Retro: Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

Jag tänker skriva ett antal brev till Socialdemokraternas förtroenderåd inför helgens avgörande viktiga möte. Jag vet att flera av er som är på det mötet läser min blogg och hoppas att även om jag inte bidrar med några revolutioner ändå ger några nålstick och argument i debatterna. Kanske ett och annat sätt att se på de politiska frågorna.

Följande skrevs redan 30 september 2009, men den har en skrämmande aktualitet. Läs den och sila fram det väsentliga för dagens diskussion, det hänvisaas till en del tidsbundet i den situation som rådde då.
------------
En socialdemokratisk politik för förändring, för frihet och jämlikhet, en politik som grundar sig på solidariteten mellan människor och inger hopp om en bättre framtid, måste formuleras nu. Den skall ligga till grund för vad vi socialdemokrater går till val på nästa år och de närmaste valen som ligger framför oss. (Det här var ursprungligen en kommentar i en debatt med Johan Sjölander, men den blev för lång så nu kommer den som bloggtext i stället.)

Jag ska försöka var tydlig. Jag är livrädd för den plakatpolitik som börjar skönjas i direktiven från en desperat ledning. Nu skall de borgerliga hudflängas och omyndigförklaras. Moderaterna inbjöd oppositionen till en valkamp om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Det verkar som (s) har huggit på det betet. Valet kommer att bli ett val om vem som har störst förtroende att leda staten. Ett presidentval, som Peter Hultkvist så träffande uttryckte det. Inget tyder på att oppositionen kommer att vinna där.

Jag tror att (s) och de rödgröna kan vinna på en bättre politik däremot. En politik som vinner den majoritet av befolkningen som tjänar under medianlönen. Och det är handfast politik, inga himmlasvävande visioner, jag pratar om. Höjda löner för de offentliganställda, ett nytt inkomstskattesystem som gynnar de som har det mest knapert, makt och inflytande till de som är sjuka och arbetslösa, slut på diskrimineringen av invandrare, funktionshämmade, kvinnor, sjuka,. Unga ska ha jobb. Värdighet åt pensionärerna. Jag har diskuterat, bloggat och utbytt idéer om dessa frågor i ett par år nu. En politik för frihet och jämlikhet. Det är en vinnande politik för den vinner också breda lager av den medelklass som vi vill ha med oss i samhällsförändringen.

Varje politiskt beslut har konsekvenser. De må vara allt från bygge av en rondell till en politik för jobb. Det skall förverkligas av någon och det kommer att på ett eller annat sätt påverka relationen mellan samhällets medborgare. Det skall finansieras och någon skall betala. Man kan göra det genom skatter, genom besparingar på andra områden, man kan låta marknaden styra det, man kan genom inflationspolitik låta andra länder finansiera det. Men någonstans måste resurserna hämtas. Där uppstår problemet. Men man kan inte så där i allmänhet bara säga att en ”en framgångsrik politik för jobb” är bra för att den är den ”utan tvekan enskilt viktigaste frågan för ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor”. Den måste däremot värderas utifrån huruvida den verkligen leder till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” eller inte. Och det är inte riktigt samma sak.

Den socialdemokratiska krispolitiken under 90-talet hade som mål att sanera de urusla statliga finanserna, de motiverades av den politiska viljan att skapa jobb, ökad jämlikhet, minskade klyftor. Frågan är vad den åstadkom. Jo, den sanerade statsfinanserna, hur mycket som var politikens förtjänst och hur mycket som skall hänföras till den globala ekonomins återhämtning kan diskuteras, men ett är säkert, politiken ledde inte till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” och den ledde inte till nämnvärt många flera jobb. Tvärtom så betalades den genom minskad jämlikhet, ökat utanförskap och ökade klyftor. Klyftorna växte i Sverige i en omfattning som vi aldrig sett under hela perioden sedan andra världskriget! Men man talar som om det motsatta skulle vara verkligheten. Om 90-talets ekonomiska läge var ”väldigt speciella ekonomiska förutsättningar.”, vad kallar vi då dagens? Andra kallar den den värsta krisen sedan 1930-talet. Är vi inte eniga med det längre? Kan man bli mera struts än så? Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

När partistyrelsen går ut med överdrivna siffror om arbetslösheten, helt andra än de som LO och AMS redovisar, när man envist kör fram med pratet om att regeringen lånar till skattesänkningar, trots att statskulden är den lägsta sedan 1992 och inte kommer att nå siffrorna från 2006 till nästa år, då handlar det inte alls om ”offensiv attack” och ”knivskarp kritik”. Då handlar det om enfaldig plakatpolitik och att vi har gått rätt i fällan, som de borgerliga gillrat. De vet nämligen vem som ska skörda nästa år. De vill krismaximera för att nästa år vinna kampen om vem som är bäste förvaltare. Politikens innehåll kommer att försvinna i siffertrollerier och ett envist hävdande av att de borgerliga tog över med ett budgetöverskott som nu är förvandlat till ett underskott. Dvs det som Keynes, Krugman, Calmert, Lindbeck och Persson hela tiden hävdat. Man skall spara i goda tider för att att ha i de dåliga!

Har vi inte mer att komma med så har vi inget!

Den diskussionen är mumma för borgarna. Vi socialdemokrater är dåliga på självkritik. Ju längre vi socialdemokrater blundar för ”den stora budgetsaneringens” verkliga kostnader och vilka som fick betala den, desto mindre tilltro kommer en ny politik att ha. Vi odlar tron att självkritik är någon sorts offentlig skampåle och där ställer vi oss inte frivilligt. Det borde vara det motsatta eftersom vi har minst att skämmas för. Men vi stoppar huvudet i sanden och hävdar envist att världen är något annat. Att vi inte ser verkligheten som den är kan ju faktiskt bero på just det, att vi ställer oss med huvudet i sanden.

Någon tycker kanske att det är ett svek mot alla människor som drabbas av borgarnas politik om man inte tävlar om vem som sköter statens finanser bäst. Jag inte säker på det, om det är strutsbeteendet eller mina rop efter en socialdemokratisk politik baserad på erfarenheterna från från 90-talet, en politik för en offensiv offentlig sektor, en politik för en reformerad arbetsmarknadspolitik, en ny skattepolitik med ett stort grundavdrag i inkomstskatten, en förändrad Försäkringskassa som inte förnedrar de människor som söker hjälp, ett nytt kunskapslyft mm skulle vara det värsta. Jag har skrivit om detta i blogg efter blogg, fyllt av konkreta exempel. Likafullt avkrävs man titt som tätt ett fullständgt politiskt program. Jag är inte så dum att jag tror att jag som fritidspolitiker och gräsrot på något särskilt utfyllande sätt ensam kan formulera ett politiskt program för (s). Det är inga små krav vissa ställer på andra för att får vara med och debattera.

Så låt oss fortsätta den interna debatten, men om varje kritik skall betraktas som att vi klöser ögonen ur varandra, så lär den ju inte bli mycket till debatt. Och då lär vi definitivt fastna i en politisk retorik som slår ännu mera kilar mellan arbetarleden och partiet, mellan de fattiga och partiet, mellan de som får stå tillbaka och partiet.

Det gynnar bara den verkliga högern, den kolsvarta högern.


Intressant Andra skriver också om politiskt program, nästa års val och framtiden. agitation, akassa, arbetarklassen, debatt, demokrati, framtid, frihet, jämlikhet, klarspråk, Mona Sahlin, politik, socialdemokraterna, solidaritet, staten

Laakso Mitt i Steget SR

DN, Dagens Arena, SvD, Folkbladet Östgöten

De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar.

