Är det inte dags att förbjuda stat, kommuner och landsting att verka inom välfärden?

 

För ett år sedan ungefär briserade några tidningar i avslöjanden om vanvård och nedmontering av vården i vinsternas kölvatten. Återigen så visar det sig att de våldsamma skriverierna missar själva sanningen. Av blöjvägningar och svältdöd så återstod bara rubrikerna till slut. Det visade sig vara tomma tunnor. Inte heller kunde man se någon skillnadmellan förhållandena inom privat eller offentligt utförd vård.

Likafullt mobiliserade dessa ankor en kraftig opinion som nu lever sitt eget liv. Med upprörda stämmor kräver starka företrädare inom socialdemokratin att ”vinster ivälfärden skall stoppas” alternativt att ”vinstuttag” skall stoppas. När själva vanvården inte längre dög som argument så blev skattesmitandet angreppspunkten. Genom interna lån till skyhöga räntor inom bolagen lyckades ”riskkapitalisterna” undanhålla ”vinsterna från skatt". Och inte bara visade det sig att dessa anonyma riskkapitalister i verkligheten var pensionsfonder, kommunala fonder och statliga bolag, men  att det var en det praxis som i högsta grad också används av det offentliga. Kommunala bolag, AP-fonderna liksom de statliga bolagen med stora vinster lånar ut pengar till sig själva till skyhöga räntor i sin egen verksamhet. Allt för att undgå skatt. 

Och att det inte är något nytt kan alla vi som sedan decennier varit med i köpfesten i offentlig verksamhet i december, då överskotten skall nollas för att slippa skatt. Det görs på varje kommun, på varje universitet och varje institution, varje sjukhus och varje äldreboende. Oavsett det är privat eller offentligt.

Men varför hör man inte Sommestad, Juholt mfl nu kräva att kommuner ska förbjudas att ägna sig åt verksamhet i vården? Ska inte de statliga bolagen förbjudas att göra vinst på offentlig verksamhet? De smiter ju undan skatten? Det gör ju samma förfärliga försyndelser som de privata.

Dock verkar det vara besvärande så kritikerna finner nya angreppspunkter. Vinsterna från räntemanipulationerna i privata företag hamnar i ägarnas fickor via hemliga konton i skatteparadis.

Heureka!

Man tror sig ha funnit grundbulten i den nyliberala konspirationen! Men återigen visar det sig att det inte stämmer med fakta . Visst förekommer det rofferi, men det gör det i allra högsta grad också inom den offentliga sektorn. Fallskärmar och bonusar betalas ut här i samma omfattning som i det privata näringslivet och visst, vår moraliska seismograf registrerar det varje gång.

De flesta av oss tycker inte om att människor berikar sig, även om det sker inom lagens ramar. De ska minsann inte få leka på våran gård. Vi förbjuder dem helt sonika att verka.

När det så visar sig att precis samma beteende är för handen inom det offentliga så upphör vår fantasi. Då faller i stället den moraliska bilan och för ”vår politiker” räcker det med att göra en pudel. Åka på landsomfattande turné och be om ursäkt inför församlingen. Att rikta samma förbudskrav mot den offentliga verksamheten som finansieras av skattemedel blir det inte fråga om.

Man får känslan att kraven mer styrs av kritikernas ovilja mot privat och vinstdriven verksamhet överhuvudtaget. Jag tror att de betraktar vinst som något illa, något som besudlar ett helgat bygge, välfärdsstaten, där de statliga bolagen å andra sidan förverkligar den socialistiska drömmen, om än med några fläckar.

Det är en hycklande politiska kampanj som är illa underbyggd av fakta och visar på dåliga lösningar, verksamhetsförbud.

Välfärdsstaten befinner sig i kris. Det är ovedersägligt. Som Ingvar Carlsson påpekar så har den faktiskt varit det helt sedan 1970-talet. Då, när beslutet om det stora statliga projektet skulle sjösättas. Då, när folkrörelserna och människors egna och ofta kollektiva ansvar för inkomstbortfall och välfärdstjänster, skulle avvecklas till förmån för ”staten och dess skattekista”, denna heliga Graal, som i sin outsägliga visdom en gång skall lyfta människan från krälande i stoftet till en välordnad tillvaro där en armé av statligt anställda en gång skall ta hand om och säkra att vi varje gång får en optimal åtgärd.

Som utopi är den usel, som verklighet än uslare.
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om avreglering, Daniel Suhonen, den offentliga sjukvården, den starka staten, förlåt, gemensam sektor, Lena Sommestad, LOV valfrihet, marknadsekonomi, offentlig sektor, privatiseringar, riskkapitalbolag, SAP, samhället, socialdemokraterna, välfärdstaten,

Solidariteten var det som förändrade livsförutsättningarna.

Del tre.....

Kooperation och självförvaltning har alltid varit en del av den socialdemokratiska traditionen. Ibland starkare, ibland svagare.

