tisdag 31 januari 2012

”Ja, jag vet, djävulen viskade det i mitt öra..."



Hans Nielsen Hauge fick som 25-åring kallelsen. Han var känd som en stor predikant och av kyrkan ansedd som en upprorsmakare. Hans förmåga att fånga människor med sin retoriska förmåga var stor. Det berättas att han en gång i Tune socken höll en predikan som väckte ett sådant gensvar från menigheten, att den utbröt i lovsånger och hallelujarop. Efter högmässan trängdes människor kring honom för att tacka och man uttryckte hur fantastisk hans predikan varit. Hauge svarade då: ”Ja, jag vet, djävulen viskade det i mitt öra redan när jag gick ner från predikstolen.”. Han visade då hur förförande och farligt folkets beundran för ens talekonst kan vara, en beundran som djävulen kan nyttja för att blända och förvilla.

När jag läser om den här händelsen kan jag inte låta bli att associera till en nyligen avsatt partiordförande. En man som som aldrig hörde eller förstod vad djävulen viskade. Han lät sig bländas och trodde att han var osårbar, vilket ledde till hans fall.

Det som förvånar mig är den ilska som släpptes fri i partiet efter att han till slut var borta. Jag trodde väl också ibland på att han hade stödet från gräsrötterna, men i måndags förstod jag vad tystnadskulturen gör med människor. När jag var på arbetarkommunens styrelsemöte igår så gav flera uttryck för hur förbannade de var på denne man som på 10 månader var på god väg, men inte hann förstöra partiet fullständigt. Och det var en ilska som jag aldrig har sett i partiet förr. En ilska som jag kände igen mig i och faktiskt till slut också gav uttryck för.

Väl så kraftfull som en gång ovationerna var.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 18 januari 2012

Jag är fortfarande socialdemokrat och tänker fortsätta med det, men...


Jaha, så är det dags att vända blad. I framtiden kommer jag mera att blogga utifrån min egen horisont, från mitt yrke som regissör och mitt liv som boende och verksam på landet.

Jag har under några år i allt högre grad låtit mitt engagemang för en framtidsinriktad socialdemokrati dominera mina texter. Jag närde en tro och en förhoppning om att det skulle finnas en hunger efter debatt inom socialdemokratin, att modiga medlemmar skulle vilja kasta sig ut i ett sökande utan säkerhetsnät och med ambitionen att vända på varje sten. Istället fann jag en rädd och ängslig församling vars blinda lojalitet med sina företrädare fick dem att tro att det var verkligheten som svek partiet och inte tvärtom. Den arenan lämnar jag gärna, verkligheten är bra mycket mer spännande. Jag är fortfarande socialdemokrat och tänker fortsätta med det, men det betyder ju inte att jag önskar fortsätta klafsa omkring i gyttjan.

Alltså ett streck.

Jag har sedan någon månad delat mitt liv med Samuel Beckett, den store irländske författaren till bland annat I väntan på Godot.

Jag bearbetar romanen Den Onämnbare för teaterscenen. Texten ska vara färdig till första februari och premiär blir i april. Om allt går vägen.

Beckett kan som få andra skriva och gestalta tankar och känslor hos människan i sina olika livsfaser. Han beskriver utsattheten hos människor på marginalen, de som kämpar för att få vara precis som de är. När jag läser Molloy-triologins berättelser om existenser som kanske på utsidan uppfattas som helt normala, men själva från insidan beskriver den utsatthet som förlamar och begränsar. Det är kämpande människor som var och en av oss kan känna igen oss i. De som varje dag slåss mot osynliggörandet är ett tema för min föreställning.

Jag publicerar en del av texten här. Det är ofrånkomligt att inte associera till dagens svenska politiska verklighet. Läs den långsamt, gärna högt och känn hur orden syresätter hjärta och hjärna.

”Hela den här historien om en uppgift som skall fyllas innan jag kan sluta, om ord som ska sägas, en sanning som jag måste hitta innan jag kan sluta tala, sluta lyssna, har jag hittat på i hopp om att den skulle ge mig tröst, hjälpa mig att fortsätta, att tro att jag befann mig på en väg, att jag rörde mig mellan en början och ett slut, ibland på väg framåt, ibland bakåt, ibland på avvägar, men att jag på något sätt hela tiden avancerade. Lögner.

