Visar inlägg med etikett politiker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett politiker. Visa alla inlägg

tisdag 30 oktober 2012

Angående herr ministerns förvillelser.


En försynt fråga till Major Björklund, har ni tänkt på möjligheten att nivågruppera babysim-verksamheten. Tänk om någon stackare kommer ut därifrån och är glad för att kunna simma men så rasar verkligheten på en och det visar sig att kompisen i 27-an är bättre och så får man inget jobb och blir hänvisad till utanförskåpet. Nähä, fy bubblan så trist.

Herr ministern som så idogt gräver i svunna tiders pedagogiska höjdpunkter kan säkert även finna relevant material om skallmätningens välsignade resultat och påbörja det socialhygieniska arbetet redan på BB. Även om ju ungarna ser väldigt olika ut vad gäller skallens form, det kan ha med problem att komma ut och in i samhället just där och då att göra. Men likafullt så bör väl ändå en grövre sortering kunna genomföras redan här, så att både föräldrar och den stackars nye medborgaren slipper sväva i osäkerhet om framtidens möjligheter. 

Eller så kan väl herr ministern bara sätta sig ner, knäppa upp några knappar i skjortan, ta sig en whiskey och bara slappa av. Ni har gjort så alltför mycket redan nu.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


lördag 14 januari 2012

Att då göra verksamhetsförbud och företagsnedläggning till en huvudfråga är ju rena dårpippin.


Jag ska försöka knyta ihop den lilla miniserie jag startat det nya året med. Jag har fört fram tesen att socialdemokratins stora projekt, den starka staten, som skulle bära välfärden på sina axlar, inte har lyckats med sina föresatser. Det är dags för socialdemokratin att ta itu med detta misslyckande, sina fel och brister som Ylva Johansson uttryckte det. Jag har pekat ut makt, delaktighet och integration som mål för att nå huvudmålet för alla, frihet.

40 års erfarenhet visar att de stora centralistiska projekten inte klarar det på egen hand. Medborgarnas engagemang och egeninsats försvinner. Makten över vardagen förloras till tjänstemän och politiker. Jag är övertygad om att framtidens samhälle måste bygga på radikalt mycket mera självförvaltning och egenmakt. De stora kolosserna har visat sig innebära stora problem, det existerar inte längre ett planekonomiskt alternativ om vi fortsättningsvis vill bevara den demokrati som vi har idag.

En fungerande politik kan inte byggas på vad vi inte gillar i de andras politik. Det uppfattas bara som gnäll. Framförallt så öppnar den inte ögonen för alternativa lösningar. Vi engagerar inga kring gemensamma samhälleliga projekt genom att peka på motståndarnas tillkortakommanden. Några tror att det räcker med att vi håller fast vid de klassiska socialdemokratiska värdena. Det är dödsdömt om vi inte fyller ideologin med ett innehåll byggt på nya erfarenheter och nya kunskaper.

Ta frågan om vinsten i sjukvården. Här verkar s falla för en typisk ”inte”-politik. Vinster i den skattefinansierade vården ska inte tillåtas. Det är lätt sagt, men när det skall förverkligas så får den politiken problem. Flera tiotusentals företag är verksamma inom den försäkringsfinansierade svenska vården. De ska alltså alla beläggas med verksamhetsförbud.

Det är svårt att se på vilket sätt vården skulle bli bättre genom med ett sånt ”vallöfte”. Vårdens stora problem är köerna, den sviktande tillgängligheten, den dålig kvaliteten, vårdskadorna och medborgarnas bristande inflytande över sitt eget tillfrisknande? Vad är vårt politiska svar på det?
Det måste ändå vara den goda vården som är huvudmålet. Här ligger själva kärnan i ett vårdpolitiskt program. Vi måste definiera de verkliga problemen, ange vad vi ska förändra till det bättre och gå till val på det.

Att då göra verksamhetsförbud och företagsnedläggning till en huvudfråga och rikta udden mot valfrihet i vården är ju rena dårpippin. Dåligt underbyggda och populistiska kampanjer mot vinster och rovgiriga kapitalister är att kasta ut barnet med badvattnet. Carema har visat upp flera exempel på dålig vård. Men de har också fått klä skott för förhållanden som de ingalunda är ensamma om att visa upp.

”Årets vårdskandal”
har det kallats. Men hur var det egentligen med fakta? Den detaljrika historien om mannen som lämnades ensam framför tv för att dö visade sig komma från en person som inte var i tjänst när mannen dog. Blöjvägningen var ett landsomfattande projekt som både privata och landstingsägda vårdgivare deltog i och att svält är en av de vanligaste dödsorsakerna i svensk äldreomsorg är känt sedan länge.

Faktum är att det inte finns några som helst belägg för att landsting, kommuner eller non-profit-företag skulle utföra bättre vård än vinstdrivna företag. Inte motsatsen heller för den delen. Men däremot så blir det billigare med företagsdriven vård. Caremas ligger 10-15% lägre i kostnad vid upphandlingen än landstingsdrivna vårdplatser.

Om nu Carema kan utföra vård till en kostnad som är 10-15% lägre än landstings-diton, då frågar man sig vad landstingen gör för pengarna. Redovisas de som överskott? Återinvesteras dem? Alla som arbetat inom offentlig förvaltning vet vad som händer mot slutet av året. Den stora köpfesten inleds då risken för ett överskott skall förvandlas till balans eller kanske ett litet underskott så att inte storleken på nästa års anslag minskas. Till vilken nytta är oklart, man använder alltså mångmiljardbelopp utan att någon egentligen vet till vad. Vi får inte bättre vård, inte bättre tillgänglighet men någonstans i den offentligt drivna vården förbrukas dessa miljarder. Skillnaden mot att dela ut dem som vinst är marginell.

Vårdens kvalitet har andra drivkrafter, och det är detta vi måste försöka förstå och finna fram till bra politiska lösningar för. Kvalitet är inte alltid mätbart i statistiska sammanställningar. Vården är i högsta grad en ”upplevelseindustri”. Få områden i samhället utlöser så mycket tyckande som vården. Och på något sätt så visar allt detta tyckande och alla dessa historier om upplevelser av vården att medborgarna bryr sig. Men det berättar också att de känner sig maktlösa och utsatta för godtycke, oavsett om det gäller av självgoda politiker eller rovgiriga riskkapitalister.

Debatten om vård och omsorg ska handla om effektivitet och sparnit, men i ännu högre grad hur vården organiseras, om medborgarnas inflytande, om vårdskador och tillgänglighet, kort sagt om vårdens kvalitet. För även om Carema är ett företag av blodtörstiga, utsugande kapitalistsvin så kan man inte bygga en politisk kampanj som säger nej till alla vinstdrivande företag på grund av dem. Folk vet av egen erfarenhet att det inte är problemet. Det vore en typisk inte-politik som missar medborgarintresset.

Det är bara genom att fokusera på förbättrad kvalitet, tillgänglighet och patientinflytande som en framgångsrik politik kan formuleras. En ja-politik som klart visar vad vi vill ha. Det är en politik för medborgarnas intressen.


Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

torsdag 13 oktober 2011

Ett litet Nordkorea i Sveriges mitt.


Jag kan inte undanhålla er detta.