Den socialdemokratiska rörelsen ville flytta människornas vardag bort från det gamla undantagssamhället. Trygghet var ett ledord. Att mista jobbet skulle inte medföra fritt fall ned i armodet. Förlorar du allt skall ändå samhället stå där och lindra smärtan och förbehållslöst trygga överlevnad och nybygge av det egna livet. Blir du sjuk ska vården var tillgänglig lika för alla. Solidariteten var det som förändrade livsförutsättningarna. Det var med ditt arbetes insatser du säkrade detta. De goda åren skulle borga för de dåliga. Inför lagar och regler skulle alla vara lika. Jämlikhet var målet men också ett medel. Och friheten skulle bli resultatet.

Men jag frågar, blev det verkligen så som det var tänkt? Förverkligar den starka staten vår drömmar?

I staten omvandlas solidaritet till myndighetsutövning och kooperation till förvaltning. Det var som om att målet helgade alla medel. Det fanns inte tid till reflektion.

Det kooperativa blev korporativt, samhällets motsättningar överbryggades i statens korridorer. Karl XV´ s stolta devis att ”Landet skall med lag byggas”, med anor i de gamla landskapslagarna från tidig medeltid, fick ersätta det mera klassmässiga ”från mörkret stiga vi mot ljuset.” Reformismen blev till parlamentarism. Politiskt arbete blev liktydigt med valarbete. Och samhället tog mer och mer skepnaden av en stat. Lagstiftarna blev ideologiproducenter, ideologin fann inte längre sin form och sitt innehåll i vardaglig politisk praxis. På det lokala planet kom pragmatismen i de kommunala församlingarna att ersätta idéburet arbete. Det fanns inte längre plats för punkten ”Rapport från folkrörelserna” i partiarbetet. Bygglovsärenden och utskänkningstillstånd var ju så viktiga, bevars. Och i riksdagen tar experterna över, kanslierna växer och sakkunskapen serveras som utkast och färdiga lagtexter.

Det är den allmänna trenden.

Låt oss se på två av den starka statens flaggskepp. Socialtjänsten och Försäkringskassan.

Från det tidiga 1900-talets fattigstugor, barnhem och utauktionering av sociala problem skapades en ”neutral” och ”objektiv” socialförsäkring, styrd och hanterad av oförvitliga tjänstemän utan egenintresse. På så sätt skulle människans värdighet respekteras och var och en få en jämlik behandling. 1956 fick kommunerna det samlade ansvaret för fattigvården och verksamheten kallades socialtjänsten. Från att vara en biståndsförvaltning kom socialtjänsten att växa internt och med tiden ekonomiskt slå i taket. Möjligheterna och regelverken kring biståndet skärptes till den grad att omsorgen om skattemedlen till slut blev viktigare än den om medborgarna. Villkoren för att få samhällets stöd kräver alltmer underkastelse och förnedrande behandling. Av fattigvård blev det socialtjänst men alltså fattigvård igen, om än i nya kläder.

Sjukförsäkringen skulle garantera livsuppehället vid olycksfall och sjukdom. Ingen ska behöva gå från hus och hem för att de blivit sjuka. Tanken var väl att sjukförsäkringen skulle säkra attt man fick den tid som krävdes för att snabbt komma tillbaka till hälsa och arbete. Men tiderna förändras. Precis som socialtjänsten kräver att man ska sälja hus och hem för att kvalificera sig för stöd så gör sjukförsäkringen det genom sina allt högre krav på arbetsförmåga. Bedömningen om rätten till sjukersättning görs inte längre av läkare med medicinsk kunskap om personen utan av tjänstemän på Försäkringskassan. Läkarnas kompetens på området ifrågasätts av lekmän, och läkarna ”lär” sig vad som gäller. Den sjuke själv blir en bricka i spelet där hälsan blir underordnad myndighetens budgetdisciplin. För det är ju inte i första hand för att djävlas i största allmänhet som parxis blivit som den är. Det är ren och skär omtanke om skattepengarna. Här skall hushållas och sparas till den grad att sparmålen överordnas själva verksamheten. Den sjuke skall i så liten utsträckning som möjligt belasta välfärdsstatens organisationsstruktur.

Välfärdens institutioner omvandlas från försäkring till förnedring. Visst! Ingen svälter ihjäl och få barnfamiljer drar omkring utan hus och hem på jakt efter en nådig skärv. Och den cancersjuke slipper efter några mediuppslag att dela ut tidningar. I huvudsak ser det helt och rent ut, men för den som en gång varit inom systemet, lyser eldskriften ”I som här inträden låten hoppet fara”.

Och ytterst så är det partiernas företrädare i nämnder och utskott som utformar och lägger dessa system tillrätta. De stiftar lagarna och de fattar besluten. De har blivit den starka statens flitiga myror.

Och jag frågar igen: Var det så här vi ville ha det? Var det detta 1970-talets sociala ingenjörer såg i sin vision? Var det för detta man offrade folkrörelsesamhället?

I morgon avslutas det här blocket med fjärde delen. Ett försök till ett politiskt svar med avstamp i dagens verklighet.

DN1,DN2, DN3, DN4 Folkbladet, Folkbladet2

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om den starka staten, kooperation, sjukkassan, socialtjänsten, välfärdstaten