Vad ska jag skriva. Jag är så förbannad att jag varken vet ut eller in.Efter många månaders arbete så släpper då socialdemokraternas kriskommission
sin rapport. Och vad får vi. ”Omstart för socialdemokratin.” Som om vi har fått någon sorts tjuvstopp vid ett rödljus. Dokumentet liknar mest något där var och en av de i kommissionen ingående fått lov att behålla en av sina käpphästar. Tacka tusan för att det blir
ett steg tillbaka, på stället marsch. När sedan Ibrahim Baylan, partisekreterare, slår fast att med detta dokument så får det vara slut på partiets självplågeri så nås väl gränsen för hur mycket man kan förnedra sina medlemmar. För han säger ju till oss medlemmar att hålla käften, för nu har ledningen talat. Vi ska visst ställa oss på läktaren och applådera. Vi medlemmar bekostar kommissionens arbete och nu ska vi inte ens få diskutera eller kritisera det!!! Men det skiter jag i. Detta skammens dokument måste granskas och kritiseras om vi ska rädda socialdemokratin.Kriskommissionen (KK)
blandar och ger. Här behandlas samhällets kris, två valnederlag och partiets kris i en salig röra. Men partiets kris är inte liktydigt med ett samhällets. Även om det motsatta är en förklaring.Visst, där finns
några korn av självinsikt och ett försök till analys. Men den mesta mödan verkar vara nerlagd på att finna varför vi förlorade valet. Ingen ont i det, kalla det bara inte för verklighetsanalys. För det blir ändå mest formfrågor om hur vi var och framstod.
Det som vi nu behöver är ju en analys som på ett sant sätt beskriver den verklighet vi lever i idag. Och här fallerar KK totalt. Man gör en analys över de frågor som vi förlorat två val på och verkar tro att det är de samma som de stora samhällsfrågorna.
Vilka är de grundläggande problemen i det svenska samhället, i EU, i världen? Det är detta vi måste förstå. Under rubriken ”Faktabaserad analys” gör en samling bestående av Ulf Bjereld, Peder Björk, Johan Hassel, Helene Hellmark Knutsson, Renée Jeryd, Gunilla Johansson, Åsa Lindestam, Katrin Stjernfeldt Jammeh, Greger Tidlund, Jonas Wall, Kicki Liljeblad och Patrik Karlsson, Morgan Johansson och Odd Guteland en ansträngning. Men av diverse rapporter att döma så har det väl varit si och så med gruppens samlingar. Det är nog snarare så att en hand har skrivit det mesta och sedan har andra skrivit under. Märkligt nog kommer man fram till en analys som till förvillelse är identisk med de skrivningar som låg till grund för den senaste valplattformen. Borde inte valresultatet ändå på något sätt hissat en stor röd varningsflagga om att det kanske föreligger andra sanningar, en annan verklighet? Och så fortsätter det genom rapportens alla 118 sidor. Det som stör mig mest är det infantila resonemanget som blandar samman partiets oförmåga i val och organisation, formfrågorna, med de verkliga problem som medborgarnas i vårt samhällsbygge möter dagligen. Resonemanget som förs utgår ju från en fullkomligt pervers syn på politikens uppgifter. Vi ska skärpa oss på förlorarfrågorna och förändra taktiken för att vinna val och makt. Men måste det inte vara det fullkomligt omvända? Jag är medlem i det socialdemokratiska partiet därför att jag vill förändra samhället. Det är samhället som skall förändras och partiet i takt med det. Men KK och partiledningen verkar tycka att samhällets största problem är att vi inte har makten. Och det är en stor skillnad.