Jag har ingenting att göra, ingenting särskilt vill säga. Jag skall tala, vad nu det innebär. Jag måste tala fast jag inte har någonting att säga, ingenting annat än andras ord. Jag kan inte tala, jag vill inte tala men jag måste tala. Ingen tvingar mig, det finns ingen, det är en tillfällighet, det är ett faktum. Ingenting kan någonsin befria mig från det, det finns ingenting, ingenting att upptäcka, ingenting som kan minska det som återstår att säga, jag har ett hav att ösa ur, det finns alltså ett hav.

Att jag inte har låtit lura mig blir min största behållning, mitt stora mästerverk, att jag har låtit lura mig mot min vilja och trott att jag inte gjorde det och vetat att jag gjorde det och inte lurat mig själv att tro att jag inte lät lura mig. För vad som helst duger inte, det borde duga, men det duger inte.”


Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

lördag 14 januari 2012

Att då göra verksamhetsförbud och företagsnedläggning till en huvudfråga är ju rena dårpippin.


Jag ska försöka knyta ihop den lilla miniserie jag startat det nya året med. Jag har fört fram tesen att socialdemokratins stora projekt, den starka staten, som skulle bära välfärden på sina axlar, inte har lyckats med sina föresatser. Det är dags för socialdemokratin att ta itu med detta misslyckande, sina fel och brister som Ylva Johansson uttryckte det. Jag har pekat ut makt, delaktighet och integration som mål för att nå huvudmålet för alla, frihet.

40 års erfarenhet visar att de stora centralistiska projekten inte klarar det på egen hand. Medborgarnas engagemang och egeninsats försvinner. Makten över vardagen förloras till tjänstemän och politiker. Jag är övertygad om att framtidens samhälle måste bygga på radikalt mycket mera självförvaltning och egenmakt. De stora kolosserna har visat sig innebära stora problem, det existerar inte längre ett planekonomiskt alternativ om vi fortsättningsvis vill bevara den demokrati som vi har idag.

En fungerande politik kan inte byggas på vad vi inte gillar i de andras politik. Det uppfattas bara som gnäll. Framförallt så öppnar den inte ögonen för alternativa lösningar. Vi engagerar inga kring gemensamma samhälleliga projekt genom att peka på motståndarnas tillkortakommanden. Några tror att det räcker med att vi håller fast vid de klassiska socialdemokratiska värdena. Det är dödsdömt om vi inte fyller ideologin med ett innehåll byggt på nya erfarenheter och nya kunskaper.

Ta frågan om vinsten i sjukvården. Här verkar s falla för en typisk ”inte”-politik. Vinster i den skattefinansierade vården ska inte tillåtas. Det är lätt sagt, men när det skall förverkligas så får den politiken problem. Flera tiotusentals företag är verksamma inom den försäkringsfinansierade svenska vården. De ska alltså alla beläggas med verksamhetsförbud.

Det är svårt att se på vilket sätt vården skulle bli bättre genom med ett sånt ”vallöfte”. Vårdens stora problem är köerna, den sviktande tillgängligheten, den dålig kvaliteten, vårdskadorna och medborgarnas bristande inflytande över sitt eget tillfrisknande? Vad är vårt politiska svar på det?
Det måste ändå vara den goda vården som är huvudmålet. Här ligger själva kärnan i ett vårdpolitiskt program. Vi måste definiera de verkliga problemen, ange vad vi ska förändra till det bättre och gå till val på det.

Att då göra verksamhetsförbud och företagsnedläggning till en huvudfråga och rikta udden mot valfrihet i vården är ju rena dårpippin. Dåligt underbyggda och populistiska kampanjer mot vinster och rovgiriga kapitalister är att kasta ut barnet med badvattnet. Carema har visat upp flera exempel på dålig vård. Men de har också fått klä skott för förhållanden som de ingalunda är ensamma om att visa upp.

