söndag 27 februari 2011

Vänner och älskare och socialdemokratins dilemma


Finns det något bättre än konsten för att förstå vad som sker i vår samtid. Det är bara i konsten som modet finns att sätta verklighetens dilemma på sin spets. Obundna av arbetets eller politikens förpliktelser kan konstnären se det som döljs av vår strävan att uppnå mål som ligger utanför själva ambitionen. Ett politiskt parti kan till exempel ha sin vision om framtidens samhälle men all möda läggs ner på att vinna ett val. Kopplingen tas för given, vinner man inte val kan man inte heller förändra. Men är det så säkert sant? Kan ingen förändring uppnås utan vunna val? Är det inte något självmotsägande för en rörelse som existerar därför att människor krävde förändring och åstadkom den, genom organisering i intresseföreningar och kooperativ förändrade man samhället. Också genom att vinna val. Men inte utan varandra. En ömsesidigt nödvändighet. Därför är det så vackert att läsa en författare som ställer saken på sin spets.

I ”Vänner och älskare” av Theodor Kallifatides finner jag följande; Georg Andreasson ordförande för ABF och socialdemokrat har drabbats av en hjärtinfarkt och får besök av sin gamle vän, reformkommunisten Milan. De talar om kärleken och nödvändigheten av att gränsöverskrida, kan jag inte gå på moln så avstår jag hellre kärleken menar Milan.

”-Du är kärleksfundamentalist, min käre vän.
-Hellre det än socialdemokratisk kärleksombudsman.
-Du hatar socialdemokratin, eller hur?
-Nej. (säger Milan) Det jag avskyr är denna fruktansvärda inbillning att alla problem går att lösa, lite mer resurser och så blir vi alla lyckliga eller i vart fall nöjda. Den socialdemokratiska drömmen utesluter det tragiska i livet, till och med döden försvinner i denna dröm, man har helt enkelt inte förhandlat färdigt om den saken, men vänta bara......

Georg skakar på huvudet.
-När jag hör dig kommer jag att tänka på min mormor.
-Ojdå!
-Hon röstade på socialdemokraterna hela livet. Vet du varför? Hon hade fått nog av det tragiska i livet.Tre söner födde hon och alla tre dog i olyckor när de fällde träd i skogen. Hennes man drunknade under ett lass timmer.Hon ville inte ha mera tragik. Hon ville ha en hygglig lön, varmt vatten i kranen, ledigt några dagar om året. Det var bara socialdemokraterna som vill och kunde ge henne det.

-Jag trodde vi talade om kärleken, anmärkte Milan.
-Kärlek, varmt vatten, rätt till semester, allt hör ihop.
-Ja, det är det som är problemet. Snart kan vi inte skilja det ena från det andra. Bekvämlighet lika med lyckan. Liknöjdheten lika med den stora kärleken. Ja, vad mer kan man begära, gamle vän?

(ur ”Vänner och älskare av Theodor Kallifatides. S 150-151)

Kan man sammanfatta socialdemokratins dilemma bättre än så? Drömmen om det perfekta samhället som möter kraven på elementär trygghet. Det ena blir det andra och plattas ut. Kampen för att vinna ett val blir detsamma som förändring, liknöjdheten det samma som den stora kärleken. Eller...?

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 22 februari 2011

Daniel Suhonen är en person som aldrig törs debattera, bara propagera.


Det är bra att nu Daniel Suhonen visar sitt rätta ansikte. Det behövs så lite för att se vilket virke han är skapad av. I en ignorant liten kommentar på sin hemsida tar han heder och ära av en politiker som på sin har-gjort-lista skriver så mycket mer än vad belackaren någonsin åstadkommit. Må så vara att man inte är överens i ett parti, men Suhonens tillvägagångssätt är hämtat från den stalinistiska traditionen och fullkomligt väsensfrämmande för det som jag är van vid i mitt folkrörelsearbete. Det är typiskt för intriganten att slänga ur sig något och sedan ställa sig i bakgrunden och låta andra föra hans eget strid. Daniel Suhonen är en är en makthavare med tillgång till flera tidningars ledarsidor men en person som aldrig törs debattera, bara propagera. Det är en feg och ynklig hållning och kanske får det några av hans mer sansade påhejare att ta sig en funderare på vad denne man går för. Han borde få den uppmärksamhet som han förtjänar.

