söndag 27 mars 2011

Varför skriver så många sossar skit om offentlig sektor?


Martin Moberg skriver i sin blogg ett engagerat inlägg om en "utsåld" offentlig sektor. Han talar om vård och skola och förfasar sig över att vård och undervisning köps för skattemedel av företag. Han skriver "skolans värld har rivits sönder och samman av hugade riskkapitalister som gör sig stora och snabba vinster på skattemedel när friskolor köps och säljs huller om buller".

Det är en förfärlig bild han målar upp, där ansvaret för slöseriet med skattemedel faller lika tungt på våra lokala och regionala politiker som på "riskkapitalisterna." Antingen i en konspiratorisk sammansvärjning eller för att politikerna och förvaltningarna inte klarar av att förhindra att riskkapitalisterna själva utan kontroll förser sig av offentliga medel.

En bild hämtad ur seriernas värld som är populär bland en del socialdemokrater, vänsterpartister och andra populister långt ute till höger.

För i verkligheten så är det inte så, de flesta skolföretag är små och äger en till två skolor, vinsterna ligger på ca 5% och återinvesteras i huvudsak i skolan. Vinsterna vid försäljning betalas dessutom av den nya köparen, inte skattemedel. SKL - Sveriges kommuner och landsting- har nyligen övertygande bekräftat den bilden i sin tidning Dagens Samhälle. Detsamma gäller också inom vården. De över 30000 företag som ger vård inom ramen för våra försäkringar är till överväldigande delen små företag för tandvård, rehablitering och primärvård. Inom omsorgen så ser du samma mönster. För de flesta av landets medborgare så står problemen helt annorlunda än för Martin Moberg och hans likasinnade. Vi vill ha bra skola för våra barn, vi vill ha bra vård och en omsorg som behandlar unga och gamla med värdighet. Hur det organiseras är inte huvudproblemet, det är innehållet som måste värnas.

Nidbilden av offentlig sektor som en lastkaj där kommunpolitiker stå och skyfflar skattemedel på flaket till vinstberusade riskkapitalister slår faktiskt värre mot tanken på en skattefinansierad offentlig sektor i kommunal och regional regi än själva företeelsen friskolor och vårdföretag.

Om nu någon socialdemokrat väckts till tron på att Håkan Juholts utmärkta linjetal ger någon sort fribiljett till en attack mot en kommunalt och regionalt organiserad offentlig sektor så tror jag att denne bör tänka om. Tanken på en förstatligad vård och skola lär knappast ha vare sig de flesta socialdemokraters eller medborgarnas stöd.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

tisdag 22 mars 2011

Ynkedomens ynkedom var det


I går kväll fick jag vara med om ett fullmäktigemöte som verkligen satte demokratins kris på sin spets. Jag är lekmannarevisor i Tanums kommun. Tillsammans med fem andra nordbohuslänska kommuner har vi under 8 år samarbetat inom revisionen kring frågan om sakkunnigt biträde. Det vill säga vi revisorer måste ha en professionell revisor vid vår sida. Samarbetat har varit oerhört framgångsrikt och gett oss små kommuner samma resurser som bara annars tillfaller de stora kommunerna med egna revisionskontor. Hög kvalitet till låg kostnad har varit kännetecknet. Men lagen tillåter inte samarbetet längre. Och är det något som revisorer bör vara noggranna med så är det lagen!

Vi revisorer ställde då ett förslag till fullmäktige om bildandet av ett kommunalförbund för sakkunnigfunktionen. Av en eller annan anledning ställde sig kommunstyrelsens ordförande, Clas Åke Sörkvist (c) avogt inställd från första stund. Ingen har någonsin förstått varför. Men det tål att påpekas att kommunstyrelsen och dess arbetsutskott är viktiga revisionsobjekt. De skall enligt lagar och förordningar granskas av en fri och oberoende revision. Frågan blev med andra ord ganska känslig. Kommunstyrelsens ordförande tillika kommunalrådet och hans centergrupp lyckades tillsammans med små vofsingar bland moderaterna stoppa revisionsgruppens förslag. Två frondörer hos s, oppositionsrådet och hennes protegé, sänkte den eniga revisorsgruppen och spräckte den egna partigruppens enighet. De väntar nu ivrigt på sin husses kärlek.

På Facebook var jag tvungen att direkt efter hemkomsten lägga en pizza, det här.

