Vi måste på allvar flytta tillbaka ”till vänster på första våningen”. Så att folk hittar oss.

Jag är inte den som vanligtvis bryr sig så mycket om opinionsundersökningar. De mäter mer eller mindre korrekt vad människor anser vid en given tidpunkt. Till skillnad från ett val så påverkar de inte direkt våra liv. Indirekt kan det sätta igång rörelser som får stora konsekvenser. Men likafullt, dagen efter undersökningen så spränger en självmordsbombare sig själv i luften och då ändras alla förutsättningar för vad folk tycker och tänker.

Idag kommer jag ändå att kommentera dagens siffror från Synovate och Novus. Socialdemokraterna sjunker till rekordlåga nivåer hos medborgarna. Vi ser idag siffror som vi för tre år sedan aldrig kunde ha föreställt oss. 37, kanske så lågt som 36 procent hade varit illa men ändå gått att leva med. Vi är ju trots allt ett stort och starkt parti. Trodde vi. För idag talar vi om 26 procent, en fjärdedel mindre än vid valet 2006. Och det var ett förlorarval.

Jag tror att människor idag uppfattar Socialdemokratiska Arbetarpartiet som ett museiföremål. Det finns inte längre någon relevant koppling mellan detta parti och dagens ”sossarna”. ”Sossarna” syns inte, har ingen ledning, bråkar för öppen ridå och ska visst ha någon sorts kongress, när det nu var. Vilka vi är och vad vi vill är höljt i dunkel.

Och nu övergår jag till att tala om vi, för SAP är mitt parti liksom ”sossarna” är det. Jag anslöt mig till partiet av flera grunder. För det första så är jag född in i det. Morsan var min läromästare, jag började jobba tidigt och fick se hur orimliga förhållanden som rådde och jag har en medfödd optimism som säger mig att förändring är möjlig. Och jag har gjort min klassresa från ett hyfsat betalt industriarbete till ett en aning sämre betalt konstnärskap.

Med åren har jag blivit alltmer övertygad om att socialdemokratisk reformism är en möjlig väg att gå. Men jag har också förstått att livet är så mycket mer än politiken. Det beror på så många andra faktorer om världen skall förändras till det bättre. Politiken kan med förtjänst fullgöra sin vaktmästartjänst i samhället, och bidra till att det blir möjligt för människor att skapa sina liv och följa sina drömmar. Ibland är det vår barndoms allmäktige vaktmästare och ibland vännen i lägenheten till vänster på första våningen, hon som har koll på vad som händer och hur läget är. Men om vaktmästaren tränger sig in i mitt kök och bestämmer veckomatsedeln eller ordningen i sängkammaren så har gränserna överträtts.

Det är inte partier som förändrar världen, det är människor som gör det.

I Sverige så är det Socialdemokraterna som varit vaktmästare, och det i alla roller. Vi har funnit dom ute på gården bytande lampor men med tiden också alltför ofta rumsterande i sovrum och kök. Socialdemokraterna blev ”sossarna” i takt med att de allt mer beskäftigt försökte organisera våra liv utifrån ett ”vi är politiker och vet vad som är bäst för dig”-perspektiv. När vi avvecklade medborgarna, folkrörelsernas folk och vårt inflytande över vardagens gestaltning och ersatte dem med skattebetalare som erbjuds välfärdstjänster, så blev vi något annat. Vi blev förvaltare i stället för vaktmästare, vi flyttande ut från ”till vänster på första våningen” till den statliga byråkratins anonyma K11:3 rum 112. Och vårt löfte till skattebetalaren blev att visa ansvarsfull budgetdisciplin. Det är i sig inte något nytt. Vi har alltid velat hantera det gemensamma ansvarsfullt. Men det slutade inte med ett löfte om budgetdiciplin. Vi lovade ett bättre samhälle. Det är skillnaden.

Kan någon beskriva det löftet idag? Är skattehöjningar ett sådant löfte? Eller skattesänkningar? Eller sänkt maxtaxa. Eller tunnelbanetjänster? Det senaste valet avslöjade med skoningslös kraft att medborgarna inte gjorde det. De såg ett antal ”sossar” som ville få medel att göra ”en massa jättebra grejer” för. Och det sa man nej tack till.

Idag är vi ett parti utan ledning. Vi har en organisationsstruktur som omöjliggör att skönja en framtida ledning. Sanningen om framtiden ligger inlåst hos en valberedning som vägrar öppna på förlåten. Vi vet inte vilka människor som kommer att utses och krönas på extrakongressen. För där finns bara en kandidat. Vi vet definitivt inte vilken politik som kommer att företrädas.

När medlemmarna genomförde ett rådslag om politikens innehåll så kom resultatet bara att för en stund ta plats på tjänstemännens skrivbord, snart kallades på den inhyrda budtjänsten som bar ner alltihop i källaren någonstans, Gud vet var. Vi suddar med berått mod ut bilden av oss själva. Vi är så ingrodda i en kamp om inflytande och platser vid dukade bord att vi slutat lyssna och lära av alla de som skall leva de liv det politiska samhället har att erbjuda. Vi saknar ideologi och har ersatt det med ambition om makt. ”Man måste kunna vinna val” upprepas som ett mantra och slängs i ansiktet på de som vill något annat, verklig förändring. Mantrat skänker ideologilösheten legitimitet. Och vi förstår inte att människorna har genomskådat oss. Vi framstår inte som bättre än de andra. I ett sådant läge blir partiledarens dialekt viktigare än vad som uttrycks. Och man kan förlora val på det.

Många verkar tro att det handlar om var man befinner sig på en höger-vänsterskala. Man talar om det trånga mittfältet, att man måste söka sig bort från det, eller putta ut moderaterna från det, överge medelklassen eller på något annat sätt positionera sig i det politiska fältet. Jag tror att allt detta är fullkomligt verkningslöst. För det handlar ju om partiets relation till medborgarna. Det är medborgardialogen som inte finns, det är förståelsen för medborgarnas vardag som inte finns, det är medborgarnas makt över sina egna liv som vi tagit från dem. Det är detta, det handlar om. Det är tilltalet, dialogen och hörsamheten som måste erövras.

Skall socialdemokratin någonsin lyckas bli ett statsbärande parti igen så måste vi på allvar flytta tillbaka ”till vänster på första våningen”. Så att folk hittar oss.


Intressant Martin Moberg skriver här.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, extrakongress, folkrörelserna, makt, medborgarna, Mona Sahlin, opinionssiffror, partier, socialdemokraterna, valet 2010

Är det att förundras över att när svenska folkets förtroende låg i vågskålen så vägde vi för lätt?

Vi förlorade valet. En gång till. Endast tack vare en stark Mona Sahlin och en vänsterpartists sjuka mor lyckades vi komma över 30 % av rösterna.

Vi har gjort många misstag, låt oss undgå att upprepa förra gångens återigen. Då, 2006, skyllde vi allt på en person med både litet och stort P. Vi struntade i självkritiken, vi lade den inte som grund för utarbetandet av en ny politisk plattform. Vi bytte ledarstil och satsade på lite nymodigheter. Det var det stora misstaget.

Vi borde ha utnyttjat tiden i opposition till analys, av samhället, vårt parti och vår politik. Det gjorde vi inte.

I stället satsade vi på en pekafinger-demagogi. Från dag 1 i opposition anklagade vi regeringen för än det ena, än det andra. Detta utvecklades till en långvarig agitation som skulle tjäna att odugligförklara regeringens förmåga att sköta sitt uppdrag. Vi utmanade de borgerliga i regeringsduglighet, som om politikens främsta mål är god förvaltning av kommun, landsting och stat, och främst dess finanser. För att klara detta så vecklade vi in oss i märkliga statistiska hokuspokus-räknestycken.

-När de LO-anställdas löner äntligen efter många års eftersläpning ökade mer än tjänstemännens så talade vi om sjunkande löner och ökade klyftor.
-När arbetslösheten började minska igen efter finanskrisen gick vi upp i falsett och förfasades över en galopperande arbetslöshet.
-När statsskulden sjönk så anklagade vi regeringen för att låna till skattesänkningar.
-När vi förfasades över att socialförsäkringen ändrades, så glömde vi att det var vi som tillsatte utredningen som låg till grund, att den leddes av en socialdemokrat och att det var vi som anställde de 300 tjänstemännen, som skulle jaga fuskarna.
-SSU gick ut i våldsam kampanj där det påstods att var fjärde ungdom var arbetslös genom att hänvisa till en statistik där skoltrötta 8-9-klassare i grundskolan, heltidsstuderande gymnasister och högskolestudenter räknades som arbetslösa.