”Årets vårdskandal”
har det kallats. Men hur var det egentligen med fakta? Den detaljrika historien om mannen som lämnades ensam framför tv för att dö visade sig komma från en person som inte var i tjänst när mannen dog. Blöjvägningen var ett landsomfattande projekt som både privata och landstingsägda vårdgivare deltog i och att svält är en av de vanligaste dödsorsakerna i svensk äldreomsorg är känt sedan länge.

Faktum är att det inte finns några som helst belägg för att landsting, kommuner eller non-profit-företag skulle utföra bättre vård än vinstdrivna företag. Inte motsatsen heller för den delen. Men däremot så blir det billigare med företagsdriven vård. Caremas ligger 10-15% lägre i kostnad vid upphandlingen än landstingsdrivna vårdplatser.

Om nu Carema kan utföra vård till en kostnad som är 10-15% lägre än landstings-diton, då frågar man sig vad landstingen gör för pengarna. Redovisas de som överskott? Återinvesteras dem? Alla som arbetat inom offentlig förvaltning vet vad som händer mot slutet av året. Den stora köpfesten inleds då risken för ett överskott skall förvandlas till balans eller kanske ett litet underskott så att inte storleken på nästa års anslag minskas. Till vilken nytta är oklart, man använder alltså mångmiljardbelopp utan att någon egentligen vet till vad. Vi får inte bättre vård, inte bättre tillgänglighet men någonstans i den offentligt drivna vården förbrukas dessa miljarder. Skillnaden mot att dela ut dem som vinst är marginell.

Vårdens kvalitet har andra drivkrafter, och det är detta vi måste försöka förstå och finna fram till bra politiska lösningar för. Kvalitet är inte alltid mätbart i statistiska sammanställningar. Vården är i högsta grad en ”upplevelseindustri”. Få områden i samhället utlöser så mycket tyckande som vården. Och på något sätt så visar allt detta tyckande och alla dessa historier om upplevelser av vården att medborgarna bryr sig. Men det berättar också att de känner sig maktlösa och utsatta för godtycke, oavsett om det gäller av självgoda politiker eller rovgiriga riskkapitalister.

Debatten om vård och omsorg ska handla om effektivitet och sparnit, men i ännu högre grad hur vården organiseras, om medborgarnas inflytande, om vårdskador och tillgänglighet, kort sagt om vårdens kvalitet. För även om Carema är ett företag av blodtörstiga, utsugande kapitalistsvin så kan man inte bygga en politisk kampanj som säger nej till alla vinstdrivande företag på grund av dem. Folk vet av egen erfarenhet att det inte är problemet. Det vore en typisk inte-politik som missar medborgarintresset.

Det är bara genom att fokusera på förbättrad kvalitet, tillgänglighet och patientinflytande som en framgångsrik politik kan formuleras. En ja-politik som klart visar vad vi vill ha. Det är en politik för medborgarnas intressen.


Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

söndag 8 januari 2012

En politik för frihet kan sammanfattas i makt, delaktighet och integration.


Medan jag filar på slutsatserna av den gångna veckans bloggande så publicerar jag ett mus-steg och några tankar kring de politiska frågorna i ett program för framtiden.

Jag läser Peter Högbergs blogg där han i rubriken skriver att mittens rike är fullt. Från vänsterpartiets kongress till socialdemokratiska bloggar hörs om trängseln i mitten. Man får ofta känslan av att det skulle vara förknippat med skam att befinna sig i mitten. Men det är ju där folk är, så varför skämmas?

Idag står vi handfallna inför mitten, socialdemokraterna verkar sakna självförtroende och leta febrilt efter väljargrupper som inte befinner sig i mitten, som om det vore trängselskatt på dem. Några stretar emot, och påfallande många verkar attraheras av tanken på att finna den oupptäckta kontinenten, väljarna som hållit sig gömda och bara väntar att någon, s helst, likt Sven Hedin på sina mongoliska resor skall komma från civilisationen och ”upptäcka” dem. Men det finns inga oupptäckta kontinenter längre. Vi måste inse detta. Sverige är ett land där allt fler har fått det så mycket bättre. Mer än hälften kan idag räknas till gruppen välstående och mycket välstående. Och runt en tiondel kan idag precis som för 20 år sedan räknas till gruppen fattiga.