”I kväll genomled jag en cirkus där demokratin ställdes i manegen och gjordes till åtlöje. När de avlönade posterna utmanades då kröp tjänstehjonen fram till sin herre och slickade hans fötter. Att man sket på demokratin och gav upp de folkvaldas integritet spelade mindre roll inför köttgrytornas förtrollande doft. Ynkedomens ynkedom var det.”


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , Intressant

lördag 19 mars 2011

Valberedningen borgar för fortsatta interna strider.




Det måste tillhöra ett av det socialdemokratiska partiets mest remarkabla självmål när nu tydligen valberedningen istället för att kräva alla ledamöternas avgång väljer ut två, Östros och Ylva Johansson, att avgå och ersättas i Verkställande utskottet, partiets högsta ledning. Samtidigt ryktas det om att den politiska extrakongressen i höst inte blir av. Nu ska tydligen valberedningen också välja politik i medlemmarnas ställe. Det här borgar för fortsatta interna strider.

Stackars parti!


Martin Moberg, Peter Högberg, Johan Westerholm
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 13 mars 2011

Ska vi verkligen låta dem stå kvar ute i regnet?


I skuggan av katastrofen i Japan lägrar sig lugnet över den politiska scenen här hemma. Stridslejonen drar sig tillbaka och slickar sina sår. Men den lättnad den stora majoriteten i partiet kände när hans namn kungjordes baserades knappast på höger eller vänster.

Socialdemokrater pustade ut därför att valberedningsfarsen var över, men kanske framför allt därför att Juholt personifierar den traditionelle socialdemokratiske ledaren; han är man, han växte upp i ett socialdemokratiskt politikerhem, han talar väl med en agitatorisk snärt, han har en tydlig dialekt. Henrik Berggren beskriver för övrigt i sin Palmebiografi hur Palme, i början av sin partiledarperiod, till medarbetarnas förskräckelse, lade sig till med södersnack för att avväpna sitt medfödda överklassöstermalmska språk.

Den första dagen avgav Juholt en sorts programförklaring och använde några bilder. Dessa svaldes med hull och hår, men kommer knappast att gå till historien för sina retoriska höjdpunkter. Jag avstår från att idag dra billiga växlar på bilden av en romantisk picknick med sin flickvän i solnedgången vid ett kärnkraftverk. Den har fått en alltför förskräckande aktualitet. Men jag skall stanna till vid den andra bilden.

Han talade om att vissa människor står i regnet medan andra står på solsidan. Det är nu dags att de som står torrskodda nu lämnar sitt paraply till de i regnet. Bortsett från att bilden är lite ansträngd med sin referens till en hyllad TV-serie, så väcker ju den omedelbart frågan: Ska vi verkligen låta dem stå kvar ute i regnet?? Och bilden liksom frågan aktualiserar ett av socialdemokratins stora dilemman. Socialdemokrater har i alla tider talat om nödvändigheten att värna ”de svaga” i samhället. Med det så anslöt man till en traditionell kristen solidaritetstanke som i sin praktiska tillämpning hetat välgörenhet. Socialdemokratin lyfte frågan om det individuella ansvaret till en samhällelig och politisk nivå. Det var inte längre den individuella välgörarens ansvar att skydda ”de svaga”, det var samhällets. Och det ligger i en motsättning i Juholts sätt att se på fattigdomen. ”De svaga” rymmer en distansering, en aning förakt. Det legitimerar bilden av att vi räcker ett paraply men låter dem stå kvar i regnet.

Nu var Juholts tal mera riktat till medlemmarna i det politiska parti vars kontinuitet han ville bekräfta. Han ville återknyta banden med den gamla socialdemokratin, med Sträng och Per Albin. Precis som alla andra nykorade partiledare har gjort före honom. Det var synd att hans bilder i den moderna socialdemokratins berättelse fick en sådan unken doft av en föråldrad syn på framtidens samhälle.

Min mor berättade ibland om den förnedring hon kände då hon, hittebarnet som kom från de fattigaste av de fattiga i Malmös underklass, tvingades gå fram inför alla de andra mer välbeställda för att vid skolavslutningen få ta emot det ”stipendium för mindre bemedlade” som gjorde hennes skolgång möjlig. Att arbeta kvällar och helger på Mazettifabriken för att familjen skulle klara sig var inte förnedring, inte heller att sälja de få grönsaker de odlat på torget. Men att gå på "de svagas" catwalk inför sina klasskamrater och deras föräldrar skapade ärr som aldrig gick ur.

