Edvard! ett bildmanuskript

Det här är de samlade bilderna i det bildmanus som jag jobbar med inför vårens föreställning. Det två sista är huvudbilder, mixa dem med valfri annan bild och du får en historia att berätta. Det här är också ett sätt att skapa en föreställning. Jag tror att vi är något väldigt spännande på spåren här. Bildkonst borde gestaltas visuellt, med sceniska bilder där texten är underordnad det visuella berättandet. Jag kommer regelbundet att följa upp utvecklingen av föreställningen så häng med.

Vampyr

Svartsjuka

Kyssen

Sittande Modell

Sittande modell II

Det sjuka barnet.

Förföraren

Mordet på Marat

Madonna

Pubertet

Självporträtt i Helvetet

DN, DN2, SvD, SvD2, Morgenbladet
Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om konst, samhälle, politik, Edvard Munch, Østfold Teater, kultur, civilisationen,

Det här är vårt land

Ok jag publicerar en gammal text igen med anledning av dagen. Det här är mitt land. Jag skrev den för något år sedan när Sverigedemokraterna var som mest högljudda. Jag har aldrig känt igen mig i deras verklighetsbeskrivning. Hade den varit sann så hade Sverige inte sett ut som det ser ut i dag. På gott och ont.

------------------------------
Det här är mitt land.

This land is my land...” sjunger Woody Guthrie. Den sången stannar kvar inne i mig.

Jag föddes och växte upp i Dorotea, en liten by i Lappland. Vi bodde i ”Hyreshuset”, det fanns bara ett. I lägenheten mittemot bodde Erland Sparby, sjukpensionerad bagare från Västerormsjö. På första våningen bodde Walter Quitschke, tandläkare som flytt från Kommunisttyskland och Lindströms, och Per Gunnar och jag var bästa kompisar. Tvärs över gatan låg sjukstugan. Doktorn där hette Ott Kerstell och var politisk flykting från kommunistockuperade Estland.

Fred och Pussi Forbat blev mina gudföräldrar, de var judiska flyktingar från det fascistiska Ungern.

Uppe på fjället intill Storjolas rengjärda byggde farsan tillsammans med Lasse Kroijk en kåta, som vi använde när vi fiskade. På somrarna kom knivsliparen, en rom, med sin cykel och slipade knivar för ett år framåt och efteråt satt vi i köket och de vuxna pratade och jag glodde. Och hade vi tur kom Kronhöffer, tattaren och gårdfarihandlaren med sin resväska full av varor. Eller Lasse Koskinen, gymnastikläraren och drack en grogg.

”...This land is your Land” fortsätter Peggy Seeger...

Jag växte och blev förälskad i Asta, tattare från Avaträsk, och Sonja, en härlig blondin från Svanabyn. Men det var Ingrid, en samejänta från Tärnaby som lärde mig att kyssas.
 
”from California to the New York Islands..” Joan Baez tar vid...


I början på 60-talet fick Floyd Patterson motorstopp utanför Folkets Hus, så vi smågrabbar fick jämföra knytnävarna och en autograf i blocket. Och sedan började jag jobba. I skogen med avaträskare, finnar och ibland med någon som kom från Sundsvallstrakten till. På varje nytt jobb en ny nationalitet, aldrig de samma, hela tiden nytt, ja, jag har faktiskt aldrig jobbat på en ”etnisk ren” arbetsplats i hela mitt liv.


”From the Redwood Forest, to the Gulf stream waters.” Pete Seeger fyller i...
Jag har fått jobba på semestrarna. I Tyskland, Grekland, Nordafrika, Norge och Danmark, i Spanien, England, Frankrike, Portugal. Alltid lärde man sig något nytt, alltid fick man något bekräftat.


Och idag så sitter jag och väntar på Janne, snickaren som efter några år i Norge flyttat hem till Hamburgsund och startat eget. Medan jag väntar så läser jag några dikter av Shakir al-Samawi från Hjällbo i Göteborg, han flydde fran Saddam Husseins diktatur i slutet på 80-talet och kommer väl hem i dagarna från en turné i Marocko. Så då blir det att resa till Göteborg.


Ikväll drar jag med Samuel, värmlänning från Sunne, ut med båten och vi prövar oss på några makrillar som snabbgrillas med lite peppar, salt och smör.


”This land was made for you and me.” avslutar Bruce Springsteen med full kraft.


Det här är mitt land. Välkommen till min värld.

----------------------------------------




Den sjöng man för full hals, brorsan hade köpt orginalet med Ben E King och den gick hela tiden på AGA´n, jag sjöng med hårborsten i hand, och längtade. Längtade efter vem som helst som ville ha en. Och jag längtar fortfarande. Idag handlar det om en hel värld.



Andra skriver också om det. Laakso också.

Faktum är att vi lever av att klippa varandras hår och ansa varandras mustasch

Det handlar om att förstå sin samtid. Veta vad som händer och inse hur verkligheten ser ut. Det är socialdemokratins stora utmaning och vårt eget ödesdrama. Under ett helt sekel var det den socialdemokratiska rörelsen som bestämde sin samtid och dess verklighetsbild. Av en självuppoffrande arbetarklass´ slit skapades de överskott som välfärdsamhället fördelade. Vårt grundläggande synsätt utgjorde centrum i samhällsdebatten. Den borgerliga oppositionen tyckes mest vara ett demokratiskt pynt, som till nöds fick låna makten när lejonet måste dra sig tillbaka för att slicka sina sår.

Men förväxla inte nutiden med gårdagens socialdemokratiska dominans. Den är för evigt borta. Socialdemokratin kommer aldrig mer kunna diktera samhällsdebattens fokuspunkter. Dagens samhälle tillåter inte längre en mobilisering i politikens uppsamlingsheat. Människor byter lojaliteter med samma självklarhet som de komponerar sin egen spellista på Spotify.

När en gång ledande socialdemokratiska ideologer som Enn Kokk förklarar att den enda förnyelse som krävs är en återgång till 1970-talets ståndpunkter så ger det samtidigt det politiska nyspråket och den politiska slutenheten mot omvärlden ett ansikte. När den nyvalde partiledaren Håkan Juholt sätter mustasch på samma ansikte och käckt deklarerar att vi inte kan leva på att rasta varandras hundar eller klippa håret på varandra, så plockar han fram en av 1970-talets industriromantiska favvo-floskler. Juholt menade det som en retorisk fullträff på RUT och ROT, men åstadkom bara ett stort tomt hål. Sida vid sida med sin nyvalde ekonomiske talesman.

Det var en luftpastej som i stället för finna sitt mål, obarmhärtigt visade hur en ålderdomlig retorik inte förstår sin egen samtid. För faktum är att i vårt samhälle lever vi av att klippa varandras hår, städa varandras livsrum, skjutsa varandras barn, torka varandras stjärtar och lösa varandras dataproblem, hantera varandras pengar och uppfostra varandras barn. I en globaliserad värld skapas värden både i tillverkningsindustri och tjänstesektor som cirkulerar i en lika globaliserad ström av pengar som omsätts i allt från musik till take-awaysushi, nybyggda hus och omsorg i skattefinansierad offentlig sektor medan allt färre bryter malmen, fäller skogen, bygger bilarna, kokar pappersmassan. Vi lever kort sagt i ett tjänstesamhälle.

Och lika lite som en återgång till 1970-talets retorik beskriver verkligheten, lika lite kommer en partiledare som vänder ryggen åt framtiden att vinna medborgarnas förtroende. De få dagarna för nostalgiskt 70-talsrus är över.

Intressant.

Läs Peter Karlberg och Johanna Graf om den nödvändiga samtidsdebatten. Och Anna-Marie Lindgrens något förvirrade försök att ärerädda ett linjetal.

