Angående herr ministerns förvillelser.

En försynt fråga till Major Björklund, har ni tänkt på möjligheten att nivågruppera babysim-verksamheten. Tänk om någon stackare kommer ut därifrån och är glad för att kunna simma men så rasar verkligheten på en och det visar sig att kompisen i 27-an är bättre och så får man inget jobb och blir hänvisad till utanförskåpet. Nähä, fy bubblan så trist.

Herr ministern som så idogt gräver i svunna tiders pedagogiska höjdpunkter kan säkert även finna relevant material om skallmätningens välsignade resultat och påbörja det socialhygieniska arbetet redan på BB. Även om ju ungarna ser väldigt olika ut vad gäller skallens form, det kan ha med problem att komma ut och in i samhället just där och då att göra. Men likafullt så bör väl ändå en grövre sortering kunna genomföras redan här, så att både föräldrar och den stackars nye medborgaren slipper sväva i osäkerhet om framtidens möjligheter. 

Eller så kan väl herr ministern bara sätta sig ner, knäppa upp några knappar i skjortan, ta sig en whiskey och bara slappa av. Ni har gjort så alltför mycket redan nu.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Björklund, skallmätning, barnen, betyg, skolan, politik, politiker,

Skolan förfaller och debatten med den. Om Zaremba och skolan.

Jag läser inte DN längre. Jag tröttnade på deras alltmer urvattnade och rent ut sagt usla kulturjournalistik. Likafullt så kom jag i morse att läsa Maciej Zarembas artikel från i söndags om Minervaskolan i Umeå. Det är del tre i en artikelserie om skolan från hans hand. Det var en välskriven och spännande inblick i en fungerande skola, om ett fungerande samspel mellan lärare och elever. Det är en optimistisk artikel om skolans möjligheter, om elever och lärare i samverkan på en skola som sätter bildningen i högsätet. Trots goda resultat verkar Minervaskolan och dess ledning vara i skottlinjen för pedagoger och politiker.

Mer hann jag inte förrän jag skulle iväg till jobbet. Men nu läser jag också de två andra artiklarna, den ena om en ”bombad” skola i Kävlinge med lärare och elever på flykt. Den andra bland annat om en framgångsrik vändning av en katastrofutveckling i Haninge kommuns skolor.

Gemensamt för de tre artiklarna är en skoningslös kritik av Skolverket, lärarutbildningarna och den samlade idiotin hos ett stort antal rektorer och lärare följsamma mot de förstnämndas och lokala politikers samsyn kring en skola vars enda uppdrag verkar vara att utgöra samlingspunkt med trivselambitioner. Det är en sylvass kritik av den borgerliga regeringens totala misslyckande i skolpolitiken. Men det är också en hälsosam påminnelse om att, skall vi förstå den svenska skolans förfall så måste vi följa den till tiden då detta förfall började. 20 år tillbaka i tiden.

Efter att ha läst det här så gjorde jag en runda bland bloggarna. Där finns några men inte alltför många om debatterar skolan som ödesfråga. Jag ska stanna vid två. Den ena är skriven av min partivän Jan Andersson från Helsingborg. Han och jag har haft en runda om den komunaliserade skolan förut och jag känner hans ståndpunkt: kommunaliseringen av skolan är bra. Punkt. Varje åsikt, varje andetag som verkar vilja diskutera effekterna av kommunaliseringen är av ondo. Jag vet att Jan Andersson är en klok man och respekterad politiker, också av mig, men i skolfrågan har han låst sig. Därför är det inte heller förvånande att han rubricerar sin text ”DN:s och Zarembas kampanj för Björklunds skola.” Det är trist läsning. I sin förblindade lojalitet med ett skolpolitiskt beslut från 80-talet så ser han inte ens att Zarembas kritik riktar sig just mot Björklunds skola. Men inte bara Björklunds utan också mot den skola som producerar lärarstudenter som inte vet vad multiplikation betyder, och som växt upp i en skola som förkastar bildning och kunnande. Som ersätter kunskapsmålen med trivselfaktorn och pedagogisk likriktning. För Björklunds svar är ju inget annat än tidigare betyg, välvilligt samsynad av den socialdemokratiska oppositionen.

Det här är dumt men det verkliga obehaget gav mig en länk i kommentarsfältet. Där hänvisades till en text skriven av en Elza Dunkels. Elza Dunkels är är filosofie doktor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet och en uppskattad föreläsare på diverse konferenser och seminarier. Uppenbarligen en auktoritet på sitt område. Hon beskriver sin morgon över DN som en dag som börjar dåligt, kallar artikeln en parodisk klimax för avsluta med att förklara sig bli lätt illamående av det hela. Med försåtliga glidningar och direkta lögner häftar hon åsikter på honom som inte återfinns i texten. Artikeln måste vara ett resultat av vänskapskorruption enligt Dunkels.