Och tystnaden är total. Jag tror inte att det finns något annat land, där uppgifter som de som DN publicerat under de senaste dagarna, inte skulle föranleda politiker, ansvariga i regering och myndigheter att ställa sig upp att tala. Självpåtaget eller tvingade av media. Men i Sverige är det tyst. Öronbedövande tyst.

Varför står inte Göran Hägglund upp och kräver utredning av fallet Safet i Ljungby? Var är migrationsministern i fallet Mir Abbas? Varför gick Maud Olofsson in i den stora tystnaden när det visar sig att invandrare utnyttjas som slavarbetare av ett svesnkt företag på en globaliserad marknad? Var är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och integrationsminister Sabuni. De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar. Ingen förstår åt vilket håll man ska gå, ingen begriper vad anständighet och sunt förnuft pekar ut som självklarheter.

Är det inte då en statsminister skall träda fram och visa ledarskap? Säga ifrån att det som skedde ”dessa två av den minsta bland oss” är oförenligt med ett civiliserat samhälle. Kan man inte kräva att Fredrik Reinfeldt klart och tydligt säger ifrån. Eller väntar man på att kungen skall träda fram, precis som när statsminister Persson svek vid tsunami-katastrofen?

Och när statsministern sviker, är det inte en sådan gång ledaren för den politiska oppositionen måste fylla den plats som landets statsminister lämnat tom.

Men tystnaden och de tomma ögonen hos det samlade politiska etablissemanget är totalt. Inget har något att säga eftersom dessa invandrare uppenbarligen inte finns. DN´s berättelse är kanske fiktion, första avsnittet i årets sommarföljetong, ett reportage från Camilla Läckberg-land.

Inget som på något sätt får störa den världsbild som regerar både regeringen och oppositionen; Sverige är världens bästa land, landet som alla vill kopiera! Den sekulära världsbildens paradis. Här finns ingen Mir Abbas eller Sefat, här finns inga apatiska barn och hjärtsjuka tonåringar som skickas till länder utan anknytning. Här finns ingenting som får störa valstrategernas planering av årets, näst Melodifestivalen och prinsessbröllop, viktigaste event – Valet 2010. Nej det här är landet där det ultimata lidandet beskrivs som a-kasseavgiften för höginkomsttagare. Årets valfråga för årets marginalväljare i väljarkåren. Om inte annat kan man väl köpa sig några röster för 200 spänn i månaden hos den ena parten kallat ”sänkt a-kassa” och hos den andra ”jobbskatteavdrag”.

Ett land som tillåter att man torterar sina medborgare, tillfälliga eller permanenta, och låter förövarna gå fria. Ett land där den exeptionella behandling som Mir Abbas och Sefat utsatts för också kan spåras hos varje åldring som tvingas i säng kl. sex på kvällen och som hålls kvar där med lugnande mediciner, som inte får gå ut under flera år, hos varje barn som i tysthet och under klanliknande omständigheter osynliggörs, ett land där medborgare i behov av stöd underkastas lydnadslöften och egendomslöshet för att få hjälp, detta är ett land på väg ut ur civiliserationen.

Det är ett land där statsministern håller tyst, hans ministrar likaså och oppositionen av rädsla för att inte vinna makten sluter upp kring denna tystnad.

Det är ett skammens land.


Andra.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, ansvar, De rödgröna, fattigdom, klarspråk, migration, moderaterna, Mona Sahlin, människovärde, samhälle, rättfärdighet, solidaritet, socialdemokraterna, val 2010, två världar,

Läs också

Om du vill övertygas, sätt dig ned i elden.

Jag kan inte låta bli att undanhålla er lite medeltida visdom i valtider.

"Om din kunskap om eld har blivit övertygelse bara genom ord, sök då att själv bli bränd av den. Förbli inte i lånad övertygelse. Det finns ingen äkta övertygelse förrän du själv har brunnit, om du vill övertygas, sätt dig ned i elden."

Orden är Rumi´s. 1200-talspoeten med härstammning från östra Turkiet, sufipoeten framför andra. Jag har en dikt av honom som motto som ni kan se i min bloggpresentation.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, övertygelse, politik, Rumi, samhälle, partier

I en värld där fattigdom förvandlats till genetik är väl allt vara möjligt!

Jag fick härom veckan den utmärkta tidskriften Framtider från Institutet för framtidsstudier. Nummer 1/2010 ägnas fattigdomen. I ett globalt perspektiv, men även i europeiskt och svenskt.
Man talar om den svenska fattigdomen som, om än relativ, sett i ett globalt perspektiv, otvivelaktigt finns. För inom EU, och i Framtider använder man begreppet socialt utanförställda. Fattigdomen i Sverige handlar om föräldrar som av ekonomiska orsaker inte kan delta i eller göra saker som majoriteten av svenskar kan göra. Det handlar om att barnen inte kan följa med på aktiviteter i skolan, att man inte har råd att ta semester etc. Att vara fattig är att vara socialt utanförställd.

Känn på det ordet. Utanförställd. Och jämför det med det missfoster till begrepp den politiska debatten i Sverige skapat; utanförskap. När resten av Europa talar om de som blivit ställda utanför, de som är utestängda från majoritetssamhället, så talar vi i Sverige om samma människor, som om de är av en egen sort, som om att fattigdomen vore en personlig egenskap, utanförskap. Fattigdomen som ett karaktärsdrag, vars egenskaper är helt och hållet att hänföra till den fattiges personlighet. Är det konstigt att vi kan ägna något, som vi kallar valdebatt, åt frågor om diverse skatteavdrag? I en värld där fattigdom förvandlats till genetik är väl allt vara möjligt, t.o.m det.

Intressant?

Äntligen. Och jag skickar fem fingrar upp i deras onämnbara.

Äntligen har jag lust att utropa. Efter år av skrivande och debatterande har jag fått rätt. Morgonens toppnyhet på radions P1-nyheter var att Universitetsjukhuset i Skåne bestämt om ett nytt system för att komma åt skador och felbehandlingar i vården.

Jag har visat, med Socialstyrelsen i ryggen, på hur vården orsakat flera tusen döda och många tiotusentals allvarliga skador varje år på människor som sökt behandling för helt andra skador. Jag har debatterat, jag har frågat varför (s), som är mitt eget parti, aldrig fört upp dessa missförhållanden på på den politiska arenan, men blivit negligerad, ifrågasatt, idiotförklarats och t.o.m betraktats som rättshaverist. Framträdande socialdemokrater som Enn Kokk, f.d riksdagsmannen och styrelseledamoten i Lunds Universitet Bengt Silfverstrand, landstingspolitikern och blivande stjärnskottet Johan Sjölander i Stockholm har alla försökt att diskreditera mig i sina försök att ogiltigförklara problematiken som politisk fråga. I deras värld tystas det som på något sätt kan fälla en skugga över deras eget verk. Men verkligheten har en förmåga att hinna ikapp den sortens strutsbeteende. Jag hade rätt och dom hade fel. Så enkelt är det.

Enligt den skånske sjukhusdirektörens uppgifter skulle så mycket som 30% av sjukvårdens kostnader belastas av dessa felbehandlingar. 30% motsvarar ungefär 90 miljarder kronor per år, och då är det mänskliga lidandet för patienterna och deras anhöriga oräknade, kostnaderna för sjukskrivningar och förtidspensioner likaså, personalens lidande i ett system som så till den grad belastar dem med onödigt lidande för de som kommit för att få hjälp.