Som jag ser det så är det inte trängseln i mittens rike som skrämmer, det är bristen på politiska alternativ som ringer i klockan. Vilka andra vägar finns det för denna mitt att gå i framtiden? Det måste ett parti som önskar sig framgång på det politiska fältet kunna svara på. Idag är ”mittenpolitiken” snarare en konkurrens om vem som kan kalla sig bäste förvaltare av det redan uppnådda. Väljarna förväntar sig att löften infrias. Och då måste ett parti med regeringsambitioner kunna presentera ett politisk alternativ som svarar på dessa väljares önskningar. På vilket sätt kan vår solidaritet med de sämst ställda förenas med majoritetens strävanden? Kan den fattiges väg ut ur fattigdomen förenas med en legitim framtidsförväntan hos en välbärgad majoritet?

Jag är övertygad om att det handlar om makt och delaktighet, makt över sin egen vardag och delaktighet i det som förändrar den. Det är lika giltigt för den som pendlar kring medellönen som för den som vänder på 7000 kronor för att få dem att räcka månaden ut. Det är lika viktigt för den medelklass som slåss för att få ”livspusslet”, dvs att få arbete-barn-dagis-curling-skola-samliv, att gå ihop, som för den som pga arbetslöshet eller sjukdom har all tid i världen men inga pengar att fylla sitt liv med.

Makt och delaktighet är tid och inflytande för de välstående och integration och frihet från förnedring för den fattige. Det kan kanske tyckas vara oförenligt, omöjligt att sammanfoga i en politisk plattform. Men det är ju det som kännetecknade socialdemokratins stora genombrott under 1900-talet, förmågan att förena stora medborgargruppers, folkmajoritetens till synes sinsemellan oförenliga särintressen till ett gemensamt. När vi frigjort oss från vänsterns auktoritära klasskampspraxis fann vi utrymmet för en politik som faktiskt appellerade till en bred majoritet.

Jag tror att vi står inför ett nytt decennium där uppgifterna igen står på samma sätt, om än med helt nytt innehåll. Och de kan sammanfattas i makt, delaktighet och integration. En politik för frihet. Den politiska utmaningen för ett framtidsinriktat socialdemokratiskt parti ligger i att utforma en konkret politik för detta, och då håller det inte att bara se den borgerliga regeringens brister, att bli ett gnällparti med ”inte”-frågor, utan vi måste först och främst våga se samhällets brister. De brister som vi själva i högsta grad bär ansvar för.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

torsdag 5 januari 2012

Solidariteten var det som förändrade livsförutsättningarna.


Del tre.....

Kooperation och självförvaltning har alltid varit en del av den socialdemokratiska traditionen. Ibland starkare, ibland svagare.

Den socialdemokratiska rörelsen ville flytta människornas vardag bort från det gamla undantagssamhället. Trygghet var ett ledord. Att mista jobbet skulle inte medföra fritt fall ned i armodet. Förlorar du allt skall ändå samhället stå där och lindra smärtan och förbehållslöst trygga överlevnad och nybygge av det egna livet. Blir du sjuk ska vården var tillgänglig lika för alla. Solidariteten var det som förändrade livsförutsättningarna. Det var med ditt arbetes insatser du säkrade detta. De goda åren skulle borga för de dåliga. Inför lagar och regler skulle alla vara lika. Jämlikhet var målet men också ett medel. Och friheten skulle bli resultatet.

Men jag frågar, blev det verkligen så som det var tänkt? Förverkligar den starka staten vår drömmar?

I staten omvandlas solidaritet till myndighetsutövning och kooperation till förvaltning. Det var som om att målet helgade alla medel. Det fanns inte tid till reflektion.