Hennes bloggtext är en obehaglig studie i kategorin förvridning av verkligheten. Det ger en bitter bismak av ett Östeuropa som inte längre existerar.

Och hon bekräftar bilden själv när hon skriver: ”Det är en friskola och som sådan inte ett dugg intressantare än andra. Och de andra friskolornas rektorer får inte heller komma och föreläsa eftersom det förmodligen skulle bli tomt och innehållslöst och studenternas tid är mer värd än så.” Det är politruken som av ideologiska grunder avvisar en avvikande syn som talar. Den med makten som hänvisar kritikern till tystnad.

Här fann jag ytterligare ett exempel på hur systembevararna mobiliserar, med vilket människoförakt de slår mot den som vågar yttra en motsatt ståndpunkt. Är det konstigt att skolan ser ut som den gör? Och till intäkt för sitt människoförakt tar Mats Åsa Lindeborg, hon som enligt egen utsago gick sönder när muren föll!

Lärarlistan är en blogg som också försöker debattera Zarembas artiklar.

Läs även andra bloggares åsikter om Maciej Zaremba, DN, skolan, politik, Minervaskolan, elever, lärare, samhället,

Intressant.

En reform med socialdemokratisk signatur kan inte kritiseras eller granskas. Längre än så sträcker sig inte viljan till självkritik.

Igår gick jag till våldsamt angrepp på den socialdemokratiska kriskommissionens (KK) rapport och framförallt på sättet som partiledningen vill använda sig av den. Jag tyckte och tycker fortfarande att rapporten är tunn och ideologiserande. Visst, den gör inte anspråk på att var en fullständig analys, men den pekar trots allt med hela handen vart vi ska titta. Det måste diskuteras. Och då är det ju helt förkastligt att, som partisekreteraren gör, försöka lägga locket på. Vi borde ha en partisekreterare som uppmanar alla medlemmar till en livlig och öppen debatt. Ibrahim Baylan gjorde precis tvärtom.

Jag är av den uppfattningen att självkritik är vår bäste kamrat. Genom att skärskåda vårt eget verk kan vi vidareutveckla och förändra i en riktning som är vår egen. Alltför länge har vi, som också rapportens inledning noterar, nöjt oss med kritik av den sittande regeringen och dess politik. Klart att vi måste kritisera, men utan självkritiken så kommer vi aldrig att formulera ett alternativ, bara löften om ”lite mer” eller ”lite mindre” av den borgerliga politiken. Vi kan bättre. Vi måste kunna bättre.

En självkritik måste baseras på att vi kan formulera vad det var vi ville, vad vi gjorde och vad det gav för resultat följt av ett försök till förklaring varför det gick som det gick. Det räcker inte med svepande omdömen. Och just denna självkritik är det lite av i rapporten. Överslätande noteras att de sista 20 åren har inneburit ökade klyftor och sämre villkor för de fattiga och att det har pågått även när vi satt i regeringsställning. Men det blir för vagt. Det verkar som att vi inte törs granska vårt eget verk.

Jag skall ta ett exempel. Rapporten tar på 4 sidor upp utvecklingen i skolan sedan 1990-talets början. Tonvikten läggs vid ett antal förändringar och reformer på skolans område fram till idag. Störst fokus läggs på friskolereformen. I huvudsak görs den ansvarig för de försämrade resultaten i skolan. Jag ska inte argumentera mot det.

Men nog är det slående att man som utgångspunkt för denna studie går förbi den största förändringen av alla på skolområdet, kommunaliseringen av skolan! 1991 förs ansvaret för den svenska skolan trots stort motstånd från fack och forskare över från stat till kommun. Skolstyrelsen ersätts med ett bantat och oprecist skolverk, läroplaner tunnas ut. Lönerutvecklingen för lärare hamnar i händerna på kommunpolitiker. Och skolans ekonomi blev en del av en kommunal budget.

Reformen var socialdemokratins förslag, Den genomfördes under Göran Perssons tid som skolminister, snabbt och enligt många utan stöd av ordentliga utredningar och studier. Lärarnas Riksförbund skriver 2008 att:” I dag, 17 år och fem kommunala avtalsrörelser senare kan vi konstatera att både lärarna och eleverna drabbats negativt av det kommunala huvudmannaskapet.”