Detta var grundvalen i odugligförklaringen av de borgerliga i allmänhet och finansministern i synnerhet. Främst i den kören stod vår egen finansministerkandidat. Är det inte misstänkt likt en som fikar efter jobbet? Moderaterna utmanade våren 2009 socialdemokratin om vilket som var det statsbärande partiet i Sverige. De utmanade och vi gick i fällan. Jag förutsade vändningen i opinionen till mitten av juli i år men missade med en vecka. Så klart framstod det för var och en läskunnig men partiledningen och ytterst partisekreteraren vägrade se det. Och jag tror att detta var det enskilt största misstaget. Vi kom aldrig att föra debatten på den ideologiska planhalvan. Förrän sista veckan. Och då hade vi inte annat på fötterna än personliga öden, som gav en obehaglig bismak av att parasitera på en enskild medmänniskas olycka.

Är det att förundras över att vårt förtroende hos medborgarna raserades?

Jag hade många och långa debatter med ledande socialdemokratiska bloggare och även med riksdagsmän och partisekreteraren själv om det vansinniga i detta, men talade inför döva öron. I princip så ombads jag hålla käften. Jag är inte efterklok och sätter mig på höga hästar, men jag viker inte ner mig eller stoppar huvudet i sanden heller. Socialdemokratin gav sig inte tid till att självkritiskt granska sin historia, vi sökte inte en förståelse av det efterindustrilella Europas utmaningar, vi hittade inga ideologiska fundament i de sista 40 årens statsbygge. Vi försökte inte förstå i vad folkrörelsernas och fackets avveckling stod att söka. Vi sökte inte i oss själva.

I stället sökte vi förklaringarna hos motståndaren. Eller rättare sagt, vi demoniserade motståndaren oavsett om de var lettiska arbetare, borgerliga regeringspartier eller rasistiska sverigedemokrater. Ena gången var det den blodtörstiga majoriteten i riksdagen som applåderade beslutet om den förändrade socialförsäkringen och där vi framställde det som att de bara längtade efter få ställa dödssjuka cancersjuka utan hus och hem. Eller så var det känslolösa ministrar som inte köpte ett dödsdömt SAAB för skattepengar. För att inte tala om det bristande ledarskap som inte insåg sveket mot folkhemmet hos den minister som inte betalat TV-avgiften. Vi omänskligförklarade de manliga företrädarna för borgerligheten och idiotförklarade dess kvinnor, Åsa Torstensson, Christina Husmark Persson, Maud Olofsson utan att blinka och talade om en Mosa Mona-kampanj i samma andetag. Och vi ägnade den sista månaden av valkampanjen att beklaga oss över en orättvis behandling från borgerliga media. Tillsammans skapade den här demoniseringen av motståndaren en bild av en socialdemokrati som inte erkände folkets val, verkade anse att landet var utsatt för en statskupp och våldfört av en rovgirig och besudlad borgerlighet.

Är det att förundras över att svenska folkets förtroende låg i vågskålen och att vi vägde för lätt?

I fallet med Sverigedemokraterna så handlade det inte bara om demoniseringen av dem. Vi försökte också att bekämpa dem med tystnaden. Vi skulle inte debattera, inte ta i dem med tång, vi skulle inte ge dem minsta utrymme i debatten. Som om det var vi som hade att avgöra det! Utan att reflektera utan att se de historiska erfarenheterna så gjorde vi samma misstag som gjordes i Frankrike, i Danmark och i Norge. Där det passade fick de var med, annars ignorerade vi dem. När den svenska socialdemokratin genomför sin viktigaste kongress under 2000-talet, den sk Jobbkongressen, så lämnade man den med valplattform där orden invandrare och invandring inte nämns, det 35-åriga nejet till arbetskraftsinvandring stod kvar och ordet diskriminering nämns bara en gång och då i samband med HBT-frågor! Inget ont i det, HBT-frågorna är viktiga. Men hur skall en socialdemokrat som vill bekämpa främlingsfientligheten och dess politiska företrädare i SD få någon vägledning från sitt parti? Nej sanningen att säga, vi stoppade huvudet i sanden, försökte tiga ihjäl dom och fick en draksådd i våra parlamentariska församlingar. Detta kommer historiens dom att fästa vid vårt parti. Det är en skam. För det är inte kämpande medlemmar som har saknats, nej det är ett parti som har svikit, en partiledning som sökt makten före ideologin och en partisekreterare som valt valstrategernas fokusgruppspekulationer framför medlemmarnas ansträngningar i rådslagen inför kongressen.

Är det att förundras över att vi förlorar ännu ett val?

Jag kommer att fortsätta skriva om enskilda frågor, om en socialdemokrati för framtiden, om viktiga allianser och politiska mål, och jag kommer fortsätta vara en böld i baken för vissa. Jag vet att jag har haft viktiga saker att säga, inte därför att jag skulle var så märkvärdig, utan därför att jag vet att jag fortfarande lever med vanliga medborgare, jag lyssnar och samlar på mig och för det vidare i min form.

Och Gud nåde att jag skulle förfalla till reptilhjärnans arroganta reflex som den gestaltas av en av våra riksdagsledamöter här. För det finns så många socialdemokrater och andra vänner som verkligen vill ha en bättre framtid. Och ett parti som svara upp mot den.

Läs även andra bloggares åsikter om valanalys, eftervalsdebatt, valet 2010, val 2010, socialdemokraterna, politik, Sverigedemokraterna, debatt, Mona Sahlin,

Intressant är det att följa sidan Eftervalsdebatt

Lägg ner Försäkringskassan - nu!

Med anledning av en fullkomligt hjärtslitande bloggtext på bloggen Klamydiabrevet återpublicerar jag en gammal text, som jag anser riktar sig till alla partier i årets val.

Se verkligheten eller ni förtjänar inte min röst!

Jag var och hälsade på syrran i Sollentuna. Förr när man kom med pendeln så låg det till vänster en skola inklämd mellan miljonprogramaskolosserna. Den finns inte längre. Den revs och jämnades med marken. Den var smittad av oro och omöjliga klassrumssituationer. Skolan presterade uselt, elever fick varken undervisning eller betyg. Till slut hade situationen utvecklats så långt att kommunen inte såg någon annan råd än att smittförklara den. Skolan och byggnaden var sjuk. Alltså revs den. En ny skola byggdes på en annan plats i kommunen, lärare och elever följde med. Och på platsen för den gamla skolan där intill pendeltågsstationen byggdes Attundas nya tingsrätt. Som närmaste granne har de polishuset, som ironiskt nog stått där i många år, långt innan skolan byggdes, förföll och slutligen revs.

Försäkringskassan är bara en av alla dessa statliga myndighetskonstruktioner som etablerats för att administrera den ”välfärdsstat” som vi i vår naiva enfald började bygga för 40 år sedan. FK har utvecklats till det som i folkmun blir kallat för Förnedringskassan, dvs ett ställe där hjälpsökande människor misstros, förnedras och avkrävs total underkastelse av lojala tjänstemän. Jag skyller inte på den mänskliga faktorn, jag tror uppriktigt att de flesta som arbetar där är hyggliga människor som vill sin nästa gott. Men insnärjda i ett regelverk och tolkninsprejudikat kan de knappast göra annat än att fullgöra sin väktartjänst. Försäkringskassan är precis som den där skolan i Sollentuna exempel på ett sjukt "hus", så infekterat att det borde rivas.

Försäkringskassan är inte ensamt. Inom migrationsverket, a-kassorna och andra myndigheter som borde tjäna medborgarnas behov av service, har staten byggt upp en kontrollapparat vars uppgift är att minimera medborgarnas tillgång till välfärds- och trygghetssystemen. Misstroende och omvänd bevisbörda är dess signum.

Genom förnedrande redovisningar och krav på att ställa sig till myndighetens förfogande och efter avyttring av eventuell egendom så kvalificerar medborgaren sig för välfärdsstatens ynnest. Egna initiativ undanbedes och beivras. Detta är mänsklig förnedring satt i system. Detta är ett av verktygen för att upprätthålla den stora klyftan i vårt samhälle idag, ett system som ställer fattiga och sjuka utanför, som lämnar människor i total maktlöshet.

Lägg sedan till detta all integritetskränkande lagstiftning som ger staten tillgång till dina elektroniska förtroligheter, dina telefonsamtal och ekonomiska transaktioner. På ren svenska, de vet vad du skriver, vad du talar om i mobilen och vad du handlar på OKQ8 en lördag kl 21.03.33.

Det här är sjuka institutioner som smittar sina medarbetare. De tvingas varje dag arbeta i en miljö där stöd egentligen betyder kontroll, utredning betyder misstanke osv. Inbäddade i en övertygelse om att de arbetar i det bästa av alla system uppträder de lojalt. Det är ett nedsmittat och sjukt system.