Det kooperativa blev korporativt, samhällets motsättningar överbryggades i statens korridorer. Karl XV´ s stolta devis att ”Landet skall med lag byggas”, med anor i de gamla landskapslagarna från tidig medeltid, fick ersätta det mera klassmässiga ”från mörkret stiga vi mot ljuset.” Reformismen blev till parlamentarism. Politiskt arbete blev liktydigt med valarbete. Och samhället tog mer och mer skepnaden av en stat. Lagstiftarna blev ideologiproducenter, ideologin fann inte längre sin form och sitt innehåll i vardaglig politisk praxis. På det lokala planet kom pragmatismen i de kommunala församlingarna att ersätta idéburet arbete. Det fanns inte längre plats för punkten ”Rapport från folkrörelserna” i partiarbetet. Bygglovsärenden och utskänkningstillstånd var ju så viktiga, bevars. Och i riksdagen tar experterna över, kanslierna växer och sakkunskapen serveras som utkast och färdiga lagtexter.

Det är den allmänna trenden.

Låt oss se på två av den starka statens flaggskepp. Socialtjänsten och Försäkringskassan.

Från det tidiga 1900-talets fattigstugor, barnhem och utauktionering av sociala problem skapades en ”neutral” och ”objektiv” socialförsäkring, styrd och hanterad av oförvitliga tjänstemän utan egenintresse. På så sätt skulle människans värdighet respekteras och var och en få en jämlik behandling. 1956 fick kommunerna det samlade ansvaret för fattigvården och verksamheten kallades socialtjänsten. Från att vara en biståndsförvaltning kom socialtjänsten att växa internt och med tiden ekonomiskt slå i taket. Möjligheterna och regelverken kring biståndet skärptes till den grad att omsorgen om skattemedlen till slut blev viktigare än den om medborgarna. Villkoren för att få samhällets stöd kräver alltmer underkastelse och förnedrande behandling. Av fattigvård blev det socialtjänst men alltså fattigvård igen, om än i nya kläder.

Sjukförsäkringen skulle garantera livsuppehället vid olycksfall och sjukdom. Ingen ska behöva gå från hus och hem för att de blivit sjuka. Tanken var väl att sjukförsäkringen skulle säkra attt man fick den tid som krävdes för att snabbt komma tillbaka till hälsa och arbete. Men tiderna förändras. Precis som socialtjänsten kräver att man ska sälja hus och hem för att kvalificera sig för stöd så gör sjukförsäkringen det genom sina allt högre krav på arbetsförmåga. Bedömningen om rätten till sjukersättning görs inte längre av läkare med medicinsk kunskap om personen utan av tjänstemän på Försäkringskassan. Läkarnas kompetens på området ifrågasätts av lekmän, och läkarna ”lär” sig vad som gäller. Den sjuke själv blir en bricka i spelet där hälsan blir underordnad myndighetens budgetdisciplin. För det är ju inte i första hand för att djävlas i största allmänhet som parxis blivit som den är. Det är ren och skär omtanke om skattepengarna. Här skall hushållas och sparas till den grad att sparmålen överordnas själva verksamheten. Den sjuke skall i så liten utsträckning som möjligt belasta välfärdsstatens organisationsstruktur.

Välfärdens institutioner omvandlas från försäkring till förnedring. Visst! Ingen svälter ihjäl och få barnfamiljer drar omkring utan hus och hem på jakt efter en nådig skärv. Och den cancersjuke slipper efter några mediuppslag att dela ut tidningar. I huvudsak ser det helt och rent ut, men för den som en gång varit inom systemet, lyser eldskriften ”I som här inträden låten hoppet fara”.

Och ytterst så är det partiernas företrädare i nämnder och utskott som utformar och lägger dessa system tillrätta. De stiftar lagarna och de fattar besluten. De har blivit den starka statens flitiga myror.

Och jag frågar igen: Var det så här vi ville ha det? Var det detta 1970-talets sociala ingenjörer såg i sin vision? Var det för detta man offrade folkrörelsesamhället?

I morgon avslutas det här blocket med fjärde delen. Ett försök till ett politiskt svar med avstamp i dagens verklighet.

DN1,DN2, DN3, DN4 Folkbladet, Folkbladet2

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 3 januari 2012

Socialdemokraternas stora projekt, den starka staten, blev ingen succéhistoria.


Ok, låt oss fortsätta från gårdagens postning: Socialdemokraternas stora projekt, den starka staten, blev ingen succéhistoria.

