder, svarta solbrillor, svart hår. Ett arv från de tider då prästen tuktade sin menighet. Med ett litet glas rött där till. ds.

Intressant

I små trånga grupperingar av sektkaraktär ökar smittorisken.

Jag har idag tagit beslutet att inte längre publicera mig på s-info och s-bloggar. Beslutet grundar sig på en debattstil som förekommer där som slutligen passerat alla gränser för anständighet. För att inte smittas får man hålla sig undan, är min konklusion. Jag pingar i fortsättningen bara Netroots, Intressant, nybloggat, knuff med flera.