Läs även andra bloggares åsikter om samtid, det Goda Samhället, samhälle, socialdemokratin, Håkan Juholt, RUT-avdrag, ROT-avdrag,

Ur det rika socialdemokratiska idéarvet finns det trådar att nysta som återigen kan återupprätta medborgaren, dess integritet och dess värdighet.

Anders Widén öppnar ögon i sin blogg. Läs den och begrunda, där finns stoff till en eftervalsdebatt värd namnet. Utan ett ord om Thomas Bodström dessutom. Jag skrev en kommentar där som blev så lång och fylld av mitt eget resonemang att det hellre borde publiceras på min egen blogg. Vilket jag alltså gör nu.

På jakt efter ett ideologiskt avstamp för en förnyad socialdemokrati måste vi gå tillbaka till det tidiga 70-talet. Då fanns den ideologiska spännvidden hela vägen upp i toppen av partiet. Wigfors mera frihetliga ideer mot den gode förvaltaren Sträng och pragmatikern Erlander. Där växte den solidariska lönepolitiken på samma träd som tillväxtmålen och internationell solidaritet. Och stoltheten av att vara en del av den rörelse som åstadkom detta.

Jag tror att just 70-talets tidigaste år markerade slutet på en lång epok av socialdemokratisk samhällsbyggnad där tillväxt gått hand i hand med jämlikheten. Ökad tillväxt gav högre löner, allmänna tjänstepensionen, längre semester, sjukförsäkring och en allmän välståndsökning. Ökad jämlikhet i samhället kort sagt. Tanken om alla människors lika värde verkade vara en möjlighet.

Peter Karlberg skriver klartänkt om tillväxt, solidaritet och socialdemokratins uppgifter: "Enkelt uttryckt - om den ideologiska utgångspunkten är att man skall fördela de samhälleliga resurserna mera rättvist och så att alla får rimliga livsvillkor krävs tillväxt, ett överskott att fördela eftersom ekvationen egenintresse/solidaritet alltid måste ha en lösning som innebär att ingen får det sämre." Har vi glömt bort det i jakten på fokusgrupper och andra enklaver i en suddigt definierad medelklass?

Ilia Batljan, Nynäshamnpolitikern, uttalar sig i en intervju om den nödvändiga socialdemokratiska självkritiken: ”Att kombinera tillväxt med fungerande välfärdssystem är historiskt det som varit socialdemokratins paradgren. Det borde vi berättat. I stället för att föra en sjukförsäkringsdebatt som handlat om enskilda fall borde vi förklarat hur vi vill att ett nytt sjukförsäkringssystem ska se ut.”.

Efter 1975 så ackumulerades tillväxten i en alltmer expanderande administration och institutionalisering av välståndets politiska resultat, välfärdstaten. Det som kom att bli sitt eget socialdemokratiska projekt i form av den starka staten.

Den Starka Staten. Bara ordet förskräcker! Vem äter medborgarnas integritet till frukost?

Medborgarna kunde inte längre direkt avläsa tillväxtens välsignelser i sin egen vardag, som ett resultat av den socialdemokratiska politiken. I stället kom de egna valen att avgöra. Val av bostadsort, val av yrke, val av utbildning, val av företag, val av familjestruktur osv osv.

Här tror jag det krävs mycket av förmåga till analys av samhällsutvecklingen för att förstå vad som verkligen hände. Slängar om Feldt, nyliberalism och andra lättvindiga "förklaringar" blir mest floskler. Vi måste gå med färre skygglappar in i ett försök att förstå den politiska och samhälleliga dynamiken, som på basis av en global ekonomisk kullerbytta, bildigt talat har satt socialdemokratin på "pottkanten". Ur det rika socialdemokratiska idéarvet finns det trådar att nysta som återigen kan återupprätta medborgaren, dess integritet och dess värdighet.

För det var ju bort från att vara finansiärer av överheten till att bli fria människor vi strävade, det var bort från skattebetalande undersåtar till jämlika medborgare vi skulle, eller hur, Medborgare Sahlin!


Intressant. Och här är ytterligare en läsvärd sak.

Läs även andra bloggares åsikter om eftervalsdebatt, socialdemokraterna, framtiden, SAP, solidaritet, politik, samhälle,

Nu är det slutbloggat!

Nu ska man ner i gruvan och jobba hårt igen, några timmar till avslappnat tyckande och tjötande med andra finns det inte tid till. Enstaka kommentarer blir det säkert, men bloggtexter, knappast.

Så från idag och till den 15 oktober ska ni slippa mig. Jag lovar.

Men andra fortsätter. Läs dom.
Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, jobb, pensionärer. politik, samhälle, Bottna Kulturfestival, konst

Ooops. Jag tänkte inte på det!

När man "glömmer" att i sitt valmanifest tala om diskrimineringen som en viktig del av dagens samhälle uppstår gärna detta.

"För tio år sedan lanserades en tillgänglighetsreform i Sverige. 2010 – alltså i år – skulle hela Sverige vara helt tillgängligt för personer med funktionshinder. Det skulle inte finnas några hinder för att komma in i restauranger, butiker, kommunalkontor eller skolor. Reformen har – som väl alla märkt – misslyckats och sällan har det väl varit så tyst om något som var så bra tänkt. Det har till exempel varit helt tyst om reformen i media. Hur kan detta komma sig?" frågar sig Per-Olof Larsson och Jörgen Lundälv.

Och svaret är väl:"Ooops. Jag tänkte inte på det!". Och 1,5 miljoner funktionshindrade blir funktionsförhindrade.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om funktionshinder, val 2010, valet 2010, socialdemokraterna, pensionärer. politik, samhälle,

Peter andersson skriver om andra glömda frågor.

Vi tror att vi spelar på en global plan, i verkligheten sitter vi fångade av våra egna illusioner i tomrummet mellan två gipsväggar

I bakvattnet av debatten om de sociala medierna utspann sig denna kommentarsdiskussion på ett inlägg jag publicerade häromdagen. Jag tycker att Peter Karlberg och Leo Holter tillför något till debatten som triggar mina ståndpunkter, alls inte färdigtänkta eller ens klarsynta, men tankar på väg att finna en form.

Jag är mycket kritisk till utvecklingen av den representativa demokratin. Jag skriver om utvecklingen mot en exekutiv demokrati som långsamt ersätter den parlamentariska, och därmed flyttar besluten allt längre bort från folket. Tillsammans med den politiska självbild som utvecklas i dess spår och som manifesteras särskilt i Almedalsmarknadens hypade politikerbild, ser vi utvecklingen rätt framför ögonen. Du kan följa diskussionen i vilket kommunalfullmäktiges presidium som helst och fråga valberedningen i valfritt parti så bekräftas denna utveckling.

Här följer klippen från min kommentarsrulle, tror jag att det heter:

Peter Karlberg Blogger sa...

Dels har du förstås rätt som vanligt, dels skulle jag vilja fortsätta ditt avslutande resonemang, frågorna du ställer, med ett lite annat fokus. Medier/kanaler är teknikaliteter. Vilken funktion de kommer att spela avgörs helt av hur de används.Så har det alltid varit och kommer att förbli.

Det intressanta med medier som erbjuder någon form av interaktivitet (är sociala som man så gärna vill etikettera dem) är ju om användarna nyttiggör sig av dessa möjligheter. Det vi hittills sett är precis som du iakttagit att en mindre grupp, sannolikt redan politiskt engagerade, funnit att bloggar och twittrande ökar räckvidden och leder till upptäckt av nya gelikar (inte nödvändigtvis i termer av åsikter). En del nya tillkommer förstås också. Det vi fortfarande saknar är erkännandet av att den dialog som kan föras också har ett värde i de mer etablerade partiernas utformande av politiken.

