En repris:Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.

Mina föräldrar arbetade bägge två. De var födda 1912 resp 1913 och fick uppleva två världskrig, 30-talets depressionen, fascismen och välfärdsstatens framväxt. 1938 bosatte de sig i en liten ort i Norrlands inland. De fick fyra barn som alla tidigt lämnade hemmet.

Efter att i tio års tid bott i vindsvåningar och oisolerade hus, där vattnet frös i ledningarna om vintern, fick de så flytta in i ”Hyreshuset”, ja det kallades så eftersom det bara fanns ett hyreshus i byn. Där hade dom varmt och kallt vatten, tvättstuga och centralvärme. I huset, som hade fyra lägenheter, bodde förutom oss en pensionärsfamilj, före detta småbrukare som nu tjänade som husets vaktmästare, en skogsarbetare med stor familj och till sist, av någon anledning, ortens tandläkare. Fyra familjer, många barn i ”Hyreshuset” som lika gärna kunde ha hetat "folkhemmet".

Eftersom de båda arbetade så hade de en arbetsdelning i hemmet som gick efter bästa förmåga. Pappa fiskade, diskade, städade, bakade bröd och stod för nattning av barn, de mjuka värdena skulle det väl kallas idag. Mamma stod för tvätt, matlagning och söm, kläder gick i arv och skulle lagas och sys om. Fisk åt vi fem dagar i veckan.

Men mamma var den som fysiskt fostrade oss. Hon hade varit aktiv idrottskvinna som ung, hade svenskt rekord i höjdhopp på 20-talet. 1.45! Det blev som ett magiskt tal för oss ungar. Det skulle vi bara slå och jag minns när jag som 12-13-åring, sprickfärdig av stolthet, kunde meddela att nu har jag gjort det. Och när hennes barnbarn senare satte världsrekord och vann stora mästerskap, så var det,tror jag, den gången hon hoppade över 1.45 som väckte mest stolhet hos mamma.

Mamma hade spelat handboll i högsta divisionen, så hon hjälpte oss med fotbollsträningen och drog sig inte heller för att ställa sig i målet när vi behövde hjälp. Jag minns det aldrig som konstigt eller pinsamt: att mamma stod i mål! Möjligen tyckte jag att hon hade en lite pinsam stil, handbollsspelare som hon var, där hon stod bredbent och med flaxande armar. Men hon tog ju bollarna så det fick passera. Att målvakt var det jag satsade på i fotbollen följde naturligt.

Pappa läste. Han läste sagor och äventyr. På kvällen samlades vi barn i deras säng och där lästes fornordiska gudasagor, Elsa Beskow, Homeros och Hellsing. Min barndoms hjältar hette Akilles, Frej, Odysseus, Flickan med solägget och Krakel Spektakel. Han läste och fabulerade och vi bara låg där och söp in. När vi tecknade så var det han som såg till att allt skulle upp på väggen. Varenda tom yta i köket var fylld av barnteckningar, som vi ungar kunde se på, begrunda och inte utan stolhet peka på och säga: Den har jag gjort. Och teckningarna hängde där till den dag de flyttade ut från ”Hyreshuset”. Det var väl bara när vi följde med ut på fisket eller cyklade ut i skogen, som vi fick se den fysiska sidan av pappa.

De var säkert moderna på sin tid, och det var själva arbetet, att bägge arbetade som tvingade fram en arbetsdelning som andades jämlikhet. På något sätt lyckades de förena ”det passar du bäst för” med en rättvis uppdelning av sysslorna. Och vi barn fick lära oss. Hos oss gick varmvattnet på husets gemensamma räkning, därför fick pappa oss att förstå att man sköljer disken i kallt vatten och låter den dropptorka i diskstället. Man slösar inte med det gemensamma. Det är ju sådant som man tar med sig vidare i livet.

Men det är först sent i livet som jag insett att det här handlade om jämlikhet. Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.

Om jämlikhet skrivs det överallt, här och här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, familj, framtid, frihet, jämlikhet, solidaritet, ungdom, ålder

Det är bara en fråga om tempo

Idag kom Anette och Aliz hem. Egentligen igår då. Jag fyllde 60 i våras och gav dom en 60-årspresent, en resa till New York. Själv har jag aldrig varit särskilt kean på NY, säkert bara mina fördomar. Den här gången var det nog Ramadan som utgjorde det största hindret, svårt att börja den på resa.

Men sedan märker jag också att jag blir mer och mer ensamvarg. Jag gillar att resa ensam. Har svårt att anpassa mig till de gemensamma besluten om allt som skall göras. Jag har behov av att resa i mitt eget tempo, flanera, betrakta och dricka mitt kaffe i den takt som min kropp och min hjärna tillåter. Fastän jag älskar familjen. Men resandet och upplevandet vill jag vara ensam om. Knäppt. Man får ibland dåligt samvete för att man tänker så. Ska man inte dela upplevelserna och minnas tillsammans? Säkert, men för min del så blir det så ofta fel saker som jag minns. Kompromisserna, de märkliga valen ..... Men likafullt så tror jag att jag är en OK family man.
Det är bara en fråga om intimitet och tempo.

