En repris:Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.

Mina föräldrar arbetade bägge två. De var födda 1912 resp 1913 och fick uppleva två världskrig, 30-talets depressionen, fascismen och välfärdsstatens framväxt. 1938 bosatte de sig i en liten ort i Norrlands inland. De fick fyra barn som alla tidigt lämnade hemmet.

Efter att i tio års tid bott i vindsvåningar och oisolerade hus, där vattnet frös i ledningarna om vintern, fick de så flytta in i ”Hyreshuset”, ja det kallades så eftersom det bara fanns ett hyreshus i byn. Där hade dom varmt och kallt vatten, tvättstuga och centralvärme. I huset, som hade fyra lägenheter, bodde förutom oss en pensionärsfamilj, före detta småbrukare som nu tjänade som husets vaktmästare, en skogsarbetare med stor familj och till sist, av någon anledning, ortens tandläkare. Fyra familjer, många barn i ”Hyreshuset” som lika gärna kunde ha hetat "folkhemmet".

Eftersom de båda arbetade så hade de en arbetsdelning i hemmet som gick efter bästa förmåga. Pappa fiskade, diskade, städade, bakade bröd och stod för nattning av barn, de mjuka värdena skulle det väl kallas idag. Mamma stod för tvätt, matlagning och söm, kläder gick i arv och skulle lagas och sys om. Fisk åt vi fem dagar i veckan.

Men mamma var den som fysiskt fostrade oss. Hon hade varit aktiv idrottskvinna som ung, hade svenskt rekord i höjdhopp på 20-talet. 1.45! Det blev som ett magiskt tal för oss ungar. Det skulle vi bara slå och jag minns när jag som 12-13-åring, sprickfärdig av stolthet, kunde meddela att nu har jag gjort det. Och när hennes barnbarn senare satte världsrekord och vann stora mästerskap, så var det,tror jag, den gången hon hoppade över 1.45 som väckte mest stolhet hos mamma.

Mamma hade spelat handboll i högsta divisionen, så hon hjälpte oss med fotbollsträningen och drog sig inte heller för att ställa sig i målet när vi behövde hjälp. Jag minns det aldrig som konstigt eller pinsamt: att mamma stod i mål! Möjligen tyckte jag att hon hade en lite pinsam stil, handbollsspelare som hon var, där hon stod bredbent och med flaxande armar. Men hon tog ju bollarna så det fick passera. Att målvakt var det jag satsade på i fotbollen följde naturligt.

Pappa läste. Han läste sagor och äventyr. På kvällen samlades vi barn i deras säng och där lästes fornordiska gudasagor, Elsa Beskow, Homeros och Hellsing. Min barndoms hjältar hette Akilles, Frej, Odysseus, Flickan med solägget och Krakel Spektakel. Han läste och fabulerade och vi bara låg där och söp in. När vi tecknade så var det han som såg till att allt skulle upp på väggen. Varenda tom yta i köket var fylld av barnteckningar, som vi ungar kunde se på, begrunda och inte utan stolhet peka på och säga: Den har jag gjort. Och teckningarna hängde där till den dag de flyttade ut från ”Hyreshuset”. Det var väl bara när vi följde med ut på fisket eller cyklade ut i skogen, som vi fick se den fysiska sidan av pappa.

De var säkert moderna på sin tid, och det var själva arbetet, att bägge arbetade som tvingade fram en arbetsdelning som andades jämlikhet. På något sätt lyckades de förena ”det passar du bäst för” med en rättvis uppdelning av sysslorna. Och vi barn fick lära oss. Hos oss gick varmvattnet på husets gemensamma räkning, därför fick pappa oss att förstå att man sköljer disken i kallt vatten och låter den dropptorka i diskstället. Man slösar inte med det gemensamma. Det är ju sådant som man tar med sig vidare i livet.

Men det är först sent i livet som jag insett att det här handlade om jämlikhet. Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.

Om jämlikhet skrivs det överallt, här och här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, familj, framtid, frihet, jämlikhet, solidaritet, ungdom, ålder

Krumelurer i den politiska terrängen

Jag kan inte låta bli att vidarebefodra några guldkorn ur den politiska hemisfären.

Kvalitet i privat och offentlig verksamhet är ju ett kärt ämne. För att som medborgare kunna kvitta sig med alla ambitioner om att överhuvudtaget ställa krav eller ha en uppfattning i frågan, så har den socialdemokratiske fd riksdagsmannen och partistyrelseledamoten Bengt Silfverstrand i en debatt om vinster och friskolor slagit fast att:" Det är inte bara möjligt utan bevisligen också framgångsrikt eftersom det har rönt en så stor uppbackning över alla partigränser i Norge. God kvalitet kan med andra ord upprätthållas utan att man behöver använda av skattemedel genererade överskott för utdelning till privata aktiägare.". Här slås alltså fast att när de politiska partierna är överens om att den av dem själva serverade verksamheten är god så är den det! Punkt slut! Att skoleleven, föräldern, läraren, vaktmästaren skulle kunna ha en mening därom avvisas kontant. Ett i sanning mycket intressant perspektiv för demokratin öppnar sig.