Vi är många, elever och föräldrar, som sett hur kommuner i jakten på att behålla elever förflackat undervisningen, lockat med datorer, vidlyftiga resor och körkort för att få elever till sina skolor. Varje kommun som ”förlorar” elever till en annan kommun pliktar att betala ganska stora summor för dessa elevers skolgång. För att undgå detta har man då startat egna gymnasier i otjänliga lokaler och med undermåliga lärare, allt för att hålla den kommunala budgeten i balans. Och här faller också ett annat av KK´ s favorit argument. I privata skolor går överskottet till vinst att fördelas medan i den kommunal skolan så går överskott i sin helhet tillbaka till verksamheten. Det är ju inte sant. All kommunal verksamhet ställs varje år inför sparbeting och nedskärningar. Trycket är hårt och svåra prioriteringar måste göras. I fullmäktige och nämnder ställs skolelever mot äldre i omsorgen, vägar mot läromedel. Skulle en skola ett år göra ett överskott så har man också lagt ribban för tillskotten nästa år. I de kommunala budgeten hamnar överskotten där hål måste fyllas. Och ibland även där tak skall täckas om jag har förstått mutorna i Göteborg rätt.

Häri ligger sprängstoff. Men Kriskommissionen blundar och tillfogar i ett par pliktskyldiga rader helt till slut att:”Decentraliseringen som skedde i och med kommunaliseringen av skolan i slutet på 1980-talet medförde inte att resursfördelningen blivit tillräckligt anpassad efter lokala behov. Detta har inneburit minskad likvärdighet i utbildningen.”. Det som i sin tid kallades den största förändringen av skolan sedan enhetskolans införande skulle alltså enligt KK bara ha haft en marginell inverkan på skolans prestanda och läggs inte till grund för rapportens resonemang. Det är symptomatiskt att KK inte lägger större vikt vid saken än att man förlägger den till fel årtionde! I stället riktas fokus mot det mer ideologiskt gångbara i friskolorna och framförallt vinstuttaget i dessa. Men folk känner inte igen sig, verkligheten är mycket mer komplicerad än så.

Min egen dotter gick i friskola mitt i Göteborg. Fordonstekniker och datatekniker samsades i gamla lokaler. Det var elever som kom från Angered, Bergsjön och Backa, en majoritet med utlänsk bakgrund. Hon och pojkarna, ja hon var ensam tjej, kunde se rakt över gatan till den kommunala skolan, där över- och medelklassens barn gick. Min dotter prövade under andra året att flytta över, eftersom hon saknade tjejkompisar. Men efter en månad gick hon tillbaka, utled på snobbiga lärare som inte lärde sig namnen på sina elever och klasstämpeln på hela byggnaden. Den verkligehten delar vi med många men den finns inte i KK´s rapport, för där ändrar man på verkligheten när den inte passar ideologin.

Är det en okunskap som ligger till grund för detta? Knappast det är synnerligen kompetenta människor som står bakom rapporten, professorer och annat med lång erfarenhet. Självklart är det en värdering. En känslighet hos de 52 personer som ansvarar för rapporten om var gränsen går för granskandet. En reform med socialdemokratisk signatur kan inte kritiseras eller granskas. Längre än så sträcker sig inte viljan till självkritik.

Dagens drapa handlar om 4 sidor i KK-rapporten. Jag misstänker att samma ideologiserande verklighetsfrisering står att finna på fler ställen.

Jag skummade dagens media och det verkar som att locket effektivt har lagts på. Inga socialdemokratiska debattörer, inga från partiledningen, inga debatterar. Dagens Arena-nada, DN -nada, SvD -nada, GP- nada ... sorgligt.

Läs även andra bloggares åsikter om kriskommissionen, socialdemokraterna, politik, makt, skolan, sanningen,
Intressant.
AB

Så blanda inte samman hög föräldranärvaro i skolan med major Björklunds straffexercis.

När folkpartiledaren talar om föräldrarnas närvaro i skolan så förvandlas en viktig debatt till politiska pajaskonster och gammalkristen skamkultur.

Jag var en mycket närvarande förälder den tid min yngsta dotter gick i grundskolan. Under 9 år deltog jag i föräldraföreningen, som farsa på stan, följde med på klassresor och utflykter. Och jag vill påstå att det var bra, för mig, för skolan och framförallt för min dotter. Jag fick tillfälle att möta läraren under andra och mer lättsamma former, jag fick band och bekantskap med andra föräldrar och vi kunde känna att vi faktiskt hade något att säga till om i skolan, våra barns gemensamma plats för bildning.