Tveklöst har ju nätet betytt oerhört mycket i t.ex. integritetsdebatten, vi har ju t.o.m. fått ett nytt parti baserat på att folk har hittat varandra. Frågan är ju om det är möjligt att utveckla t.ex. vårt parti på ett sådant sätt att det kan ta tillvara denna nya arena i den politiska processen - alltså direkt motsatt till att se det som ytterligare en kanal för propagandaspridning.

21 juli 2010 15.26

LeoH sa...

De sociala medierna skiljer sig inte från alla de övriga medierna. Det är alltid så att det lättviktiga är mer eftetrsökt än det mer politiska.
Det är därför Se&Hör har större upplaga än t ex AiP.

Men ändå, uppkomsten av sociala medier har ändå inneburit att jag kunnat skriva nästan 600 inlägg sen februari 2007 och haft nästan 100 000 besökare på min blogg "Tankar i natten."

Tidigare fick jag hoppas på välviljan hos någon insändarredaktör.

21 juli 2010 15.35


Anders Nilsson sa...

Tack Peter, visst är Piraterna ett exempel och en sorts metaprodukt av de sociala medierna. Av, för och i. De tjänar ju som ett exempel på en möjlighet. Men alltför mycket verkar för mig vara personliga anslagstavlor. Många deltar ju inte ens i den diskussion som skulle ha kunna förts på bloggen. Andra har så strikta regler för kommentarsdeltagelse att inläggen hunnit kallna och bli inaktuella innan kommentarer publiceras. Andra åter publicera i en sådan takt att det snarast är att se som ett privat åsiktsmagasin.

För vårt parti tror jag att det gäller att i ännu högre grad öppna sig. Men det är ett problem i det att vi har så förtvivlat svårt att lyssna, att samtala förutsättningslöst. Vi vill ju så gärna bli bekräftade, hela tiden. Kan de nya medierna tvinga fram en motutveckling där så skulle fantstiskt mycket vara gjort.

Leo, jag tycker nog att de nya medierna, wiki-tanken, är annorlunda än de gamla. Du skriver själv "utan redaktör" och det är ju en avgörande skillnad. Jag tycker nog att de här nya medierna mer liknar gamla tiders samtal eller möten, visserligen mer informellt och med varierande närvaro men likafullt.

21 juli 2010 17.48


Peter Karlberg Blogger sa...

Leo/Anders, det är uppenbart att det inte handlar om mediet i sig utan om användarnas ambitioner. Det är ett stort steg att gå från forna dagars relativt toppstyrda politiska process (och där valarbete betydde just att vara megafon för) till det som en del medier möjliggör - en kontinuerlig för utformandet av politiken ständigt pågående dialog.

21 juli 2010 23.29


Anders Nilsson sa...

Peter, har inte ändå dessa medier något i sig som förändrar förutsättningarna. Just genom sina möjligheter att inte toppstyras. Ungefär som telefonen en gång förändrade möten och samtal till något mera förutsättningslöst, varken utseende, ålder eller härkomst läggs till grund för samtalet. En sorts god anonymitet. Med de sociala medierna, dit gruppsamtal per telefon bör räknas, erbjuder nya möjkligheter till anonymitet, beslut och publicering. Tänk om de politiska partierna hade vågat utnyttja detta, involvera flera i arbetet med beslut och program. I stället verkar det som att man i högre grad verkar för att stifta integritetskränkande lagar mot denna positiva anonymitet och för örigt använder mediet som megafon, ett billigare, mera hypat, grafiskt material. Som man tror ska ge cred bland unga urbana människor. Men man befinner sig alltid i bakhasorna på den utvecklingen.

Det är där den ringa uppmärksamheten spelar roll. Att debatten förs bland en begränsad grupp "politiskt intresserade". Vi tror att vi spelar på en global plan, i verkligheten sitter vi fångade av våra egna illusioner i tomrummet mellan två gipsväggar#Brazil.

22 juli 2010 11.07

fortsätt gärna att kommentera, sociala medier, demokratins utveckling, partiernas utveckling.
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, sociala media, partier, debatt, bloggare, samhälle, gemensam sektor, ideell sektor,

Tillväxt utan jämlikhet är inget vinnarhål.

Erik Laakso uppmärksammar mig på en artikel av socialdemokraten Niklas Nordgren, där han pläderar för att (s) snabbt måste finna ett vinnarrecept för att vinna valet. Och det heter ”Den Socialdemokratiska modellen med tillväxt i ekonomin som ger ett välstånd att fördela är en valvinnare.”

Johan Sjölander, landstingspolitiker från Stockholm, skriver samtidigt en välskriven anmälan av en aktuell bok, Tony Judts ”Ill fares the land.”, som för fram nödvändigheten för socialdemokratin att återuppliva de klassiska grundvalarna, visionen om ett gott samhälle. Johan drar slutsatsen att detta inte alls behöver betyda återställare och tillbakagående. I stället kan det utgöra fundamentet för en förnyelsepolitik som människor känner igen och kan förhålla sig till.

De här två texterna både samverkar och motsäger varandra. Missförstå mig rätt, de samverkar och motsäger varandra på ett bra sätt. De skulle kunna stimulera en mera förutsättningslös diskussion bland socialdemokrater om framtidsvalen.

Niklas N talar för hardcore economics. Sossefrågor. Jobb och ekonomi. Och han tror som sagt på det som valvinnarfrågor. Men det tvingar socialdemokraterna att försvara tillväxten. Enligt honom försvinner (s) i kattrakandet mellan (mp) och (v). Men Niklas glömmer en sak. Den rödgröna alliansen är där för att bestå. Så länge den rödgröna alliansen består kommer (s) alltid att få väga fram en politisk linje genom att ena gången luta mot västerpartiets konservativa statsnostalgi, andra gånger mot (mp) klasslöshet. Detta skall sedan förenas med det obönhörliga kravet på att visa statsmannaskap med ansvar för ett regeringsdugligt alternativ. Att här föra fram ett renodlat socialdemokratiskt modellbygge utan hänsyn till sina allierade är lite trovärdigt. Risken är väl snarare att opinionsraset blir ännu kraftigare. Framtiden försvinner i ett töcken av en maktkåt och ohelig allians vars främsta fokus är en kommande mandatperiod vid regeringstaburetterna.

Men tillbaka till Niklas N. Han försvarar tillväxten både som mål och som ett medel för socialdemokratisk jämlikhetspolitik. Han visar till höga tillväxtsiffror från 1990-talets budgetsanering och 2000-talets skördetid. Och han missar två väsentliga poänger. För det första, svensk ekonomi redovisar idag den högsta tillväxten inom EU. 3,7% förutspås den bli under 2010. Det är en mycket hög tillväxtsiffra, betänker man att den dessutom kommer under en lågkonjunktur som ännu inte vänt uppåt så måste den betraktas som sensationell. Jag har svårt att se ett socialdemokratiskt vinnarhål i att utlova en bättre tillväxt. Dessutom har vi inga goda tider att falla tillbaka på. Jag tror inte att någon traditionell (s)-väljare med bästa vilja i världen kan påstå att jämlikheten ökade under saneringsåren, lika lite som de senaste årens framgångsrika regeringspolitik gjort det. Tvärtom torde den mest välvillige kunna sträcka sig till, Att det var ett nödvändigt ont för att få svensk ekonomi på fötter igen, jo. Men ökad jämlikhet, icke sa Nicke. Så slutsatsen att ökad tillväxt i ekonomin skulle vara det traditionella budskap som kan ligga till grund för en valvinst, är mycket tveksam.