En modern solidaritet handlar i mycket större grad om släppa in de som står utanför. Ett jämlikt samhälle godtar inte att vissa står utanför, oavsett om de har paraply eller inte. ”De svaga” är svaga just därför att de står utanför. Inte för att de saknar paraply.

I dagens ojämlika samhälle ställs människor utanför av många skäl, psykiska och fysiska funktionshinder, kön, etnicitet, ålder, sexualitet. Jämlikhet och solidaritet måste gå hand i hand med kraven på frihet i en modern och förnyad socialdemokratisk politik. Om man likt Juholt delar upp det i tre delmål så kommer vi att fastna i en föråldrad politisk verklighetsbild. Dagens människor känner inte igen sig i den och vi kommer att tala förbi dem.


Peter Karlberg påminner oss.
Intressant. Thomas Hartman visar andra sidor. Lena Sommestad samlar sig. Kulturbloggen om musik.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

fredag 11 mars 2011

Juholt och Jämtins stora revansch på ett parti som ställde dem i skuggan.


Äntligen är farsen över. Det har varit en plågsam tid fram till avgörandet kl. 13.00 igår. Socialdemokraterna har fått klargjort två namn till den nya partiledningen. Två! Håkan Juholt krävde för några månader sedan att alla 42 i partistyrelsen skall nyväljas. 40 ledamöter och suppleanter skall alltså utses. Står den nye partiledaren Håkan Juholt fast vid det kravet? Huruvida partiet har förberett detta med diskussioner och medlemsval vet jag inte. Vet någon annan? Men det kanske inte är aktuellt längre. Var det partiledarposten som var viktigast när det kommer till kritan? Kommer det första sveket redan innan den formella kröningen på kongressen?

Det här är ingen petig surgubbes invändning. Det handlar om vilken riktning partiet kommer att få. I media talar man om en vänstersväng. Talar man då om den vanliga svenska riksvägens karaktär av svängar ibland höger, ibland vänster och mestadels långa raksträckor fram till målet, eller talar vi om rondellkörning, där västersvängen leder till en evig rundgång, runt, runt på stället stå? Vad som händer på alla nivåer i partiet är det som bestämmer vilken typ av sväng partiet kommer att ta.

Det spekuleras friskt i att de blockerande ”vänsterdistrikten” nu har fått sin vilja igenom. Vore jag nyvald partiordförande med erfarenhet från den sista kongressperioden så skulle jag inte lita på deras kärlek. Så länge samma personer sitter kvar i dessa distrikts ledning, så kommer ingen partiledare att sitta säkert. Ingen politik kommer att kunna genomföras utan deras hundraprocentiga gillande. Får de inte som de vill kommer de att obstruera besluten. Så har de gjort förr och så kommer de att fortsätta agera. Och till stöd för sitt agerande har de faktiskt en uråldrig centralistisk partistruktur. Det är bara i en sådan ordning som en liten, men stark minoritet kan så att säga kidnappa en organisation.

Det är inte för inte som just denna organisation, där partiledareutnämningen bara är en medialt högintressant detalj, kallas stalinistisk och ropen på en demokratisk process ljuder så höga. En av Carin Jämtins viktigaste uppgifter måste vara att förändra, förnya och demokratisera. Frågan är om hon kommer att göra det. Sedan hon trädde tillbaka från partiets absoluta ledning 2006 så har hon i stället byggt upp en position lokalt i Stockholm. Jämtin är sedan 16 oktober 2006 oppositionsborgarråd i Stockholms stad och vice ordförande i kommunstyrelsen. Hon är dessutom gruppledare för den socialdemokratiska gruppen i kommunfullmäktige. Dvs hon har skaffat sig ett strategiskt grepp om partiets parlamentariska organisation som de nuvarande stadgan tillåter. Vilka positioner hon uppbär i arbetarekommunen vet jag inte, men det är ju inte ovanligt att personer även innehar viktiga poster där. Sammantaget ser man hur en centralistisk organisation också centraliserar makten till enstaka personer.

Inget ont om Carin Jämtin som person, hon är sympatisk, men det system som hon är satt att verka i är det inte. Aldrig har det blivit tydligare redovisat än i perioden 2006-2011.