"Håkan Juholt är vår ledare i kampen för ett solidariskt samhälle, där alla ha lika människorvärde."

Det är rubriken på ett blogginlägg från Tord Oskarsson, s-bloggars flitigaste skribent.Testa med att byta ut Håkan Juholt mot Kim Jung il och det hela får en skrämmande dimension. Ibland brukar vi skylla på rubriksättarens överdrivna vilja att locka nyfikna, men vad sägs då om följande:

"Ju mer högertidningarna i Stockholm AB, Expressen, DN, SvD driver hetsjakt mot Håkan Juholt ju mer övertygas vi S ute i landet, som inte vill ha en elitistiskt kapitalism att vi ska ge Johult allt stöd för att han ska kunna vara den ledare som leder en utveckling mot ett solidariskt samhälle, där har lika människovärde."

Jag kan se framför mig hur Härnösands alla tusentals barn med sina fyrkantiga pappark hårt hållna i skälvande barnahänder och med små röda skarfar runt halsen där de marscherar upp på stadens fotbollsarena och under glada sånger till hans ära skapar en bild av den älskade ledaren. Allra gladast är den lilla tös från Älandsbro som fått äran att utgöra den älskade ledarens näshår.

Stackars Han Ju Holt.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

söndag 9 oktober 2011

Patetisk



patetisk som Nationalencyklopedin definierar ordet,

pate´tisk adj. ~t ORDLED: pat-et-isk
• starkt känslosam vanl. på ett högstämt sätt: hans ~a vädjan om hjälp; ett ~t tal som rörde åhörarna till tårar
BET.NYANSER: a) om företeelse som väcker starka känslor av gripenhet, medlidande e.d.: staden erbjöd en ~ anblick efter bombningen b) med mer negativ värdering löjeväckande: hans inställsamhet var rent ~; en ~ och misslyckad figur
KONSTR.: ~ (att+INF)
HIST.: sedan 1735; av grek. path\tikos 'lidande; känslofull'; till patos

För en samtida illustration till ordet patetisk hänvisas till http://www.s-bloggar.se/

Och här lite musik under eftertankens kranka blekhet.

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndag 19 juni 2011

Almedalssjukan skadar för livet! Bojkotta Almedalen!


För knappt ett år sedan skrev jag en text om Almedalen och almedalssjukan. Nu närmar sig årets upplaga, lika hajpad som någonsin en Beaujoulais noveau i november. Och lika blodlös för den delen.

Instängda bakom medeltida murar ockuperar den politiska eliten och dess svans livsrummet för gotlänningarna. Här utförs likt Fångarna på fortet politiska krumbukter och blindtestning av fågelspindlars nätverksbyggande. Servade av politikens krämare byggs politikerns självbild av en avgörande samhällsaktör upp. Oavsett partifärg samlas man till kvällen, efter utfört uppdrag på bakgårdar, parker och andra till serveringställen omgjorda allmänna platser för att slicka varandras sår och rumpor. Här byggs broar över partipolitikens och den insnävade ideologins tröstlösa träskmarker. Belöningen för alla småaktigt ersatta timmar av politisk lojalitet omsätts i vaknätter och somrig berusning. Osövd och utmattad kan sedan deltagarna återvända till sina sommarstinna återstående semesterveckor, ett sluttande plan på väg till höstens gruppmöten, idoga harvande i nämnder och styrelser och partisamstämda omröstningar i fullmäktige.

Almedalen är manfestationen av politikens kivikisering. Här skapas självbilden av den exekutive makthavaren, drömmen om att vara den inflytelserika, den som väljer vägen framåt och leder sitt folk mot framtiden. Så som den presenteras av hantlangarna i lobbyn. Men lika nersmetad av sockervadd, plastmuggspilsner och fullskitna bajamajor som vilken prylmarknad som helst.

För ett år sedan skrev jag: "Jag vill helst inte förlora min respekt och tro på vårt demokratiska samhälle med skarpa debatter mellan politiska motståndare för att vinna väljarnas förtroende. Men det är något med politikens självbild som skadas av hajpen kring Almedalen.

Det som en gång var en enkel talare som brukade en semesterdag på ön för att från ett lastbilsflak tala om viktiga politiska frågor, har växt till något som mer liknar en politisk marknad med mycket billigt tjafs i utbudet. Med magnetisk kraft suger den politiska eliten till sig sina trupper och stänger in sig innanför murarna och tillerkänner varandra en storhet och betydelse som de faktiskt inte borde ha. Här tar politikerna makten över människors liv och övertrumfar varandra i löften om hur frukten av medborgarnas arbete ska fördelas ut i form av individuella och kommunala bidrag.

Här bygger den politiska eliten sitt Belgian Blue-ego hermetiskt avskilt från det folk de vill representera.
"

Efter ytterligare ett år i kommunalpolitiken så är jag än mer övertygad om att Almedalen borde bojkottas. Bojkotta Almedalen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

torsdag 3 mars 2011

Jag såg en partiledarekandidat som ställd inför fackföreningsfolket och gamla partirävar....


Häromdagen såg jag ett SvT Forum på Kunskapskanalen. Det var Handels, Seko och Arbetarrörelsens Tankesmedja som arrangerade. ”Fullt upp - politik för jobb.” hette programmet. Flera prominenta gäster talade, bland dem Göran Persson och Lena Sommestad. Sakfrågan, full sysselsättning, var ju huvudnumret. Regeringens oförmåga att hantera denna kräver ju en fördjupad och seriös debatt i arbetarrörelsen. GP höll ett långt och retoriskt väl genomarbetat försvarstal för sin egen insats som statsminister. Debatten blev ändå förvånansvärt tam. Det var väl bara Göran Perssons plädering för att stoppa arbetskraftsinvandringen som stack ut och hettade till. Men det jag studsade inför var dock en helt annan sak.

Lena Sommestad har ju varit något av en favorit för mig. Jag kunde till och med tänka mig henne som en kommande partiledare. Hennes kamp för kunskap och utbildning, hennes tro på att framtidens samhälle kan skapas bara om vi tar hand om våra medborgare, värnar våra behov av ständig utveckling på det personliga planet för att samhället ska utvecklas. Hennes kunskaper och vilja att debattera dessa är ett föredöme.

Men det jag såg på den här debatten gjorde mig tveksam. Inte så mycket till henne kanske utan mera till det inre liv i partiet som en framtida partiledare ska försöka hantera. Jag såg en partiledarekandidat som ställd inför fackföreningsfolket och gamla partirävar harklade sig och tog lovar kring de heta frågorna, en flackande blick, en oavslutad ansats, nervöst fnitter och sidoblickar mot sin tidigare arbetsgivare. Lena Sommestad gav mig intrycket av att vara rädd. Ställd inför det parti som hon vill tjäna så fick det henne att skaka. Det gav mig en stark känsla av obehag. Kan inte en framtida ledare agera fritt och prestigelöst inför sina egna hur ska hon då kunna hantera en nation, en europeisk union och en värld i turbulent förvandling? En iakttagelse och en känsla som gjorde mig plötsligt glasklar över vilket problem mitt parti står inför. Hon blev visserligen säkrare mot slutet av debatten då hon framträdde mer i sin roll som professor i ekonomisk historia, men lika fullt?. Jag kan ha fel, rätta mig gärna.