Intressant om ålder, resande och kärlek. Och sufi.

19 augusti 1989, Sopron i Ungern.

Idag firar vi 20-årsdagen av den paneuropeiska picknicken i Sopron, på gränsen mellan Ungern och Österrike. 600 människor, vuxna och barn, rusar mot gränsposten. Från den ungerska sidan mot den österrikiska. De har lämnat sina Trabanter några hundra meter bort och tänker lämna sitt land. Utan att veta om de kommer att stoppas, förmodligen skjutas i så fall, lämnar de allt. Deras handling kom att bli en symbolhandling. Det kommunistiska systemet i östra Europa föll. Inte över en dag, men inom några månader. 70 år av terroristisk diktatur börjar att monteras ner i samma ögonblick som den ungerske gränsvakten bestämmer sig för att inte göra något för att stoppa de 600.

Det här är en historisk dag. 1900-talets största sociala och politiska projekt går i graven. Det handlar givetvis inte om blundande gränsvakter. Det handlar om en politisk utopi som visar sig oduglig. De planekonomiska systemen som byggdes i centrala och östra Europas länder förmådde varken skänka människorna ekonomisk, politisk eller social frihet.

Estland, Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina, Georgien, Ryssland, Moldavien, Rumänien, Bulgarien, Ungern, Albanien, Jugoslavien, Tjeckoslovakien var alla länder vars politiska signum blev diktatur, Planekonomier, planerades av staten, som ledde till social misär. Skoningslöst avslöjades här idén att en stat med produktionsmedlen i sin hand skulle kunna skänka sitt folk lycka. Det som skapades var ett förmyndarsamhälle där staten och dess funktionärer alltid visste bäst. Ner i varje por, i minsta skrymsle av samhällskroppen sipprar ett förmynderiets gift. Och för att sprida det krävdes ett övervakningssamhälle som engagerade samtliga dess medborgare, antingen som bevakad eller som bevakare. Instämde du inte blev du skickad till de planekonomiska mönstersamhällena, där principen om ”av var och en efter förmåga till var och en efter behov” nådde sin utopiska fulländning. Gulag var inte bara fängelser, det var också det organiserade uttrycket för en samhällsutopi. De som försökte fly denna utopi dödades. Aldrig har det demonstrerats med större tydlighet att planekonomi aldrig låter sig förenas med demokrati, med fria tankar som yttras fritt och vars yttersta vilja får manifesteras i medborgarnas val. 100 miljoner döda bär vittnesbörd om detta.

Den 19 augusti för 20 år sedan gick 600 modiga människor mot gränsen i Sopron, klippte det symboliska låset i gränsbommen och fortsatte in i Österrike. Efter sig lämnade de ett samhälle i total politisk, ekonomisk och social bankrutt. Framför sig bar de ett befriat Europa.

Låt oss aldrig glömma det.

Du kan läsa mer här, här, här. Intressant bloggas här, här och här.

Demokratins dödgrävare

Det var i början på 2000-talet. Föräldraföreningen hade kallat till möte. Kommunen aviserade neddragningar, uppsägningar av lärare, på vår lilla skola.

Under mötet, dit man skickat kommunalrådet (fp) och oppositionsrådet (s), förklarades att ”kommunens ekonomi tvingar oss”, ”Vi har funnit oss nödsagade...”, ”Trots skattehöjningen klarar vi inte” osv. Efter att ha lyssnat på genomgången, så började frågestunden. Jag vet inte vad politikerna hade föreställt sig, men vi ställde många frågor. Vi krävde besked om varför, vi nöjde oss inte med de svepande formuleringarna. Inte för att vi inte förstod att läget var allvarligt och ekonomin pressad; vi förstod inte det rimliga i att säga upp lärare i en situation där barnkullarna var större än någonsin.

Omsider började bilden avteckna sig. Kostnaderna för att skjutsa elever till skolan hade skjutit i höjden. Bland annat pekades på att hämtningen av två barn på Hamburgö kostade tolvhundra kronor om dagen. Hamburgö ligger 1 minut färja och 7 minuter körning bort från skolan.

Nu började vi föräldrar reagera. Det kan inte vara rimligt att skolans pengar ska gå till att avlöna taxichaufförer, när vi avskedar lärare! För de pengarna kan vi anställa en lärare som åker ut till barnen och undervisar! Diskussionen blev het och vi satte ner foten. Vi tillät inte kommunen att genomföra sina planer, utan krävde att vi skulle få ett par månader på oss för att komma med ett förslag till lösning. Vilket vi gjorde. Vårt förslag var att skolan skulle leasa tre minibussar, anställa 1,5 fritidsledare för att de skulle köra och hämta de elever som bodde krångligt till. Och tro det eller ej, men vi fick gehör för förslaget.

Nu fick alltså skolan fler vuxna med elevkontakt, vi fick tre bussar för att göra resor till muséer, teater, idrott etc, kort sagt vi fick en bättre skola utan att säga upp personal. I själva verket visade det sig att vi dessutom sparade en halv miljon kronor.