Rivningen i Sollentuna är en instruktionsbok för hur vi ska hantera statsbyggets dysfunktionella myndigheter. Riv dom ner till grunden. Bygg något nytt. I stället för Försäkringskassan, skapa en Rehabiliteringsmyndighet, vars uppgift är att säkra människors väg tillbaka till ett meningsfullt och verksamt liv. Skilj den från staten och låt arbetsmarknadens parter tillsamman med vårdgivare och brukare styra över den. Då kan vi börja bygga det goda samhälle som en modern socialdemokratisk vision skulle kunna vara bärare av.

Många skriver. Om det här och om annat. Peter Karlberg tipsade mig om Klamydiabrevets text och använder sig av det i ett resonemang kring sitt egtt ställningstagande i valet.
DN, SvD, Arena, Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, politik, Försäkringskassan, förnedring, utanförställd, rehablitering, socialdemokraterna

Ideologerna och visionärerna blev kvar på perrongen, dörren till den vagnen öppnades aldrig.

Det är ironiskt att läsa dessa "bussresenärer", dvs de utvalda och följsamma bloggare som fick följa med i partibus(s)en, på kampanjturné i den lilla valrörelsen inför 1 maj, som plötsligt inser att man kanske satsat på fel häst i valkampanjen. Att det skulle vara dags att tala lite ideologi! Sent ska syndaren vakna. Och smärtsam är insikten att man blivit uttnyttjad som "nyttig idiot".

Erik Laakso har skrivit om detta i många inlägg under våren, i syfte att starta en diskussion om bloggares roll och sociala mediers funktion i det politiska arbetet. En av hans kontroversiella påstående var att kritiska socialdemokratiska röster medvetet hålls utanför samvaron i de sociala medier och nätverk som betecknas som "socialdemokratiska". Att så är fallet har han visat på genom statistik, men det har också ofrivilligt låtit sig bekräftas av en av de mindre "viktiga" bussresenärerna, Viktor Tullgren, som inte drog sig för att försvara reaktionerna på Laakso. "Don´t feed the troll", som han själv uttrycke det, dvs nappa inte på Laaksos provokationer, ignorera dem och dess upphovsman, ställ honom utanför i kylan, han hör inte hemma hos oss. En synnerligen osmaklig hållning.

Men det största problemet, och den största förlusten för den socialdemokratiska oppositionen är knappast förnedringen av Erik Laakso, den tål han nog. Nej den stora förlusten är givetvis att en verkligt djup och mångsidig debatt om oppositionspolitikens urformning för en framgång i valet har omintetgjorts. Partihögkvarteret har utformat, megafonerna har ljudit.

Peter Karlberg beskrev händelseförloppet briljant på sin blogg:
"Det Swedins (en annan blogare) analys saknar är dock just relationen till valstrategernas analys (som ersatt ideologerna i alla partier tror jag) som ju förstås bara har ett syfte, nämligen att identifiera de frågor som kan vinna det lilla antal röster (handlar om 100 000 till 200 000 tusen) som krävs för att vinna valet. Därför är medelklass i storstäder intressant (och därför är "alla" på Pride)."

Sanningen är ju den att vi är några som krävt en annan väg från dag ett efter valnederlaget. Och vi är några som förutspått dagens katastrofala läge, om den förhärskande strategin skulle komma att upprätthållas. Mona Sahlin har gjort så gott hon kunnat, men de andra med visionära ambitioner har tystats till förmån för de som kort kan beskrivas som "förvaltare-fundamentalister", dvs de som satsat allt på att övertyga väljarna om att de borgerliga är dåliga förvaltare av staten.

De verkar mena att Sveriges och världens största problem är det faktum att vi har en borgerlig regering! Jag menar att det är ojämlikheten, fattigdomen, diskrimineringen, egoismen och statens och näringslivets ambitioner att kontrollera och utöva makt över medborgarna, som är de frågor som valet borde handla om. Det handlar inte om bara byta folk på taburetterna, för att sedan därifrån utforma och verkställa politiken. Verklig samhällsförändring kräver bred folklig medverkan och ett starkt folkligt mandat för denna förändring. Förvaltarskapets tid är förbi.

När nu kloka och viktiga röster som Claes Krantz ställer frågan om det inte är dags för lite ideologi och visioner, så blir gesten patetisk. Tåget gick, med åldrad och maktkåt tågvärd och allt, och dirigerades fel för länge sedan, det du betraktar Claes är bara spåren av valstrategernas önskan om att få behålla jobbet. Ideologerna och visionärerna blev kvar på perrongen, dörren till den vagnen öppnades aldrig.

Vilken regering vi får är en konsekvens av ett valresultat, vilket samhälle, däremot, vi får är ett resultat av visioner, ideologi och politisk förmåga.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om valet 2010, val 2010, socialdemokraterna, makt, folket, bloggare, visioner, ideologi

Förbjud dom! Flum-Björklund blottar ansiktet.

Folkpartiets ledare Jan Björklund tänker gå till val på att föreslå en svensk lagstiftning som förbjuder bruket av burka och niqab i svenska skolor. Förbudet skall ge rektorer vid gymnasier och svenska högskolor enkla regler att agera utifrån. Burka no!

”– Undervisning är kommunikation, det är att kunna se varandra i ögonen och ansiktet och kunna kommunicera med varandra. Där menar jag att det är extremt olämpligt att tillåta klädsel som täcker ansiktet, säger Jan Björklund till Ekot.”

Några vetenskapliga belägg presenterar folkpartiledaren inte för att det han påstår. Jag menar, om hans tankar vore riktiga så skulle alltså en stor del av världens befolkning inte kunna kommunicera med varandra. För nu talar vi inte bara om muslimska kvinnor i burka och niqab, Nej vi talar givetvis om alla blinda, för att inte tala om alla som har kontakt med varandra med brev, telefon, radio, mail, sociala medier, internet också. I skolans värld så bör man i konsekvensens namn förbjuda distansundervisning över internet tillsammans med detta försvinnnade fåtal kvinnors klädesval.

Och har Björklund någon vetenskaplig grund för att hävda att kommunikationen inte bara förbättras, utan faktiskt uppstår först i samma ögonblick dessa kvinnor ändrar klädstil? Han predikar och pekar med hela handen. Förstår de inte bättre så vill han gärna krydda sin manliga omsorg med lite hot:

”– Jag tror att man är väldigt ärlig mot en ung flicka som bär burka eller niqab om man säger till henne att inte söka till förskollärarprogrammet, för att hon inte kommer att få anställning som förskollärare. Barnen måste kunna se på sin förskollärare om hon är bestämd, eller glad eller oroad eller så.”

Nej, forskning och fakta har han givetvis inte, för denne, den gamla skolans och vetenskaplighetens överstepräst inom svensk politik, han har ersatt vetenskaplighet med flummets främsta utsaga: ”Jag har inga fakta men jag har en känsla av det.” Och i den politiska opportunismens flumlandskap försvinner han tillsammans med sin ministerkollega Billström, herr Sarkozy och några andra europeiska prominenser.

Läs även andra bloggares åsikter om burka, invandrare, invandring, diskriminering, niqab, skolan, Jan Björklund, förbud, politik, politiker, lagstiftning, valet 2010, val 2010,

Intressant.

Ooops. Jag tänkte inte på det!

När man "glömmer" att i sitt valmanifest tala om diskrimineringen som en viktig del av dagens samhälle uppstår gärna detta.

"För tio år sedan lanserades en tillgänglighetsreform i Sverige. 2010 – alltså i år – skulle hela Sverige vara helt tillgängligt för personer med funktionshinder. Det skulle inte finnas några hinder för att komma in i restauranger, butiker, kommunalkontor eller skolor. Reformen har – som väl alla märkt – misslyckats och sällan har det väl varit så tyst om något som var så bra tänkt. Det har till exempel varit helt tyst om reformen i media. Hur kan detta komma sig?" frågar sig Per-Olof Larsson och Jörgen Lundälv.

Och svaret är väl:"Ooops. Jag tänkte inte på det!". Och 1,5 miljoner funktionshindrade blir funktionsförhindrade.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om funktionshinder, val 2010, valet 2010, socialdemokraterna, pensionärer. politik, samhälle,

Peter andersson skriver om andra glömda frågor.

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009.

Direkt efter valet 2006 gick jag med som medlem i det socialdemokratiska partiet. Valresultatet gav mig lust och min privata situation tillät det. Jag var övertygad om att nu skulle det socialdemokratiska partiet gripa chansen, 4 år i opposition, ny partiledning, ett stridslystet partifolk var en utmärkt grund för att börja arbetet med att beskriva det samhälle som vi ville se i framtiden. Vi skulle börja arbetet med förändringen, inte av regeringen i första hand utan av samhället. Med hjälp av en frisk samhällsvision och ett konkret förändringsprogram skulle nästa val vinnas. Men tji så jag bedrog mig.

