Inte förstod vi att köerna i DDR och Polska socialistiska folkrepubliken var demokratins fulländning.

Om någon skulle ha missat det så meddelar jag nu att Partiet har kallat till kongress.
En ny ledare skall krönas.
Med acklamation kommer denne att belönas.
I ett ögonblick av triumf för den slutna demokratins ackuratess.
Inga motkandidater ses framträda så lång ögat når,
samma öga, som när valet kungjorts, fäller en tår.
Den uppmärksamme läsaren har redan insett
att övergå i rimmad vers kom spontant och helt oförberett
Det kom sig av min entusiasm för politiken
och utan att vara alltför besviken
vid nedtecknandet av dessa rader.
Andra har däremot fått spader.

Jag brukar ibland gå in på den interna debattsidan benämnd s-info, där ett antal socialdemokratiska bloggare kan publicera sina alster. Frågor har ju rests kring huruvida Partiets ledarval är särskilt demokratiskt. Och jag var nyfiken på hur den socialdemokratiska bloggareliten ställer sig. Med den kämpande demokratirörelsen i Nordafrika som ständig påminnelse så kan man inte låta bli att dra jämförelser.

Tord Bagdad Bob Oskarsson nedtecknar sin reflexion över den sanna demokratins natur: ”Vi har ställts inför att det finns flera kandidater till posterna i styrelsen. På vad sätt är det som hemskt, stalinistiskt, ovärdigt och allt som vissa påstår. Jag kallar det demokrati. Räknar med att valet sker på kongressen och vi får då se vem som får majoritet.” Tord, i dina mörka ögon, vad döljer du för oss. Vad har du fått veta som undanhålls oss andra ovärdiga?

Bengt Ghadaffi Silfverstrand meddelar från sitt vallomgärdade boende vid den skånska kusten att: ”Den kritik som nu riktas mot valproceduren tycks mestadels komma från de grämelsens systrar och bröder som själva är obekväma i sin roll som socialdemokrater.” Är du säker på att det inte är Al Qaida, Bengt? Eller droger? Grymt sa grisen.

Bo Honneger Widegren slår till med sin juristkarriärs kraftfullaste storslägga och skriver följande drapa: ”Dessutom så lär ju proceduren stämma stadgarna, vilket jag tycker en väsentlig fördel. Att sedan det finns massa krafter som vill ha ett annat system är något som kan diskuteras för framtiden i form av stadgeändringsförslag om man nu inte vill koncentrera sig på att vaska fram en ny socialdemokratisk politik. Överhuvudtaget så upplever jag det som sker som yttringar av frustration över att vi inte haft en "naturlig" efterträdare till Mona.” Tänk så ovetande vi upprörda ändå är. Vad ska vi med val och demokrati till när vi ändå verkar i ett parti där vi har ”naturliga” efterträdare till de ledande kamraterna? Allt är ju bara frustrationen över att Monas dotter i Amerika inte tog över partiledarposten. För övrigt så står ju en demokratisk stadga i motsättning till en ny socialdemokratisk politik!

Berit Fidel Andnor tillhör kanske inte s-bloggarna men hon angav likafullt tonen då hon stängde dörren om valberedningens arbete: ”Men någon form av öppen omröstning, eller medlemsomröstning, kommer det inte att bli om partiledarposten eller eventuella andra poster i partistyrelsen och det verkställande utskottet. Det är ingen Idol-tävling det här.” Men Big Brother duger eller? I den adnorska världsbilden har partiledaren ingenting med medlemmarna att göra, inte ens namnet på partiledaren, ja inte ens vilka andra poster som skall tillsättas hör dit. Vad i fridens namn är det vi bråkar om!

Det är ju inte för inte som det var just Berit Fidel Andnor som artbestämde demokratins innersta väsen, då hon slog fast att dess högsta form är att alla står i samma sjukvårdskö. Det är väl bara vi förgrämda, frustrerade och okunniga som i våra förvirrade själar trodde att det var att alla fick vård som var det demokratiska och jämlika målet.

Inte förstod vi att köerna i DDR och Polska socialistiska folkrepubliken, Polska Rzeczpospolita Ludowa, var demokratins fulländning. Och gör vi inte det så hur skulle vi arma satar då kunna tro att vi är kapabla att välja partiledare?

Peter Karlberg skriver klokt om demokrati. Peter Andersson öser ur sin outsinliga källa. Johanna Graf spår om framtiden på sitt sedvanligt kloka sätt.
Flera av citaten ovan är hämtade från kommentarstrådar hos Högbergs tankar

Debatten är livlig.
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, extrakongress, socialdemokraterna, Berit Andnor, Bengt Silvferstrand, partiledare,

Vi måste på allvar flytta tillbaka ”till vänster på första våningen”. Så att folk hittar oss.

Jag är inte den som vanligtvis bryr sig så mycket om opinionsundersökningar. De mäter mer eller mindre korrekt vad människor anser vid en given tidpunkt. Till skillnad från ett val så påverkar de inte direkt våra liv. Indirekt kan det sätta igång rörelser som får stora konsekvenser. Men likafullt, dagen efter undersökningen så spränger en självmordsbombare sig själv i luften och då ändras alla förutsättningar för vad folk tycker och tänker.

Idag kommer jag ändå att kommentera dagens siffror från Synovate och Novus. Socialdemokraterna sjunker till rekordlåga nivåer hos medborgarna. Vi ser idag siffror som vi för tre år sedan aldrig kunde ha föreställt oss. 37, kanske så lågt som 36 procent hade varit illa men ändå gått att leva med. Vi är ju trots allt ett stort och starkt parti. Trodde vi. För idag talar vi om 26 procent, en fjärdedel mindre än vid valet 2006. Och det var ett förlorarval.