Bevare oss för att gå in i framtiden med ett restaurerat parti där hållningar som Suhonens får inflytande över politiken.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Laakso skriver här.

torsdag 17 februari 2011

En reform med socialdemokratisk signatur kan inte kritiseras eller granskas. Längre än så sträcker sig inte viljan till självkritik.


Igår gick jag till våldsamt angrepp på den socialdemokratiska kriskommissionens (KK) rapport och framförallt på sättet som partiledningen vill använda sig av den. Jag tyckte och tycker fortfarande att rapporten är tunn och ideologiserande. Visst, den gör inte anspråk på att var en fullständig analys, men den pekar trots allt med hela handen vart vi ska titta. Det måste diskuteras. Och då är det ju helt förkastligt att, som partisekreteraren gör, försöka lägga locket på. Vi borde ha en partisekreterare som uppmanar alla medlemmar till en livlig och öppen debatt. Ibrahim Baylan gjorde precis tvärtom.

Jag är av den uppfattningen att självkritik är vår bäste kamrat. Genom att skärskåda vårt eget verk kan vi vidareutveckla och förändra i en riktning som är vår egen. Alltför länge har vi, som också rapportens inledning noterar, nöjt oss med kritik av den sittande regeringen och dess politik. Klart att vi måste kritisera, men utan självkritiken så kommer vi aldrig att formulera ett alternativ, bara löften om ”lite mer” eller ”lite mindre” av den borgerliga politiken. Vi kan bättre. Vi måste kunna bättre.

En självkritik måste baseras på att vi kan formulera vad det var vi ville, vad vi gjorde och vad det gav för resultat följt av ett försök till förklaring varför det gick som det gick. Det räcker inte med svepande omdömen. Och just denna självkritik är det lite av i rapporten. Överslätande noteras att de sista 20 åren har inneburit ökade klyftor och sämre villkor för de fattiga och att det har pågått även när vi satt i regeringsställning. Men det blir för vagt. Det verkar som att vi inte törs granska vårt eget verk.

Jag skall ta ett exempel. Rapporten tar på 4 sidor upp utvecklingen i skolan sedan 1990-talets början. Tonvikten läggs vid ett antal förändringar och reformer på skolans område fram till idag. Störst fokus läggs på friskolereformen. I huvudsak görs den ansvarig för de försämrade resultaten i skolan. Jag ska inte argumentera mot det.

Men nog är det slående att man som utgångspunkt för denna studie går förbi den största förändringen av alla på skolområdet, kommunaliseringen av skolan! 1991 förs ansvaret för den svenska skolan trots stort motstånd från fack och forskare över från stat till kommun. Skolstyrelsen ersätts med ett bantat och oprecist skolverk, läroplaner tunnas ut. Lönerutvecklingen för lärare hamnar i händerna på kommunpolitiker. Och skolans ekonomi blev en del av en kommunal budget.

Reformen var socialdemokratins förslag, Den genomfördes under Göran Perssons tid som skolminister, snabbt och enligt många utan stöd av ordentliga utredningar och studier. Lärarnas Riksförbund skriver 2008 att:” I dag, 17 år och fem kommunala avtalsrörelser senare kan vi konstatera att både lärarna och eleverna drabbats negativt av det kommunala huvudmannaskapet.”