Och arbetet satte igång. Optimistiskt och nydanande startade ett ambitiöst grupparbete, de sk rådslagen, där hela partiet skulle delta och där varje samhällssektor stöttes och blöttes. Rådslagens arbete sammanfattades och låg till grund för den sk. Jobbkongressen. Det här borde väl vara bra, men där rådslagen öppnade dörrar stängde kongressen dem eller ersatte dem med svängdörrar. En valplattform presenteras utan att orden diskriminering, invandring eller invandrare överhuvudtaget nämns. I den rödgröna valplattformen om sjukvården nämns aldrig inte ordet rehabilitering, som om inte hela sjukförsäkringsfrågan handlar om det!

Den skarpa framtidsvisionen med öppningar mot framtiden ersattes av konkretiserade kompromisser. Detta hade gått att leva med om det inte var för två saker: utvecklingen av den rödgröna alliansen och partistyrelsens valstrategi. När partistyrelsen tog det historiska beslutet att gå inte bara till val 2010 i allians med Miljöpartiet, utan dessutom etablera ett samarbete med sikte på 2018, så öppnades en väg fram för en modern socialdemokrati för 2000-talet. Miljöpartiet hade varit en svår nöt för vårt parti, eftersom de så envetet vänder på stenar som vi redan lagt, socialdemokratin skulle ha varit en lika svår nöt för miljöpartiet. Tillsammans hade det varit dynamit. Det var ett historiskt beslut av partistyrelsen och en triumf för det nya ledarskapet. Men uppenbarligen för utmanande för några.

Efter något som mest liknar en palatsrevolution, tvingar Skånedistriktet fram en bred allians med vänsterpartiet och miljöpartiet. Siktet förflyttas raskt från 2018 till den 20 september 2010. Effekterna kan vi avläsa idag. Historiskt låga siffror för (s) och moderaterna som i undersökning efter undersökning på statistiskt säkerställda siffror blir största parti.

Detta är verkligheten och inför denna gör som jag ser det partiet ett olycksbådande felval. I framträdande efter framträdande och skiftande konstellationer utmanar man moderaterna på vem som är den bäste statsförvaltaren. Till sin hjälp använder man statistik och siffror som vrids och vänds för att passa dessa syften.

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009. ”Vi är det statsbärande partiet” sa man då, och Reinfeldt har senare utvecklat det här resonemanget genom att tala om att han och moderaterna siktar på ett långvarigt regeringsinnehav. Samtidigt gick Anders Borg ut och varnade för att svensk ekonomi i kölvattnet av den stora krisen skulle få det väldigt jobbigt, man talade om arbetslöshet på 15% och kanske mer osv. Detta då alla tecken pekade mot att krisen inte skulle slå så hårt mot svensk ekonom. Varje läskunnig person i det här landet kunde se detta redan för ett år sedan. Men (s) gick i fällan. Vi inriktade all energi på att förklara regeringens inkompetens.

När verkligheten vände, så vände opinionen. Folk är inte riktigt lika dumma som vissa partistrateger uppenbarligen tror. Arbetslösheten är hög men inte så hög som partistrategerna sade och närmast verkade hoppas på. Ekonomin återhämtar sig och regeringen får lovord för krishanteringen.

I det läget skickar (s) fram en ny konstellation målsökande robotar utan styrfart. Våra EU-parlamentariker tillsammans med Lena Sommestad går stort ut i en debattartikel och underkänner regeringens duglighet. Med samma missvisande statistik som borgarna använde 2006 försöker de nu upprepa bravaden. Vi underkände den då och borde underkänna den idag. Verkligheten är tillräckligt illa för att vi ska behöva måla den ännu svartare.

Överhuvudtaget verkar de socialdemokratiska strategerna vilja förtränga att världen 2008 drabbades av sin värsta ekonomiska kris sedan 1930-talets depression. Krisen är ett faktum, den har slagit stenhårt mot länder och ekonomiska unioner. Men i vår propaganda finns den överhuvudtaget inte med mer än ibland och då bara i sammanhanget, ”regeringen ska inte få gömma sig bakom den ekonomiska krisen.” Vi jämför av hjärtans lust situationen idag med den som rådde 2008 på våren. När vi hellre borde se och lära av 90-talskrisen och den lilla IT-bubblan i början på 2000-talet. Det är den ena felförståelsen.

Den andra blir när skribenterna jämför med olika länder idag. Sverige har högre ungdomsarbetslöshet än Tyskland och Danmark. Visst det är sant, men vill vi därmed också ha dessa länders anställningsvillkor för ungdomar. Lagar som arbetats fram av borgerliga regeringar med långvarigt regeringsinnehav? Är vi beredda att skriva om LAS, för att öka sysselsättningen som man gjort i Danmark och Tyskland? Nej givetvis inte. Detsamma gäller pensioner och offentlig sektor, men är vi beredda att gå Greklands, Spaniens, Italiens, Englands väg med gigantiska budgetunderskott? Ett pris som nu skall betalas. Jag törs slå vad om att de fattiga och låginkomstagarna får stå för kalaset.

För visst är det så. Men så har det alltid varit. Det var de fattiga och arbetslösa som fick betala 90-talskrisen med s-regeringens krispaket. Det blygsamma IT-bubblan sanerades genom att pensionspengar konfiskerades och aldrig betalades tillbaka. Pengar som kommit väl tillpass idag då nya pensionssänkningar aviseras.

Men i den socialdemokratiska propagandan är detta för peanuts att räkna. Har man satsat på att vara bättre statsförvaltare så får det kosta, uppenbarligen hur mycket som helst. Och häri ligger det stora strategiska och taktiska misstaget, ett misstag som kommer att leda till politisk katastrof. För katastrof är det med ett s-parti som faller under 30%-strecket, som förlorar storstäderna och inte längre är landets största parti. Borde inte varningsklockorna ljudit för länge sedan? Men inte ens det verkar beröra partisekreterarens särskilt mycket.

Nu är ju det här inte bara en fråga om misstag och dåliga analyser, det är ju också en faktiskt illustration till en motsättning som går rätt genom det socialdemokratiska partiet, den mellan de som vill återupprätta och fortsätta bygget av den starka staten, där maktkoncentration och statskontroll över medborgarna är dess främsta kännetecken och de som ser att framtidens socialdemokrati måste säkra de sociala framstegen hos medborgarna, där demokratin ökas och medborgarinflytandet flyttas närmare de som direkt berörs av de system som man behöver när verkligheten blir tuff.

Två vägar som fanns lika representerade i de rådslagsmaterial som producerades inför ”Jobbkongressen” och där den statsförvaltande falangen tycks ha gått segrande ur striden, åtminstone inför årets val, men knappast för framtidens. Fredrik Jansson menar att vi bör läsa Brantings lilla skrift från början av 1900-talet, "Hvarför arbetarerörelsen måste blifva mera socialistiska", vilket jag gärna instämmer i med det lilla tillägget "och socialismen måste bli mera socialdemokratisk!"

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, valet 2010, socialdemoikraterna, regeringen, socialismen, Reinfeldt, De rödgröna,

Om bloggvärldens mörka baksida

Erik Laakso publicerade för ett tag sedan en text om bloggvärldens mörka baksida i allmänhet och det socialdemokratiska Netroots i synnerhet. Nej då, inte så att det skulle förekomma brott och oegentligheter där eller att Netroots skulle fronta en bloggarnas svarta marknad, där åsikter och insikter skulle cirkulera utanför myndigheternas kontroll. Nej då. Därvidlag kan vi säkert alla känna oss trygga, om jag förstått den samlade riksdagens lagstiftande ambitioner rätt. Aktiviteter på nätet har man koll på. :)

Nej Laakso pekar på någon sorts nätmobbbing, där de "stora" förminskar de "små" och gör de ännu mindre. Tvärt emot den uttalade målsättningen då Netroots lanserades; att man skulle skapa ett nätverk där progressiva bloggare genom gemensam aktivitet skulle stärka varandras närvaro i "bloggosfären". En tydlig och väldigt bra ambition. Stödet skulle bla synas i kommentarsmedverkan och framför allt länkning. Laakso menar att det inte sker och att det verkar som att det skulle vara en tyst överenskommelse de ledande bloggarna emellan, de som får sitta i bussen tillsammans med partiledningen på turné.