Det går en röd tråd från Göran Perssons avgångstal på valnatten 2006 via Håkan Juholts partisekreterartillträde, Carin Jämtins "försvinnande" från partiledarstriden, valet av Mona Sahlin till partiledare, Håkan Juholts avsättning som partisekreterare, ”vänster”-regionernas desavouering av Mona Sahlins ledarskap, Håkan Juholts krav på partiledningens avgång efter valet och valberedningens sätt att verka till gårdagens tillkännagivande. Och den röda tråden är den centralistiska organisationens funktionssätt. En organisation som speglar den upplysta ledningens vilja. Och då gäller det att ha skaffat sig de rätta positionerna, för det är där makten står att finna. Att bära medlemsmajoritetens mening har aldrig varit avsikten.


Är det ingen som för ett kort ögonblick inser att detta är Juholt/Jämtins stora revansch på ett parti som ställde dem i skuggan under Sahlins partiledarskap? Och frågan ställer sig osökt; vilka allianser bygger denna återkomst på? Hur hållbara är de när de ska möta verkligheten? 100 dagar talas det om.


Intressant Peter Andrssson, Enn Kokk, Erik Laakso Kikki LiljebladVänstra Stranden
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

torsdag 10 mars 2011

Det snöar idag och vinterkräksjukan slår hårdare än någonsin.


Det snöar idag och vinterkräksjukan slår hårdare än någonsin. Håkan Juholt och Carin Jämtin som radarpar för Socialdemokratiska arbetarepartiet. Så lät nyheterna kl 12 på SVT idag. I politiken, till skillnad från naturen, tillåts kompromisser. Jag kan väl inte säga att jag hoppade i taket efter detta besked, men det hade jag inte gjort med Damberg eller Östros heller.

Jag kan inte annat än tycka att vi har uteslutit 50% av möjligheterna genom att förutsätta att det skulle bli en manlig partiledare. Förra gången var Carin Jämtin min partiledarekandidat, det blev Sahlin. I år så var Ylva Johansson min kandidat, hon som bröt hemlighetsmakeriet först av alla och meddelade att hon ville leda partiet. Hon som med sitt arbete i sociala frågor vågat vända på stenarna. I stället får vi nu en militärpolitiker och en Carin Jämtin som sedan sist gått från en världstillvänd politiker med världen som sitt område till en undanskymd plats som looser i Stockholms Stadshus. Vi får önska dem lycka till.

För min egen del så fortsätter jag mitt blygsamma värv som lekmannarevisor. Idag så ska vi försöka övertyga vårt fullmäktige om att en vidareförd och stark revision i kommunen är bättre än det stympade och avväpnade förslag som Kommunstyrelsen lagt fram. Det här är egentligen en kamp om den kommunala demokratin. Ska tjänstemän och de heltidsanställda politikerna bereda och fatta besluten eller skall de folkvalda i fullmäktige styra kommunen? Den exekutiva makten håller på att urholka den parlamentariska demokratin, i varje fråga flyttas det faktiska inflytande bort från fullmäktige till det obestämda moras som blandar tjänstemän och fritidspolitiker.

Så nog har de nya ledarna en stor uppgift framför sig om demokratin ska återupplivas både i samhället och i partiet. Och en upprensning i partiet sätt att fungera efter den skandalösa eftervalsdebatten och en nomineringsprocess som hör tidiga 1900-talet till.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 9 mars 2011

Inte förstod vi att köerna i DDR och Polska socialistiska folkrepubliken var demokratins fulländning.


Om någon skulle ha missat det så meddelar jag nu att Partiet har kallat till kongress.
En ny ledare skall krönas.
Med acklamation kommer denne att belönas.
I ett ögonblick av triumf för den slutna demokratins ackuratess.
Inga motkandidater ses framträda så lång ögat når,
samma öga, som när valet kungjorts, fäller en tår.
Den uppmärksamme läsaren har redan insett
att övergå i rimmad vers kom spontant och helt oförberett
Det kom sig av min entusiasm för politiken
och utan att vara alltför besviken
vid nedtecknandet av dessa rader.
Andra har däremot fått spader.


Jag brukar ibland gå in på den interna debattsidan benämnd s-info, där ett antal socialdemokratiska bloggare kan publicera sina alster. Frågor har ju rests kring huruvida Partiets ledarval är särskilt demokratiskt. Och jag var nyfiken på hur den socialdemokratiska bloggareliten ställer sig. Med den kämpande demokratirörelsen i Nordafrika som ständig påminnelse så kan man inte låta bli att dra jämförelser.