Det finns kanske andra förklaringar till det här märkliga uppträdandet, men nog gav det en besk eftersmak. Det är synd, för jag tror som vanlig enkel medlem att Lena Sommestad är oumbärlig i en framtida partiledning.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag 22 februari 2011

Daniel Suhonen är en person som aldrig törs debattera, bara propagera.


Det är bra att nu Daniel Suhonen visar sitt rätta ansikte. Det behövs så lite för att se vilket virke han är skapad av. I en ignorant liten kommentar på sin hemsida tar han heder och ära av en politiker som på sin har-gjort-lista skriver så mycket mer än vad belackaren någonsin åstadkommit. Må så vara att man inte är överens i ett parti, men Suhonens tillvägagångssätt är hämtat från den stalinistiska traditionen och fullkomligt väsensfrämmande för det som jag är van vid i mitt folkrörelsearbete. Det är typiskt för intriganten att slänga ur sig något och sedan ställa sig i bakgrunden och låta andra föra hans eget strid. Daniel Suhonen är en är en makthavare med tillgång till flera tidningars ledarsidor men en person som aldrig törs debattera, bara propagera. Det är en feg och ynklig hållning och kanske får det några av hans mer sansade påhejare att ta sig en funderare på vad denne man går för. Han borde få den uppmärksamhet som han förtjänar.

Bevare oss för att gå in i framtiden med ett restaurerat parti där hållningar som Suhonens får inflytande över politiken.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Laakso skriver här.

söndag 9 januari 2011

I fråga efter fråga missar vi det medborgarperspektiv som måste till för att få det nödvändiga stödet att återigen leda landet.


Blogglusten tryter. Jag har inte skrivit något på snart två veckor. Inte för att ämnen saknats, det vimlar av dem. Regeringen som misslyckas både med arbetslösheten och ökad förtidspensionering är de stora frågorna som jag fastnat för och jag kommer att skriva om det. Det är bara att just nu känns det tomt.

Kanske beror det på årstiden, julen som avbryter normaliteten. Kanske är det faktiskt ett sviktande intellekt. Men jag märker att jag reagerar väldigt mycket på hur utvecklingen artas i mitt parti, socialdemokraterna. Man svingas mellan hopp och förtvivlan i en frekvens som börjar likna det som händer broar, svängningar som sammanfaller och fördubblar frekvensen till en destruktiv kraft.

Lena Sommestad öppnade för en debatt om sjukvården på sin blogg. Hon hade noterat att skadeståndsanspråken på vården hade ökat kraftigt under de senaste åren. Utan att säga det rätt ut kunde man ana att hon ansåg skadestånden som en osund utveckling och en belastning för vården. Hon frågade om det var en konsekvens av en ”amerikanisering” av medborgarnas attityd till samhället.

Inför de 450 miljoner som skadestånden avsåg skrev jag då en kommentar och pekade på den grundläggande problematiken; att varje år så dör 3000 människor och skadas hundratusentals av skador som åsamkas dem i vården. Vårdskadorna står varje år för 20 till 30% av sjukvårdens totala kostnader. Priset för samhället är svåröverskådliga men hamnar någonstans mellan 50 och 100 miljarder årligen. Och kan någon överhuvudtaget föreställa sig summan av det lidande som orsakas de berörda?

Dessa grundläggande fakta är så obegripliga så att de verkar totalt få politikerna att koppla ur. Handfallna inför verkligheten och fakta tystnar de. I Lena Sommestads fall så genererar de ett menlöst svar i kommentarsfältet: ”Det viktiga är att vi ställer frågorna och analyserar de trender som vi ser. Det finns en oroväckande tendens till att förändringar tas för givna, också när en rad signaler borde ge skäl till reflektion.”.

Jag tvivlar på att någon skulle stå oberörd om samma verklighet skulle gälla t.ex. SJ. Föreställ er att Statens Järnvägar varje år skulle orsaka 3000 människors död och 100 000-tals allvarligt skadade. Skulle någon anklaga de som söker ersättning för att okynnes-saksöka? Skulle sådana siffror anses vara skäliga sett mot hur många som trots allt inte skadas eller dödas när de åker tåg. Skulle vi acceptera det i färjetrafiken? På våra vägar? Tänk om apotekens verksamhet skulle kräva så många dödsfall och skador! Var någonstans i samhället accepterar vi det som sker i sjukvården år efter år?

Lena Sommestad ställde frågan "Varför ökar anmälda skador i vården?". Kan vi ta en politiker på allvar som ställd inför detta skulle svara: ”Det viktiga är att vi ställer frågorna och analyserar de trender som vi ser. Det finns en oroväckande tendens till att förändringar tas för givna, också när en rad signaler borde ge skäl till reflektion.”.

Nu är det här inte riktat i huvudsak mot Lena Sommestad, hon har ju till skillnad mot andra politiker försökt att svara, även om det är intetsägande. Nej, hon framstår som den bäst skickade av alla de kandidater till den socialdemokratiska partiledarposten, politiskt skarp, analytisk och förhållandevis odogmatisk. Och det är just i egenskap av en möjlig framtida partiledare som frågorna måste ställas till henne. Särskilt när hon själv initierar frågan.

En socialdemokrati som så grundläggande har tappat fotfästet i verkligheten och nu försöker finna fast mark under fötterna med hjälp av tillbakablickande partinostalgi, med en ideologisk höger/vänster-tuppfäktning med rötter i ett infantiliserat SSU-förflutet eller en ”blunda-och-kör-som vi alltid har gjort”- inställning hos statsfunktionärer som har fått sparken, har förlorat medborgarnas förtroende. Om vårt parti vill spela en roll inför framtiden så måste vi kunna svara på de frågor som det moderna samhället ställer oss.

Min oro illustreras av vår oförmåga att politiskt formulera den nödvändiga förändringen. I fråga efter fråga missar vi det medborgarperspektiv som måste till för att få det nödvändiga stödet att återigen leda landet. Och borgarna är inte ett dugg bättre. Vi står inför en framtid, likt den i England, där majoriteter i valen bestäms av missnöjet med de sittande, inte entusiasmen för den förändring som utlovas.

Konsekvensen tror jag blir att politiken kommer att flytta ut från partierna och de parlamentariska församlingarna till en mera dynamisk, men också mer oförutsägbar utveckling av de politiska arenorna. Är vi förberedda på det?

Stig Björn Ljunggren skriver om detta. Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

torsdag 18 november 2010

Veronica Palm straffar ut sig själv redan nu.


Veronica Palm är en av de utpekade efterädarna till Mona Sahlin. Expresssen jobbar intensivt för hennes kandiatur och för dem verkar det på löpsedlarna, som om att allt redan vore klart.

Själv har Veronica Palm skrivit i sin blogg, och det är en läsning som fyller mig av tveksamheter, ja nästan obehag. Hon säger sig minsann inte vara någon tråksosse, men talar om om folkrörelse, medlemmar och process som de andra. Att det är av respekt för detta som hon inte uttalar sig, inte deklarerar sin ståndpunkt. Det hela andas en unken instängdhet av en partiledarekandidat höjd över populasen. Likt Djurfarmens lite mer jämlika ledarskap så talar hon gärna om och med honnörsorden, men andemeningen är ju att hon inte vill riskera sin eventuella kandiatur genom att blotta något av sin ställning.