Några bevis för det finns väl inte och jag för min del anar kanske en sorts beröringsskräck, en upplevelse av obekvämlighet när bloggarbataljonen i sin uppmarsch i 4/4-takt inför den 19 september, upptäcker att det finns de som envisas att gå i både 3/4- och 5/4-takt. Man har nog svårt att ta de där guppande huvudena som sticker ut. Då blundar man hellre och marscherar på. Utom mamma då, som skådar ut över de marscherande och förtjust utropar:"Se där, så vackert och det är bara min pojke som marscherar i takt." Jag skrev en kommentar på Laaksos blogg som gick i den rättningen.

För att kolla Laaksos teser gick jag för skojs skull in på Netroots, ett av de ställen där jag pingar och publicerar mina texter. Där registreras något som rubriceras som "populära inlägg". Jag kollade den senaste månaden. Och då fann jag att 4 av mina inlägg tydligen platsade bland de tio populäraste.

Med tanke på att jag har ganska få läsare, så är det ju en stor utdelning. Det förvånar också att så få, rättare sagt inga av de "stora" finner något intresse av att vare sig linka eller kommentera. Nu beror det säkert på att jag nog upplevs som en motvalls sur gubbe, som inte bidrar till valsegern. Det är ju alltid mysigast att krypa upp i sofffan med de som förstår en, håller med och bekräftar.

Så det känns som en stimulerande utmaning. Därför kommer snart en text på den här sidan om varför de medströms, glada gubbarnas och gummornas taktik hittils lett oss ännu längre bort från en valseger.

Jag kan inte undanhålla er denna pärla ur det rödgröna samarbetets historiska gömmor.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om bloggare, Netroots, Erik Laakso, nätmobbnig, politik, socialdemokraterna, valet 2010, val 2010

Den politiken fick också stöd i Palmes dokumenterade avoghet mot invandrade arbetare.

Allt sedan LO i mitten på 1970-talet satte ner foten och vägrade acceptera arbetskraftsinvandringen har svensk socialdemokrati drivit en politik som går ut på att de som redan är i landet ska ha jobben först. Den politiken fick också stöd i Palmes dokumenterade avoghet mot invandrade arbetare. Han misstänkte dem för att skapa oro och sprida samhällsomstörtande propaganda bland svenska arbetare, bland annat i malmfälten och industrin. I en tid då Sverige skulle omvandlas från ett land där varje familj skulle kunna försörja sig på en lön till ett land där alla skulle arbeta för byggandet av den starka staten så fanns det inte plats för invandrade arbetare längre.

Den politiken är ett gigantiskt misslyckande. Den har lett till mer arbetslöshet, mer diskriminering, mer främlingsfientlighet. Och sett i ett globalt perspektiv till mindre solidariet och en sämre välståndsutveckling än i andra länder. Jasenko Selimovic och Cecilia Malmström skriver om detta i dagens GP. Det finns all anledning att behandla de två folkpartisternas resonemang med större seriositet än som det görs bland vissa socialdemokrater.

Den gode Claes Krantz verkar ha fastnat i sitt eget mantra: "Allt för ett maktskifte." Det är inte säkert att en okritisk hållning till sin egen historia tjänar den ambitionen. Minst sagt.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om invandring, facket, arbetslöshet, regeringsskifte, Jasenko Selimovic, Cecilia Malmström, EU, arbetskraftsinvandring, valet 2010,

Stoppa borgarnas förbud mot kantarellplockningen!

Jag har just ägnat ett par timmar att ta hand om mina spontant plockade kantareller. Utan kniv och borste fyllde jag en papplåda jag hade i bilen och fick med mig hem 3-4 liter kantareller och en massa skogsavfall. Alltså får man rensa hemma vid köksbordet i stället. Nåväl fint blev det och gott ska det bli. Jag är ju i vanliga fall en höstplockare, dvs jag jagar inte kantarellerna den här tiden på sommaren, även om jag vet att det finns. Brukar bli fokus på bären istället.

Och vad är mera lämpligt när man sitter där med kniven halvvägs genom kantarellfoten och med borsten balanserande i samma hand, livsfarligt nära ögonen, än att tänka på politik. Kantarellpolitik närmare bestämt. Eller mera specifikt, de outtalade attackerna från borgarnas sida mot kantarellplockningen. Borgarna vill ju förbjuda den, men dom erkänner det inte. Dom säger inte ett ord om saken. I stället kallar de samman till presskonferenser och pratar om helt andra saker. Littorin avgår och skyller på media. Luktar det eller luktar det? För säkerhets skull gjorde jag en sökning på Google och sökte på kantareller och Littorin och man kan ju själva se sambandet! Vad sägs om detta:

”Fullt av kantareller i skogen - DN.se10 jul 2009 ... Kantarellerna dyker upp tidigt när regnet öser ned. ... ”Min klient Sven Otto Littorin förnekar brott och avvisar därmed bestämt ...www.dn.se/sthlm/kantareller-stockholm-1.909276 - Cachad – Liknande”

eller

”Littorin avvisar anklagelserna - Nyheter – helagotland.se 10 jul 2010 ... -Min klient Sven Otto Littorin förnekar brott och avvisar därmed bestämt .... Veckans veg: Spaghetti med kantareller och ädelost ...www.gotlandstidningar.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=6132095 – Cachad”

Kan det sägas tydligare? Littorin dementerar och Reinfeldt slingrar sig och håller tyst. Inte ett ord om Littorins verkliga avsikter och handlingar, ”Kantareller, vadå?” verkar vara Reinfeldts reaktion, ”Till mig sa han att det var skilsmässan och vårdnadstvisten.” Snacka om uselt ledarskap.

Jag kräver nu att statsministern och hans bortsprungna Littorin-vovve träder fram och svarar för sig. Kommer regeringen att skrinlägga sina planer på att förbjuda kantarellplockningen och vilka konsekvenser kommer det att få för infrastrukturminister Thorstensson, som är djupt insyltad i den här härvan? Hon härstammar ju från Strömstad, eller hur? Kommer Littorin att öppna på förlåten och avsluta på ett hedersamt sätt? Får väljarna svar innan valet?

Aldrig har det väl varit tydligare hur svag den borgerliga regeringen är och hur smygande illvilligt de försöker bedra väljarna. Ett borgerligt Sverige är ett Sverige utan kantareller till älgsteken, och vad väntar bakom hörnet? Givetvis mitt nästa avslöjande om den borgerliga regeringens planer på att förbjuda älgsteksslakt.

Fredrtik Reinfeldt! Visa nu lite ledarskap. Du är svar skyldig! Sverige behöver en ny regering!

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Reinfeldt, Littorin, dementi, avgång, kantareller, förbud, kantarellförbud, regeringen, valet 2010

Peter Andersson utmanar med en fråga om de rödgrönas fördel på valdagen.

Peter Andersson skickar mig en utmaning. Han vill att jag skall beskriva den rödgröna fördelen på valdagen. Jag blir inte klar över om han menar fördelen i valkampen, dvs vem som bildar regering efter valet, eller om han menar fördelen med en rödgrön regering. Avser han det sista så öppnar sig åter ett stort antal alternativ; menar han fördelen för folket eller för staten eller något annat. Men utmaningen är kul, inte minst för en sådan som mig, som kanske mest utmärkt mig för att vara väldigt kritisk mot mina egna.

Så låt oss gå över till tankemödan. Det skall genast sägas att den största fördelen de rödgröna har på valdagen är det faktum att de är oppositionen. Som opposition kommer man att, helt fram till att vallokalerna stängs, tvinga regeringen till löften och utfästelser som ligger närmare oppositionens linje än sin egen. Allt för att vinna marginalväljare, Det skedde 2002, 2006 och kommer att hända 2010.

Men den rödgröna alliansen har ett stort problem och socialdemokraterna i synnerhet, med ambitionen att vara det statsbärande partiet: de vill ge sken av att landets största problem är att vi har en borgerlig regering. Det är en allvarlig felbedömning. Sveriges största problem är ojämlikheten, diskrimineringen och den maktlöshet som ställer människor utanför. Det här är en utveckling som skett oavsett finanskris och politisk majoritet. Klarar inte de rödgröna att formulera detta så har de knappast några fördelar alls att hoppas på, varken på valdagen eller efteråt.