Idag lever vi en ekonomi vars rekordhöga tillväxt bygger på spekulation. Luftiga värden på egendom som hus och mark skapar förutsättning för en konsumtionsinriktad allmänhet som baserar sig på lån. Icke realiserade världen ligger som garantier för realiserad konsumtion av i första hand tjänster. Vi lever så att säga på att klippa håret på varandra och betalar med lånade pengar. Det säger sig självt att det är en bräcklig grund att stå på. Likafullt är jag överens om att ökad tillväxt är en förutsättning för jämlikhet, men jämlikhet är också förutsättningen för tillväxt.

Det är bara i ett samhälle där människors lika värde respekteras som verklig social och ekonomisk tillväxt kan ske. Den dag då den funktionshindrades insats i arbetslivet efterfrågas och värderas kommer en verklig tillväxt att ske. Den dag invandrarnas utbildning och kunskaper efterfrågas och kommer till använding kommer verklig tillväxt att ske. Den dag då kvinnors arbete och erfarenheter ligger till grund för jämställdhet och ungdomars delaktighet i arbetslivet betraktas som en villkorslös självklarhet kommer en verklig tillväxt. Ett samhälle däremot som tillåter diskriminering och utestängning, dvs ett samhälle utan jämlikhet kommer aldrig att redovisa en trovärdig tillväxt.

Och det här jag menar själva kärnan ligger. Johan Sjölander skriver ”Vad han (Tony Judt) menar är bara att detta samhällssystem(det socialdemokratiska) trots allt var rätt bra (det minst dåliga, som han själv uttrycker det) och att det utifrån den utgångspunkten förmodligen är lättare att mobilisera politiskt stöd för någonting som en gång faktiskt har funnits och fungerat än för något abstrakt tänkt, framtida och osäkert.” Sjölander/Judt idéer om trovärdigheten, en trovärdighet som baseras på igenkännande och rädsla för risktagande, och Niklas Nordgrens oreflekterade krav på traditionell tillväxtpolitik kan förenas. Men då krävs att vi ställer både jämlikhetsbegreppet och tillväxten under luppen och definierar vad det betyder för ett framtida socialdemokratiskt program. Och slutändan för det goda samhället.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om arbetarklassen, De rödgröna, debatt, den starka staten, Erik Laasko, framtid, jämlikhet, makt, Niklas Nordgren, politik, samhälle, tillväxt, val 2010, valet 2010, övertygelse

Small People på svenska.

Carl Henrik Svanberg, styrelseordförande i British Petroleum, lyckades i ett tal på förnämligaste charterengelska förnärma en hel befolkning i staterna kring Gulfen. Genom att vända sig till dem med uttrycket ”small people” visade han en nedlåtande attityd och folk reagerade med rätta.

CH och jag är båda födda i Sverige, vi är ungefär lika gamla, vi har båda växt upp i ett land där politiker under de senaste 40 åren pratat om delar av sina medborgare som ”de svaga”, ”de små människorna” och så vidare. Jag har alltid reagerat skarpt på den nedlåtenhet som ligger i de här begreppen. Jag är inte ”svag” därför att jag är arbetslös. Inte heller när jag är sjuk eller tillfälligt pank. Jag vägrar acceptera att någon ska få hänvända sig till mig i sådana situationer och tilltala mig som ”svag” eller ”liten”.

När Carl Henrik Svanberg öppnade truten i USA så fortsatte han bara en tradition som han är född in i. Men när han säger det så får han rättmätig kritik. När svenska politiker gör det så är det bara ett led i att framställa sig som den som bryr sig mest om sina medmänniskor. Ingen kritiserar maktfullkomligheten på hemmaplan, ingen verkar ens se sammanhanget som Svanbergs övertramp visade.

Om det är av dumhet, inkompetens, nonchalans eller maktfullkomlighet är svårt att säga. Dock är det väl ytterligare ett bevis för den självgodhet som karaktäriserar den svenska politiska självbilden.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, civilisationen, debatt, demokrati, folket, BP, Carl Henrik Svanberg, small people, svaga, jämlikhet, kultur, samhälle, socialdemokraterna, värdegrund,

De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar.

Och tystnaden är total. Jag tror inte att det finns något annat land, där uppgifter som de som DN publicerat under de senaste dagarna, inte skulle föranleda politiker, ansvariga i regering och myndigheter att ställa sig upp att tala. Självpåtaget eller tvingade av media. Men i Sverige är det tyst. Öronbedövande tyst.

Varför står inte Göran Hägglund upp och kräver utredning av fallet Safet i Ljungby? Var är migrationsministern i fallet Mir Abbas? Varför gick Maud Olofsson in i den stora tystnaden när det visar sig att invandrare utnyttjas som slavarbetare av ett svesnkt företag på en globaliserad marknad? Var är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och integrationsminister Sabuni. De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar. Ingen förstår åt vilket håll man ska gå, ingen begriper vad anständighet och sunt förnuft pekar ut som självklarheter.

Är det inte då en statsminister skall träda fram och visa ledarskap? Säga ifrån att det som skedde ”dessa två av den minsta bland oss” är oförenligt med ett civiliserat samhälle. Kan man inte kräva att Fredrik Reinfeldt klart och tydligt säger ifrån. Eller väntar man på att kungen skall träda fram, precis som när statsminister Persson svek vid tsunami-katastrofen?

Och när statsministern sviker, är det inte en sådan gång ledaren för den politiska oppositionen måste fylla den plats som landets statsminister lämnat tom.

Men tystnaden och de tomma ögonen hos det samlade politiska etablissemanget är totalt. Inget har något att säga eftersom dessa invandrare uppenbarligen inte finns. DN´s berättelse är kanske fiktion, första avsnittet i årets sommarföljetong, ett reportage från Camilla Läckberg-land.

Inget som på något sätt får störa den världsbild som regerar både regeringen och oppositionen; Sverige är världens bästa land, landet som alla vill kopiera! Den sekulära världsbildens paradis. Här finns ingen Mir Abbas eller Sefat, här finns inga apatiska barn och hjärtsjuka tonåringar som skickas till länder utan anknytning. Här finns ingenting som får störa valstrategernas planering av årets, näst Melodifestivalen och prinsessbröllop, viktigaste event – Valet 2010. Nej det här är landet där det ultimata lidandet beskrivs som a-kasseavgiften för höginkomsttagare. Årets valfråga för årets marginalväljare i väljarkåren. Om inte annat kan man väl köpa sig några röster för 200 spänn i månaden hos den ena parten kallat ”sänkt a-kassa” och hos den andra ”jobbskatteavdrag”.

Ett land som tillåter att man torterar sina medborgare, tillfälliga eller permanenta, och låter förövarna gå fria. Ett land där den exeptionella behandling som Mir Abbas och Sefat utsatts för också kan spåras hos varje åldring som tvingas i säng kl. sex på kvällen och som hålls kvar där med lugnande mediciner, som inte får gå ut under flera år, hos varje barn som i tysthet och under klanliknande omständigheter osynliggörs, ett land där medborgare i behov av stöd underkastas lydnadslöften och egendomslöshet för att få hjälp, detta är ett land på väg ut ur civiliserationen.

Det är ett land där statsministern håller tyst, hans ministrar likaså och oppositionen av rädsla för att inte vinna makten sluter upp kring denna tystnad.

Det är ett skammens land.


Andra.

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, ansvar, De rödgröna, fattigdom, klarspråk, migration, moderaterna, Mona Sahlin, människovärde, samhälle, rättfärdighet, solidaritet, socialdemokraterna, val 2010, två världar,

Läs också

Om du vill övertygas, sätt dig ned i elden.

Jag kan inte låta bli att undanhålla er lite medeltida visdom i valtider.