Lägg därtill hur signaturen Daniel reder ut den eviga frågan om vem som är socialdemokrat, det förtjänar att citeras i sin helhet: "Jag är socialist och socialdemokrat, och även jag har min uppfattning om kapitalismen efter studier av framför andra Marx. Jag är socialdemokrat därför att jag är partimedlem och socialist eftersom jag också vill avskaffa kapitalismen och införa ekonomisk demokrati.". Skönt att få frågan avgjord. Att vara socialdemokrat har inget med ideologi att göra utan är enbart en fråga om betald medlemsavgift. För att få full klarhet måste dock frågan ställas. Blir man socialdemokrat när man tänker betala avgiften, när man betalat den eller först när man fått bekräftelse på att betalningen har kommit in? Signaturen Daniel har säkert ett svar även på detta så vi lär inte bli stående länge i ovisshet.

För att ytterligare fördjupa dina hemisfäriska ideologiska studier så hänvisar jag till Peter Karlbergs blogg och en artikel i GP

Ja det är intressant att se hur förtroendet för att medborgaren och dennas förståndsgåvor nu ifrågasätts. Är det, som den gamle Brecht sa, dags för makten att välja sig ett nytt folk?

Andra?

Ja, jag erkänner!

Ja, jag erkänner. Jag genar. Jag är en sån där som genar i kurvorna, när jag kör bil. Med en körsträcka på uppemot 7000 mil per år så gör man allt för att göra bilkörandet intressantare. Ett sätt är att gena i kurvorna, inte trafikfarligt eller genom att utsätta andra för fara, utan bara gena överallt där det går. Försöka köra kortaste vägen mellan starten och målet.

Till en början var det mest av geometriska skäl. Leka med tangenten på varje böjd linje och att slicka insidan av en kurva. Som en tiotusenmeterlöpare ungefär. Efterhand så har jag mer och mer funderat över det här beteendet. Tjänar det något syfte mer än att aktivera hjärnan under timslånga, uttråkande rutter där nyheterna upprepas, för jag vet inte vilken gång i ordningen, på radions P1. Jag vet ju att det kan reta medtrafikanter även om det inte på något sätt stör deras trafikrytm. Men jag gör det ju inte för att reta någon, lika lite som en muslim är muslim för att reta en sverigedemokrat. Likafullt så har jag börjat tänka på det. Jag skäms väl lite trots allt.

Det var då jag kom på att jag skulle räkna ut hur många meter jag sparade på vägen mellan hemmet och jobbet. 12 mil dit och lika många hem. Hur mycket kortare blir det av att jag genar i kurvorna? Och till min förvåning gick det att beräkna. 25 meter per kilometer blev det. 250 på en mil eller 6000 meter per dag. Det är 30 000 meter på en vecka. 3 mil. 144 mil per år. Jag har också räknat på hur mycket tid som jag sparat för att umgås med barn och vänner. 45 minuter. 40 timmar på ett år, nästan ett halvår sedan jag började pendla till Norge.

Under mina 20 år på vägen har jag alltså kortat min körsträcka 2900 mil eller nästan ett 2/3-dels varv runt jorden, två kubikmeter diesel har inte förbrukats och släppt ut sitt gift. En hel uppsättning däck har besparats vår natur genom att inte slitas ner. Visst, en väldigt blygsam insats för vårt klimat, eller rättare sagt ingen insats alls om man tänker på hur många mil jag tvingats köra ändå.

Så på något bakvänt sätt så känns det ändå lite bra när jag sätter mig i bilen i morgon för att komma till jobbet och jag börjar gena i kurvorna. Även om någon säkert bara kallar det skattesmitning. Jag menar, moms, miljö- och energiskatter etc etc som tack vare mitt genande inte kommer staten tillgodo. :)


Andra?

Det är bara en fråga om tempo

Idag kom Anette och Aliz hem. Egentligen igår då. Jag fyllde 60 i våras och gav dom en 60-årspresent, en resa till New York. Själv har jag aldrig varit särskilt kean på NY, säkert bara mina fördomar. Den här gången var det nog Ramadan som utgjorde det största hindret, svårt att börja den på resa.

Men sedan märker jag också att jag blir mer och mer ensamvarg. Jag gillar att resa ensam. Har svårt att anpassa mig till de gemensamma besluten om allt som skall göras. Jag har behov av att resa i mitt eget tempo, flanera, betrakta och dricka mitt kaffe i den takt som min kropp och min hjärna tillåter. Fastän jag älskar familjen. Men resandet och upplevandet vill jag vara ensam om. Knäppt. Man får ibland dåligt samvete för att man tänker så. Ska man inte dela upplevelserna och minnas tillsammans? Säkert, men för min del så blir det så ofta fel saker som jag minns. Kompromisserna, de märkliga valen ..... Men likafullt så tror jag att jag är en OK family man.
Det är bara en fråga om intimitet och tempo.

Intressant om ålder, resande och kärlek. Och sufi.