För den rödgröna alliansen är ingen självklar enhet. Framtvingad under galgen har oppositionen nu en tung ballast i tre partier som lätt låter jonglera med luftpastejerna men oerhört svårt att förenas kring de konkreta svaren. Matematiken går helt enkelt inte ihop. Vänsterpartiets reaktionära tillbaka-till-70-talet-retorik låter sig knappast förenas med s-mp´s framåtriktade avsikter, så som de formulerades före Vänsterpartiets anslutning. Mot bakgrund av detta så kan jag bara se att den mest uppenbara rödgröna fördelen är att de efter en eventuell valseger börjar fokusera på de retoriska likheterna; jämlikheten, bekämpa fattigdomen osv. Även om tillvägagångssätten kommer att vara helt olika så kan åtminstonde frågorna komma upp på dagordningen, och när de rödgröna alliansen spricker så har i varje fall (s) och (mp) slipat sina politiska mål för framtiden. Däri ligger en stor fördel för förändringens Sverige, det som ligger bortom den 20 september 2010. Det som första gången prövas i valet 2014. Först då kommer medborgarna att ha ett verkligt alternativ i svensk politik.

s-buzz gör den vanliga logiska kullerbyttan och verkar tro att bara för att svenskarna gärna betalar skatt för gemensam välfärd, så skulle det innebära att de tar avstånd från de borgerligas skattesänkningar. Det är ett fatalt misstag.

Den gode och vanligtvis skarptänkte Johan Westerholm skriver:"Den fördel som de Rödgröna har är att vi kan presentera ett alternativ som hänger ihop syftande till ett samhälle som kan se en hållbar framtid framför sig med tillförsikt". Jag är inte säker på att jag riktigt begriper vad han menar.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Peter Andersson, 1 maj, De rödgröna, debatt, framtid, politik, regeringen, rödgröna, valet 2010, vänsterpartiet, miljöpartiet,

Tillväxt utan jämlikhet är inget vinnarhål.

Erik Laakso uppmärksammar mig på en artikel av socialdemokraten Niklas Nordgren, där han pläderar för att (s) snabbt måste finna ett vinnarrecept för att vinna valet. Och det heter ”Den Socialdemokratiska modellen med tillväxt i ekonomin som ger ett välstånd att fördela är en valvinnare.”

Johan Sjölander, landstingspolitiker från Stockholm, skriver samtidigt en välskriven anmälan av en aktuell bok, Tony Judts ”Ill fares the land.”, som för fram nödvändigheten för socialdemokratin att återuppliva de klassiska grundvalarna, visionen om ett gott samhälle. Johan drar slutsatsen att detta inte alls behöver betyda återställare och tillbakagående. I stället kan det utgöra fundamentet för en förnyelsepolitik som människor känner igen och kan förhålla sig till.

De här två texterna både samverkar och motsäger varandra. Missförstå mig rätt, de samverkar och motsäger varandra på ett bra sätt. De skulle kunna stimulera en mera förutsättningslös diskussion bland socialdemokrater om framtidsvalen.

Niklas N talar för hardcore economics. Sossefrågor. Jobb och ekonomi. Och han tror som sagt på det som valvinnarfrågor. Men det tvingar socialdemokraterna att försvara tillväxten. Enligt honom försvinner (s) i kattrakandet mellan (mp) och (v). Men Niklas glömmer en sak. Den rödgröna alliansen är där för att bestå. Så länge den rödgröna alliansen består kommer (s) alltid att få väga fram en politisk linje genom att ena gången luta mot västerpartiets konservativa statsnostalgi, andra gånger mot (mp) klasslöshet. Detta skall sedan förenas med det obönhörliga kravet på att visa statsmannaskap med ansvar för ett regeringsdugligt alternativ. Att här föra fram ett renodlat socialdemokratiskt modellbygge utan hänsyn till sina allierade är lite trovärdigt. Risken är väl snarare att opinionsraset blir ännu kraftigare. Framtiden försvinner i ett töcken av en maktkåt och ohelig allians vars främsta fokus är en kommande mandatperiod vid regeringstaburetterna.

Men tillbaka till Niklas N. Han försvarar tillväxten både som mål och som ett medel för socialdemokratisk jämlikhetspolitik. Han visar till höga tillväxtsiffror från 1990-talets budgetsanering och 2000-talets skördetid. Och han missar två väsentliga poänger. För det första, svensk ekonomi redovisar idag den högsta tillväxten inom EU. 3,7% förutspås den bli under 2010. Det är en mycket hög tillväxtsiffra, betänker man att den dessutom kommer under en lågkonjunktur som ännu inte vänt uppåt så måste den betraktas som sensationell. Jag har svårt att se ett socialdemokratiskt vinnarhål i att utlova en bättre tillväxt. Dessutom har vi inga goda tider att falla tillbaka på. Jag tror inte att någon traditionell (s)-väljare med bästa vilja i världen kan påstå att jämlikheten ökade under saneringsåren, lika lite som de senaste årens framgångsrika regeringspolitik gjort det. Tvärtom torde den mest välvillige kunna sträcka sig till, Att det var ett nödvändigt ont för att få svensk ekonomi på fötter igen, jo. Men ökad jämlikhet, icke sa Nicke. Så slutsatsen att ökad tillväxt i ekonomin skulle vara det traditionella budskap som kan ligga till grund för en valvinst, är mycket tveksam.

Idag lever vi en ekonomi vars rekordhöga tillväxt bygger på spekulation. Luftiga värden på egendom som hus och mark skapar förutsättning för en konsumtionsinriktad allmänhet som baserar sig på lån. Icke realiserade världen ligger som garantier för realiserad konsumtion av i första hand tjänster. Vi lever så att säga på att klippa håret på varandra och betalar med lånade pengar. Det säger sig självt att det är en bräcklig grund att stå på. Likafullt är jag överens om att ökad tillväxt är en förutsättning för jämlikhet, men jämlikhet är också förutsättningen för tillväxt.

Det är bara i ett samhälle där människors lika värde respekteras som verklig social och ekonomisk tillväxt kan ske. Den dag då den funktionshindrades insats i arbetslivet efterfrågas och värderas kommer en verklig tillväxt att ske. Den dag invandrarnas utbildning och kunskaper efterfrågas och kommer till använding kommer verklig tillväxt att ske. Den dag då kvinnors arbete och erfarenheter ligger till grund för jämställdhet och ungdomars delaktighet i arbetslivet betraktas som en villkorslös självklarhet kommer en verklig tillväxt. Ett samhälle däremot som tillåter diskriminering och utestängning, dvs ett samhälle utan jämlikhet kommer aldrig att redovisa en trovärdig tillväxt.

Och det här jag menar själva kärnan ligger. Johan Sjölander skriver ”Vad han (Tony Judt) menar är bara att detta samhällssystem(det socialdemokratiska) trots allt var rätt bra (det minst dåliga, som han själv uttrycker det) och att det utifrån den utgångspunkten förmodligen är lättare att mobilisera politiskt stöd för någonting som en gång faktiskt har funnits och fungerat än för något abstrakt tänkt, framtida och osäkert.” Sjölander/Judt idéer om trovärdigheten, en trovärdighet som baseras på igenkännande och rädsla för risktagande, och Niklas Nordgrens oreflekterade krav på traditionell tillväxtpolitik kan förenas. Men då krävs att vi ställer både jämlikhetsbegreppet och tillväxten under luppen och definierar vad det betyder för ett framtida socialdemokratiskt program. Och slutändan för det goda samhället.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om arbetarklassen, De rödgröna, debatt, den starka staten, Erik Laasko, framtid, jämlikhet, makt, Niklas Nordgren, politik, samhälle, tillväxt, val 2010, valet 2010, övertygelse

I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet.

Jag skrev en text för ett tag sedan som underströk att det är den berättelse som som det politiska programmet vilar på som styr dess inriktning. För man fram en berättelse om att alla klyftor ökar så är det befogat att prioritera de stora grupper av utmärglad medelklass som tyngs under bördan av 300 kronors avgift till a-kssan och snåla ersättningar.

Om nu verkligheten envisas med att inte stämma överens som denna berättelse, så framstår detta som en given konsekvens av felbedömningen. I en berättelse som helt saknar invandrare, invandring och diskriminering försvinner de fattiga till förmån för en röststark medelklass. I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet. Är det det vi går till val på?

Eva gjorde mig uppmärksam på detta. Slutsatsen är min egen.
Andra skriver om fattigdomen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om arbetslösa, fattigdom, medelklass, väljare, politik, val 2010, partier, makt, vinna

Väljarna är inga idioter, de går inte på bullshittandet.

Klyftorna ökar, skriver några. Svenska folket ogillar ökade klyftor, skriver åter andra och redovisar LO´s nya rapport mera sanningsenligt. Rapporten utgår från utvecklingen under åren 1991-2007, och har sedan frågat människor om deras syn på ökade klyftor. Och det är väldigt uppmuntrande att människor menar att ett samhälle inte mår bra av stora klyftor. Ska människor utvecklas och kunna förverkliga ”sina bästa stämningars längtan” som Branting uttryckte det, så måste möjligheterna finnas där. Stora klyftor i samhället stänger dörrar och gör förändring och utveckling, både på det privata planet och i samhället, svårare.