Likt varghannarna som fightas lite demonstrativt i utkanten av flocken och avvaktande ser på när Alfahannen förlorar sin styrka, så vankar nu ett antal utpekade kandidater runt och mäter varandras styrka. Och då kan man inte tillåta sig att blotta något av sin position. Allt prat om demokrati och medlemmarns väl är bara en omskrivning för att ”jag står över er, jag tar inga risker när det gäller mina framtida möjligheterr.”

Det här är ett eländigt spel och gudarna ska veta att Veronica Palm ingalunda är ensam om att utöva det. Men det var särkilt tydligt i hennes egen text, som hon valt att publicera på sin egen blogg.

Att jag själv, efter att ha mött henne i valrörelsen, anser henne vara en oerhört svag kandidat och en blek kopia av Mona Sahlin deklarerar jag gärna. Ge mig en tanke, en reflektion som sträcker sig längre än till nästa fullmäktigemöte, längre än till nästa utskottsmöte som hon har producerat och jag ska skriva in det på hennes pluskonto. Det är relativt tomt för närvarande.

LäsPeter Karlberg om ni har lust på lite politik, Erik Laakso har ju fått gehör för tanken om en öppen process,
Mera Erik här. Kajsa Borgnäs vill ha flera in i debatten. Andra svarar på sin egna frågor genom sättet att ställa dem. En annan syn på Veronica Palm visar Jinge. Bengt Göransson sätter sin vana trogen fngret på det väsentliga. Annarkia skriver på samma tema här.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 4 augusti 2010

Förbjud dom! Flum-Björklund blottar ansiktet.


Folkpartiets ledare Jan Björklund tänker gå till val på att föreslå en svensk lagstiftning som förbjuder bruket av burka och niqab i svenska skolor. Förbudet skall ge rektorer vid gymnasier och svenska högskolor enkla regler att agera utifrån. Burka no!

”– Undervisning är kommunikation, det är att kunna se varandra i ögonen och ansiktet och kunna kommunicera med varandra. Där menar jag att det är extremt olämpligt att tillåta klädsel som täcker ansiktet, säger Jan Björklund till Ekot.”

Några vetenskapliga belägg presenterar folkpartiledaren inte för att det han påstår. Jag menar, om hans tankar vore riktiga så skulle alltså en stor del av världens befolkning inte kunna kommunicera med varandra. För nu talar vi inte bara om muslimska kvinnor i burka och niqab, Nej vi talar givetvis om alla blinda, för att inte tala om alla som har kontakt med varandra med brev, telefon, radio, mail, sociala medier, internet också. I skolans värld så bör man i konsekvensens namn förbjuda distansundervisning över internet tillsammans med detta försvinnnade fåtal kvinnors klädesval.

Och har Björklund någon vetenskaplig grund för att hävda att kommunikationen inte bara förbättras, utan faktiskt uppstår först i samma ögonblick dessa kvinnor ändrar klädstil? Han predikar och pekar med hela handen. Förstår de inte bättre så vill han gärna krydda sin manliga omsorg med lite hot:


”– Jag tror att man är väldigt ärlig mot en ung flicka som bär burka eller niqab om man säger till henne att inte söka till förskollärarprogrammet, för att hon inte kommer att få anställning som förskollärare. Barnen måste kunna se på sin förskollärare om hon är bestämd, eller glad eller oroad eller så.”

Nej, forskning och fakta har han givetvis inte, för denne, den gamla skolans och vetenskaplighetens överstepräst inom svensk politik, han har ersatt vetenskaplighet med flummets främsta utsaga: ”Jag har inga fakta men jag har en känsla av det.” Och i den politiska opportunismens flumlandskap försvinner han tillsammans med sin ministerkollega Billström, herr Sarkozy och några andra europeiska prominenser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Intressant.

tisdag 22 juni 2010

Demokrati? Nä du Alfred, det blir det nog inget av.


Vad är det som sker med den parlamentariska demokratin? I Sotenäs kommun vill man avveckla de politiska nämnderna i kommunen utom kommunstyrelsen (ks). Nämnderna ersätts med ks-utskott, där politiker och tjänstemän arbetar tillsammans. Samtidigt vill man minska antalet ledamöter i kommunalfullmäktige.

På heldagsmöten skall Kommunstyrelsen ägna förmiddagen åt information och föredragningar. På eftermiddagens offentliga del skall beslut tas. Förslaget ställdes först av (s) i opposition men antogs i modifierad form av den styrande alliansen. Allt detta skulle enligt (s) i Sotenäs stärka demokratin. Det ger ”helhetstänk” som oppositionsrådet Brit Wall uttrycker det. Man skulle bli bättre på att ta beslut.

Jag vet inte vad som ligger bakom det här, men att det är en radikalt annorlunda syn på det som vi traditionellt kallar parlamentarisk demokrati är säkert. Jag anar en en korporativ demokrati där det folkliga inflytandet och den demokratiska debatten kommer att minska. Vad vi ser är en utveckling bort från den folkvalda debatten, förslagställandet och beslutandet som underlag för nämndernas arbete, till en maktkoncentration i en kommunstyrelse som nu baserar sitt uppdrag på de föredragningar som tjänstemännen i utskotten har formulerat. Dvs de som verkställer skall också fatta besluten. Vi ersätter en traditionell parlamentarisk demokrati med en exekutiv demokrati, en besluts- och verkställighetsdemokrati vars legitimitet inte längre ligger hos de folkvalda. Dessa förvandlas istället till en sorts lekmanna-tjänstemän, som skänker ”demokratisk” legitimitet till tjänstemännens makt.

Detta diskuteras på fler platser än i Sotenäs. Partiernas svårighet att fylla de politiska uppdragen har efter att länge lett till mångsyssleri, nu lett till en brist på kompetenta politiker. Tjänstemanna-inflytandet över beslutsprocesserna har växt. Men i stället för att försöka råda bot på detta genom bättre partiarbete så tar man i Sotenäs steget fullt och gör missförhållandena till lag.

Jag kan ju se hur förtvivlat svårt man inom partierna har för att bryta mångsyssleriet. Succsessionsordningen, tronföljden är en ordning som värnas med näbbar och klor, här kommer inte vem som helst och gör anspråk, ålder och antal år i partiets tjänst är avgörande. Allt från förslagställande till valplattformskrivande är inordnat i ett osynligt system som bevakar tronföljden. Utmanare baktalas och misstänkliggörs.

Demokratins kris är partiernas kris skulle jag vilja påstå. Och då väljer parterna att gå i riktning mot den exekutiva demokratin, dvs färre politiker som jobbar i effektivare beslutsorganisationer. I stället för folkliga företrädare i politisk debatt får vi en korporativ struktur där de folkvalda förvandlas till lekmannaexperter, demokratiskt valda tjänstemän. Beslut och utförande förenas i ett. Och medborgareinflytandet reduceras till insyn en eftermiddag där kommunstyrelsen fattar beslut.

Intressant. Det skrivs här och här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

söndag 23 maj 2010

I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet.


Jag skrev en text för ett tag sedan som underströk att det är den berättelse som som det politiska programmet vilar på som styr dess inriktning. För man fram en berättelse om att alla klyftor ökar så är det befogat att prioritera de stora grupper av utmärglad medelklass som tyngs under bördan av 300 kronors avgift till a-kssan och snåla ersättningar.