Problemen härrör från dålig organisation, toppstyrning, ledning hos sjukhus och beställare som helt bortsett från kompetens och förmåga hos de som jobbar ute i vården; biträden, sjuksystrar, läkare. Det nya systemet, som visat stora framgångar i USA och England, bygger på att besluten förs ner till sjukhusnivån, till de som ändå skall göra jobbet. Arbetsplatsdemokrati helt enkelt. Detta är uppenbarligen så provocerande för de som i första hand ser till statens intressen, som störste arbetsgivare i de till sjukvårdsförsäkringen anslutna sjukvårdsgivarna. För dem är statlig expansion, centralisering och politiskt styre viktigare och därför måste kritik förlöjligas, negligeras och ifrågasättas. Kosta vad det kosta vill.

Nu är byxorna nere på herrarna. Och de kommer säkert att ha tusen undanflykter, men det hjälper inte. Smärtan av de fem fingrar som jag härmed skickar upp i deras onämnbara kommer att sitta i länge.


Intressant?

Lika lite som EU-frågorna hör världens omvandling hemma i ett svenskt riksdagsval längre.

Vet du vilket som är världens rikaste land? Räknat per invånare.

Jag lyssnade som vanligt på P1 på radion när jag körde till jobbet och svaret gjorde mig ställd. Jag tänkte till och möjliga länder börjar falla på plats: Norge måste det vara, Kanada? Nej, förresten Schweiz! USA är det inte med alla sina skulder och fattiga, men kanske något land i Asien. Japan? Sydkorea? Jovisst rika, men inte rikast. Abu Dhabi eller något annat gulfland, men det är ju inga länder, mer en sorts sagans kungadömen. Nej det måste vara Norge, bestämmer jag mig för. Och du? Ärligt vad trodde du?

För svaret är Irak? Jo, det är Irak. Irak är världens rikaste land per invånare.

Jag slås igen av vilken världsbild som dominerar vår del av världen. Jag rider inga höga hästar för egen del, jag är del i ett synsätt som förlorade sin giltighet för decennier sedan. Till mitt försvar dock; jag vet inte hur många gånger jag har påpekat det faktum att västvärlden befinner sig i en global omstrukturering. Att dagens kris i Sverige inte i grunden är en finanskris, utan en kris som beror på vår, Sveriges, oförmåga att möta en värld som inte längre accepterar den gamla imperialistiska världsordningen.

Det här är ingen plötsligt uppblossande kris från september 2006, utan en kris som pågått sedan 1980-talet.

Då - svenska ledare som älskade att visa upp sig med kamouflageklädda ledare för diverse befrielserörelser, nyss komna från djungeln, som utgjorde en bakgrund för det svenska världssamvetet. Världsrevolutionen och antiimperialismen som en självbelåten kuliss för ett spel där den starka staten skulle bära välfärdens bördor.

Nu – uppträdanden på internationella konferenser där trapporna fylls av kostymklädda och rödslipsade herrar, uppställda för fotografering. Och en politisk debatt som helt befriats från ett internationellt perspektiv.

Lika lite som EU-frågorna hör världens omvandling hemma i ett svenskt riksdagsval längre. Vi får hållas med en debatt som befrias från den globala jämlikhetens och solidaritetens frågor, och nöja oss med en debatt där frågan om ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster blir oändligt mycket viktigare och engagerande än frågan om åldrandets villkor i vårt land. Valtaktiska dispositioner är viktigare än tillståndet i världen och förståelsen för vad som sker i denna värld underordnas denna, den billiga retorikens inskränkta nationella perspektiv. Är det att förundras över att partier som Sverigedemokraterna fångar människors intresse? Det är ju på deras nivå debatten hamnar. Inte från alla, undantagen finns, men på tok för mycket från de som söker verkligt inflytande.

Vi kommer att fortsätta trilla siffror över bordet och vinna val på motståndarens uselhet. Och fortsätta leva i en illusion om att värdighet och omsorg är vårdens verkliga ansikte, att de papperslösa inte finns, att våra korridorer städas av välbetalda offentliganställda, att alltför många av våra barn inte är arbetslösa utan bara befinner sig mellan två jobb. Förr kunde dessa samhällets styvbarn glömmas i ett välfärdens utvecklingsrus. Skillnaden är att idag styr inte vi längre över den utvecklingen.

För så länge vi inte begriper att framtidens verklighet för äldre i vårt land, kvaliteten på våra barns och barnbarns skola, huruvida du har ett arbete att gå till eller inte, är beroende på irakiers, kinesers, indiers, sydafrikaners, brasilianares goda vilja, så kommer också politikens betydelse att bli mindre och mindre, ett visionslöst politiskt arbete som gräver diket bredare mellan vanligt folk och dess ”företrädare”, de som inte verkar vilja syna verklighetens kort.

Andra skriver mindre surt om samma sak.

Erik Laakso är också inne på det.

En tyst dag .... till.

12 februari och ..... nää.... inte idag heller.

Men läs dessa
Leo min vän i kyrkan
Eva en klok en från Bräcke
Anders en furste på stäppen
Erik den nyförälskade
som alla skriver intressant om dagens frågor.

Nu blir det bloggtyst ett tag.

Nu blir det bloggtyst ett tag.

Åker upp till Luleå för ett tokjobb i 8 dagar, söndag till söndag. Inte för att jag skriver såå flitigt som jag borde kanske, inte ens en om dagen, men tiden räcker inte till mera, så vad gör man?

Jag kan ju se att det går fort att mista beökare och desto längre tid att bygga upp en ny läsekrets när man "pausar". Självfallet borde man läsa och linka till flera andra bloggar för att s.a.s komma med i debatten. Men det kräver alltför mycket tid likaså. Alltså får man finna sig i att skvalpa omkring i malströmmen. Trots allt är det innehållet i det skrivna som räknas. Jag skriver ju i första hand för att pröva mitt eget synsätt och bara i ämnen som intresserar mig. Jag har inte åsikter i alla frågor helt enkelt.

Men det som jag går och grunnar på just nu är i alla fall på påståendena om den skenande arbetslösheten, siffror som, enligt vissa i oppositionen, rusar i höjden. Påståenden som knappast bygger på fakta, utan snarare på politisk nödvändighet. Håller oppositionen på att kliva rätt in i den av regeringen gillrade fällan om onda bråda tider? Tomas Östros har upptäckt den, men har han förstått att undgå den?

Ska de rödgröna inte förlora valet 2010, så måste man bli tydlig i beskrivningen om vilken väg vårt samhälle ska gå inte bara i höst utan i många år framöver. Tankarna finns, men har de uppfattats av folket?

Under tiden så finns det mycket intressant att läsa här och här och här.

En bild, och en röd väska är dess budskap.

Jag ser på bilden. Ett rum, dunkelt belyst, till höger en öppen dörr där ljuset flödar in i bilden. I centrum en soffa, två stolar och 9 personer grupperade i och runt soffan, tre kvinnor och sex män.. Nej, åtta personer, den nionde är en man på en tavla i bakgrunden, men placerad så att den smälter samman med gruppen till vänster i bilden. I soffan en man och en kvinna. Mannen självsäkert, lite bredbent och lutande in mot mitten. Kvinnan sitter till vänster, strävar också mot mitten men når därför inte riktigt fram med armen till soffans armstöd. Benen sedesamt ihop. Hon ser betydligt mera obekväm ut. På golvet vilar en röd väska mot soffans ben, mellan kvinnan i soffan och en leende man, sittande i en stol vid sidan av. Bakom dessa huvudpersoner grupperas de andra, mindre viktiga tycks det, men likafullt med sina särdrag.