"Om din kunskap om eld har blivit övertygelse bara genom ord, sök då att själv bli bränd av den. Förbli inte i lånad övertygelse. Det finns ingen äkta övertygelse förrän du själv har brunnit, om du vill övertygas, sätt dig ned i elden."

Orden är Rumi´s. 1200-talspoeten med härstammning från östra Turkiet, sufipoeten framför andra. Jag har en dikt av honom som motto som ni kan se i min bloggpresentation.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, övertygelse, politik, Rumi, samhälle, partier

Tänk tanken att ni en gång kommer att få läsa det som förändrade världen just i en obskyr liten blogg

För några år sedan var jag på en stor socialdemokratisk samling i Västerås. Från hela landet infann sig denna saliga blandning som ett gäng sossar kan vara. I kongresslokalen fylldes alla vinklar och vrår av diskussioner, lobbygrupper, möten med gamla vänner om vart annat. Där var ett liv och kiv skulle väl Strindberg ha sagt. Som relativt ny partimedlem gick jag runt och snusade.

Jag hade precis börjat blogga själv och var därför lite extra nyfiken på ”BLOGGARNA”, de omtalade, omskrutna, de som placerade partiet mitt i samtiden, de som skulle avgöra valet. Jag hälsade och tittade och försökte förstå. För mig var ju bloggandet bara en sorts dagbok, en nedskriven tanke som annars kommit ut i ett samtal i vänkretsen eller på jobbet. Att hundratals människor klickade sig fram och läste/brydde sig om det jag skrev kändes lite märkvärdigt, nästan skämsigt. Det är ju bara klotter, för tusan!

Men en sak minns jag att jag tänkte när jag såg Erik, ACBrockman, Kulturbloggen, Jonas med flera som stod där längst upp i trapphuset och skrev/publicerade sina intryck, iakttagelser, tankar och värderingar: de är i färd med att göra ett pionjärarbete, de skapar en folkrörelse, en folkrörelse för information från undervegetationen, en sorts Kilroy-närvaro som skulle kunna fungera som ett eldspjut i baken på våra makthavare. Inte journalistik, inte professionellt skrivande med journalistens yrkeskunskap och tillika heder. Nej det här var en taggad tunnelbanevagn mitt i finmaktens paradvåningar som glatt signalerar: Lyssnar inte ni så låter vi alla andra göra det. Berättar inte ni så berättar vi det. Det var undervegetationen som inte längre orkade vänta på att makten skulle fälla sina löv för att ge dem plats och näring. En äkta folkrörelse!

Och folkrörelser är obändiga ting, svåra att kontrollera, ständigt pockande på demokratiskt inflytande, ovilliga att inordna sig i andras strategier. Folkrörelser är redskap för folk, det ligger i själva ordet, folk i rörelse. Vilket inte skall blandas samman med ”folk i rörelsen”, dvs integrerade i fasta politiska och kulturella system. Tobias Harding skriver en intressant Under-streckare i dagens Svenska Dagbladet om folkrörelserna ochdess utveckling. Han skriver bl. a. om att den viktigaste kraften för genomförandet av en sociallagstiftning i USA efter andra världskriget var vetaranrörelsen. Hemvändarna från slagfälten, fysiskt och psykiskt skadade krävde något igen av det samhälle de tjänat. Veteranrörelsen brukar placeras långt ut till höger på den politiska kartan, men slåss parodoxalt nog för välfärdslösningar på den sociala sidan. Något de aldrig hade klarat om de underordnats ett politiskt partis intresse av att erövra maktpositionen i staten. Harding skriver: "Kanske är det först med samtidens nya sociala medier som alternativen har börjat komma till sin rätt i konkurrensen med de etablerade massrörelserna. Det är alltså möjligt att vi snarare ligger efter i utvecklingen än följer en annan utvecklingslinje."

Folkrörelser kan inte och ska inte underordnas partier, då förlorar de sitt folk och blir bara ytterligare en inbokad kväll i partistens möteskalender. Se bara på de tafatta försök som gjorts i vårt eget parti. ”Feministas” var en sådan konstruktion som bara kunde krystats fram i huvudet på en gammal maoist. Stats- och partikontrollerade massrörelser hör andra traditioner till. Folkrörelser är det i vart fall inte tal om.

Sett i det här perspektivet så tror jag att partipolitiseringen av bloggen är dömd att misslyckas. Den skulle omedelbart förlora sin trovärdighet. Det skulle bli som att sitta i samtal med någon som hela tiden öppnar partiprogrammet och läser innan han svarar. Eller att kidnapparen skulle vara av rätta virket för föräldraskap.

Det spekuleras i en del bloggar i dag i att bloggen skulle ersätta journalistiken men det verkar snarare vara ” the wet dream of a wannabe”. Ja ursäkta att jag säger det, men ni vet vad som blir av misslyckade rockmusiker? Musikkritiker. Journalistikens stora utmaning idag är kommersialiseringen av mediabranschen. Med kniven på strupen konkurrerar de om läsar- och tittarsiffror. En rubrik eller vinkling kan avgöra den dagens lopp på kapplöpningsbanan. Men det är inte bloggarna som är däruppe och springer.

Nej låt bloggen och bloggandet leva, bloggandet om allt mellan himmel och jord, tulpanlökar i motvind, partikelfysik och även politiska dygnsflugor. Bloggandet kan utvecklas i sin egen rätt, många av bloggarna kommer vi säkert att möta i journalistikens bylines, som välutbildade yrkesmän, liksom det omvända, att journalister bloggar. För bloggen, bloggosfären, whatever, den här ostyriga platsen i ett digitalt universum där allt kan fås och inget undgås, kommer bara att överleva så länge som partipiskan hålls utanför. Detta oavsett om den är proklamerad från högkvarteret eller en självpålagd inskränkning.

Till partierna har jag lust att säga, det är inget som tvingar er att lyssna till bloggvärldens högfrekventa meningsutbyte, men för er egen skull, tänk tanken att ni en gång kommer att få läsa det som förändrade världen just i en obskyr liten blogg, att det som gav idén om det goda samhället en form och ett innehåll första gången sågs på pränt i en blogg. Sluta tänka bloggen som en tankesmedja, se den som hellre som allas vår digitala barnmorska på besök.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om netroots, bloggar, val 2010, socialdemokraterna, politik, media

Andra skriver om samma sak här här och här

SvD, DN, Arena

Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.

Erik Laasko har dragit igång en debatt bland bloggarna. Han hade synpunkter på hur det nya nätverket Netroots hanterade den öppna debatten. Reaktioner inom och utom den socialdemokratiska rörelsen lät inte vänta på sig. Och samtidigt förflyttades, som jag uppfattar det, fokus längre och längre bort från det som var Eriks ståndpunkter. Likafull får han klä skottt för dem.

Jag vet inte om detta är något specifikt för socialdemokratiska diskussionsfora, eller om det gäller andra partiers. Men självfallet så ligger det en motsättning i partistämplade diskussionsplatser. Lojaliteten med partiet och lojaliteten mot det som man uppfattar som sanningen går inte alltid hand i hand. Och ska inte heller göra det. Vill man förändra samhället måste man vara kritisk till detta samhälles företeelser, inklusive det egna partiet.

Jag slutade själv framträda/publicera mig/pinga den socialdemokratiska arenan som kallas s-info. Jag fann debatten för inskränkt, för gubbig och alltför stalinistisk. Debattörerna tog sig friheten att tillskriva varandra vilka självuppfunna åsikter som helst, man la ord i munnen på varandra, man kunde förneka sina skriverier fastän det står där svart på vitt, varje tanke som avvek från det ”godkända” skulle krossas. En tummelplats för politruker med andra ord. Jag kikar in där ibland och ”debatten” är fortfarande densamma, några nya verkar ha funnit vägen dit, lika självförhärligande och förutsägbara som de gamla.