För det första: man verkade inte ha räknat med att andra parlamentariska majoriteter kunde få väljarnas förtroende att förvalta den. Antingen föreställde man sig att den starka staten skulle vara så perfekt att inget parti med normal överlevnadsinstinkt skulle våga sig på att ändra på den, eller så gnuggade man geniknölarna för att finna sätt att förhindra nyckfulla väljarna att blanda sig i själva systemets hjärta, men hann inte med den reformen.

Därför står nu socialdemokraterna handfallna inför en borgerlig regering som man hävdar river ner välfärdsstaten. Partiet ägnar hela sin kraft åt att anklaga de borgerliga för att de driver den politik de lovat väljarna; sänkta skatter, mer i plånboken, valfrihet inom skola, vård och omsorg, konkurrensutsatt infrastruktur. Men precis som i valet 2010 kommer den taktiken att misslyckas 2014. Väljarna straffar inte partier som står för sina vallöften.

Jag tycker inte att alliansen driver en bra politik. Men jag påstår att s inte klarar av att formulera ett politiskt alternativ. Återställarlöften, löften om att backa 20 år i tiden för att komma på rätt spår igen attraherar inga andra än några envetna partiveteraner. Oppositionspolitiken saknar logik. För vem vill backa tillbaka för att åter bygga upp den stat som visade sig så bräcklig att en ickesocialdemokratisk regering kunde rasera den på en mandatperiod? Självfallet är det så att den stora majoriteten av medborgare inte ser eller upplever det totala förfall och mörker som oppositionen målar upp. Så länge vi inte inser det, utan hänger oss åt att beskriva socialdemokratins svåra läge som en utifrån, och inifrån(!), iscensatt konspiration, så kommer våra opinionssiffror att sjunka och val förloras.

Ylva Johansson skriver i sin blogg igår: ”Vi kan inte bara lämna misslyckanden bakom oss och vända fram ett nytt blad eller gå in i ett nytt år. Vi måste visa att vi har förstått vad vi har gjort för fel, att vi förstår varför många människor har lämnat oss och varför andra inte tycker att vi är relevanta alls. Men vi måste också uppträda med självförtroende och tilltro till vår egen politik och vår egen ideologi. De som tar de låga opinionssiffrorna till intäkt för att vi bör närma oss moderaternas politik tar allvarligt miste.” Och jag kan inte annat än att instämma. Hon sätter fingret precis på den ömma punkten. Jag skulle önska att hon snart deltar i diskussion kring vad det konkret handlar om.

Så låt oss fortsätta. Vad har 40 års bygge av den starka staten gett oss? Jag ska i den här postningen koncentrera mig på en av de sociala försäkringarna i trygghetssystemet, a-kassan. Ta en funderare över vad vi har gjort av vårt historiska arv!

Arbetslöshetskassorna här landet byggdes upp av de som behövde dem. I solidaritetens namn lämnade var och en på en arbetsplats sin skärv till det gemensamma skyddet mot det yttersta armod man riskerade hamna i när maktfullkomliga arbetsgivare, krisande företag, världsbrand och annat ställde människor utan arbete och egen försörjning. Man tog ett gemensamt ansvar för andra och sig själv. Dessa kassor kom att knytas till fackföreningarna, vars uppgift ju bara var den andra sidan av samma mynt, att gemensamt försvara och tillkämpa sig mänskliga rättigheter och en skälig lön för sitt arbete.

I fackföreningen kände man inte till varandra, man kände varandra. Solidariteten och det gemensamma ansvaret hade namn och ett ansikte, man visste vad folk åt till middag.
Det är klart att i ett sådant sammanhang skulle det mycket till för att försöka lura till sig något man inte förtjänat. Men än viktigare, medlemmen hade makt över sin egen försäkring. Försäkringen hade tillhörighet. A-kassornas framväxt blev en viktig del i arbetarklassens organisering och gav uthållighet och styrka i kampen.


Lite historia: I mitten av 40-talet bildade samtliga Sveriges 32 a-kassor Samorganisationen till ömsesidigt stöd för varandra. Risken för förödande fattigdom för arbetare var omintetgjord. Solidariteten visade musklerna. Akassorna blev en maktfaktor.