Vi är många, elever och föräldrar, som sett hur kommuner i jakten på att behålla elever förflackat undervisningen, lockat med datorer, vidlyftiga resor och körkort för att få elever till sina skolor. Varje kommun som ”förlorar” elever till en annan kommun pliktar att betala ganska stora summor för dessa elevers skolgång. För att undgå detta har man då startat egna gymnasier i otjänliga lokaler och med undermåliga lärare, allt för att hålla den kommunala budgeten i balans. Och här faller också ett annat av KK´ s favorit argument. I privata skolor går överskottet till vinst att fördelas medan i den kommunal skolan så går överskott i sin helhet tillbaka till verksamheten. Det är ju inte sant. All kommunal verksamhet ställs varje år inför sparbeting och nedskärningar. Trycket är hårt och svåra prioriteringar måste göras. I fullmäktige och nämnder ställs skolelever mot äldre i omsorgen, vägar mot läromedel. Skulle en skola ett år göra ett överskott så har man också lagt ribban för tillskotten nästa år. I de kommunala budgeten hamnar överskotten där hål måste fyllas. Och ibland även där tak skall täckas om jag har förstått mutorna i Göteborg rätt.

Häri ligger sprängstoff. Men Kriskommissionen blundar och tillfogar i ett par pliktskyldiga rader helt till slut att:”Decentraliseringen som skedde i och med kommunaliseringen av skolan i slutet på 1980-talet medförde inte att resursfördelningen blivit tillräckligt anpassad efter lokala behov. Detta har inneburit minskad likvärdighet i utbildningen.”. Det som i sin tid kallades den största förändringen av skolan sedan enhetskolans införande skulle alltså enligt KK bara ha haft en marginell inverkan på skolans prestanda och läggs inte till grund för rapportens resonemang. Det är symptomatiskt att KK inte lägger större vikt vid saken än att man förlägger den till fel årtionde! I stället riktas fokus mot det mer ideologiskt gångbara i friskolorna och framförallt vinstuttaget i dessa. Men folk känner inte igen sig, verkligheten är mycket mer komplicerad än så.

Min egen dotter gick i friskola mitt i Göteborg. Fordonstekniker och datatekniker samsades i gamla lokaler. Det var elever som kom från Angered, Bergsjön och Backa, en majoritet med utlänsk bakgrund. Hon och pojkarna, ja hon var ensam tjej, kunde se rakt över gatan till den kommunala skolan, där över- och medelklassens barn gick. Min dotter prövade under andra året att flytta över, eftersom hon saknade tjejkompisar. Men efter en månad gick hon tillbaka, utled på snobbiga lärare som inte lärde sig namnen på sina elever och klasstämpeln på hela byggnaden. Den verkligehten delar vi med många men den finns inte i KK´s rapport, för där ändrar man på verkligheten när den inte passar ideologin.

Är det en okunskap som ligger till grund för detta? Knappast det är synnerligen kompetenta människor som står bakom rapporten, professorer och annat med lång erfarenhet. Självklart är det en värdering. En känslighet hos de 52 personer som ansvarar för rapporten om var gränsen går för granskandet. En reform med socialdemokratisk signatur kan inte kritiseras eller granskas. Längre än så sträcker sig inte viljan till självkritik.

Dagens drapa handlar om 4 sidor i KK-rapporten. Jag misstänker att samma ideologiserande verklighetsfrisering står att finna på fler ställen.

Jag skummade dagens media och det verkar som att locket effektivt har lagts på. Inga socialdemokratiska debattörer, inga från partiledningen, inga debatterar. Dagens Arena-nada, DN -nada, SvD -nada, GP- nada ... sorgligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.
AB

onsdag 16 februari 2011

Ett skammens dokument. Ut med Baylan nu!


Vad ska jag skriva. Jag är så förbannad att jag varken vet ut eller in.

Efter många månaders arbete så släpper då socialdemokraternas kriskommission sin rapport. Och vad får vi. ”Omstart för socialdemokratin.” Som om vi har fått någon sorts tjuvstopp vid ett rödljus. Dokumentet liknar mest något där var och en av de i kommissionen ingående fått lov att behålla en av sina käpphästar. Tacka tusan för att det blir ett steg tillbaka, på stället marsch.