Åtta personer, en kungatavla, en öppen dörr och en röd väska. En klassisk bild, den kunde vara målad på beställning, målad av John E Franzén eller Peter Dahl kanske. En bild av makten. Ett familjeporträtt av den borgerliga familjen, samlad men inte enad. Men det finns något som skorrar. Det går en gräns, ett tomrum där mitt i soffan.

I bilden framträder två grupper med olika intressen som söker kontakt med mig. Vad vill dom? Vad har de att berätta? Här blir attributen viktiga, kodade meddelanden som talar till den enskilda betraktaren. Ta gruppen till höger, de tre männen och den enda kvinna lutar huvudet på exakt samma sätt nedåt inåt, blicken rätt i kameran, enade, eniga och självsäkra. Vad signalerar den öppna dörren med sitt flödande ljus. Är de på väg ut? Är dörren deras utgång, är de på väg bort? Eller är det en mera allegorisk öppen dörr mot en ljus framtid? Det är svårtolkat och helt upp till betraktaren och dennas förväntningar.

Intressantare är då den vänstra gruppens signaler. Bilden på väggen av Karl XIV, bernadotte-ättens anfader, berättar om en lojalitet mot det bestående. Trygghet och kontinuitet, ett försök att övertyga betraktaren om att de är att lita på. Men vilka är det som skall nås av detta budskap. Den röda väskan ger svaret. Röd för radikal och förändring, men väskans ursprung, ett av de stora modehusen med priser därefter, talar till välbeställda som likafullt kanske vill ha förändring. En blinkning med ögat till målgruppen - välutbildade kvinnor, självständiga med löner som tillåter väskor av den kalibern, den moderna storstadens nya medelklass. Väskan med sin logo bekräftar överenskommelsen: Jag vet att du vet att jag vet.

Alla förstår ju att jag ser på den famösa bilden av regeringens företrädare och den rödgröna alliansen. Den med Mona Sahlins röda och dyra väska. I en bild lyckas de rödgröna föra ut sitt budskap, det är den avsedda mottagarens öga som ska förstå budskapet. Det är uttänkt av skickliga strateger bakom Mona Sahlin. Den röda väskan och kungaporträttet riktar sitt subtila språk till den storstadens medelklass som måste vinnas. Arbetarklassen å andra sidan, dessa socialdemokratins traditionella väljare, de vinns genom en helt annan agitation på helt annan plats, med hjälp av den klassiska retoriken om orättvisor och löften om höjda skatter. Men det var inte den här dagens budskap.

Jag är övertygad om att den infekterade ”svekdebatten” från socialdemokratiska gräsrötter är ointressant för den målgrupp som de socialdemokratiska strategerna hade i sikte när bilden togs. Men jag är lika hög grad osäker på att dessa attraheras av ett så genomskinligt och tydligt konstruerat budskap. Kanske var strategerna lite för smarta. Jag vet som sagt inte.

Har ni aldrig varit på Gripsholms slott och sett den stora nationella porträttsamlingen från medeltid till samtid, så ta första bästa tillfälle att göra det. Den är fantastisk. Och gå in på ditt kommun-eller stadshus. Där finns det ett rum där samtliga borgmästares, kommunstyrelsens ordförandes och kommunalråds porträtt finns samlade. Rader av män, ja vanligtvis män, som vill ses av sin samtid och minnas av framtiden. Se hur de försöker signalera till åskådaren ett budskap om sina dygder och goda egenskaper. Se särskilt hur den vänstra handens ringfinger med sin guldring liksom uthävs, ringen som alltid har en framträdande roll. Den signalerar den stadgade familjemannens trygghet och stabilitet. Det eftersträvade budskapet.

Andra skriver också om denna bild.

Efteråt gick jag ut med alldeles självklar förståelse för varför jag är socialdemokrat.

I går kväll blev jag intervjuad. Av valberedningen till regionvalet. Jag är ju socialdemokrat så det var av andra socialdemokrater jag blev utfrågad. Personligen har jag inte haft några ambitioner att bli vald. Därtill har jag alltför kort fartstid i partiet. Jag gick med i partiet 2006 efter ett 26-årigt uppehåll från ett kollektivanslutet medlemskap via Svenska Fabriksarbetarförbundet. Men i år blev jag nominerad av min arbetarkommun som en av 4 kandidater till regionvalet. Chansen att jag blir slutgilytigt nominerad är minimal, det är många goda krafter som ställer starkare än jag.

Men själva intervjun är poängen i den här texten. Det är inte alltför ofta man blir frågad av en partikamrat varför man är just socialdemokrat. Vi tar liksom det för givet när vi möts. Och vi är glada för de medlemmar vi har. Vi vill ju inte riskera att stöta oss med någon, fastän vi vet att motsättningar och skilda uppfattningar av politisk och, det ska gudarna veta, personlig art ligger i tryckkok under lock. Och likafullt förväntas vi fungera som en skarp enhet i nämnder och fullmäktige, på gator och torg.

Nåväl, tillbaka till intervjun som snart utvecklade sig till ett samtal snarare än en intervju. Jag hade varit duktig och fyllt i det formulär jag blivit tillsänd i förväg. Frågorna handlade mycket om förväntningar, vilka förväntningar jag hade på min egen insats, på samarbete med mina partivänner och samarbetspartier i VG-regionen., När man försöker svara på sådana frågor kan man lätt traasla till det för sig. Karriärhöken sätter klorna i nacken på en och man funderar mera på vad man tror att de vill att man ska svara än på vad man själv vill med sin politiska insats. Tack och lov såg jag fällan, lagd av mig själv, och vårt samtal vidgades långt utanför de frågor som formuläret ställde. Timmen till förfogande fylldes och väl så det. Nu är Carola, som ledde intervjun, en erfaren och klok sosse och förstod att driva samtalet fram, så att vi trots allt kom igenom alla frågorna.

Efteråt gick jag ut med alldeles självklar förståelse för varför jag är socialdemokrat. Jag kunde också se att alla mina erfarenheter och kunskaper visst kunde vara ett bidrag till det parti som jag valt att representera. Alldeles oavsett om jag blir nominerad eller inte. Det är fördelen när man är 60, man kan arbeta för det man står för utan reservationer. Att upptäcka att socialdemokratin var den självklara partitillhörigheten var därför för mig den stora behållningen den här kvällen.

Och för mig framstår regionpolitiken alltmer som de viktigaste framtidsfrågorna. Regionen som är central i infrastrukturfrågorna, i vård- och kulturfrågor. Mer än någon annanstans formas människors framtid i det regionala arbetet. Men i alltför många regioner och landsting har politikerna kluvna i sina dubbla roller som verkställare och beställare blivit någon sorts politiska tjänstemän vars huvudsakliga uppgift är att förvalta budgeten så att den går ihop. Därför är det så viktigt att regionpolitiken nu blir just det, politisk igen. För medborgarnas skull.

Intressant om politik skriver många bland annat här.

Och som vanligt visar det sig att ”vänster” inte är en politisk ståndpunkt, utan en hederstitel, en medalj med blågula band att fästa till sitt bröst.

Lite motvilligt tvingar jag mig ändå att kommentera den lilla debatten om den rätta ”vänstern” som Dag Josefsson och Daniel Suhonen drog igång på Aftonbladets kultursida. Debatterna om vilka som är ”rätt” och ”fel” brukar var så hejdlöst tråkiga och i avsaknad av verklig lust att utveckla en ståndpunkt. Vanligtvis handlar det ju om att hävda sin egen som rätt och den andres som fel. Och så stämplar man in ”vänster” respektive ”höger” i pannan för att slippa debattera.