Om nu verkligheten envisas med att inte stämma överens som denna berättelse, så framstår detta som en given konsekvens av felbedömningen. I en berättelse som helt saknar invandrare, invandring och diskriminering försvinner de fattiga till förmån för en röststark medelklass. I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet. Är det det vi går till val på?

Eva gjorde mig uppmärksam på detta. Slutsatsen är min egen.
Andra skriver om fattigdomen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

fredag 7 maj 2010

Var detta veckan då det vände?



I måndags publicerade AMS ny statistik. För första gången sedan hösten 2008 är nu den öppna arbetslösheten lägre än samma vecka året innan. I går publicerade SKOP en opinionsmätning där de borgerliga är större än oppositionen. Utan att dra för stora växlar på detta så kan jag ändå konstatera att det inte är varken förvånande eller oförutsägbart. Men ett mycket oroväckande budskap till oppositionen.

Oppositionen har under lång tid baserat sin valpropaganda på en berättelse om en okontrollerad och skenande massarbetslöshet. Regeringen har visat sin oförmåga att leda landet och man hänvisar till den ”skenande massarbetslösheten”. Regeringen har visat sin omänsklighet genom att inte göra något åt denna ”skenande massarbetslöshet”. Med närmast manisk envishet har budskapet trummats in, inte bara i media utan också vid samlingar, på konferenser och i utbildning av valarbetare. Den som visat tveksamhet till denna verklighetsbeskrivning har ignorerats. Partiet har lagt fram en valstrategi, den har sista ordet och skall följas. Om verkligheten inte stämmer så kan man antingen göra som Johan Ehrenberg på TV´s debatt, chansa på att ingen vet hur det ser ut i verkligheten eller så kan man helt sonika påstå att det inte spelar någon roll hur verkligheten ser ut, arbetslösheten stiger punkt slut.

Östros verkade ha insett detta när han debatterade med Borg i TV förra veckan. Borta var en stor del av hans krismaximerande, han bad ju t.o.m. finansministern om att sluta svartmåla framtiden! Är denna helomvändning under galgen för sent påkommen? Jag är rädd för det. För reaktionerna under den senaste veckan har inte visat någon förståelse för den verklighet som flertalet utanför de politiska etablissemangen faktiskt lever i.

För när opinionssiffrorna kommer så faller de sista resterna av intellektuell hederlighet. Opinionssiffrorna är manipulerade, inte tillförlitliga, felaktiga, publicerade i en borgerlig tidning (Expressen) osv. Samma opinionsinstitutet som tidigare rapporterat felfritt om rödgrönas överläge saknar nu fullkomligt tillförlitlighet. Vore det inte så allvarligt så kunde det avfärdas som patetiskt.

När hållningen inte bara omfattar ett antal knäppa bloggare utan går långt in i leden av ministerkandidater och politiska wannabees så blir det allvarligt för den politiska trovärdigheten hos oppositionen. Väljarnas förtroende svek för en opposition som precis presenterat sitt valprogram.

Oppositionens oförståelse för verkligheten idiotförklarar vanligt folk. Folk flest vet att arbetslösheten minskar, de ser det i sin egen omgivning, i den egna familjen, de läser tidningar och ser på TV. Svart på vitt. Arbetslösheten minskar. Människor är inte idioter. När då politikern kommer och talar om att ”arbetslösheten växer för varje månad, oavsett vad regeringen säger.” (!) så tror ju inte människor på henne. Just därför att de inte är idioter. Och en politiker utan trovärdighet kommer aldrig att ha rätt. För det handlar inte om chokladbitar och kontokort, det handlar om en trovärdig berättelse om det samhälle vi lever i.

Det är inte lätt att vända på en havererad trovärdighet, för att uttrycka det milt. Det är inte heller lätt att inse faktum att opinionen vänder. Jag vet inte hur många gånger det sagts att de rödgrönas försprång helt och hållet bygger på Miljöpartiets fördubbling i opinionen. Det behövs bara en halvering av den framgången och de borgerliga leder. Och när det sker så börjar smartingarna att leta efter konspirationer! Fanns det någon trovärdighet kvar så försvinner den för gott nu.

Det drabbar främst socialdemokratin, eftersom stabilitet och trygghet bara kan garanteras av dem. Miljöpartiet kan svänga och chockera, Vänsterpartiet faller ju titt som tätt tillbaka i sina reaktionära 70-talsidealiseringar. Bara (s) kunde ha formulerat en framtidsvision om det goda samhället.

I stället steg man fram ur den politiska tystnaden med en cynisk förhoppning om att den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet skulle skapa ”en skenande massarbetslöshet”. På den förhoppningen byggde man en slagordspolitik för att vinna makten. En makt som blev viktigare än den politiska visionen.

När verkligheten inte ställer upp så ser sig väljarna om efter alternativen.


Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 22 mars 2010

Arbetslösheten fortsätter sjunka.


I förra veckan sjönk arbetslösheten, för femte veckan i rad. Den här veckan med totalt sett ett par tusen personer. Detta trots det stora tillskottet av arbetssökande som kom när människor stöttes ut ur sjukföräkringen. Antalet öppet arbetslösa sjönk med nästan fyra tusen, antalet i åtgärder steg men inte med lika mycket. Enligt AMS så är jämförelsen med samma tid förra året en kraftig förbättring. Bland annat så har antalet varsel sjunkit från ca 12000 till 2800 i år.

Även om arbetslösheten är förfärligt hög, 9%, så är utvecklingen glädjande. Förhoppningsvis kan vi slippa se en del av de lidanden som 90-talskrisen förde med sig. Det är viktigt för den politiska oppositionen att inse utecklingen och på allvar formulera en politik för offensiv strukturomvandlingen för att möta utmaningarna från omvärlden.

Intressant

onsdag 17 mars 2010

Äntligen. Och jag skickar fem fingrar upp i deras onämnbara.



Äntligen har jag lust att utropa. Efter år av skrivande och debatterande har jag fått rätt. Morgonens toppnyhet på radions P1-nyheter var att Universitetsjukhuset i Skåne bestämt om ett nytt system för att komma åt skador och felbehandlingar i vården.

Jag har visat, med Socialstyrelsen i ryggen, på hur vården orsakat flera tusen döda och många tiotusentals allvarliga skador varje år på människor som sökt behandling för helt andra skador. Jag har debatterat, jag har frågat varför (s), som är mitt eget parti, aldrig fört upp dessa missförhållanden på på den politiska arenan, men blivit negligerad, ifrågasatt, idiotförklarats och t.o.m betraktats som rättshaverist. Framträdande socialdemokrater som Enn Kokk, f.d riksdagsmannen och styrelseledamoten i Lunds Universitet Bengt Silfverstrand, landstingspolitikern och blivande stjärnskottet Johan Sjölander i Stockholm har alla försökt att diskreditera mig i sina försök att ogiltigförklara problematiken som politisk fråga. I deras värld tystas det som på något sätt kan fälla en skugga över deras eget verk. Men verkligheten har en förmåga att hinna ikapp den sortens strutsbeteende. Jag hade rätt och dom hade fel. Så enkelt är det.