Hur blev det då? Vi har ett exempel där aktiva föräldrar tar ansvar för skolans och kommunens ekonomi, där skolan samarbetar bra och kommunen lyssnar. Frid och fröjd?

Vi såg en lysande möjlighet för skolan att ta itu med en del lokalproblem; bildsalen hade fått tas i anspråk som klassrum, grupprum saknades mm.

Nästa år så var överskottet inbakat i kommunens budget, skolans tilldelning minskad med samma summa. Tankarna om utveckling och fortsatt förbättring kunde vi lägga till sidan. Redan här tappade många sugen. Varför ska vi engagera oss när kommunen ändå bara gör som den vill? När sedan framsynta politiker i riksdagen dessutom fick igenom förbudet mot att föräldrar kunde vara med på aktiviteter i skolan, att inga pengar eller insatser fick göras, dog långsamt det aktiva föräldraintresset bort. Allt kunde gå tillbaka till det gamla vanliga. Minus aktiva föräldrar.

Bland socialdemokratiska statskramare så sprids en myt om att i den offentliga skolan går överskotten tillbaka till verksamheten. Man baserar sina principers övertygelse på den. Och man försöker få oss att tro på det. För det låter ju så bra. Men det är bara luftpastejer. Pengarna försvinner in de hål som kommunens ekonomi har. Det finns inga öronmärkta skattepengar. Vilket ju också är det enda rimliga. Skattsedeln kan ju inte förvandlas ett kryssningsformulär, där medborgaren kan kryssa för vad hon vill att skattepengarna ska gå till. Men det borde täppa till truten på skitsnackarna, om de nu har någon känsla för sanningen. Men det ingår säkert inte i principerna.

För varje gång som verklighetens krossar de illusioner som skitnackarna försöker delge människor, varje gång människorna upplever att politiker snackar skit, så förvandlas skitsnackarna från akademiska åsiktsapparater till demokratins dödgrävare.


För att göra det tydligt, det här är ingen plädering för privata skolor, det är en kritik av ett offentligt system som stjälper demokratin, och det är en kritik av de som i debatten med falska argument agerar dess dödgrävare. För sina principer skull.

Ps. Det handlar alltså om en kommunal skola, om det är någon som trott något annat. ds

Vem vill kratta manegen på Circus Såss

Min dotter gick på gymnasiet i Göteborg, GTI som ligger på Karl Gustavsgatan. Hon gick en teknisk linje, ensam tjej bland bara killar från Bergsjön och Hisingen. Det blev en ganska tuff stämmning ibland, så hon sökte sig över till kommunala Hvidtfeldtska hösten åk2 och kom in, men hon blev där bara tre veckor eftersom det var för opersonligt, snobbigt, brytigt för henne. Lärarna nonchalerade eleverna och tänkte bara på sitt. Ingen lyssnade på hennes önskemål eller förslag. Skolan var en sorteringscentral för vit medelklassungdom.

Hon åtevände till sina bilmekar på det privata GTI, där hon blev sedd som den människa hon var och fick utveckla sina färdigheter på ett sätt som passade henne. Hon fyllde 18 i vintras och hon ska rösta första gången nästa år. Tror någon att hon känner igen sig i beskrivningen av privata skolor som utsugande, giriga inrättningar där elevena bara är till för att maximera vinsten? I amsagorna om de kommunala skolorna som jämlika och soldariska paradis? Tror någon att hon och hennes kompisar kommer att rösta på det parti som kommer att hävda det?

Jag är så mycket socialdemokrat att jag anser att hennes åsikter och erfarenheter är lika mycket värda som Alva Myrdals knähundars. Att lyssna på de som det verkligen gäller kan ibland vara mycket mera givande än principryttarnas samtliga konster i manegen. Även om de bara är arbetarungdomar som aldrig satt sin fot i Rosenbad.

precis som dinosaurerna så har de växt sig för stora och alltomfattande

Jag sitter och rensar skrivbordet från papper som har blivit liggande. Däribland mycket från den politiska verksamheten.

Jag uppbär ju det blygsamma politiska uppdraget som lekmannarevisor och då får man samtliga protokoll från den politiska verksamheten i kommunen hemskickat. Och läser man dom så framgår det att våra folkvalda har ägnat huvuddelen av sina nämndmöten, gruppmöten, fullmäktigemöten och kommunstyrelsemöten åt att avgöra huruvida Sten Olsson, Berga 2:17, ska få lov att gräva en ny brunn på sin gård, Gerda Person vill bygga en ny brygga, nån annan måla om sin dörr, andra sälja sitt hus.

Det är ingen hejd på vad man ska bestämma över. Man ägnar möte efter möte åt att behandla dessa frågor och på kommunhuset sitter tjänstemännen och bereder frågorna och verkställer besluten.

Detta är politiken som den ser ut idag, är det konstigt om folk tröttnar, eller snarare dör på sin post och ungdomen flyr? Då spelar det ingen roll om man spelar Springsteen i pausen eller lottar ut fruktkorgar till kaffet. Det är själva den politiska gigantonomin som dödar politiken; precis som dinosaurien så har den växt sig för stor och alltomfattande.

Det är historien om samhället som blev till en stat.