Jag hoppades på Netroots, jag vill gärna befinna mig i en socialdemokratisk debatt, det är trots allt där jag hör hemma. Jag tillhör de som såg valnederlaget som ett gyllene tillfälle för vårt parti att göra upp med den gamla och olyckliga perioden i vår historia som förknippas med budgetsaneringen. Vars baksida var en obönhörlig uppdelning av medborgarna i två grupper, de som ställts utanför och de som njuter innanförskapets frukter. Jag tillhör de som hyllar folkrörelserna och människors aktiva deltagande i samhällsutvecklingen och jag är emot den måttlösa expansionen av staten, som instrument för människors frigörelse. Jag ställer inte upp på den okritiska inställningen att skatterna är det självklara medlet för människans frigörelse. Jag hävdar att varje missbrukad skattekrona är en stöld från arbetarklassen. Och framförallt, jag skriver och kommenterar andras bloggar, jag svarar alltid på kommentarer på min egen blogg. Debatt kallas det.

Detta är nu ingen självklarhet i den socialdemokratiska världen. Inom partiet ryms ett spektrum av åsikter. Det är partiets styrka men också dess dilemma. Det är svårt att hantera. Vilket i sin tur leder till rörelser i rörelsen. Likasinnade söker varandra och samlas. Det är så skönt att få sina åsikter bekräftade. Och inte sällan verkar ryggdunkandet ses som debattens innersta mening. Om jag förstod Laakso rätt så var det detta han reagerade mot, att Netroots som öppen plats för idéer förvandlats till ett forum för ryggdunkande. Det är ett provocerande påstående och reaktionerna blir ju därefter. Själv har jag aldrig förstått att det funnits en bakomliggande infrastruktur i Netroots där vissa debattörer inbjudits till arrangemang och händelser. Att döma av resultatet så är det inte heller särskilt lyckat, jag tyckte bloggarna på valturné var synnerligen ointressant. En politisk ”journalistik” utan journalister/yrkesmän, en banal blogbagatell.

Men om nu detta har varit en av Netroots strategier, att mobilisera bloggvärlden i valrörelsen, så har man gjort ett uppseendeväckande val när man väljer bort den breda debatten för den samstämda, när man räds åsiktsbrytningen och samlas i fraktionen av likasinnade. Att de utvalda inte registrerar detta utan upprörs av kritiken är än mer allvarligt och stämmer till eftertanke. När jag så idag får ett brev från particentralen som rubriceras ”Nu behövs tydliga attacker mot den borgerliga regeringen” där partiledarens kontor ger direktiv om vad som skall diskuteras, så får likformigheten en besk bismak. Ser sig Netroots som en del i denna processen?

För här ligger själva kärnan: kan man avkräva en socialdemokratisk diskussion en likriktning i lojalitetens namn inför valet? Betyder partiets tydliga budskap inför väljarna att självkritiken och debatten skall upphöra? Det verkar så.

Jag tycker att det är beklämmande. Det är att underkänna människors fundamentala förmåga att både ta ställning och förhålla sig kritiskt. Det är att erkänna ledningens ofelbarhet och att förvandla medborgaren/gräsroten till boskap eller till och med boskapsföda.

Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.

Intressant om politik.
Läs även andra bloggares åsikter om Laakso, Netroots, debatt, partilojalitet, socialdemokraterna, val 2010, politik, kritik

Thomas Hartman, Ulf Bjereld, Krassman och Peter Karlberg skriver intressant om ämnet

Fällan har slagit igen!

Den öppna arbetslösheten kommer nu på onsdag eftermiddag (2010-04-28) vara lägre än förra året motsvarande vecka. Snabbare än någon förutsett, sjunker arbetslösheten. Och det måste vi alla glädjas över. Problemet uppstår när vi ska göra politik av det.

För jag hade rätt. Igen. Förtroendet för socialdemokratin i jobbfrågorna sjunker. Som en sten. I ett antal bloggtexter har jag varnat för att ledande socialdemokraters verklighetsbeskrivning inte stämmer överens med verkligheten och att människor inte känner igen sig i den. Jag har varnat för den backlash-effekt det kommer att få på förtroendet för socialdemokraternas politik, som i sådan hög grad baseras på att de rödgröna är bättre i jobbfrågorna än borgarna.

Vi borde vara bättre och är även det. Men det som är bra finns i bisatserna,medan huvudkraften basunerar ut massarbetslöheten, som om den vore historiskt hög och av dimensioner, som man måste söka sig till 30-talets djupa depression för att jämföra med. Det är givetvis nonsens. Människor känner inte igen sig. Särskilt inte när de ser grannar, vänner, familj få jobb. Det är det stora misstaget. (S) förlorar trovärdigheten. De enda vinnarna på detta är den borgerliga regeringen.

Jag har diskuterat det med bloggare ett års tid och jag har ifrågasatts. Ingen nämnd ingen glömd. För ett år sedan hade vi besök i Bohusläns partidistrikt av partisekreteraren Ibrahim Baylan, som pekade ut regeringens misslyckande med massarbetslösheten och arbetslinjen. Även om jag inte är någon beundrare av Littorins insats eller den politiska fantasi som den borgerliga fyrklövern visar upp, så varnade jag för att utvecklingen på arbetsmarknaden inte kommer att gå ”massarbetslöshets-propagandans” väg. Vi kommer att bita oss i tummen om vi inte förstår vad som händer. Ibrahim Baylan blir tydligt störd och avvisar mig ganska abrupt.

Peter Andersson heter en mycket aktiv bloggare och socialdemokrat. Han var en av de famösa bloggare som följde Mona Sahlin på turné härom veckan. Kanske är det därför att han nu fortsätter att kampanja om ”massarbetslösheten”. Sitter man för nära makten är risken att blicken snarare riktas mot den, än mot verkligheten. Men en dumhet blir inte klok liksom en lögn inte blir sann bara för att den upprepas. Och läser man Peter Andersson så ser man ju att rubriken inte hänger ihop med innehållet. I stället kommenterar han gamla siffror och tal från flera år tillbaka, han fastnar vid hushållsnära tjänster och bygger argumentationen på siffror från 2008, när alla vet att stora förändringar inträffade under 2009 och årets första månader. Men skitsamma, lite skit under naglarna får man väl ta för den goda sakens skull, tycks han tänka. Men när han drar slutsatsen att de rödgrönas framgångar i en Union Minds-undersökning skall gottskrivas kontot ”förtroende för jobblinjen” då är han inte bara ute och cyklar. Han borrar små hål i den socialdemokratiska skutan, vare sig han vill det eller inte.

För den slående sanningen är ju att i takt med att arbetslösheten sjunker så stiger regeringens förtroende i jobbfrågorna. Idag har Moderaterna ensamt större förtroende bland väljarna i i dessa frågor än De rödgröna partierna tillsammans. På ett halvår har förtroendet för socialdemokratin minskat med 8%! Det är faktiskt fritt fall i människors tro på (s) och borde tas på största allvar av partiets strateger och deras bloggande megafoner. Det var detta jag förutsåg och nu är det bekräftat.

Vi måste rikta intresset mot de djupgående förändringar som är på gång i världen. Vi står inför stora strukturförändringar, som kräver att vi formulerar en politik. Framtiden ligger inte i att ”rädda” fallfärdiga företag, utan att gå vidare med all den kompetens vi kan uppbåda för att skapa ett arbetsliv som byggs på framtidens verksamheter, det som ryms i visionen av ett hållbart samhälle för människor och miljö. Det finns inget annat sätt att rädda oss från ”massarbetslöshet”. En politik som inte pekar ut den visionen kommer aldrig att få medborgarnas förtroende.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, jobben, förtroende, arbetslöheten,
DN, AB, Dagens Arena, SvD, VF

Stenen, elden och metmasken

Nils Ferlin skrev en dikt som han valde att kalla Evolution. Den lyder som följer:

Stenen
Elden
Metmasken

Tre
trappsteg
till Rockefeller.