Enligt den skånske sjukhusdirektörens uppgifter skulle så mycket som 30% av sjukvårdens kostnader belastas av dessa felbehandlingar. 30% motsvarar ungefär 90 miljarder kronor per år, och då är det mänskliga lidandet för patienterna och deras anhöriga oräknade, kostnaderna för sjukskrivningar och förtidspensioner likaså, personalens lidande i ett system som så till den grad belastar dem med onödigt lidande för de som kommit för att få hjälp.

Problemen härrör från dålig organisation, toppstyrning, ledning hos sjukhus och beställare som helt bortsett från kompetens och förmåga hos de som jobbar ute i vården; biträden, sjuksystrar, läkare. Det nya systemet, som visat stora framgångar i USA och England, bygger på att besluten förs ner till sjukhusnivån, till de som ändå skall göra jobbet. Arbetsplatsdemokrati helt enkelt. Detta är uppenbarligen så provocerande för de som i första hand ser till statens intressen, som störste arbetsgivare i de till sjukvårdsförsäkringen anslutna sjukvårdsgivarna. För dem är statlig expansion, centralisering och politiskt styre viktigare och därför måste kritik förlöjligas, negligeras och ifrågasättas. Kosta vad det kosta vill.

Nu är byxorna nere på herrarna. Och de kommer säkert att ha tusen undanflykter, men det hjälper inte. Smärtan av de fem fingrar som jag härmed skickar upp i deras onämnbara kommer att sitta i länge.


Intressant?

fredag 19 februari 2010

De väntar bara på rätt tillfälle att dra ner byxorna på Östros i rätt debatt



Rusar den svenska arbetslösheten? Rasar den i höjden? Man får gärna det intrycket när man följer den politiska debatten bland hetlevrade bloggare med valtermometern på plats, men även bland debattens ministerkandidater i höstens val.

Jag måste erkänna, jag läser LO-tidningen. Det är en gammal vana, och sedan den fick en nätugåva har det gjort denna vana enklare. Vem som helst, tom en partisekreterare eller en blivande finansminister, kan ju med ett klick på musen komma dit. Längst uppe på framsidan publicerar de veckostatistiken från AMS och arbetslöshetens utveckling. Jag följer den och jag ser inte något rusande eller andra himlafenomen. Arbetslösheten ligger närmast konstant och skvalpar i ett spänn på 20 000, ibland högre ibland lägre. Den största förändringen kom en vecka i januari då de sjukskrivna som tvingats anmäla sig till arbetsförmedlingen kom in i statistiken och det steg med 10000 personer, men sedan dess har siffrorna på två veckor sjunkit tillbaka med 6000.

Sanningen är den att arbetslöshetssiffrorna idag ligger på snittet för perioden 1996-2009. Den är hög, enligt min mening allt för hög och den hanteras också dåligt av den borgerliga alliansen. Men den stämmer inte överens med den mytbildning om en rusande arbetslöshet, som trummas fram från oppositionens sida. Det är en mytbildning som mer liknar en cynisk förhoppning för att vinna valet än en sann beskrivning av verkligheten.

Jag tror att det är farligt för oppositionen av flera skäl. För det första givetvis då det bara är att gå till statistiken för att tillbakavisa det. Tro inte för ett ögonblick att de borgerliga inte känner till det, de väntar bara på rätt tillfälle att dra ner byxorna på Östros i rätt debatt. Även om det är allvarligt och illa för oss som längtar och kämpar för en ny färdriktningg i samhällsutvecklingen, så är det framförallt det att denna mytbildning, denna fokusering på ett påhitt som inte stämmer med verkligheten, motverkar just utformandet av en politik som stakar ut vägen till framtiden.

De ledande socialdemokratiska debattörerna verkar inte inse att vi sedan 90-talskrisen befinner oss i en historisk strukturomvandling. Här framställs det som om att en traditionell keynesiansk konjunktur-politik vore lösningen. Men det handlar inte om enkelt hanterbara företeelser som ny teknik, omsorgssektorns tillväxt eller avveckling av en eller annan bransch. Nej, det handlar om en gigantisk global strukturomvandling där folkrika länder som Kina, Indien, Sydostasien, Iran, Brasilien, Sydafrika och Nigeria kräver sin del av jordens resurser. För att bygga sina samhällen, sin välfärd. Sverige och Västvärlden står inför en gigantisk omstrukturering, där de fördelar vi tillskansat oss genom den ekonomiska världsordningen, inte längre kommer att stå till buds.

Vi måste finna plats i den globala fördelningen som baseras på våra egna resurser och möjligheter. I den processen kommer många heliga kor att slaktas. Det håller inte att komma med förenklade analyser och snärtiga slagord om nyliberalismens förbannelse eller den ene eller andre ministerns bristfälliga vandel.

Det är många som kan vinna ett val men det är bara de som förstår och försöker hantera framtiden, de som vågar att se utmaningen med 1,5 miljarder kinesers krav på vårdcentraler och a-kassa, lagar som reglera arbetstid och arbetsförhållanden och 1 miljard indiers krav på en hushållsstandard som omfattar både popcornmaskiner, bilar och torktumlare, som kommer att vinna framtiden för våra barn och barnbarn.

Det är inte för att vi är bättre på att styra utan för att vi vill ha ett annat samhälle som vi ska vinna valet 2010. Och då håller det inte med att klämkäckt och med hållna tummar satsa på en politisk agitation som främst inriktar sig på motståndarens tillkortakommanden och framhävandet av sin egen förträfflighet. Då måste vi krossa myterna, inte bygga nya.

De religiösa och politiska ideologierna kommer att genomgå stora förändringar. De som försöker återvända till en svunnen tid kommer för gott att lämnas ensamma på sina isflak.

För övrigt kan jag bara hänvisa till Peter Karlberg, jag har varit på besök där under förmiddagen och njutit.Ibland längtar jag intensivt likt Proust på en mandelkaka från Laaksos skafferi.
Och Anders Widén bygger inte bara hus utan träffar också huvudet på spiken. Liksom jag beundrar den envetna klarsyn hos Eva Hillén Ahlström som kräver människovärde för alla, liksom Claes Krantz modiga självständighet i socialdemokratins ibland väl påtagliga malström.

söndag 24 januari 2010

En bild, och en röd väska är dess budskap.



Jag ser på bilden. Ett rum, dunkelt belyst, till höger en öppen dörr där ljuset flödar in i bilden. I centrum en soffa, två stolar och 9 personer grupperade i och runt soffan, tre kvinnor och sex män.. Nej, åtta personer, den nionde är en man på en tavla i bakgrunden, men placerad så att den smälter samman med gruppen till vänster i bilden. I soffan en man och en kvinna. Mannen självsäkert, lite bredbent och lutande in mot mitten. Kvinnan sitter till vänster, strävar också mot mitten men når därför inte riktigt fram med armen till soffans armstöd. Benen sedesamt ihop. Hon ser betydligt mera obekväm ut. På golvet vilar en röd väska mot soffans ben, mellan kvinnan i soffan och en leende man, sittande i en stol vid sidan av. Bakom dessa huvudpersoner grupperas de andra, mindre viktiga tycks det, men likafullt med sina särdrag.