Men på slutet av 70-talet börjar så den statliga, den skattefinansierade delen av försäkringen att växa för att kulminera i 1998 års nya lagstiftning. Staten hade tagit över. Försäkringen finansieras idag till 90% av skattemedel och bara 10% av medlemmarnas avgifter. Till namnet fortfarande medlemsorganisationer men i verkligheten bara ett förvaltarskap av en statlig ersättning. Och med det följde attitydförändringen. A-kassa blev behandlat som vore det ett bidrag, du skulle kvalificera dig för att nyttja det och du var per definition misstänkliggjord som potentiell fuskare. A-kassan hade blivit ytterligare ett redskap i den starka statens förnedringsapparat. Med mössan i hand ska du, som en gång ägde och självförvaltade din a-kassa, nu bevisa din oskuld och till var tid vara tillgänglig för inspektion.

Javisst jag hårddrar, men a-kassan som en samlande, solidarisk kraft har fullständigt spelat ut sin roll och blivit en integrerad del av staten. Var det så vi hade tänkt oss det? Förvandlades den inkomstförsäkring som vi en gång ägde och styrde gemensamt till något annat när den förstatligades?

Idag lämnar man försäkringen när avgiften blev höjd till 400 kronor, men betalar gärna mer för en hemförsäkring för att inte tala om det tiodubbla för mc-försäkringen. Så långt har a-kassan försvunnit från oss att vi ser det som ytterligare en beskattning av en stat som inte kan uppfylla sina löften. 78% av lönen blir en sanning för bara 4% av medlemmarna. Makt och inflytande kan vi söka bland skyarna. Så jag ställer frågan igen. Var det så här vi tänkte oss välfärdens organisering? Är det detta som förtjänar att kallas gemensam sektor? Eller var det så att vi helt enkelt avskaffade den när vi kastade folkrörelserna överbord på 1970-talet?

Fortsättning följer......

Intressant?

Peter Karlberg skriver här om Ylva Johansson, Utsikt från ett tak fyller på. Göran Greider som tror att det enda alternativet till staten är privatiseringar. Tord Oscarsson och Bror Perjus som aldrig försummar att ge det devota ett ansikte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

söndag 1 januari 2012

Vi måste våga prata om det!


Låt oss bara få sagt det från början. Varje regering är ansvarig för det som händer i samhället och vilka förhållanden som råder. Men ansvarig är inte detsamma som skyldig. Förhoppningsvis försöker varje regering att fullfölja de vallöften som de ställt i sikte och fått väljarnas förtroende för. Även om jag personligen kanske inte gillar dem.

Med detta enkla postulat så tänker jag försöka göra några debattinlägg om varför socialdemokraternas läge i opinionen är så dåligt och vad som borde göras. Jag förstår till fullo att jag med detta kommer att kallas köpt, femtekolonnare, krypskytt, nyliberal, svikare, högersosse och andra kända eller aldrig förr hörda tillmälen. Men framförallt så kommer sakfrågan att behandlas med tystnad. För debatt om det socialdemokratiska projektet verkar vara det som minst av allt lockar socialdemokratins medlemmar och sympatisörer att tänka och formulera sig.

För några veckor sedan hade jag en debatt med Ingemar EL Göransson. Han är socialdemokratisk debattör och frilansjournalist som skrivit mycket om reformismens kris. Framförallt så har han koncentrerat sig på vad som skedde under slutet av 1980-talet och det som han kallar nyliberalismens intrång i socialdemokratins ideologi.

Den här gången tog han fasta på en tanke om att kommunismens fall i Europa inte bara drabbade de kommunistiska partierna utan även socialdemokratin. Att socialismen, som ett annat ekonomiskt system, blev misskrediterat av kommunismens exempel. Jag å min sida hävdar också att kommunismens fall i Östeuropa blev socialismens kris. Men jag menar att det var hela tanken om planekonomi som gick i stöpet.