Jag tror att människor idag uppfattar Socialdemokratiska Arbetarpartiet som ett museiföremål. Det finns inte längre någon relevant koppling mellan detta parti och dagens ”sossarna”. ”Sossarna” syns inte, har ingen ledning, bråkar för öppen ridå och ska visst ha någon sorts kongress, när det nu var. Vilka vi är och vad vi vill är höljt i dunkel.

Och nu övergår jag till att tala om vi, för SAP är mitt parti liksom ”sossarna” är det. Jag anslöt mig till partiet av flera grunder. För det första så är jag född in i det. Morsan var min läromästare, jag började jobba tidigt och fick se hur orimliga förhållanden som rådde och jag har en medfödd optimism som säger mig att förändring är möjlig. Och jag har gjort min klassresa från ett hyfsat betalt industriarbete till ett en aning sämre betalt konstnärskap.

Med åren har jag blivit alltmer övertygad om att socialdemokratisk reformism är en möjlig väg att gå. Men jag har också förstått att livet är så mycket mer än politiken. Det beror på så många andra faktorer om världen skall förändras till det bättre. Politiken kan med förtjänst fullgöra sin vaktmästartjänst i samhället, och bidra till att det blir möjligt för människor att skapa sina liv och följa sina drömmar. Ibland är det vår barndoms allmäktige vaktmästare och ibland vännen i lägenheten till vänster på första våningen, hon som har koll på vad som händer och hur läget är. Men om vaktmästaren tränger sig in i mitt kök och bestämmer veckomatsedeln eller ordningen i sängkammaren så har gränserna överträtts.

Det är inte partier som förändrar världen, det är människor som gör det.

I Sverige så är det Socialdemokraterna som varit vaktmästare, och det i alla roller. Vi har funnit dom ute på gården bytande lampor men med tiden också alltför ofta rumsterande i sovrum och kök. Socialdemokraterna blev ”sossarna” i takt med att de allt mer beskäftigt försökte organisera våra liv utifrån ett ”vi är politiker och vet vad som är bäst för dig”-perspektiv. När vi avvecklade medborgarna, folkrörelsernas folk och vårt inflytande över vardagens gestaltning och ersatte dem med skattebetalare som erbjuds välfärdstjänster, så blev vi något annat. Vi blev förvaltare i stället för vaktmästare, vi flyttande ut från ”till vänster på första våningen” till den statliga byråkratins anonyma K11:3 rum 112. Och vårt löfte till skattebetalaren blev att visa ansvarsfull budgetdisciplin. Det är i sig inte något nytt. Vi har alltid velat hantera det gemensamma ansvarsfullt. Men det slutade inte med ett löfte om budgetdiciplin. Vi lovade ett bättre samhälle. Det är skillnaden.

Kan någon beskriva det löftet idag? Är skattehöjningar ett sådant löfte? Eller skattesänkningar? Eller sänkt maxtaxa. Eller tunnelbanetjänster? Det senaste valet avslöjade med skoningslös kraft att medborgarna inte gjorde det. De såg ett antal ”sossar” som ville få medel att göra ”en massa jättebra grejer” för. Och det sa man nej tack till.

Idag är vi ett parti utan ledning. Vi har en organisationsstruktur som omöjliggör att skönja en framtida ledning. Sanningen om framtiden ligger inlåst hos en valberedning som vägrar öppna på förlåten. Vi vet inte vilka människor som kommer att utses och krönas på extrakongressen. För där finns bara en kandidat. Vi vet definitivt inte vilken politik som kommer att företrädas.

När medlemmarna genomförde ett rådslag om politikens innehåll så kom resultatet bara att för en stund ta plats på tjänstemännens skrivbord, snart kallades på den inhyrda budtjänsten som bar ner alltihop i källaren någonstans, Gud vet var. Vi suddar med berått mod ut bilden av oss själva. Vi är så ingrodda i en kamp om inflytande och platser vid dukade bord att vi slutat lyssna och lära av alla de som skall leva de liv det politiska samhället har att erbjuda. Vi saknar ideologi och har ersatt det med ambition om makt. ”Man måste kunna vinna val” upprepas som ett mantra och slängs i ansiktet på de som vill något annat, verklig förändring. Mantrat skänker ideologilösheten legitimitet. Och vi förstår inte att människorna har genomskådat oss. Vi framstår inte som bättre än de andra. I ett sådant läge blir partiledarens dialekt viktigare än vad som uttrycks. Och man kan förlora val på det.

Många verkar tro att det handlar om var man befinner sig på en höger-vänsterskala. Man talar om det trånga mittfältet, att man måste söka sig bort från det, eller putta ut moderaterna från det, överge medelklassen eller på något annat sätt positionera sig i det politiska fältet. Jag tror att allt detta är fullkomligt verkningslöst. För det handlar ju om partiets relation till medborgarna. Det är medborgardialogen som inte finns, det är förståelsen för medborgarnas vardag som inte finns, det är medborgarnas makt över sina egna liv som vi tagit från dem. Det är detta, det handlar om. Det är tilltalet, dialogen och hörsamheten som måste erövras.

Skall socialdemokratin någonsin lyckas bli ett statsbärande parti igen så måste vi på allvar flytta tillbaka ”till vänster på första våningen”. Så att folk hittar oss.


Intressant Martin Moberg skriver här.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, extrakongress, folkrörelserna, makt, medborgarna, Mona Sahlin, opinionssiffror, partier, socialdemokraterna, valet 2010