Åtta personer, en kungatavla, en öppen dörr och en röd väska. En klassisk bild, den kunde vara målad på beställning, målad av John E Franzén eller Peter Dahl kanske. En bild av makten. Ett familjeporträtt av den borgerliga familjen, samlad men inte enad. Men det finns något som skorrar. Det går en gräns, ett tomrum där mitt i soffan.

I bilden framträder två grupper med olika intressen som söker kontakt med mig. Vad vill dom? Vad har de att berätta? Här blir attributen viktiga, kodade meddelanden som talar till den enskilda betraktaren. Ta gruppen till höger, de tre männen och den enda kvinna lutar huvudet på exakt samma sätt nedåt inåt, blicken rätt i kameran, enade, eniga och självsäkra. Vad signalerar den öppna dörren med sitt flödande ljus. Är de på väg ut? Är dörren deras utgång, är de på väg bort? Eller är det en mera allegorisk öppen dörr mot en ljus framtid? Det är svårtolkat och helt upp till betraktaren och dennas förväntningar.

Intressantare är då den vänstra gruppens signaler. Bilden på väggen av Karl XIV, bernadotte-ättens anfader, berättar om en lojalitet mot det bestående. Trygghet och kontinuitet, ett försök att övertyga betraktaren om att de är att lita på. Men vilka är det som skall nås av detta budskap. Den röda väskan ger svaret. Röd för radikal och förändring, men väskans ursprung, ett av de stora modehusen med priser därefter, talar till välbeställda som likafullt kanske vill ha förändring. En blinkning med ögat till målgruppen - välutbildade kvinnor, självständiga med löner som tillåter väskor av den kalibern, den moderna storstadens nya medelklass. Väskan med sin logo bekräftar överenskommelsen: Jag vet att du vet att jag vet.

Alla förstår ju att jag ser på den famösa bilden av regeringens företrädare och den rödgröna alliansen. Den med Mona Sahlins röda och dyra väska. I en bild lyckas de rödgröna föra ut sitt budskap, det är den avsedda mottagarens öga som ska förstå budskapet. Det är uttänkt av skickliga strateger bakom Mona Sahlin. Den röda väskan och kungaporträttet riktar sitt subtila språk till den storstadens medelklass som måste vinnas. Arbetarklassen å andra sidan, dessa socialdemokratins traditionella väljare, de vinns genom en helt annan agitation på helt annan plats, med hjälp av den klassiska retoriken om orättvisor och löften om höjda skatter. Men det var inte den här dagens budskap.

Jag är övertygad om att den infekterade ”svekdebatten” från socialdemokratiska gräsrötter är ointressant för den målgrupp som de socialdemokratiska strategerna hade i sikte när bilden togs. Men jag är lika hög grad osäker på att dessa attraheras av ett så genomskinligt och tydligt konstruerat budskap. Kanske var strategerna lite för smarta. Jag vet som sagt inte.


Har ni aldrig varit på Gripsholms slott och sett den stora nationella porträttsamlingen från medeltid till samtid, så ta första bästa tillfälle att göra det. Den är fantastisk. Och gå in på ditt kommun-eller stadshus. Där finns det ett rum där samtliga borgmästares, kommunstyrelsens ordförandes och kommunalråds porträtt finns samlade. Rader av män, ja vanligtvis män, som vill ses av sin samtid och minnas av framtiden. Se hur de försöker signalera till åskådaren ett budskap om sina dygder och goda egenskaper. Se särskilt hur den vänstra handens ringfinger med sin guldring liksom uthävs, ringen som alltid har en framträdande roll. Den signalerar den stadgade familjemannens trygghet och stabilitet. Det eftersträvade budskapet.

Andra skriver också om denna bild.

torsdag 21 januari 2010

Efteråt gick jag ut med alldeles självklar förståelse för varför jag är socialdemokrat.



I går kväll blev jag intervjuad. Av valberedningen till regionvalet. Jag är ju socialdemokrat så det var av andra socialdemokrater jag blev utfrågad. Personligen har jag inte haft några ambitioner att bli vald. Därtill har jag alltför kort fartstid i partiet. Jag gick med i partiet 2006 efter ett 26-årigt uppehåll från ett kollektivanslutet medlemskap via Svenska Fabriksarbetarförbundet. Men i år blev jag nominerad av min arbetarkommun som en av 4 kandidater till regionvalet. Chansen att jag blir slutgilytigt nominerad är minimal, det är många goda krafter som ställer starkare än jag.

Men själva intervjun är poängen i den här texten. Det är inte alltför ofta man blir frågad av en partikamrat varför man är just socialdemokrat. Vi tar liksom det för givet när vi möts. Och vi är glada för de medlemmar vi har. Vi vill ju inte riskera att stöta oss med någon, fastän vi vet att motsättningar och skilda uppfattningar av politisk och, det ska gudarna veta, personlig art ligger i tryckkok under lock. Och likafullt förväntas vi fungera som en skarp enhet i nämnder och fullmäktige, på gator och torg.

Nåväl, tillbaka till intervjun som snart utvecklade sig till ett samtal snarare än en intervju. Jag hade varit duktig och fyllt i det formulär jag blivit tillsänd i förväg. Frågorna handlade mycket om förväntningar, vilka förväntningar jag hade på min egen insats, på samarbete med mina partivänner och samarbetspartier i VG-regionen., När man försöker svara på sådana frågor kan man lätt traasla till det för sig. Karriärhöken sätter klorna i nacken på en och man funderar mera på vad man tror att de vill att man ska svara än på vad man själv vill med sin politiska insats. Tack och lov såg jag fällan, lagd av mig själv, och vårt samtal vidgades långt utanför de frågor som formuläret ställde. Timmen till förfogande fylldes och väl så det. Nu är Carola, som ledde intervjun, en erfaren och klok sosse och förstod att driva samtalet fram, så att vi trots allt kom igenom alla frågorna.

Efteråt gick jag ut med alldeles självklar förståelse för varför jag är socialdemokrat. Jag kunde också se att alla mina erfarenheter och kunskaper visst kunde vara ett bidrag till det parti som jag valt att representera. Alldeles oavsett om jag blir nominerad eller inte. Det är fördelen när man är 60, man kan arbeta för det man står för utan reservationer. Att upptäcka att socialdemokratin var den självklara partitillhörigheten var därför för mig den stora behållningen den här kvällen.

Och för mig framstår regionpolitiken alltmer som de viktigaste framtidsfrågorna. Regionen som är central i infrastrukturfrågorna, i vård- och kulturfrågor. Mer än någon annanstans formas människors framtid i det regionala arbetet. Men i alltför många regioner och landsting har politikerna kluvna i sina dubbla roller som verkställare och beställare blivit någon sorts politiska tjänstemän vars huvudsakliga uppgift är att förvalta budgeten så att den går ihop. Därför är det så viktigt att regionpolitiken nu blir just det, politisk igen. För medborgarnas skull.

Intressant om politik skriver många bland annat här.

tisdag 29 december 2009

Mera Plus! i politiken!! Ska det va på det här viset.

En bild av illusionen om framsteget?

Sjukförsäkringen går med överskott!

Det var den förträffliga bloggen ”Ett hjärta rött” som först påpekade detta, Johan Ehrenberg följde efter i Expressen och tv-debatt. Några bloggare följde upp detta ganska häpnadsväckande förhållande.