Nu gällde det alltså obundna tidskriften Arena och de två redaktörerna Karolina Ramqvist och Devrim Mavi i synnerhet. Med lustmördarens perfida nogrannhet naglar Josefsson/Suhonen fast de båda redaktörerna vid ett par texter från deras penna. Inte för att diskutera innehållet, saklighet eller fakta, utan för att kunna påvisa att de två inte tillhör ”vänstern” och snarare bör hänföras till de nyliberalas skara. Josefsson/Suhonen ser sin uppgift som att hålla rent på vänsterkanten. Skaka lössen ur den röda fanans veck, så att säga.

Lyckas de då i sin mission? Det är tveksamt. Jag kan inte låta bli att irriteras över att ”renhållarna”, eller ska vi använda begreppet ”pigorna” som det ju heter i deras värld, pigorna undviker de mest elementära – att förklara vad man menar med ”vänster”. Jag får känslan av att de med vänster menar marxistisk vänster. Sett i det perspektivet får ju saken en helt annan innebörd. Vänster som inte utgår från den marxska klassanalysen är per definition inte vänster. I ett nafs förvandlar pigorna en vetenskaplig ekonomisk teori, ett av många bidrag till den socialistiska teorin och praktiken, till ideologi. Josefsson/Suhonen är med andra ord ute efter att pinka revir. Och som vanligt visar det sig att ”vänster” inte är en politisk ståndpunkt, utan en hederstitel, en medalj med blågula band att fästa till sitt bröst. I en värld av onda, goda och fula intar herrarna självklart och självutnämnt positionen som de ”goda”. Till frågan om Ramqvist/Mavi är att hänföra till "de onda" eller "de fula" är herrrarna svar skyldiga.

Gudarna ska veta att jag inte är någon regelbunden läsare av vare sig Arena, Dagens Arena eller Tvärdrag, SSU´s tidskrift där nämnde Suhonen är chefredaktör. Någon gång i veckan nöjer jag mig med att gå in på deras nätsidor för att se vad som skrivs. Och i en övergripande samhällelig förståelse så tillhör ju både Arena och Tvärdrag vänstern. I en ständig betoning av jämlikhet och solidaritet ger de bägge uttryck för vänsterståndpunkten. Den ena med en ganska stor läsekrets, den andre med en mycket liten och resurser därefter. Men att skilja dem i ”höger” och ”vänster” är en grannlaga uppgift.

Jag läser intervjun i Arena med filosofen Nancy Frazer som ingående behandlar världen och utvecklingen av en radikal ståndpunkt efter de planekonomiska katastroferna under 1900-talet. Här finner jag en nyfiken och öppnande ansats som söker svar i en bredd som är i fullständigt samsvar med den tomhet som följde för den socialistiska teorin när ett av Marx´ grundfundament, planekonomi som marknadsekonomins efterträdare, kollapsade. När jag sedan vänder mig till Tvärdrag och läser Robin Enanders artikel, Kapitalismens janusansikte om samma historiska situation så kan jag konstatera att redaktör Suhonen nog ska var glad för att hans tidskrift inte har så stor läsekrets. Att säga mer vore elakt. På trafalmaldovianers vis sluter jag handen.

För om debatten handlar som vem som ägnar sig åt känslolmässigt och ovetenskapligt menande, sk pjunk, så vinner Suhonen och Tvärdrag med hästlängder. Och likafullt så hänför jag hans skrift till vänstern. I samhällelig mening.

Arena har svarat och andra har dykt djupt in i den debatten, flitigast kanske på den lilla obskyra portal som heter s-info.se, där ett antal strävsamma socialdemokratiska gräsrotsdebattörer brukar läxa upp varandra.

Men varför var det ingen som hörde det alla drabbade sa: ”Man känner sig helt maktlös.”?

Husmark-Perssons och regeringens reformerade sjukförsäkringslag skulle sättas i verket men körde rätt i diket. Regeringen stod svarslös när berättigade frågor ställdes om konsekvenserna för svårt sjuka människor. Starka känslor rördes upp och tragedierna var många.

Så många att den politiska sidan av saken helt försvann.

För det som körde i diket var 30 års samhällsbygge, inte ett monument över regeringens ondska och enskilda borgerliga politikers människofientliga cynism. Det var inte en regering som raserade ett fungerande system. Det var en regering som fullföljde ett långvarigt förhållande och förde det till sin yttersta konsekvens.

Sedan början av 1980-talet, med Socialförsäkringslagen från 1981 som en milstolpe, har vi i Sverige ägnat kraften att bygga en välfärdsstat med tonvikten lagd på staten. Palme kallade den för ”den starka staten”, och huvudarkitekterna för denna stat är en statscentralistiska fraktionen inom socialdemokratin, de som från 1970-talets mitt i opposition mot det gamla gardet av mer frihetligt sinnade socialister som Sträng, Wigforss och Arne Geijer, programatiskt drev igenom denna inriktning. Staten skulle bli den över allt vakande och verkande skyddsanden. Alla människors värdighet och befrielse från fattigdom och förnedring skulle garanteras av staten.

Från att ha varit det främsta uttrycket för klassamhällets överordning förvandlades nu staten till de fattigas och förnedrades främsta vapendragare. Och det var den idén som Husmark Persson så iögonfallande körde i diket. Från att ha varit en ständig borgerlig opposition mot socialdemokratins ”förstatligande” och ”förmyndarpolitik”, så förvandlades de under De Nya Moderaterna till statscentralistiska förvaltare. Reinfeldt gick t.o.m ut och utmanade socialdemokraterna, först i valet 2006 genom att kalla sig det nya arbetarpartiet, för att sedan på kongressen 2009 utmana (s) om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Peter Hultkvist i Borlänge uttryckte det utmärkt när han varnade för att moderaterna vill förvandla nästa års val till ett presidentval.

Det kan vara på sin plats att påpeka att det ”nya” i moderaternas politik faktiskt är en realitet, inte så att de skulle vara mindre borgerliga, och eftersträva någon sorts jämlikt och solidariskt samhälle, nej men det nya är att de strategiskt har tillägnats sig tanken på välfärdsstaten som politiskt instrument. Det som socialdemokraterna hade monopol på.

Man hade kunnat förvänta sig av en förändringsvillig och framåtsyftande socialdemokrati att man skulle ha tagit chansen till att peka ut en ny riktning för välfärdsbygget, bort från statens övermakt och ”ägande” av välfärdssystemen till en medborgarnas makt över välfärdssamhället.

I stället fick vi en socialdemokratisk parad av upprörda och förbannade röster som anklagade regeringen för cynism. Reinfeldt var ett odjur och Husmark Persson hans mer eller mindre imbecilla väpnare. Ärligt och välmenande, men förbannat politiskt nonsens.

Men varför var det ingen som hörde det alla drabbade sa: ”Man känner sig helt maktlös.”?

Den gamle folkbildaren, kulturministern och socialdemokraten Bengt Göransson talade i lördagens morgonprogram i Sveriges Radios P1 om att politikens villkor har genomgått en fundamental förändring under de senaste 30 åren. Från att ha varit en påverkande och förändrande kraft har politiken förvandlats till ett värnande om statens budget och politikerna till dess tjänare. Budgetansvar är honnörsordet, politikerna är inte längre medborgarnas företrädare utan skattebetalarnas. Detta är ett budskap som genomsyrar hela det politiska samhället från statsministern och hans kansli helt ner till varje ersättare i en kommunal nämnd. I stället för att vara samhällsförändrare så har politikerna blivit en sorts Securitasvakter vid statens skattekista. Och tankesmedjorna har blivit agitationskiosker, där snitsiga formuleringar om den andres horn och bockfot ses som höjden av tänkande.