Det är kort och koncist. Jag läste den under min gymnasietid och presenterade den på en svenskalektion som den civilisationskritik den är. Evolution, människans utveckling. Människan lär sig att behärska sin omvärld, med stenen bearbetar vi naturen, med elden låter vi förädla det vi samlat på oss och bearbetat, med metmasken låter vi offra den ena levande varelsen för att fånga den andra varelsen för att föda oss själva, den tredje. På så sätt visar Ferlin vägen till det utvecklade kapitalistiska samhälle som Rockefeller, den störste kapitalisten i Ferlins samtid, var symbolen för.

Jag skulle vilja travestera Ferlins dikt som en kommentar till min egna texter i det sista.

Fattigdomen.
Diskrimineringen.
Makten.

Tre
trappsteg
till World Trade Center.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om makt, politik, samhälle, poesi, Ferlin, kritik

Här och här och här och här. Ett populärt ämne om en folklig konstnär.

Det här är en text om det privata och det politiska. Var var du Göran Hägglund?

Det här är en text om det privata och det politiska. Jag sitter mitt uppe i ett intensivt redaktionsarbete för att få fram ett lokalt valmanifest för Socialdemokraterna i Tanum. Dessutom första maj, Bohusläns distriktskongress, lilla valrörelsen, revision av kommunens bokslut, nämndernas bokslut... och till detta arbetet och 25 mils resa varje dag. Det är lätt att en sådan här tid få för sig att det politiska är det samma som det privata. Men så är det ju inte. Eller...?

I går kväll åt jag middag hos min vän G, som vill utveckla sin kaféverksamhet till ett pensionat. Hon bjöd på grillad haloumi på grön- och rotsaksbädd. Vi kläckte idéer om finansiering och drift. Själv är jag en hängiven fritidskock och en ganska bra sådan, men det här är hennes projekt. Ett pensionat med 11 rum vid havet i Bohuslän. Jag vill vara med till stöd, men inte blanda mig i.

Var är det politiska? Jo, i valplattformen pekar vi på besöksnäringens betydelse i vår kommun. Vikten av att förenkla för att goda idéer ska bära frukt. Två av kommunens mest framgångsrika entreprenörer på restaurang- och hotellsidan är sossar, och har livfullt förklarat vad som krävs av politiken för att inte lägga stoppklossar i vägen. Och då handlar det inte om fri exploatering och maximalt vinstuttag, utan om värnande om våra viktigaste tillgångar; naturen, havet, allemansrätten där inte varje ärende, varje ansökan ska kräva tonvis av papper och årslånga behandlingstider. I en kommun med 12250 innevånare och 1500 företag, dvs ett företag på var åttonde person, är det lätt att förstå att varje paroll om jobb, ungdomens praktikplatser, boende, kommunikationer i väldigt hög grad handlar om det politiska samhällets förmåga att hantera näringslivet professionellt.

G vill köpa konstskolans ateljéhus, ett gammalt ålderdomshem som dömdes ut av arbetsmiljöskäl. Skolan fick köpa det av kommunen på gunstiga villkor. Gerlesborgskolan ligger med fri sikt ut över Bottnafjorden. Vid det som för 100 år sedan var hamn för den livliga handeln hos köpmannen Gerle, ligger ruinerna av de gamla magasinen som nu är inramning till en av Sveriges viktigaste konstnärsmiljöer. Här vill G skapa ett pensionat för himmelsk ro och boende.

Men den moderna tiden hinner ifatt historien. För några år sedan var det någon som upptäckte att till fastigheter långt inåt land hörde en strandrätt där nere vid Bottnafjorden. Det betydde rätten att bygga en sjöbod med tillhörande ankringsplats. Strandlinjen kring hamnen och skolan skulle nu bebyggas med upp till 16 sjöbodar. Den fria sikten och tillgängligheten till strandlinjen ville försvinna. En bitter strid uppstår, å ena sidan de som värnar allemansrätten och strandlinjen och å andra sidan de som hävdar urgammal egendomsrätt, om än med snöda ekonomiska motiv. Inte gör det saken lättare att i den ena hörnan står ”konstnärerna” och i den andra ”lokalbefolkningen”. De konstiga mot de vanliga. För att värna allemansrätten bestämde sig då skolan för att köpa marken och därmed förhindra sjöbodsbygget. Så viktig var det för skolans möjlighet att fortsätta verka på den platsen, att inga andra alternativ erbjöds. Och här vävs trådarna samman.

För att bekosta köpet av strandremsan tvingas nu skolan sälja sitt ateljéhus. Vårt framtida pensionat. Och det var det vi satt och pratade om kring middagsbordet i går kväll. (Var var du Göran Hägglund?) G vill inte driva restaurang, hon tänkte på mig, men jag är rädd om vår vänskap så jag föreslog då att hon borde prata med Jon, en ung, fantastisk kock som specialiserat sig på havsmat, allt från tångräkor till världens bästa ostron, de bohuslänska Ostrea edulis. Jon arrenderade och drev förra året restaurangen Skalhuset nära Hamburgsund. I en oansenlig gammal båtverkstad/barack serverade han havets läckerheter på en nivå som inte står stjärnfallen i Guide Michelin efter. Jag tipsade G om honom. The perfect match. Hon, själva sinnebilden av en pensionatsvärdinna som bakar de ljuvligaste kakor, bullar och bakelser. Han, med ett gudomligt sinne för skaldjur.

Av skäl som jag inte känner så kom Skalhusets ägare och Jon inte överens om årets arrende. Skalhusets ägare och skapare, Jan K, är en av mina revisorskamrater i kommunen, där han representerar Miljövänstern. Säg mig vad som är privat och vad som är politiskt? Vad betyder det nu när Jon söker ny restaurang?

Det är här det blir politiskt. Hur hanterar politikerna en sådan här situation? Vilken är den politiska uppgiften när två hängivna entreprenörer står inför en viktig etablering? Finns det politiska val som kan göras eller är alla bakbundna av regelverk? Vågar politikerna visa muskler och säga att detta vill vi, eller detta vill vi inte. Och sedan verka för att besluten blir verklighet nu? Som fritidspolitiker så känner jag mig vandrande i ett marskland. Varje gång jag hör mig för om stadsplanen för det här området, är jag privat eller politisk? Går jag på en gräns mellan rätt och fel i den förtroendevaldes landskap? Alla dessa frågor, som jag efterhand förstår är själva demokratins dilemma. En inbyggd tröghet, som till slut ska förmå skilja det privata, egenintresset, från det politiska, allmänintresset.

Så har ni vägarna förbi-till påsk nästa år så är ni förhoppningsvis inviterade till vårt nya pensionat vid havet. Påsken som den stora konstvandringens tid, då tiotusentals besökare ser konst i ateljémiljöer. Då kan du behöva en stunds vila och den mest färska, mest närodlade och mest vällagade mat. I en salig blandning av privat och politik.

Intressant? Annat om annat skrivs här och här.

I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde.

Jag klickade mig fram genom ett antal bloggar som intresserar. Kommen till Claes Krantz´ utmärkta sidor, som glöder av engagemang för de som ställs utanför i vårt samhälle, fann jag hans kommentar till Socialstyrelsens rapport om fattigdomen i Sverige.