Men var var det politiska perspektivet?

I oppositionsleden togs det som ett bevis för regeringens allmänna människoförakt, låga moral och allmänna dumhet. Lösningen är ett regeringsskifte. Simsalabim. Att hela det här förfarandet påbörjades under en socialdemokratisk regering och har pågått under många år det betydde inget. Därför blir det inte heller politik av det. Det blir moraliskt fördömande av en regering som har fått väljarnas mandat att driva en borgerlig politik. Och gör det! Ett agitationstillfälle som möjligen ger utslag på nästa opinionsmätning. Men det förändrar inte politiken!

Borde vi inte ställa oss frågan ”Ska det vara på det här viset?” och fundera på hur en riktig sjukförsäkring ska se ut.

Som vilket privatägt försäkringsbolag som helst gick Sjukförsäkringen med vinst och fördelade överskottet, med styrelsens goda minne, till ägarna; i det här fallet staten. Vi medborgare betalar alltså in en för hög sjukförsäkringsavgift, som under en mängd av år genererat ett överskott. Borde det då inte återgå till medborgarna? Som återbäring, minskning av försäkringsavgiften, en kraftigt utökad service, eller högre sjukpenning? Ja så länge det går tillbaka på något sätt relaterat till själva försäkringen så hade det varit korrekt. Sådana regler finns för banker och försäkringsbolag på den privata marknaden, men för staten? Och här bör beaktas att många socialdemokrater inte minst, med skärpa hävdar att sjukförsäkringsavgiften är en försäkring som faller ut med sjukersättning när man blir sjuk. Det är inte en skatt och ersättningen är inget bidrag. Vore det så kunde staten göra vad den finner för gott. Och det gäller vare sig en borgerlig majoritet eller rödgrön majoritet sitter vid rodret. Nej, det handlar om ett affärsmässigt förhållande som medborgarna gett staten förtroendet att administrera. Och staten kan inte göra vad den finner för gott. Den kan inte konfiskera medborgarnas avgifter till att användas för andra ändamål. Den är ansvarig för det förtroende vi har gett den. Sjukförsäkringsavgiften skall inte användas till köp av kanoner och JAS-plan.

Under ett 30-tal år har vi byggt en stat som förväntas ta hand om medborgarna, som i sin tur förväntas fuska med sjukskrivningar, fuska med vård av barn, fuska med skatter, fuska med tv-licenser, fuska med färdtjänst, personlig assistans, ja allt det goda som staten förser sina otacksamma medborgare med. Medborgaren ses som den felande länken i ett i övrigt perfekt system, så perfekt att politikerna slipper juridiskt ansvar för sina beslut, ansvar kan inte mätas ut med annat än ett politiskt val. Ett val där en mängd frågor skall vägas och värderas för att ligga till grund för ditt val. Och då visar det säkert sig att ett överskott i sjukförsäkringen som konfiskerats av staten väger lätt. En regering sitter kvar, eller en annan träder till. Men politiken förändrar sig inte. Bara illusionen består. Och ansvaret kvitteras ut i högre arvoden.

Är det inte hög tid att vi börjar formulera en politik för framtiden, för en förändring i medborgarnas intressen? Är det inte dags att frigöra sjukförsäkringen från staten och bygga en medborgarägd och medborgarstyrd sjukförsäkring, där överskottet går tillbaka till medborgarna.


Intressant?

fredag 27 november 2009

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof.



Socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin går i dagens DN ut och förklarar att Sverigedemokraternas opinionsframgångar kräver en majoritetsregering efter valet. Frågeställningen är ju absolut relevant, och jag tycker att Mona Sahlin väljer fel väg.

Valet 2010 kommer inte att innebära krig eller en nationell katastrof. Vi kommer att få ett litet, nationalistiskt och invandrarfientligt parti i riksdagen. Det har vi haft förut utan att det påkallade socialdemokratiska krav på majoritetsregering.

Tvärtom så kommer det bara att gynna sverigedemokraterna. Om de demokratiska partierna försöker att undgå eller ignorera valresultatet så kommer det bara att uppfattas som maktfullkomlighet. Sverigedemokraterna blir det offer för pampväldet de så gärna vill framställa sig som. Partiet självbild tycks bekräftas.

Det var så man gjorde i Norge. Där präglades 80-talet av två stora frågor, om Norge skulle söka medlemskap i EU och för det andra invandringspolitiken. Anders Langes Parti var till en början ett stolleparti med en halv- och helfull partiledare, som rasade mot invandring och förintelsen av "det norska".

Snart kom ett smartare ledarskap, med Carl I Hagen som partiledare, att leda ett parti bestående av en ohelig allians mellan närmast anarkistiska nyliberaler och klassiska rasister. Men i kostym och slips.

I hägn av ett nej till EU kunde partiet skaffa sig en ny legitim platttform, bli en accepterad del av det politiska samhället. I lokalföreningar och på regionnivån arbetade fremskrittspartisterna och skaffade sig både kontaktnät, organisationsvana, ekonomi och respekt för ett gediget folkrörelsearbete.

Ingen tog debatten om vad som skilde mellan Frp´s nationalistiska och invandringsfientliga Nej-ståndpunkt, Senterpartiet decentralism eller stora delar av Arbeiderpartiets antikapialism, "Höger" eller "Vänster" definerades utifrån om man röstade Ja eller Nej till EU. På så sätt hamnade Frp bland de"goda", folkmajoriteten och "vänstern" medan Ja-sägande socialister förklarades som onda och "höger", den elitistiska folkminoriteten.

Stärkta av detta kunde också Frp´nya ledarskap flytta det politiska fokuset bort från de rasistiska frågeställningarna till en mera allmän kamp mot "de etablerade partiernas pampvälde och maktmissbruk". Frp framställde de andra partierna som folkföraktande och okunniga om vanligt folks förhållanden och åsikter. För att upprätthålla den här politiken manövrerade de så att de aldrig behövde ta politiskt ansvar. Det demokratiska partierna "hjälpte till"och uteslöt fremskrittspartiet från inflytande per definition, genom majoritetsstyre och oheliga allianser. Och Frp växer, idag är det ett av de tre stora partierna. De har majoritet i flera stora städer och i många kommuner. Och idag har de den styrkan att de kan plocka fram rasismen ur skåpet igen, i dag draperad i en ohöljd islamofobi.

Allt detta på grund av en politik som Mona Sahlin idag gör sig till tolk för. I Norge gav det Frp bara pluspoäng, ständigt i opposition, aldrig med ansvar, "utmobbade", inte enbart som parti utan också som väljare, kunde de få gråtarna på sin sida. Vi borde inte göra om samma misstag här. Bara för att (sd) smutsar ner debatten kan vi inte sticka huvudet i sanden.

Låt Sverigedemokraterna komma till riksdagen med sina väljares mandat. Låt (sd) ta ställning i voteringarna, låt (sd) delta i utskotten och riksdagens övriga arbete, låt (sd) ta ansvar för sin politik. Men ta stenhård kamp mot den. Kräv ansvar och snart kommer det att visa sig vilka de är, vilket också är problemets lösning. Sådana partier har nämligen en tendens att upplösa sig själv.


Andra skriver om samma sak här, här och här.