Det enda som liknar ett försök till samhällsanalys är det ständigt upprepade talet om att ”klyftorna ökar.”. Men det här är en så förenklad verklighetsbeskrivning att gränsar till lögn och fakta finner du i Statistiska centralbyråns (SCB) statistik. Visst, ett 50-tal direktörer får högre lön, men i ett land med 9,5 miljoner invånare så är det kattskit, även om det luktar illa så betyder det nada. För att göra det lite tydligare, även om direktörerna halverade sina löner till 500 000kr/månad så har väl inte "klyftan" minskat. Lite mindre skillnad men klyftan? Nej då. Samhällets klyftor bestäms av betydligt mer än lön. Verklighetens klyftor handlar också om boende, kultur och framför allt makt. En del av kommissionens författare har likt kretsen kring Arbetarrörelsens tankesmedja fått för sig att varje skillnad i lön skulle utgöra en klyfta. På så sätt kan de motivera ditt snack om "ökade klyftor". Men det fjärnar bara ideerna från verkligheten som de påstår sig beskriva. Och människor vänder oss ryggen.
Den stora förändringen under de sista 20 åren i Sverige är det faktum att halva befolkningen idag räknas till de välbeställda. För 20 år sedan var det ca 15 %. Den knappa miljon som har sämst ställt får det sämre, ekonomiskt och är mera maktlösha. Alla andra får det bättre. Och det begriper folk. Det stora problemet i Sverige är att de fattiga blir fattigare. Att KLYFTAN, inte klyftorna, ökar. Och med den växer sig diskrimineringen, fattiga barns förutsättningar, kriminalitet etc fast i samhället. När vi snackar om ökade klyftor i allmänhet så gör vi fattigdomen osynlig, det blir obegripligt för medborgarna. Och till slut gör det också vårt politiska alternativ ointressant eftersom vi saknar trovärdighet. Det är ju just denna faktiska verklighet som ställer de riktigt svåra frågorna. Att som rapporten måla upp någon sorts våt dröm om att vi är på väg tillbaka till 1920-talets klassamhälle kan säkerligen mobilisera några parollkåta gamla medlemmar men knappast självständigt tänkande medborgare.
Rapporten lyser med sin frånvaro på verklig förståelse för valnederlagen 2006 0ch 2010. 2006 var det tsunaminhanteringen! Och så fyller man på med ”Det är svårt att göra bra val efter 12 år i regeringsställning, men regeringsmakten missades faktiskt bara med 2 procentenheter 2006.” Egentligen hade vi rätt, bara lite otur med procenten och enstaka naturkatastrofer, eller?
Valförlusten 2010 förklaras med att borgarna hade tur med konjunkturen! ”... innebar finanskrisen att de borgerliga fick förmånen att gå till val i en ekonomisk uppgång.” sägs det. Och vad var konjunkturen 2006 då? Inte den mest enkla och uppenbara verklighetsbild verkar kommissionen ha sett. Vi gick till val 2010 på att borgarna inte kunde klara av finanskrisens verkningar. Hela vår propaganda gick ut på att arbetslösheten skenade, finanserna gick åt helvete osv trots att alla siffror pekade i motsatt riktning. Några var vi som försökte få partiet att förstå men vi avfärdades. Om detta sägs ingenting i rapporten. Det är politrukens önskedrömmar och inget annat. Man väjer för verkligheten och sedan snickrar man ihop ett nytt Schlaraffen-land av önsketänkande om framtida valsegrar. Det liknar mest den där uppfinnaren i underhållningsprogrammet Lorry som vänligt men bestämt fick sina ”geniala” uppfinningar nermalda och lämnar scenen med svansen mellan benen och ett generat ”Jag tänkte inte på det”.
Så kravet återstår: Gör en verklig analys av vårt samhälle idag. Sluta väja för självkritiken, det räcker inte med att pliktskyldigast poängtera i en bisats ”Ett av de viktigaste målen för socialdemokratin är full sysselsättning. Under 20 år har Sverige inte nått detta mål, oavsett regering.” Längre än så sträcker sig inte det beramade självplågeriet.
Slutligen så borde vi väl sluta tillåta de som drivit partiet genom 2 nederlag fortsätta diktera politikens utformning.
IntressantLäs även andra bloggares åsikter om
kris,
kriskommissionen,
socialdemokraterna,
politik,
Baylan