Tord Bagdad Bob Oskarsson nedtecknar sin reflexion över den sanna demokratins natur: ”Vi har ställts inför att det finns flera kandidater till posterna i styrelsen. På vad sätt är det som hemskt, stalinistiskt, ovärdigt och allt som vissa påstår. Jag kallar det demokrati. Räknar med att valet sker på kongressen och vi får då se vem som får majoritet.” Tord, i dina mörka ögon, vad döljer du för oss. Vad har du fått veta som undanhålls oss andra ovärdiga?

Bengt Ghadaffi Silfverstrand meddelar från sitt vallomgärdade boende vid den skånska kusten att: ”Den kritik som nu riktas mot valproceduren tycks mestadels komma från de grämelsens systrar och bröder som själva är obekväma i sin roll som socialdemokrater.” Är du säker på att det inte är Al Qaida, Bengt? Eller droger? Grymt sa grisen.

Bo Honneger Widegren slår till med sin juristkarriärs kraftfullaste storslägga och skriver följande drapa: ”Dessutom så lär ju proceduren stämma stadgarna, vilket jag tycker en väsentlig fördel. Att sedan det finns massa krafter som vill ha ett annat system är något som kan diskuteras för framtiden i form av stadgeändringsförslag om man nu inte vill koncentrera sig på att vaska fram en ny socialdemokratisk politik. Överhuvudtaget så upplever jag det som sker som yttringar av frustration över att vi inte haft en "naturlig" efterträdare till Mona.” Tänk så ovetande vi upprörda ändå är. Vad ska vi med val och demokrati till när vi ändå verkar i ett parti där vi har ”naturliga” efterträdare till de ledande kamraterna? Allt är ju bara frustrationen över att Monas dotter i Amerika inte tog över partiledarposten. För övrigt så står ju en demokratisk stadga i motsättning till en ny socialdemokratisk politik!

Berit Fidel Andnor tillhör kanske inte s-bloggarna men hon angav likafullt tonen då hon stängde dörren om valberedningens arbete: ”Men någon form av öppen omröstning, eller medlemsomröstning, kommer det inte att bli om partiledarposten eller eventuella andra poster i partistyrelsen och det verkställande utskottet. Det är ingen Idol-tävling det här.” Men Big Brother duger eller? I den adnorska världsbilden har partiledaren ingenting med medlemmarna att göra, inte ens namnet på partiledaren, ja inte ens vilka andra poster som skall tillsättas hör dit. Vad i fridens namn är det vi bråkar om!

Det är ju inte för inte som det var just Berit Fidel Andnor som artbestämde demokratins innersta väsen, då hon slog fast att dess högsta form är att alla står i samma sjukvårdskö. Det är väl bara vi förgrämda, frustrerade och okunniga som i våra förvirrade själar trodde att det var att alla fick vård som var det demokratiska och jämlika målet.

Inte förstod vi att köerna i DDR och Polska socialistiska folkrepubliken, Polska Rzeczpospolita Ludowa, var demokratins fulländning. Och gör vi inte det så hur skulle vi arma satar då kunna tro att vi är kapabla att välja partiledare?

Peter Karlberg skriver klokt om demokrati. Peter Andersson öser ur sin outsinliga källa. Johanna Graf spår om framtiden på sitt sedvanligt kloka sätt.
Flera av citaten ovan är hämtade från kommentarstrådar hos Högbergs tankar

Debatten är livlig.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 7 mars 2011

Så har jag då bestämt mig. Jag vill helst se.....


Så har jag då bestämt mig. Jag vill helst se Ylva Johansson som partiledare för Socialdemokraterna. Hon är en erfaren och kunnig politiker, hon har skinn på näsan och kan ta en debatt. Hon gjorde en storartad insats i rådslagen, även om hon, när rådslagen stuvades in i hyllan, glömde att fullfölja. Men den framtidsriktning och det mod att tänka nytt hon visade där var imponerande.

Som partisekreterare har jag ingen favorit, men samma förmåga till nytänkande krävs av henne. Vi måste komma bort från Ibrahim Baylans funktion som 68-ans utsände. Överhuvudtaget så måste den gubbiga bunkermentaliteten ersättas av lyssnande och frågande. Om det finns några män som behärskar detta och för övrigt har förmågan att odla partiets inre liv, det är jag osäker på. Vi får inte vara rädda för att pröva en man, om vi skulle finna en, på den posten.