Claes refererar rapportens budskap, klyftorna ökar i Sverige, men han viker inte undan för att se verkligheten. ”Det intressanta med rapporten nedan är inte att de som haft arbete och varit höginkomsttagare fått stora lönelyft som gjort att dragit ifrån mellan 2000 – 2007. Mer anledning till att bli förbannad har man över att socialdemokraterna satt vid makten under största delen av perioden. Om man råkar vara socialdemokrat eller någon som vill se en samhällsutveckling där alla kommer med.” och vidare ” Det hade behövts ett ‘back to basics’ hos socialdemokratin om partiet ska komma tillbaka till något som liknar den roll det en gång hade i svensk politik. (.....) Socialdemokratin borde vara det svenska samhällsbyggare partiet som både ser helheten och inte är rädd för nya lösningar. Det parti som vill lyfta hela Sverige och alla svenskar oavsett bakgrund.”

Att vi socialdemokrater måste orka vara skoningslöst självkritiska för att förtjäna att åter få makten är vi flera som skrivit om, Claes skriver det bara så bra. Den borde läsas av många socialdemokrater. Men ska man döma av kommentarsfältet är det knappast så. Där fann jag bara en kommentar, nämligen följande:

”Visst kan man bli upprörd över detta, men det är nog inte det mest angelägna att upplysa menigheten om. Vår uppgift som socialdemokrater "är att kasta den borgerliga regeringen ur sadeln. Och då krävs det nog mer än att idissla gamla s-försyndelser.”

Kommentaren avslöjar här sin syn på väljarna, som en menighet, en samling troende som bara behöver trosbekännelsen, inte verkligheten. I sin arroganta makthunger avvisar han sanningen och debatten och förvandlar slutligen kritikern och sanningsägaren till någon sorts fyrmagat kreatur, vars enda insats är att idissla. Det är inte lite han får med på knappa fyra rader. Skribenten är inte vem som helst. Han heter Bengt Silfverstrand och var socialdemokratisk riksdagsman i 27 år. Han har haft en mängd förtroendeuppdrag för det socialdemokratiska partiet, bl.a. ersättare i partistyrelsen(!) och suttit i styrelsen för Lunds universitet, vars främsta moralisk/etiska regel är en en kompromisslös trohet mot sanningen!

Om det nu bara handlat om en enstaka stolles kommentarer i marginalen så vore det ju inte värt att kommentera. Men faktum är att väldigt många socialdemokratiska bloggare ägnat sig åt Silfverstrands värv. I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde. I samma grad har man demoniserat den borgerliga regeringen och anklagat den för att ha raserat det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget. Någon verklig, seriös socialdemokratisk analys av samma bygge, och vad verklig förändring kräver, har man skjutit på en oviss framtid. När Krantz försöker diskutera detta så är uppmaningen:”Håll käft!”.

Och det i en tid när verkligheten, mer än något annat, borde stämma oss till eftertanke. Vi har ett ansvar för att formulera en vision av det goda samhället vi vill bygga. Alltsedan valet har (s) med något undantag hamnat på ”all time low” i olika opinionsmätningar.

De rödgrönas övertag är helt och hållet ett annat partis förtjänst. Miljöpartiet med sitt fördubblade stöd i opinionen gör att det idag väger till de rödgrönas fördel. Vi, däremot, har parkerat på en nivå som inte ens kommer upp till 2006 års förlustvals siffror. Opinionsmätningarna visar att vår partiledning saknar förtroende bland väljarna. Och tilltron till vårt partis förmåga när det gäller centrala välfärdsuppgifter är ojämförligt svaga. Partiets medlemmar står utan en samlad bild av vad som är partiets budskap i det kommande valet, och än mindre om vad som är partiets framtidsvision utöver slopat RUT-avdrag och höjda fastighetskatter för lyxvillor, en åtgärd som skulle samla en knapp miljard, mindre än en promille, i statens kassakista. Sanningen är den att om Miljöpartiet förlorar tre procent av sitt nuvarande stöd så vinner borgarna och det rödgröna projektet går i stöpet. Det vägrar ”de troende” inse.

Och detta i en tid då den borgerliga alliansen har visat sin misstro mot medborgarna. Med belöningar och straff har de försökt disciplinera oss till lydiga bärare av ett 40-årigt statsprojekt som visat sig oförmöget att ”till alla lycka bär(a)”.

Kanske är det åter dags att sjunga Internationalens fjärde vers på våra möten? Och ännu hellre förstå vad versen handlar om. Det var det som Claes Krantz ville få oss att inse.

...
Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp ...

Intressant

Jag försöker förstå den bilden, fattigdomen minskar – klyftorna ökar. Vad är det som händer i Sverige?

I en ny rapport från Socialstyrelsen kan man läsa att antalet fattiga i Sverige minskar. Med fattig avses människor som inte kan leva på sin lön utan bidrag i någon form. Och den gruppen är halverad under perioden 1995 till 2007.

Man man kan också läsa i samma rapport att klyftorna i Sverige ökar mellan de med låg inkomst och de med hög. Jag har länge i mina bloggar hävdat att både klyftorna ökar och att fattigdomen är det svåraste problemet för Sverige idag. Hur får jag ihop det med rapportens budskap?

Jag läser mig genom texten och stannar till vid en grafiken ovan.

Jag försöker förstå den bilden, fattigdomen minskar – klyftorna ökar. Vad är det som händer i Sverige? Jag får en känsla av något betydligt mer dramatiskt, än den retorik som den billiga agitationen matas med, håller på att ske. För siffrorna stämmer.

Se noga på de här och du kan förstå hur samhället har förändrat sig. 1991 räknades 30 % till De välbeställda och Mycket välbeställda. Sju av tio medborgare tillhör de med normalinkomst och de fattiga av olika schatteringar. Se sedan på år 2007. Fördelningen har dramtiskt förändrats. Över hälften hör nu till De välbeställda, normalinkomsterna har minskat mycket medan de fattiga minskar marginellt. Och min fråga ställer sig själv; har inte detta förändrat möjligheten till att driva klassisk solidaritetspolitik?

Det som en gång hade sin grund i ekonomisk, social och moralisk samhörighet finns inte längre. I stället får vi ställa våra förhoppningar till de välbeställdas känsla för moral. Klassisk solidaritet baserad på "Enade vi stå söndrade vi falla." har knappast längre en materiell bas. En gemensam social verklighet finns där inte längre. Det här ställer, vad jag förstår, socialdemokratin inför ett stort dilemma.

Den gamla klassretoriken låter sig väl fortfarande brukas, problemet är bara att det inte längre finns en sammanhållen klass att förankra den i. Bland de välbeställda finner du tjänstemän, aktiemäklare, välbetalda LO-grupper, framgånsrika entreprenörer. Och i den knappa hälft som är att hänföra till normal- och låginskomstagare samlas inte en klass med identiska intressen utan en sammansatt grupp av egenföretagare, offentliganställda, arbetslösa, diskriminerade, papperlösa: De av ekonomiska och sociala skäl maktlösa, de som har liten eller ingen reell möjlighet att utöva makt över sina egna liv. Med till dels motstridiga intressen, enbart förenade i sin maktlöshet. De som till syvende och sist blir beroende av andras välvilja. Detta är det dilemma som socialdemokratin måste konfrontera och finna en väg ur.

Var går vägen till en modern och framtisdsinriktad politik baserad på våra grundläggande värderingar av frihet, jämlikhet och solidaritet? Hur fasen ska den se ut när inte de sociala och ekonomiska förutsättningarna är för handen? För en gångs skull är jag inte så självsäker. Jag har inga svar, mer än en känsla av att vi måste gräva mycket djupt och vända på många stenar.

Andra skriver intressant om detta.

Claes Krantz 1 och 2