För att politiska partier skall kunna ta in samhällsutvecklingen och skapa ett program för förändring krävs att de har en trovärdig berättelse om det samhälle de verkar i och en vision om den förändring man söker väljarnas stöd för. Känner människor inte igen sig får det då den motsatta effekten, de avvisar det alternativet. Det är med andra ord väldigt viktigt hur man formulerar sig.

Efter de senaste opinionsmätningarna har det utbrutit något som närmast liknar panik bland socialdemokratiska bloggare. Opinionen vänder och slutsatsen har av någon outgrundlig anledning blivit att nu ska vi ha mer av det gamla. Budskapet ska skärpas genom att vi vässar slagorden. Som om det inte är just det som väljarna avvisar. För mig som socialdemokrat är det här fullkomligt obegripligt. Varför granskar vi inte vår berättelse. För det är väl antagligen där felen ligger.

För ett år sedan varnade jag för den här utvecklingen. Regeringen krismaximerar för att framstå i bättre dager när de verkliga talen redovisas inför valet. Vi går i fällan och talar om ökade klyftor och historiskt höga och skenande arbetslöshetstal. En verklighet som adrenalinstinna valstrateger älskar men som väljarna inte känner igen sig i.

Ett av de mest ihärdiga misstagen har varit påståendet om att ”klyftorna ökar under den borgerliga regeringen.” KlyftorNA i flertal, som om att skillnaderna mellan män och kvinnor, arbetare och tjänstemän, unga och gamla, pensionärer och arbetande, akademiker och arbetare så där i allmänhet skulle ha ökat dramatiskt under de sista 4 åren. Detta är nonsens och det tar inte mer än 5 minuter att kolla det hos Statistiska centralbyrån.


Det finns ingen sådan påtaglig allmän ökning av klyftorna. Däremot så är det en klyfta som ökar dramatiskt och har så gjort under de senaste 15 åren. Det är klyftan mellan de fattiga och maktlösa och resten av befolkningen. Till de fattiga hör arbetslösa utan försäkring, långtidssjukskrivna, de som lever på socialbidrag, de med minsta pension, de papperslösa m.fl. Det gäller oavsett ålder och utbildning men kvinnor överväger. Gruppen som sådan krymper i storlek, men skillnaden/klyftan ökar dramatiskt.

Så ser verkligheten ut och det är underlag för en helt annan berättelse om samtiden än den som nu ett antal socialdemokratiska bloggare försöker lansera. Vår berättelse borde vara om ett samhälle som är diskriminerande och osolidariskt, där fattigdom är ditt eget fel, sjukdom är misstänkt bedrägeri, arbetslöshet är lättja. Vi måste berätta om orsakerna för att bli begripliga och vi måste klara att göra den nödvändiga förändringen möjlig att se. Och då håller det inte att komma med nonsens och påhitt.

Väljarna är inga idioter, de är ingen valboskap som skall kommenderas ur sofforna på valdagen. De kan läsa och förstå, de vet vad som sker i samhället runt sig, de går inte på bullshittandet.

Jag blir upprörd, för jag vet vad jag kommer att få ägna min tid åt på gator och torg till, när jag ställs inför frågorna och avvisandet av vårt alternativ.

Just det, lata och okunniga kampanjmakares bullshit. De som sitter med tillgång till hela apparaten, till media och uppmärksamheten, de som är så förblindade av sin egen makthunger att de struntar i maktens innehåll.

Får de fortsätta så förlorar jag valet, du och jag, vi som längtar efter förändringen. Och det oavsett valutgången. Om det berättar LO´s rapport och bokslutet över de sista 15 årens utveckling. Inget annat..

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, val 2010, agitation, klyftor, solidaritet

Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.

Erik Laasko har dragit igång en debatt bland bloggarna. Han hade synpunkter på hur det nya nätverket Netroots hanterade den öppna debatten. Reaktioner inom och utom den socialdemokratiska rörelsen lät inte vänta på sig. Och samtidigt förflyttades, som jag uppfattar det, fokus längre och längre bort från det som var Eriks ståndpunkter. Likafull får han klä skottt för dem.

Jag vet inte om detta är något specifikt för socialdemokratiska diskussionsfora, eller om det gäller andra partiers. Men självfallet så ligger det en motsättning i partistämplade diskussionsplatser. Lojaliteten med partiet och lojaliteten mot det som man uppfattar som sanningen går inte alltid hand i hand. Och ska inte heller göra det. Vill man förändra samhället måste man vara kritisk till detta samhälles företeelser, inklusive det egna partiet.

Jag slutade själv framträda/publicera mig/pinga den socialdemokratiska arenan som kallas s-info. Jag fann debatten för inskränkt, för gubbig och alltför stalinistisk. Debattörerna tog sig friheten att tillskriva varandra vilka självuppfunna åsikter som helst, man la ord i munnen på varandra, man kunde förneka sina skriverier fastän det står där svart på vitt, varje tanke som avvek från det ”godkända” skulle krossas. En tummelplats för politruker med andra ord. Jag kikar in där ibland och ”debatten” är fortfarande densamma, några nya verkar ha funnit vägen dit, lika självförhärligande och förutsägbara som de gamla.

Jag hoppades på Netroots, jag vill gärna befinna mig i en socialdemokratisk debatt, det är trots allt där jag hör hemma. Jag tillhör de som såg valnederlaget som ett gyllene tillfälle för vårt parti att göra upp med den gamla och olyckliga perioden i vår historia som förknippas med budgetsaneringen. Vars baksida var en obönhörlig uppdelning av medborgarna i två grupper, de som ställts utanför och de som njuter innanförskapets frukter. Jag tillhör de som hyllar folkrörelserna och människors aktiva deltagande i samhällsutvecklingen och jag är emot den måttlösa expansionen av staten, som instrument för människors frigörelse. Jag ställer inte upp på den okritiska inställningen att skatterna är det självklara medlet för människans frigörelse. Jag hävdar att varje missbrukad skattekrona är en stöld från arbetarklassen. Och framförallt, jag skriver och kommenterar andras bloggar, jag svarar alltid på kommentarer på min egen blogg. Debatt kallas det.

Detta är nu ingen självklarhet i den socialdemokratiska världen. Inom partiet ryms ett spektrum av åsikter. Det är partiets styrka men också dess dilemma. Det är svårt att hantera. Vilket i sin tur leder till rörelser i rörelsen. Likasinnade söker varandra och samlas. Det är så skönt att få sina åsikter bekräftade. Och inte sällan verkar ryggdunkandet ses som debattens innersta mening. Om jag förstod Laakso rätt så var det detta han reagerade mot, att Netroots som öppen plats för idéer förvandlats till ett forum för ryggdunkande. Det är ett provocerande påstående och reaktionerna blir ju därefter. Själv har jag aldrig förstått att det funnits en bakomliggande infrastruktur i Netroots där vissa debattörer inbjudits till arrangemang och händelser. Att döma av resultatet så är det inte heller särskilt lyckat, jag tyckte bloggarna på valturné var synnerligen ointressant. En politisk ”journalistik” utan journalister/yrkesmän, en banal blogbagatell.

Men om nu detta har varit en av Netroots strategier, att mobilisera bloggvärlden i valrörelsen, så har man gjort ett uppseendeväckande val när man väljer bort den breda debatten för den samstämda, när man räds åsiktsbrytningen och samlas i fraktionen av likasinnade. Att de utvalda inte registrerar detta utan upprörs av kritiken är än mer allvarligt och stämmer till eftertanke. När jag så idag får ett brev från particentralen som rubriceras ”Nu behövs tydliga attacker mot den borgerliga regeringen” där partiledarens kontor ger direktiv om vad som skall diskuteras, så får likformigheten en besk bismak. Ser sig Netroots som en del i denna processen?

För här ligger själva kärnan: kan man avkräva en socialdemokratisk diskussion en likriktning i lojalitetens namn inför valet? Betyder partiets tydliga budskap inför väljarna att självkritiken och debatten skall upphöra? Det verkar så.

Jag tycker att det är beklämmande. Det är att underkänna människors fundamentala förmåga att både ta ställning och förhålla sig kritiskt. Det är att erkänna ledningens ofelbarhet och att förvandla medborgaren/gräsroten till boskap eller till och med boskapsföda.

Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.

Intressant om politik.
Läs även andra bloggares åsikter om Laakso, Netroots, debatt, partilojalitet, socialdemokraterna, val 2010, politik, kritik

Thomas Hartman, Ulf Bjereld, Krassman och Peter Karlberg skriver intressant om ämnet

Var detta veckan då det vände?