Försäkringskassans utveckling från medborgarnas välfärdsförsäkring till dagens förvaltare av statens budgetansvar, har gett funtionärerna makten över en försäkring som borde tillhöra den vanlige medborgaren, de som betalat försäkringen.

I en längtan efter regeringsskifte 2010 så förenades de som vill ha verklig förändring med de som önskar fortsätta byggandet av ”den starka staten”. Borta var erfarenheterna från 30 års förnedrande utveckling av sjuk- och socialförsäkringslagar. Ingen mindes längre den förnedring som 90-talets ”budgetsanering” utsatte människorna i arbetslöshet och utbrändhet för. De få som vågade öppna munnen, som det ensamma barnet i sagan, fick finna sig i att ”radikala” socialdemokrater kastade sig över dem.

Haveriet förklarades som nyliberalismens definitiva bankrutt. Nyliberalismen kan skyllas för mycket, men knappast för att förespråka en stark stat. Nej, det man inte såg, eller kanske inte ville se, var att det var den starka staten som slutligen visade upp sitt verkliga ansikte. Det var idén om att staten och dess funktionärer står över medborgaren som havererade. Det var tanken att politikerna företräder skattebetalare, inte medborgare, som avslöjades. Det var frågan om vem som ska ha makten i välfärdsystemen som plötsligt står lysande självklar.


Och socialdemokratin hade inget annat att erbjuda dem, som ”straffades” av statens otillräcklighet, än medlidande. Varför tog inte socialdemokratin möjligheten att för en gång skull ställa en maktfråga på dagordningen? Varför ställde inte Veronica Palm kravet att sjukförsäkringssystemet måste förändras i grunden och makten överlämnas åt den som skall ha den, nämligen den sjuke? Varför nöjde sig alla gräsrötter med att vi skulle bevara systemet, bara lite snällare. Kan det bero på att det regeringen tänker genomföra är identiskt med den politik som det socialdemokratiska partiet och LO själva skisserade före valet 2006?


Intressant?

Claes Krantz skriver klokt i saken liksom Helena Viita. Och Eva Hillén Ahlström här och här.

Jonas Morian och Robert Nord skriver om politiken mera generellt.

Intressanta fakta från Försäkringskassan finner du här.

Off to Barcelona!

Fem dagar i Barcelona borde skingra den december-blues som invaderat sinnet, några dagar att få perspektiv på en politisk debatt som ideligen verkar köra i diket. Rötmånad mitt i vintern, men bättre nu än i augusti 2010.

Vi är på rätt väg och det är det viktiga.

I går var jag på den bohuslänska socialdemokraternas valledarträff igen. Budskapet trummas in. Men det förändras också under resans gång. Det är klokt. Överhuvudtaget så känns det som att riktlinjerna blir bättre, mer mogna och därmed mera politiska. Vi har givetvis ett fantastiskt stöd av våra organisatörer i partidistriktets ledning.

Vår uppgift är att söka mandat för vår egen samhällsvision. Ett samhälle buret av fria människor som varken underordnas eller förnedras. Det som slår en är att den gnälliga klagosången över en borgerlig regering som inte för en socialdemokratisk politk är borta. De borgerliga genomför en borgerlig vision och den är inte vår.

Likaså är blindspåret att ta upp Reinfeldts kastade handske om vem som är den bäste förvaltaren av staten nu utsuddat. Det var ju inte mer än någon månad sedan jag var inblandad i en ganska lång debatt med en socialdemokratisk landstingspolitiker i Stockholm, där han försvarade just den linjen med näbbar och klor. En linje som då verkade också vara partiledningens. Men nu är det det politiska innehållet som gäller, inte dess former. Utrymmet för nostalgiska statskramare och skattenissar är begränsat. Vi skall inte framstå som i första hand försvarare av det bestående. Vi är förändrare. Och då innefattar det också vårt eget verk i svunnen tid; det som gick snett och inte blev som vi hade hoppats. Det är en bra inställning. Den öpppnar vägen för nya lösningar, nya synsätt och ger oss trovärdighet.

Men alla förstår inte det ännu. För ett par veckor sedan hörde jag en debatt mellan moderaternas arbetsmarknadspolitiska talesman, det var en kvinna, och vår egen Sven Erik Österberg. De talade om de sjukskrivna, rehabiliteringen och återinträdet på arbetsmarknaden. Och det blev en debatt mellan två systemförvaltare, den ena förespråkade Försäkringskassan, den andre en ny Kompetensförmedling och a-kassan. I grunden förenades de två av att de bägge var fullkomligt övertygade om att statsapparaten, systemet skulle lösa detta. Ingen av den ställde sig frågan om vilken roll den sjukskrivne själv skulle spela. Människan försvann mellan systemkolosserna, och med det också den enskilde människans makt och inflytande över sitt eget liv. Att ställa frågan hur vi ställer den sjuke själv i centrum för sin egen rehabillitiering borde ju vara en självklarhet, men i debatten mellan två systemförsvarare så fanns det inte plats för det.

Så nog har vi socialdemokrater långt att gå innan vi uppfyller vår egen målsättning, men vi är på rätt väg och det är det viktiga. Personligen kan jag ju känna en stor tillfredställelse över att vi som ser på det här sättet ändå verkar nå fram.

Andra skriver om politik, socialdemokrater och valet också.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof.

Socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin går i dagens DN ut och förklarar att Sverigedemokraternas opinionsframgångar kräver en majoritetsregering efter valet. Frågeställningen är ju absolut relevant, och jag tycker att Mona Sahlin väljer fel väg.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof. Vi kommer att få ett litet, nationalistiskt och invandrarfientligt parti i riksdagen. Det har vi haft förut utan att det påkallade socialdemokratiska krav på majoritetsregering.

Tvärtom så kommer det bara att gynna sverigedemokraterna. Om de demokratiska partierna försöker att undgå eller ignorera valresultatet så kommer det bara att uppfattas som maktfullkomlighet. Sverigedemokraterna blir det offer för pampväldet de så gärna vill framställa sig som. Partiet självbild tycks bekräftas.

Det var så man gjorde i Norge. Där präglades 80-talet av två stora frågor, om Norge skulle söka medlemskap i EU och för det andra invandringspolitiken. Anders Langes Parti var till en början ett stolleparti med en halv- och helfull partiledare, som rasade mot invandring och förintelsen av "det norska".

Snart kom ett smartare ledarskap, med Carl I Hagen som partiledare, att leda ett parti bestående av en ohelig allians mellan närmast anarkistiska nyliberaler och klassiska rasister. Men i kostym och slips.

I hägn av ett nej till EU kunde partiet skaffa sig en ny legitim platttform, bli en accepterad del av det politiska samhället. I lokalföreningar och på regionnivån arbetade fremskrittspartisterna och skaffade sig både kontaktnät, organisationsvana, ekonomi och respekt för ett gediget folkrörelsearbete.

Ingen tog debatten om vad som skilde mellan Frp´s nationalistiska och invandringsfientliga Nej-ståndpunkt, Senterpartiet decentralism eller stora delar av Arbeiderpartiets antikapialism, "Höger" eller "Vänster" definerades utifrån om man röstade Ja eller Nej till EU. På så sätt hamnade Frp bland de"goda", folkmajoriteten och "vänstern" medan Ja-sägande socialister förklarades som onda och "höger", den elitistiska folkminoriteten.

