Jag kan inte låta bli att undanhålla er lite medeltida visdom i valtider.
"Om din kunskap om eld har blivit övertygelse bara genom ord, sök då att själv bli bränd av den. Förbli inte i lånad övertygelse. Det finns ingen äkta övertygelse förrän du själv har brunnit, om du vill övertygas, sätt dig ned i elden."
Orden är Rumi´s. 1200-talspoeten med härstammning från östra Turkiet, sufipoeten framför andra. Jag har en dikt av honom som motto som ni kan se i min bloggpresentation.
Jag är lite nervös. På torsdag ska jag läsa dikter. Högt för folk. Huvaligen. Trots att jag har gjort det många gånger, det är ju mitt jobb, så blir det inte bättre med åren. Snarare tvärtom. Man gruvar sig, eller hellre, jag gruvar mig.
På torsdag, efter att vi har stängt affären för kvällen, så är det dags. Affären är vårt inköpskooperativ, som vi startade när ICA la ner för 10 år sedan. Vi har öppet mellan fem och sju på eftermiddagen, och folk stannar gärna kvar i kaféet en stund efteråt. Just torsdagarna har vi satsat på lite extra, lite högläsning och mera att äta därtill. Så nu är det min tur. Folk vill höra mig läsa Rumi. Jalal al-Din Rumi, persisk poet som levde under 1200-talet. Sufi. Sufisterna bär ju en filosofisk tradition inom Islam, av många kallade mystik. Många har säkert hört talas om de dansande dervisherna, män i vida yllekjolar som till suggestiv musik dansar runt, runt i något som liknar en evighet.
Jag är dammet som cirklar i solens sken Jag är den runda solen Till damkornen säger jag ”Stanna!” till solen ”Fortsätt vandra.”
Jag är morgondimman och kvällens sista andetag. Jag är vinden i trädets krona och vågen som bryts mot skäret.
Masten, rodret, skeppets styrman och dess köl jag är korallrevet som sliter sönder det.
Jag är ett träd med en tam papegoja på dess gren Tystnad, tanke och röst
Jag är den luft som bär musiken ur en flöjt gnistan slagen ur en flintasten det smidda järnets flämtande sken
Jag är både ljusen och nattfjärilen, som oupphörligt söker sig dit. Ros och näktergalen förlorad i dess doft,
Jag är alltings varande och den virvlande galaxen all utvecklings idé, allt det som lyfter och allt som faller bort. Det som är och det som inte är.
Ni som känner Rumi, ni alla säg mig vem jag är Säg jag är du.
Rumis poesi rymmer allt, den snabba iakttagelsen, den djupa tanken, skämtet och allvaret. Ofta handlar det om kärleken, den gudomliga kärleken och jaget.
Hur mycket jag än försöker beskriva och klargöra Kärleken blygs jag för allt jag sagt när vi råkas. Fastän tungans ord och mening är upplysande glänser den outtalade kärleken desto mer.
Pennan raskade på med ordvändningen Den vederfor kärleken och sprack itu.
Den pennan förstod plötsligt vad det handlade om. :)
Eller hör här!
Jag har gett upp dualismen, jag har sett att de två världarna är en; En jag söker, En jag känner, En jag ser, En jag kallar. Jag är berusad av Kärlekens bägare, De två världarna är bortom mitt förstånd Jag har inget annat ärende än att festa och rumla.
Sufisterna säger int nej till en fest. Och ibland kan det bli nog så svårt att veta vem som är vem.
Jag är inte jag, du är inte du och inte heller är du jag. Men ändå är jag jag och du är du och du är jag. På grund av dig, ack skönhet från Khotan, är jag i dag förvirrad över huruvida jag är du eller du är jag.
Andra teman är exilen, att vara långt borta från sina rötter. Att inte finna hem igen.
Lyss till rörflöjten när den sjunger, hur den berättar om ensamheters kval:
Alltsedan jag skars av vid strandens vall har min klagan fått man och kvinna att sörja. Bröstet vill jag bit för bit slita itu tills jag klargjort kärlekslängtans smärta.
Vemhelst som vistats fjärran från sin rot åtrår den egna återföreningens stund.
Mysticismen ligger som en underström i allt det skrivna. Och på typiskt folkligt manér förenar han högt med lågt, som här:
Människans tillvaro är denna: ’De tog en vinge från en ängel och fäste den på en åsnas stjärt.’
Själv har jag hämtat mitt livsmotto från Rumi, det låter väldigt högtidligt, uppblåst kanske någon tycker, men jag gillar likafullt att ha några korta ord som hjälper mig att hålla mig på mattan, som ett broderi på väggen. Så håll till godo:
När förnuftet väcker högmod hos dig, snorkig självsäkerhet och uppblåsthet, lämna då ditt förnuft därhän och bli en dåre, så att ditt hjärta förblir friskt och du vid liv.
Så på torsdag så skall här läsas. Och nervositeten har jag väl mästrat tills dess får jag hoppas. För jag gör det ju med stor glädje trots allt, så klart, när man får presentera sin favoritpoet.