Jag fick förståelse för hur en modern skola fungerar och jag hade roligt. När min dotters lärare dömde ut hennes matte, kunde jag säga att han hade fel, för att jag hade lärt känna honom under naturveckan på Kynnefjäll, i bastun på simhallen vid Uddevallautflykten, jag visste att jag kunde säga emot honom, utan att jag riskerade mitt barns skolgång. För jag visste att hon kunde matte, men att det snarare var något fel med undervisningen, hon tråkades ut av den. Och vi kunde tillsammans, lärare, föräldrar och barn finna en annan väg till kunskapen för henne. Idag utbildar hon sig till mattelärare, så helt fel var det inte och jag vill nog påstå att det inte hade varit så om den enda kännskap till skolan för min del hade varit utvecklingssamtalen.

Att vara förälder är att föräldra, dvs vägleda, hjälpa, stötta barnets utveckling till en självständig och vuxen individ. Till det söker vi den hjälp som står att få av lärare, pedagoger, läkare, tandläkare, bibliotekarier, fotbollstränare ossv. Men tonvikten ligger på "söker vi".

Så en hög föräldranärvaro i skolan måste vara önskvärd. Det varken underlättas eller uppmuntras av skola och politiker. Tvärtom så har man ju genomlidit skoldebatter där poliser, terapeuter, specialister, psykologer, ja allt möjligt men inte föräldrarna är nödvändiga för en väl fungerande skola. Men det är ju faktiskt vår skola. Medborgarnas, inte experternas, politikernas och myndigheternas skola. Det känns underligt att man ska behöva påminna om detta. Och här kan inget av de politiska partierna klappa sig för bröstet.

Det gör ju inte Björklunds nya käpphäst heller. Han vill ju använda skolan som någon sorts offentlig stupstock där föräldrar kommenderas in för att åse sina barns dåliga uppförande. Och kommer de inte frivilligt så ska de hämtas med polis eller få någon sorts påföljd.

Så blanda inte samman hög föräldranärvaro i skolan med major Björklunds straffexercis.


Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om skolan, folkpartiet, Jan Björklund, straff, elever, val 2010, föräldrar

Björklund själv gör så här.

Förbjud dom! Flum-Björklund blottar ansiktet.

Folkpartiets ledare Jan Björklund tänker gå till val på att föreslå en svensk lagstiftning som förbjuder bruket av burka och niqab i svenska skolor. Förbudet skall ge rektorer vid gymnasier och svenska högskolor enkla regler att agera utifrån. Burka no!

”– Undervisning är kommunikation, det är att kunna se varandra i ögonen och ansiktet och kunna kommunicera med varandra. Där menar jag att det är extremt olämpligt att tillåta klädsel som täcker ansiktet, säger Jan Björklund till Ekot.”

Några vetenskapliga belägg presenterar folkpartiledaren inte för att det han påstår. Jag menar, om hans tankar vore riktiga så skulle alltså en stor del av världens befolkning inte kunna kommunicera med varandra. För nu talar vi inte bara om muslimska kvinnor i burka och niqab, Nej vi talar givetvis om alla blinda, för att inte tala om alla som har kontakt med varandra med brev, telefon, radio, mail, sociala medier, internet också. I skolans värld så bör man i konsekvensens namn förbjuda distansundervisning över internet tillsammans med detta försvinnnade fåtal kvinnors klädesval.

Och har Björklund någon vetenskaplig grund för att hävda att kommunikationen inte bara förbättras, utan faktiskt uppstår först i samma ögonblick dessa kvinnor ändrar klädstil? Han predikar och pekar med hela handen. Förstår de inte bättre så vill han gärna krydda sin manliga omsorg med lite hot:

”– Jag tror att man är väldigt ärlig mot en ung flicka som bär burka eller niqab om man säger till henne att inte söka till förskollärarprogrammet, för att hon inte kommer att få anställning som förskollärare. Barnen måste kunna se på sin förskollärare om hon är bestämd, eller glad eller oroad eller så.”

Nej, forskning och fakta har han givetvis inte, för denne, den gamla skolans och vetenskaplighetens överstepräst inom svensk politik, han har ersatt vetenskaplighet med flummets främsta utsaga: ”Jag har inga fakta men jag har en känsla av det.” Och i den politiska opportunismens flumlandskap försvinner han tillsammans med sin ministerkollega Billström, herr Sarkozy och några andra europeiska prominenser.

Läs även andra bloggares åsikter om burka, invandrare, invandring, diskriminering, niqab, skolan, Jan Björklund, förbud, politik, politiker, lagstiftning, valet 2010, val 2010,

Intressant.