När sedan Ibrahim Baylan, partisekreterare, slår fast att med detta dokument så får det vara slut på partiets självplågeri så nås väl gränsen för hur mycket man kan förnedra sina medlemmar. För han säger ju till oss medlemmar att hålla käften, för nu har ledningen talat. Vi ska visst ställa oss på läktaren och applådera. Vi medlemmar bekostar kommissionens arbete och nu ska vi inte ens få diskutera eller kritisera det!!! Men det skiter jag i. Detta skammens dokument måste granskas och kritiseras om vi ska rädda socialdemokratin.

Kriskommissionen (KK) blandar och ger. Här behandlas samhällets kris, två valnederlag och partiets kris i en salig röra. Men partiets kris är inte liktydigt med ett samhällets. Även om det motsatta är en förklaring.Visst, där finns några korn av självinsikt och ett försök till analys. Men den mesta mödan verkar vara nerlagd på att finna varför vi förlorade valet. Ingen ont i det, kalla det bara inte för verklighetsanalys. För det blir ändå mest formfrågor om hur vi var och framstod. Det som vi nu behöver är ju en analys som på ett sant sätt beskriver den verklighet vi lever i idag. Och här fallerar KK totalt. Man gör en analys över de frågor som vi förlorat två val på och verkar tro att det är de samma som de stora samhällsfrågorna.

Vilka är de grundläggande problemen i det svenska samhället, i EU, i världen? Det är detta vi måste förstå. Under rubriken ”Faktabaserad analys” gör en samling bestående av Ulf Bjereld, Peder Björk, Johan Hassel, Helene Hellmark Knutsson, Renée Jeryd, Gunilla Johansson, Åsa Lindestam, Katrin Stjernfeldt Jammeh, Greger Tidlund, Jonas Wall, Kicki Liljeblad och Patrik Karlsson, Morgan Johansson och Odd Guteland en ansträngning. Men av diverse rapporter att döma så har det väl varit si och så med gruppens samlingar. Det är nog snarare så att en hand har skrivit det mesta och sedan har andra skrivit under. Märkligt nog kommer man fram till en analys som till förvillelse är identisk med de skrivningar som låg till grund för den senaste valplattformen. Borde inte valresultatet ändå på något sätt hissat en stor röd varningsflagga om att det kanske föreligger andra sanningar, en annan verklighet? Och så fortsätter det genom rapportens alla 118 sidor.

Det som stör mig mest är det infantila resonemanget som blandar samman partiets oförmåga i val och organisation, formfrågorna, med de verkliga problem som medborgarnas i vårt samhällsbygge möter dagligen. Resonemanget som förs utgår ju från en fullkomligt pervers syn på politikens uppgifter. Vi ska skärpa oss på förlorarfrågorna och förändra taktiken för att vinna val och makt. Men måste det inte vara det fullkomligt omvända? Jag är medlem i det socialdemokratiska partiet därför att jag vill förändra samhället. Det är samhället som skall förändras och partiet i takt med det. Men KK och partiledningen verkar tycka att samhällets största problem är att vi inte har makten. Och det är en stor skillnad.

Det enda som liknar ett försök till samhällsanalys är det ständigt upprepade talet om att ”klyftorna ökar.”. Men det här är en så förenklad verklighetsbeskrivning att gränsar till lögn och fakta finner du i Statistiska centralbyråns (SCB) statistik. Visst, ett 50-tal direktörer får högre lön, men i ett land med 9,5 miljoner invånare så är det kattskit, även om det luktar illa så betyder det nada. För att göra det lite tydligare, även om direktörerna halverade sina löner till 500 000kr/månad så har väl inte "klyftan" minskat. Lite mindre skillnad men klyftan? Nej då. Samhällets klyftor bestäms av betydligt mer än lön. Verklighetens klyftor handlar också om boende, kultur och framför allt makt. En del av kommissionens författare har likt kretsen kring Arbetarrörelsens tankesmedja fått för sig att varje skillnad i lön skulle utgöra en klyfta. På så sätt kan de motivera ditt snack om "ökade klyftor". Men det fjärnar bara ideerna från verkligheten som de påstår sig beskriva. Och människor vänder oss ryggen.