I måndags publicerade AMS ny statistik. För första gången sedan hösten 2008 är nu den öppna arbetslösheten lägre än samma vecka året innan. I går publicerade SKOP en opinionsmätning där de borgerliga är större än oppositionen. Utan att dra för stora växlar på detta så kan jag ändå konstatera att det inte är varken förvånande eller oförutsägbart. Men ett mycket oroväckande budskap till oppositionen.

Oppositionen har under lång tid baserat sin valpropaganda på en berättelse om en okontrollerad och skenande massarbetslöshet. Regeringen har visat sin oförmåga att leda landet och man hänvisar till den ”skenande massarbetslösheten”. Regeringen har visat sin omänsklighet genom att inte göra något åt denna ”skenande massarbetslöshet”. Med närmast manisk envishet har budskapet trummats in, inte bara i media utan också vid samlingar, på konferenser och i utbildning av valarbetare. Den som visat tveksamhet till denna verklighetsbeskrivning har ignorerats. Partiet har lagt fram en valstrategi, den har sista ordet och skall följas. Om verkligheten inte stämmer så kan man antingen göra som Johan Ehrenberg på TV´s debatt, chansa på att ingen vet hur det ser ut i verkligheten eller så kan man helt sonika påstå att det inte spelar någon roll hur verkligheten ser ut, arbetslösheten stiger punkt slut.

Östros verkade ha insett detta när han debatterade med Borg i TV förra veckan. Borta var en stor del av hans krismaximerande, han bad ju t.o.m. finansministern om att sluta svartmåla framtiden! Är denna helomvändning under galgen för sent påkommen? Jag är rädd för det. För reaktionerna under den senaste veckan har inte visat någon förståelse för den verklighet som flertalet utanför de politiska etablissemangen faktiskt lever i.

För när opinionssiffrorna kommer så faller de sista resterna av intellektuell hederlighet. Opinionssiffrorna är manipulerade, inte tillförlitliga, felaktiga, publicerade i en borgerlig tidning (Expressen) osv. Samma opinionsinstitutet som tidigare rapporterat felfritt om rödgrönas överläge saknar nu fullkomligt tillförlitlighet. Vore det inte så allvarligt så kunde det avfärdas som patetiskt.

När hållningen inte bara omfattar ett antal knäppa bloggare utan går långt in i leden av ministerkandidater och politiska wannabees så blir det allvarligt för den politiska trovärdigheten hos oppositionen. Väljarnas förtroende svek för en opposition som precis presenterat sitt valprogram.

Oppositionens oförståelse för verkligheten idiotförklarar vanligt folk. Folk flest vet att arbetslösheten minskar, de ser det i sin egen omgivning, i den egna familjen, de läser tidningar och ser på TV. Svart på vitt. Arbetslösheten minskar. Människor är inte idioter. När då politikern kommer och talar om att ”arbetslösheten växer för varje månad, oavsett vad regeringen säger.” (!) så tror ju inte människor på henne. Just därför att de inte är idioter. Och en politiker utan trovärdighet kommer aldrig att ha rätt. För det handlar inte om chokladbitar och kontokort, det handlar om en trovärdig berättelse om det samhälle vi lever i.

Det är inte lätt att vända på en havererad trovärdighet, för att uttrycka det milt. Det är inte heller lätt att inse faktum att opinionen vänder. Jag vet inte hur många gånger det sagts att de rödgrönas försprång helt och hållet bygger på Miljöpartiets fördubbling i opinionen. Det behövs bara en halvering av den framgången och de borgerliga leder. Och när det sker så börjar smartingarna att leta efter konspirationer! Fanns det någon trovärdighet kvar så försvinner den för gott nu.

Det drabbar främst socialdemokratin, eftersom stabilitet och trygghet bara kan garanteras av dem. Miljöpartiet kan svänga och chockera, Vänsterpartiet faller ju titt som tätt tillbaka i sina reaktionära 70-talsidealiseringar. Bara (s) kunde ha formulerat en framtidsvision om det goda samhället.

I stället steg man fram ur den politiska tystnaden med en cynisk förhoppning om att den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet skulle skapa ”en skenande massarbetslöshet”. På den förhoppningen byggde man en slagordspolitik för att vinna makten. En makt som blev viktigare än den politiska visionen.

När verkligheten inte ställer upp så ser sig väljarna om efter alternativen.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, opositionen, rödgröna, politik, opinionen, arbetslösheten,

Fällan har slagit igen!

Den öppna arbetslösheten kommer nu på onsdag eftermiddag (2010-04-28) vara lägre än förra året motsvarande vecka. Snabbare än någon förutsett, sjunker arbetslösheten. Och det måste vi alla glädjas över. Problemet uppstår när vi ska göra politik av det.

För jag hade rätt. Igen. Förtroendet för socialdemokratin i jobbfrågorna sjunker. Som en sten. I ett antal bloggtexter har jag varnat för att ledande socialdemokraters verklighetsbeskrivning inte stämmer överens med verkligheten och att människor inte känner igen sig i den. Jag har varnat för den backlash-effekt det kommer att få på förtroendet för socialdemokraternas politik, som i sådan hög grad baseras på att de rödgröna är bättre i jobbfrågorna än borgarna.

Vi borde vara bättre och är även det. Men det som är bra finns i bisatserna,medan huvudkraften basunerar ut massarbetslöheten, som om den vore historiskt hög och av dimensioner, som man måste söka sig till 30-talets djupa depression för att jämföra med. Det är givetvis nonsens. Människor känner inte igen sig. Särskilt inte när de ser grannar, vänner, familj få jobb. Det är det stora misstaget. (S) förlorar trovärdigheten. De enda vinnarna på detta är den borgerliga regeringen.

Jag har diskuterat det med bloggare ett års tid och jag har ifrågasatts. Ingen nämnd ingen glömd. För ett år sedan hade vi besök i Bohusläns partidistrikt av partisekreteraren Ibrahim Baylan, som pekade ut regeringens misslyckande med massarbetslösheten och arbetslinjen. Även om jag inte är någon beundrare av Littorins insats eller den politiska fantasi som den borgerliga fyrklövern visar upp, så varnade jag för att utvecklingen på arbetsmarknaden inte kommer att gå ”massarbetslöshets-propagandans” väg. Vi kommer att bita oss i tummen om vi inte förstår vad som händer. Ibrahim Baylan blir tydligt störd och avvisar mig ganska abrupt.

Peter Andersson heter en mycket aktiv bloggare och socialdemokrat. Han var en av de famösa bloggare som följde Mona Sahlin på turné härom veckan. Kanske är det därför att han nu fortsätter att kampanja om ”massarbetslösheten”. Sitter man för nära makten är risken att blicken snarare riktas mot den, än mot verkligheten. Men en dumhet blir inte klok liksom en lögn inte blir sann bara för att den upprepas. Och läser man Peter Andersson så ser man ju att rubriken inte hänger ihop med innehållet. I stället kommenterar han gamla siffror och tal från flera år tillbaka, han fastnar vid hushållsnära tjänster och bygger argumentationen på siffror från 2008, när alla vet att stora förändringar inträffade under 2009 och årets första månader. Men skitsamma, lite skit under naglarna får man väl ta för den goda sakens skull, tycks han tänka. Men när han drar slutsatsen att de rödgrönas framgångar i en Union Minds-undersökning skall gottskrivas kontot ”förtroende för jobblinjen” då är han inte bara ute och cyklar. Han borrar små hål i den socialdemokratiska skutan, vare sig han vill det eller inte.

För den slående sanningen är ju att i takt med att arbetslösheten sjunker så stiger regeringens förtroende i jobbfrågorna. Idag har Moderaterna ensamt större förtroende bland väljarna i i dessa frågor än De rödgröna partierna tillsammans. På ett halvår har förtroendet för socialdemokratin minskat med 8%! Det är faktiskt fritt fall i människors tro på (s) och borde tas på största allvar av partiets strateger och deras bloggande megafoner. Det var detta jag förutsåg och nu är det bekräftat.

Vi måste rikta intresset mot de djupgående förändringar som är på gång i världen. Vi står inför stora strukturförändringar, som kräver att vi formulerar en politik. Framtiden ligger inte i att ”rädda” fallfärdiga företag, utan att gå vidare med all den kompetens vi kan uppbåda för att skapa ett arbetsliv som byggs på framtidens verksamheter, det som ryms i visionen av ett hållbart samhälle för människor och miljö. Det finns inget annat sätt att rädda oss från ”massarbetslöshet”. En politik som inte pekar ut den visionen kommer aldrig att få medborgarnas förtroende.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, jobben, förtroende, arbetslöheten,
DN, AB, Dagens Arena, SvD, VF