Stärkta av detta kunde också Frp´nya ledarskap flytta det politiska fokuset bort från de rasistiska frågeställningarna till en mera allmän kamp mot "de etablerade partiernas pampvälde och maktmissbruk". Frp framställde de andra partierna som folkföraktande och okunniga om vanligt folks förhållanden och åsikter. För att upprätthålla den här politiken manövrerade de så att de aldrig behövde ta politiskt ansvar. Det demokratiska partierna "hjälpte till"och uteslöt fremskrittspartiet från inflytande per definition, genom majoritetsstyre och oheliga allianser. Och Frp växer, idag är det ett av de tre stora partierna. De har majoritet i flera stora städer och i många kommuner. Och idag har de den styrkan att de kan plocka fram rasismen ur skåpet igen, i dag draperad i en ohöljd islamofobi.

Allt detta på grund av en politik som Mona Sahlin idag gör sig till tolk för. I Norge gav det Frp bara pluspoäng, ständigt i opposition, aldrig med ansvar, "utmobbade", inte enbart som parti utan också som väljare, kunde de få gråtarna på sin sida. Vi borde inte göra om samma misstag här. Bara för att (sd) smutsar ner debatten kan vi inte sticka huvudet i sanden.

Låt Sverigedemokraterna komma till riksdagen med sina väljares mandat. Låt (sd) ta ställning i voteringarna, låt (sd) delta i utskotten och riksdagens övriga arbete, låt (sd) ta ansvar för sin politik. Men ta stenhård kamp mot den. Kräv ansvar och snart kommer det att visa sig vilka de är, vilket också är problemets lösning. Sådana partier har nämligen en tendens att upplösa sig själv.

Andra skriver om samma sak här, här och här.

Finns inte invandrare och invandring hos socialdemokratin?

Nu har det gått snart en månad sedan socialdemokraternas jobbkongress, det vill säga, det var väl en vanlig partikongress, men med namnet Jobbkongressen så skulle ingen kunna anklaga (s) för att glömma bort jobbfrågorna. Men här smyger sig ett litet aber in. Jobbfrågan och arbetslinjen föll vi på förra gången. Det är inte säkert att det är den frågan som kommer att dominera debatten i samma grad 2010. Ska vi tippa på att invandringen kommer att bli en het fråga denna gång?

I storts sett dagligen rapporterar opinionsinstitut om sjunkande opionssiffror för (s) och chockhöjda tal för Sverigedemokraterna. Oroande siffror och en oroande utveckling. Men knappast oväntat. Under många år har Svcerigedemokraterna fått komma undan. Har de etablerader partierna inte försökt tiga ihjäl dom så har man undvikit och gått runt det minerade fält som de nationalistiska krafterna planterat. Taktiken har misslyckats. Så invandringsfrågorna i valet är ingen högoddsare direkt.

Jag läste igenom samtliga beslutsdokument från s-kongressen. Inte på ett enda ställe återfinner man orden invandrare och invandring!

Vi har alltså arbetat oss igenom en hel kongress vars teman var:

"En ansvarsfull ekonomisk politik sätter jobben först, - en starkare arbetslinje,- ett Sverige där fördomar inte hindrar arbete, - låt ungdomsgenerationen ta plats, - konkurrera med kunskap och forskning, - klimatpolitik från hot till möjlighet, - högre kvalitet i välfärden, - ett Sverige i sammanhållning – bekämpa klyftorna, - en rättvis värld är möjlig,- en modern folkrörelse för jobb och rättvisa, - kultur i brytningstid" utan att en enda gång hänvisa till invandring och invandrare! Invandringen är ju trots allt en av de viktigaste faktorerna för att vi ska nå alla de vackra målen! Man tror knappast sina ögon.

Ingen kan väl tvivla på vad (s) tycker om (sd). Men idag så går vi i den andra fällan. Vi går runt minfältet, vi rensar det inte.

Vi gjorde samma fel i motståndet mot EU och euron, där nationalisterna fick husera fritt. Ingen på nejsidan försökte förklara skillnaden mellan en progressiv EU-kritisk hållning och den nationella inskränkthetens nej. Nationalisterna kunde utan att kritiseras, sälla sig till en majoritet av folket. Och gör man det så kan man väl inte vara så farliga, blev det bestående intrycket. I lugn och ro kunde (sd) samla och bygga ut sin partiorganisation.

Tystnaden från den demokratiska sidan skänkte (sd) legitimitet, oavsett om man ville det eller inte. (sd) gick från ett 1%-parti till ett som knackade på riksdagsporten. Idag skulle de få 26 mandat. Tigandet slog fel.

Hur tror någon att vi kommer att kunna desarmera den sociala bomb som (sd) bär i sitt budskap om vi inte tar dom i sakfrågan, om vi inte förmår visa att vi försvarar invandringen därför att den är själva förutsättningen för det svenska välståndet, om vi inte accepterar och främjar alla människors rätt att förverkliga sina drömmars innersta längtan? När ska vi lära oss att demokratin inte låter sig försvaras genom tystnad.

Och varför i hela världen har inte en enda socialdemokratisk debattör sagt ett ord om kongressdokumentens stora svarta hål?

Andra talar om invandringen. Men här är det tyst.

Två sossar som aldrig tiger finner du här och här.

Det räcker nu!

bilden hämtad från s-studenterna i Örebros blogg

I går var jag iväg till Partille för Bohusläns socialdemokratiska partidistrikts höstmöte. Valet 2010 stod på programmet. Partiets valstrategi presenterades, lite mer utmejslat och smidigare än tidigare utkast. Man har lyssnat på den interna debatten och dragit slutsatser av årets två valrörelser.

Överhuvudtaget var det god stämning och återseendet med gamla vänner och kamrater glatt. Rapporterna från kongressen var entusiastiska. Man förstår att det skedde något där som man kanske inte riktigt kan tillgodogöra sig ute i periferin där jag befinner mig. Mitt intryck är ju tvärtom att kongressen kännetecknades av kompromisser och inte av visioner som sträcker sig bortom valet i september 2010. Jag känner väl att kongressen snarast var en signal till mobilisering inför en nödvändig valkamp. Den nuvarande majoriteten måste bort och det är vi som skall göra det helt enkelt. ”Det räcker nu” blev det mest citerade och uppskattade slagordet. Ett slagord som formulerades varken av någon framträdande politiker eller av våra högt betalade reklambyråer, utan ironiskt nog av en komiker i en pausunderhållning!

På vårt höstmöte fick jag anledning att bli förbannad. Våra regionpolitiker försöker klargöra turerna kring avvecklandet av vattenterapin och sjukgymnastiken i Sotenäs och Tanums kommun. Verksamheten kommer att centraliseras till Strömstad och Uddevalla, vilket innebär att vi får åka 10 mil för att få del av den här verksamheten mot 2 idag. Bara det gör mig riktigt förbannad, men än mer att våra politiker inför oss valarbetare bara beskrev hur de gått tillväga för att lägga ner den här verksamheten. När jag ställde frågan vad de hade gjort för att förhindra nedläggningen blev det tyst. I salen och i panelen. Det verkade som att tanken aldrig förespeglat dem, att en socialdemokratisk politikers främsta uppgift är att stå på medborgarnas sida. Efteråt fick jag besked om att de hade åkt runt och informerat!