Den stora förändringen under de sista 20 åren i Sverige är det faktum att halva befolkningen idag räknas till de välbeställda. För 20 år sedan var det ca 15 %. Den knappa miljon som har sämst ställt får det sämre, ekonomiskt och är mera maktlösha. Alla andra får det bättre. Och det begriper folk. Det stora problemet i Sverige är att de fattiga blir fattigare. Att KLYFTAN, inte klyftorna, ökar. Och med den växer sig diskrimineringen, fattiga barns förutsättningar, kriminalitet etc fast i samhället. När vi snackar om ökade klyftor i allmänhet så gör vi fattigdomen osynlig, det blir obegripligt för medborgarna. Och till slut gör det också vårt politiska alternativ ointressant eftersom vi saknar trovärdighet. Det är ju just denna faktiska verklighet som ställer de riktigt svåra frågorna. Att som rapporten måla upp någon sorts våt dröm om att vi är på väg tillbaka till 1920-talets klassamhälle kan säkerligen mobilisera några parollkåta gamla medlemmar men knappast självständigt tänkande medborgare.

Rapporten lyser med sin frånvaro på verklig förståelse för valnederlagen 2006 0ch 2010. 2006 var det tsunaminhanteringen! Och så fyller man på med ”Det är svårt att göra bra val efter 12 år i regeringsställning, men regeringsmakten missades faktiskt bara med 2 procentenheter 2006.” Egentligen hade vi rätt, bara lite otur med procenten och enstaka naturkatastrofer, eller?

Valförlusten 2010 förklaras med att borgarna hade tur med konjunkturen! ”... innebar finanskrisen att de borgerliga fick förmånen att gå till val i en ekonomisk uppgång.” sägs det. Och vad var konjunkturen 2006 då? Inte den mest enkla och uppenbara verklighetsbild verkar kommissionen ha sett.

Vi gick till val 2010 på att borgarna inte kunde klara av finanskrisens verkningar. Hela vår propaganda gick ut på att arbetslösheten skenade, finanserna gick åt helvete osv trots att alla siffror pekade i motsatt riktning. Några var vi som försökte få partiet att förstå men vi avfärdades. Om detta sägs ingenting i rapporten. Det är politrukens önskedrömmar och inget annat. Man väjer för verkligheten och sedan snickrar man ihop ett nytt Schlaraffen-land av önsketänkande om framtida valsegrar. Det liknar mest den där uppfinnaren i underhållningsprogrammet Lorry som vänligt men bestämt fick sina ”geniala” uppfinningar nermalda och lämnar scenen med svansen mellan benen och ett generat ”Jag tänkte inte på det”.

kravet återstår: Gör en verklig analys av vårt samhälle idag. Sluta väja för självkritiken, det räcker inte med att pliktskyldigast poängtera i en bisats ”Ett av de viktigaste målen för socialdemokratin är full sysselsättning. Under 20 år har Sverige inte nått detta mål, oavsett regering.” Längre än så sträcker sig inte det beramade självplågeriet.

Slutligen så borde vi väl sluta tillåta de som drivit partiet genom 2 nederlag fortsätta diktera politikens utformning.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 9 februari 2011

När barnfattigdomen blev tummelplats för den politiska fantasilösheten.


Jag tillhör väl den del av befolkningen som med uppspärrade ögon och indignation läste rubriker om barnfattigdomen i Sverige. Rädda Barnen publicerade sin årliga rapport om sakernas tillstånd.

Rädda Barnens vittnar om hur hårt det drabbar de som tvingas leva under knappa ekonomiska förhållanden. Här talar man om barnen men det handlar ju egentligen om vuxna och barn, i familjer som inte har råd med nödtorften. Kanske kan man inte förstå innebörden av det här om man aldrig själv varit fattig. Men hur konstigt det än låter så går det att leva i fattigdom. Man ser begränsningarna och försöker leva med i förhoppningen om att de snart ska gå över.