Västsverige har lanserat Leif Pagrotsky som sin kandidat till partiledarposten. Han har många kvaliteter och det faktum att han vet något om det svenska industribältet väger tungt, men jag har alldeles särskilda skäl att ändå säga nej till honom. För vi ska komma ihåg att media kommer att skoningslöst granska de personer som vi utnämner. Även om moderaterna tycks tåla både en och flera kickade ledare så är jag osäker om (s) kommer att klara det i längden. Vi har ju sett hur en Toblerone bitit sig fast i den mediala världsbilden.

Nu är trots allt en partiledare bara en början på en större förvandling. Vi måste få en ledning som förstår det nya klasssamhället lika bra som Evin Cetin, en som inser kunskapens och vetenskapens roll som Lena Sommestad, en som känner arbetets villkor som Annelie Nordström, det europeiska samarbetet som Åsa Westlund. Det är bara en politisk ledning som tillsätts på meriter av kunnande och erfarenhet av ett liv utanför politiken som borde ges förtroendet att leda partiet. Partiets tradition av utnämningar efter antal år på karriärstegen måste brytas. Det systemet har fostrat alltför många jasägare.

Nu är ju detta bara en lek med ord från min sida. Två veckor innan kongressen så tycker valberedning och partiledning inte att tiden är mogen för medlemmarna i detta stolta parti att tala om vad de tycker. Hur tänker sig Berit Andnor och valberedningen att vi på denna korta tid ska överhuvudtaget hinna förankra våra synpunkter hos våra representanter på kongressen? När ska vi hinna tala och debattera valberedningens förslag? Var när och hur ska vi ge våra delegater sitt mandat att rösta på kongressen? Med två veckor kvar så är det valboskap som partiledningen har beställt för att fylla stolarna i kongresshallen. Det är skamligt och en riskabel lek med medlemmarnas engagemang och hängivenhet.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

torsdag 3 mars 2011

Jag såg en partiledarekandidat som ställd inför fackföreningsfolket och gamla partirävar....


Häromdagen såg jag ett SvT Forum på Kunskapskanalen. Det var Handels, Seko och Arbetarrörelsens Tankesmedja som arrangerade. ”Fullt upp - politik för jobb.” hette programmet. Flera prominenta gäster talade, bland dem Göran Persson och Lena Sommestad. Sakfrågan, full sysselsättning, var ju huvudnumret. Regeringens oförmåga att hantera denna kräver ju en fördjupad och seriös debatt i arbetarrörelsen. GP höll ett långt och retoriskt väl genomarbetat försvarstal för sin egen insats som statsminister. Debatten blev ändå förvånansvärt tam. Det var väl bara Göran Perssons plädering för att stoppa arbetskraftsinvandringen som stack ut och hettade till. Men det jag studsade inför var dock en helt annan sak.

Lena Sommestad har ju varit något av en favorit för mig. Jag kunde till och med tänka mig henne som en kommande partiledare. Hennes kamp för kunskap och utbildning, hennes tro på att framtidens samhälle kan skapas bara om vi tar hand om våra medborgare, värnar våra behov av ständig utveckling på det personliga planet för att samhället ska utvecklas. Hennes kunskaper och vilja att debattera dessa är ett föredöme.

Men det jag såg på den här debatten gjorde mig tveksam. Inte så mycket till henne kanske utan mera till det inre liv i partiet som en framtida partiledare ska försöka hantera. Jag såg en partiledarekandidat som ställd inför fackföreningsfolket och gamla partirävar harklade sig och tog lovar kring de heta frågorna, en flackande blick, en oavslutad ansats, nervöst fnitter och sidoblickar mot sin tidigare arbetsgivare. Lena Sommestad gav mig intrycket av att vara rädd. Ställd inför det parti som hon vill tjäna så fick det henne att skaka. Det gav mig en stark känsla av obehag. Kan inte en framtida ledare agera fritt och prestigelöst inför sina egna hur ska hon då kunna hantera en nation, en europeisk union och en värld i turbulent förvandling? En iakttagelse och en känsla som gjorde mig plötsligt glasklar över vilket problem mitt parti står inför. Hon blev visserligen säkrare mot slutet av debatten då hon framträdde mer i sin roll som professor i ekonomisk historia, men lika fullt?. Jag kan ha fel, rätta mig gärna.

Det finns kanske andra förklaringar till det här märkliga uppträdandet, men nog gav det en besk eftersmak. Det är synd, för jag tror som vanlig enkel medlem att Lena Sommestad är oumbärlig i en framtida partiledning.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,