1900-talet karaktäriseras av flera stora planekonomiska experiment både till höger och till vänster. I samtliga fall så har planekonomin visat sig oförenlig med demokrati och jämlikt fördelad välfärd. Marknadsekonomin, med alla sina brister, har på samtliga områden varit överlägsen planekonomin. Sovjetunionens fall var en smärtsam sista spik i kistan. Vilket drabbade särskilt den starka falang inom socialdemokratin som satsat allt på bygget av en ”demokratisk planekonomi” i form av den starka staten, välfärdsstaten.

Den starka staten byggdes av människor som innerst inne närde en dröm om ett demokratiserat östeuropa med bevarat ekonomiskt system, en socialism med mänskligt ansikte. Dubcek i Tjeckoslovakien, Gorbatjov, Walesa i Polen var några av de reformkommunister som många inom det moderna socialdemokratiska ledarskapet ställde sina förhoppningar till. När det så visade sig planekonomierna imploderade, dvs de föll samman för att de inte längre kunde förse sina medborgare med annat än köer, undermåliga produkter och genuin fattigdom tillsammans med total avsaknad av demokratiska friheter, då kraschade också ett av fundamenten i tanken bakom den starka staten. Planekonomi är inte förenlig med vare sig frihet, jämlikhet eller solidaritet.


Med bygget av välfärdsstaten övergav Socialdemokratin alla andra vägar till gemensam välfärd. Kooperation och folkrörelsen reduceras till pynt och prydnadsbuskar i partiets trädgård. Reflexmässigt prisas folkrörelserna på kongresser och årsmöten och LO var så starkt att man vågade inte avveckla, men konsument-, försäkrings-, finans-, bostadskooperation mm lämnades därhän och förföll. Studieförbund och folkhögskolor fick en underordnad roll som obskyrt tillhåll för diverse avgrundsexistenser i den politiska strategin. Staten blev detsamma som samhället och staten skulle vara det byggnadsverk som garanterade alla medborgare en jämlikt fördelad välfärd. Människornas egna insatser skulle reduceras till närmast noll. Deras viktigaste funktion blev att vart fjärde år infinna sig i vallokalerna och tillförsäkra denna stat dess legitimitet och nödvändiga funktionärer.

Funktionärer som kvalificerat sig för sina roller genom att lojalt och under fullkomlig tystnad likt Super Marios hoppat, duckat, slagit och plockat på sig värdefull information på nivå efter nivå i det spel som partiets inre liv förvandlats till. Väl framme vid köttgrytorna blir man rikligt belönad. Precis som i de gamla kommunistiska planekonomierna så belönas tystnaden och den trofaste tjänaren av denna tystnad.

Det var inför planekonomins kollaps och det faktum att kostnaden för att driva statsprojektet nu uppnått gränsen till att bli kontraproduktivt, som avgrunden öppnade sig för den starka statens företrädare. Själva tanken att kritiskt granska det socialdemokratiska partiets största projekt, välfärdsstaten, orsakade panik. Ett rosornas krig utbröt, men själva statsprojektet ifrågasattes aldrig, löntagarfonder skapades och avvecklades, SSU lanserade tankar om medborgarnas egenmakt som en alternativ strategi, partiet tog steget fram som riksförvaltare.

Men en verklig debatt om vägen till ett samhälle byggt på frihet, jämlikhet och solidaritet uppstod inte. Därtill var tystnadskulturen alltför stark. Och i stället för debatt så fick vi en sorts upprepning av partisprängningen 1917, men nu som fars. Man delar in partiet i höger och vänster och på så sätt så rycker man undan alla grundvalar för en fri och öppen debatt. Genom mörka mötesrum och bakom slutna valberedningar hörs ett samfällt: ”Tssss...” och skuggan av ett höjt pekfinger, som långsamt förs mot munnens slutna läppar, tecknar sig på väggen. Det stora projektet låter sig icke diskuteras, för om vi tillät det, vad har vi då igen?

Min debatt med Ingemar E L Göransson tog slut i samma andetag som jag nämnde planekonomins dokumenterade oförenlighet med demokrati och de konsekvenser det kommer att medföra för socialdemokratins stora projekt. I stället tog han upp slitna tråden om den nyliberala komplotten mot välfärdsambitionerna. Tystnadens kultur stängde dörren.

Fortsättning följer.....

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ppen debatt. Genom m