Fattigdomsbegreppet i de utvecklade länderna är ett relativt tal och kan inte på något sätt jämföras med den verklighet som gäller i resten av världen. Här talar vi om de som lever i hushåll som har mindre än 60% av medianinkomsten eller per idag 17500 kronor i månaden. I resten av världen talar vi om ett fast begrepp, mindre än två dollar om dagen, eller 387 kronor per månad.

Dessutom är det stor skillnad mellan de som hänförs till den här gruppen, att jämföra livet för en familj med 17499 kronor plus barnbidrag med en som går på socialbidrag är ogörligt. Men likafullt så är det rätt att dra gränsen där. En kvarts miljon barn deltar inte i samhällslivet på jämlika villkor. Även om skillnaden är himmelsvid så har den europeiska standarden en poäng. Rädda barnens undersökning framhäver bristen på den vardagliga jämlikhet som gör att barn och ungdomar ska kunna leva under något så när lika förutsättningar. Och det är det som borde diskuteras.

Rädda Barnens rapport har fått utnyttjas av opportunister och politiska lycksökare i talet om att den skulle tala om en drastisk ökning av fattigdomstalen under den borgerliga regeringens tid. I själva verket så låg fattigdomstalen betydligt högre under den socialdemokratiska regeringsperioden 1995 till 2006. Inte vid något tillfälle var siffrorna lägre än de som presenteras för 2008. Visserligen är regeringen ansvarig. Det är de som måste agera. Men det är svårt att dra någon entydig slutsats att det är den borgerliga politiken som skall lastas. Lösningen måste sökas utanför de traditionella lösningar som erbjuds från regering och opposition.

Hela den här rapporten ropar efter en politisk insats. Hur ska vi kunna säkerställa att våra barn får växa upp i och till ett någorlunda anständigt liv. Frågan är om de politiska alternativen har förmågan att formulera vägen. När man skummar debatten som följde på publiceringen av rapporten så är intrycket ganska nedslående. På den borgerliga sidan möttes man mest av tystnad och bland de socialdemokratiska valde man att helt bortse från fakta och tycktes sig finna en repa i den borgerliga fasaden. De värsta övertrampen har jag kommenterat i en tidigare bloggtext. Men det blir ju rent vilseledande att, som Lena Sommestad, göra barnfattigdomen till en fråga om skillnaden mellan de borgerligas mer individualistiska linje och socialdemokratins klassiska inriktning mot generella bidrag. Bägge linjerna har ju misslyckats och visat sig oförmögna att åtgärda barnfattigdomen.

Problemet är ju grundläggande, låginkomsttagaren har för lite pengar. Så enkelt är det. Arbetslöshet och sjukdom är förklaringar. Men även de med jobb och låga inkomster hamnar i den här kategorin. Och jag tror att vi måste söka lösningen närmare problemet. Varför ska inkomster under fattigdomsstrecket beskattas? Tjänar du 17499 kronor så blir det ju inte bättre för att du först ska betala närmare 6000 kronor i skatt. Det är ju inte så att jag ifrågasätter beskattning, skatt betalar man ändå med konsumtionsskatter och punktskatter, men varför skall inkomsten beskattas när den inte räcker till livets nödtorft? Låt inkomster upp till 60% av medianlönen vara skattebefriade. Det skulle häva många barn ur fattigdom. Vi socialdemokrater styr i 70% av kommunerna, borde det inte göra skillnad om man verkligen har några idéer? Se till att offentlig sektor blir mönsterarbetsgivare och höj de låga lönerna till anständiga nivåer. Eller frånhäver vi oss möjligheten att göra skillnad för att få kritisera borgarna? Och överlåter lösningarna till borgarna? Och tror vi att vi vinner anhängare för en sådan politik bland väljarna?

I så fall väntar jag bara på att någon ska skriva avhandlingen om ett massparti som blev en sekt.