Svarslös gick jag därifrån och jag är glad för att jag ställde frågan. För det är just dessa frågor, som medborgare och väljare vill ha reda på. Och som jag borde ha ett svar på. Vad har socialdemokraterna gjort för att förhindra nedläggningen! Utan svar så kommer slagordet ”Det räcker nu” att riktas mot oss i stället.

Hela den här saken borde bli en väckarklocka som också gör det klart att om vi ska ta över makten 2010, eller som i Västra Götalandsregionen behålla den, så måste vi sluta tävla om vem som är bäste förvaltare av stat och kommun, för att i stället bli bäste företrädare för medborgarna i landet.



Andra skriver om kongressen och valet här och här och här.

Muren, Marx och marx-isternas korta minne.

När jag var ung och gjorde militärtjänsten, låg i lumpen, så läste jag Marx. Karl Marx. Jag var politiskt intresserad och intresserad av hur samhällen skapas och utvecklas. Och lumpen gjorde det möjligt för mig att studera. Som en av de sista i svensk historia som blev ”dömd” till förvar i cell för en förseelse, satt jag 6 dygn i arresten. Väckning kl 0600, bädden uppfälld mot väggen, toalettstol, ett litet bord och en pinnstol. Det var allt. Ställde jag mig på bordet kunde jag se en aning av himlen genom cellfönstret.

Men det fanns en annan lucka. Man var visserligen förhindrad att läsa underhållningslitteratur, tidningar och böcker. Facklitteratur däremot var tillåtet. Så jag beställde Karl Marx: Kapitalet i tre feta band och fick dem! Min lilla upprorssjäl njöt för fullt och fylld av iver att förstå satte jag igång att läsa. En del visste man väl, en del hade man förstått men känslan av att lämna arresten och ha läst Marx´ Kapitalet var ganska mäktig.

En huvudtes hos Marx är, att på ett abstrakt plan, så kan varje samhälle skiktas i tre nivåer, den ekonomiska, den politiska och den ideologiska. Marx hävdade att den ekonomiska nivån var bestämmande över de andra. Det vill säga, ekonomins organisering, förhållandet mellan produktion och ägande, arbete och kapital, bestämde vilken politisk och ideologisk överbyggnad varje samhälle skulle komma att få.

Detta är en sanning som varje marxist tar med sig; när det gäller det kapitalistiska samhället eller dess feodala företrädare tvekar marxisten aldrig: förhållandet mellan arbete och kapital bestämmer de politiska förhållandena.

Men när marx-isten plötsligt ställs inför 1900-talets största ekonomiska experiment, planekonomin i Sovjetimperiet och de asiatiska staterna, så sviktar tron på gamle Marx. ”Inte kan det vara planekonomins fel att Lenin skapade enpartistaten och Stalin Gulagarkipelagen och det kommunistiska imperiet.” Nej nu plockas det mest dubiösa freudianska lättgodset fram. Det var de dåliga ledarnas fel, Stalins vansinne eller klosterbakgrund, Ulbrichts taskiga barndom låg bakom murens bygge och dödsskjutningarna. Varför sviktar marxisternas tro, ja för det är just en tro, på Marx? Gäller inte teorin om den ekonomiska basens överhöghet längre? Planekonomin, den statligt ägda och statligt kontrollerade makten över produktionsmedlen har inte alls längre med politiken, med diktaturen att göra.

På så sätt överger ”marxisten” Marx , glömmer ett helt århundrade av politisk erfarenhet, och hoppar tillbaka till sin 1800-talsvärld, sina ideal och sin klockartro på att ”nästa gång, då, då skall vi nå himmelriket!”.

För att vi aldrig skall glömma vad planekonomi innebär, så borde dagen som är idag den 8 november, upphöjas till internationell minnesdag, nämligen dagen då planekonomin gjorde sin slutliga ekonomiska och politiska bankrutt.

Andra skriver om Marx .

AB1

AB2

DN

Först lite hångel och sedan förbud.

Lars Ohly hånglar med företagarna. I en artikel i Aftonbladet presenterar vänsterledaren sin och sitt partis program för företagandet. I fem punkter vill ha ta död på alla förvillelser om att (v) skulle var ett företagarovänligt parti. Det hela är mycket sympatiskt och Ohly konstaterar också att både världen och Vänsterpartiet har förändrats. Artikeln andas också en sund självkritik. Genom att sänka arbetsgivaravgiften, ta bort sjuklönekostnaden, ge exportstöd till småföretag, stöd forskning, och stärka det sociala skyddsnätet för småföretagare skall (v) bli ett småföretagarparti.

Vilket det också kunde blivit om inte om hade varit. För samtidigt som de vill detta så vill de ju också stänga flera av de marknader där småföretagen finns. Inom vård och omsorg ska privata utförare förbjudas och då pratar vi om ca 35000 företag i Sverige, många ensam eller fåmansföretag. Stöd för hushållsnära tjänster ska avvecklas och där ryker väl ett 10000 tal företag. Med avvecklade ROT-avdrag så sker det samma med ett stort antal företag inom byggnadssektorn. Återstår bönderna och managementkonsulter ungefär.

Så (v)´s grandiosa löften slutar liksom så mycket annat av deras politik i en pannkaka. Stora ord, stora löften - gärna till allt och alla och ivrigt påhejade av olika anhängare i andra partier. Men det får ju inte mera trovärdighet för det.

Andra skriver här, här!

Krumelurer i den politiska terrängen

Jag kan inte låta bli att vidarebefodra några guldkorn ur den politiska hemisfären.

Kvalitet i privat och offentlig verksamhet är ju ett kärt ämne. För att som medborgare kunna kvitta sig med alla ambitioner om att överhuvudtaget ställa krav eller ha en uppfattning i frågan, så har den socialdemokratiske fd riksdagsmannen och partistyrelseledamoten Bengt Silfverstrand i en debatt om vinster och friskolor slagit fast att:" Det är inte bara möjligt utan bevisligen också framgångsrikt eftersom det har rönt en så stor uppbackning över alla partigränser i Norge. God kvalitet kan med andra ord upprätthållas utan att man behöver använda av skattemedel genererade överskott för utdelning till privata aktiägare.". Här slås alltså fast att när de politiska partierna är överens om att den av dem själva serverade verksamheten är god så är den det! Punkt slut! Att skoleleven, föräldern, läraren, vaktmästaren skulle kunna ha en mening därom avvisas kontant. Ett i sanning mycket intressant perspektiv för demokratin öppnar sig.

Lägg därtill hur signaturen Daniel reder ut den eviga frågan om vem som är socialdemokrat, det förtjänar att citeras i sin helhet: "Jag är socialist och socialdemokrat, och även jag har min uppfattning om kapitalismen efter studier av framför andra Marx. Jag är socialdemokrat därför att jag är partimedlem och socialist eftersom jag också vill avskaffa kapitalismen och införa ekonomisk demokrati.". Skönt att få frågan avgjord. Att vara socialdemokrat har inget med ideologi att göra utan är enbart en fråga om betald medlemsavgift. För att få full klarhet måste dock frågan ställas. Blir man socialdemokrat när man tänker betala avgiften, när man betalat den eller först när man fått bekräftelse på att betalningen har kommit in? Signaturen Daniel har säkert ett svar även på detta så vi lär inte bli stående länge i ovisshet.

För att ytterligare fördjupa dina hemisfäriska ideologiska studier så hänvisar jag till Peter Karlbergs blogg och en artikel i GP

Ja det är intressant att se hur förtroendet för att medborgaren och dennas förståndsgåvor nu ifrågasätts. Är det, som den gamle Brecht sa, dags för makten att välja sig ett nytt folk?

Andra?