Ola Berg, Peter Karlberg, SvD
Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 2 februari 2011

Att gång på gång se dessa politruker som profiterar på människors elände för att nå egna mål får mig att spy.


Britta Sethsson uppmärksammar mig på en ledare i Västerbottens Folkblad från Daniel Suhonens hand. Efter att ha följt hans skriverier under några år i olika landsortstidningar och SSU´s tidskrift Tvärdrag så har jag lärt mig nödvändigheten av att kolla verklighetens siffror och fakta. Daniel Suhonen är en socialdemokratisk skribent som har gjort till sitt adelsmärke att hellre ändra på verkligheten för att det skall passa hans syften än att att låta sanningen verka.

Den här gången ger han sig på barnfattigdomen i Sverige. Han skriver: ”Sverige som nation aldrig varit rikare ökar nu barnfattigdomen, visar Rädda barnen i sin årliga undersökning. Siffrorna är nedslående. Även om siffrorna i studien kommer från 2008 ökade fattigdomen bland barn och unga till 11,6 procent. Var åttonde unge lever i fattigdom.”

Utan att ange jämförelsetalen så hävdar han att barnfattigdomen har ökat. Och han menar att det är den borgeliga regeringen som bär skulden för detta. Att talet ökat stämmer om du går till 2007, men ett års jämförelsetal är ett osäkert underlag. Man måte jämföra över en längre tid. Det naturliga är väl att gå till Rädda Barnens förra rapport om barnfattigdomen som redovisar talen för 2006. Så här skriver Rädda Barnen: ”Under 2006 levde 229 000 barn i åldrarna 0-17 år i hushåll som betecknas som ekonomiskt utsatta. Detta är en minskning med 13 000 barn jämfört med 2005. Barnfattigdomen minskade under året från 12,6 till 11,9 procent av samtliga knappt två miljoner barn i Sverige.”. Sanningen är alltså att barnfattigdomen har minskat med 9 000 barn (0,3%) mellan åren 2006 och 2008. Siffrorna 2008 ligger nästan 50 000 (4%) lägre än snittet för perioden 2000-2006.

Daniel Suhonen ljuger alltså. Han förvränger fakta för att uppnå politiska syften, han yxar till verkligheten så att den skall passa in i hans hemsnickrade världsbild. Ivrigt påhejad av en klack placerad på den akademiska parnassen. Den här typen av agitation skadar det socialdemokratiska partiet. Det visade sig i valrörelsen och det kommer att fortsätta visa sig under den här mandatperioden. Men framför allt så skadar det kampen för ett anständigt liv för alla i vårt land. Daniel Suhonen flyttar inte de fattiga barnens position ett enda steg framåt med sitt skrivande. Nu är det ju inte heller hans avsikt. Det framgår allt klarare att hans motiv mera sneglar åt att vinna egen makt och positioner som leder till inflytande och säkrad inkomst i maktens kärna.

Det är trist. För själva sakfrågan upprör och gör oss alla förtvivlade inför den misär, som tillåts existera mitt ibland oss, i ett samhälle som klappar sig för bröstet som föregångsland. Den borgerliga regeringen är nu inne på sin andra mandatperiod vid makten. Ansvaret vilar på dem. Och de lika lite som deras socialdemokratiska föregångare verkar vilja ta det ansvaret. Utgör de fattiga en alltför marginell grupp för att att räknas till de prioriterade målgrupperna i partistrategernas räknestycken. Ensamstående invandrarkvinnor och och omyndiga barn fyller inga rösturnor. Kräver en utrotning av barnfattigdomen alltför mycket ur den välbärgades plånbok för att platsa som ett politiskt mål. Så cyniskt tolkar jag passiviteten. Och efter att följt en valrörelse från insidan så tycker jag att mitt antagande bekräftas. Att gång på gång se dessa politruker som profiterar på människors elände för att nå egna mål får mig att spy.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En mera fruktbar debatt förs här.
SvD, Östersundsposten